Sen ungefär en vecka tillbaks sover plötsligt Smilla i sin säng på förmiddagen. Jag vet inte alls hur det kommer sig, om hon en dag kände sig redo att sova själv, om det kan ha att göra med att hon får ligga på sida med stöd från två kuddar fram och bak eller om det helt enkelt beror på att jag inte orkade bära henne längre och la henne ifrån mig i sängen. Det normala är att hon sover mellan en och en och en halv timme men det kan bli både kortare och längre. För det mesta en gång, men om det blir ett kort pass som i går, så kan hon slå till med en omgång till innan lunchen. Det som väcker henne de gånger hon inte riktigt hinner sova klart är magen som vanligt. Hon drar upp knäna, sträcker ut sig och släpper en prutt eller två om det faller sig. Jag har inte riktigt kommit på ett bra sätt att söva om henne de gånger hon uppenbarligen är sugen på att sova en stund till men det kanske kommer.

Dagens I-landsproblem är således vad mamma ska göra när jag inte längre går och bär på mitt barn medan hon sover. Ska jag passa på att vila jag med? Göra någonting vettigt här hemma, och i så fall vad? Jag har haft händerna fulla med henne så pass länge så jag har hunnit glömma bort vad jag fördrev tiden med innan hon kom. Jag har ett svagt minne av att jag virkade något? Tittade på film? Vi sover för det mesta bra på nätterna, åtta, nio timmar med en eller ett par korta uppehåll för amning, så att sova en gång till redan på förmiddagen känns egentligen inte så jätteakut. Å andra sidan är det alltid skönt att ligga och gosa under täcket en stund. Ett par dagar har jag läst lite vilket känns otroligt lyxigt. Idag har jag planer på att dammsuga och tvätta, men det funderar jag på att spara tills hon är vaken så kan de aktiviteterna även fungera som underhållning medan vi håller på. Det är annars det största problemet de dagar då vi inte har något särskilt inbokat. Att ligga rakt upp och ner på en filt blir snabbt tråkigt och de roligaste aktiviteterna just nu är att sitta eller stå vilket hon inte klarar av själv så det blir en hel del stöttande från min sida ändå. Ligga på rygg i babygymmet, på sida, på mage, ligga på rygg på lekfilten, på sida, på mage, på andra sidan. Sitta i babysittern medan mamma äter/lagar mat/diskar och så vidare. Jag vet att man inte ska utgå ifrån sig själv i det här läget men jag tycker själv att det verkar så otroligt långtråkigt. Man ser på henne att hon är mycket mer medveten och nyfiken på sin omgivning så om bara jag håller mig sysselsatt med någonting kan hon nöja sig med att titta på en liten stund i alla fall. Alltid lär man sig något.

Så nu sitter jag här, barnlös, menlös och känner hur min lilla så kallade egentid rinner iväg utan att jag gör någonting vettigt utav den. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var helt avslappnad medan hon sov heller. Vid minsta lilla ljud som kan påminna om ett uppvaknande spetsar jag öronen och smyger upp sovrumsdörren. Alltid denna ständigt närvarande stress. Men det går åt rätt håll i alla fall.

Det finns vissa saker som jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle utsätta mig för när jag var yngre. Som jag av nån anledning tyckte kändes läskigt eller obehagligt och helt enkelt hade beslutat mig för att helt hoppa över. Att jag dessutom har en tendens att ta ut framförallt jobbiga saker i förskott och gärna går och oroar mig i onödan gör att jag har hunnit tagit mig en rejäl funderare på det här och målat upp mardrömsscenarion över hur hemskt det skulle vara om det väl hände. Tiden går, livet gör sitt och plötsligt befinner man sig i en situation där man inte kommer undan längre. Första gången det hände mig som jag kan minnas nu var när jag helt plötsligt fick ont i mina visdomständer i överkäken.
-"Dem drar vi ur!" Konstaterade min tandläkare lyckligt, och ungefär 30 sekunder senare var båda borta. Det knakade och knastrade lite men i övrigt hann jag knappt känna någonting alls.
Föda barn hade jag nog faktiskt aldrig tänkt att jag skulle göra heller. I alla fall inte "den vanliga vägen" och definitivt inte utan bedövning. Jag skulle ljuga om jag sa att det knastrade och knakade lite och sen var över, men på det hela taget så var det inte så fruktansvärt hemskt som jag kanske trodde. Då hade jag å andra sidan nio månader på mig att förbereda mig mentalt samt en hel hög med hormoner och andra konstigheter på min sida. Det jag minns tydligast är att jag blundade i ungefär 12 timmar och att jag fick för mig att Finaste drack kaffe hela tiden så jag låg och oroade mig över hans mage, fast det i själva verket gick ungefär fem timmar mellan gångerna. Fantastiska förträngningsförmåga.
I går var det alltså dags igen. En kopparspiral skulle tråcklas in och gömmas någonstans i mitt allra innersta och jag var så jävla nervös innan så jag höll på att gå upp i limningen. Väl i stolen kändes det helt omöjligt att jag skulle kunna ta mig igenom hela den proceduren med undersökning, mätningar, insättning och montering. Den här gången blundade jag inte utan jag stirrade upp i taket på en ful ventil som nog borde dammsugits för ganska så länge sen, andades ordentligt långt ner i magen och koncentrerade mig så sjukt mycket på att slappna av att jag var osäker på om jag lyckades eller inte. En stund senare var det klart och jag kunde vagga hemåt som en preventiv kvinna.
Jag är så stolt över mig själv men firar lite i min ensamhet eftersom det nog är svårt för utomstående att förstå vilken stor grej det här var för mig. Heja heja!

I morse vaknade vi klockan fyra jag och Smilla, hon piggare än jag och inte alls på humör att somna om. Vi hängde lite i ett par timmar tills hennes pappa kom för att byta av mig så jag fick sova lite till. Lite senare under morgonen hade jag tänkt att jag skulle ta mig ner till Yogashala Stockholm för en skön, soft, Mysoreklass där jag fick andas lite i lugn och ro och sträcka ut i min egen takt. Sagt och gjort. Med yogamattan på ryggen och termosmuggen full med te i handen gav jag mig av, bara för att mötas av en lapp på dörren där det stod att morgonens Mysoreklass var inställd och istället ersatt av en ledd Primary av Dominic Corigliano. Inte nog med att Dominic själv hedrade oss med sin närvaro, han hade dessutom med sig en inspelning av självaste Patabhi Jois, überguru av Ashtanga Yogan och död sedan snart ett år tillbaka. Det var alltså Gurujis röst som ledde passet, och Dominic som assisterade och justerade.

Passet var först och främst ämnat för yogis med terminskort men även andra ofrälse kunde få vara med i mån av plats under förutsättning att man föranmälde sig. Jag tänkte att jag lika gärna kunde knata in och höra om de hade nån plats över nu när jag väl hade slitit mig loss från familjen och tagit mig dit. Som av en händelse hade två av deltagarna som föranmält sig inte dykt upp så det var bara att kila ner sig med mattan blad det tjugotalet förväntansfulla som satt uppradade i shalan. Mot bättre vetande får jag väl lov att säga. Jag har inte yogat min vanliga practice sen jag blev gravid för ungefär ett år sedan, och en full Primary har jag inte gjort sen jag var i Mysore och yogade för snart två år sen. Inte helt idealiskt att börja med som mjukstart med andra ord. Nån mening med det hela var det väl om nu universum hade bestämt sig för att Dominic skulle vara där just idag så det var bara att tuta och köra. 90 minuter senare kravlade jag där ifrån svettigare än jag någonsin varit men mycket nöjd och belåten. Vilken oväntad energisk och inspirerande start på dagen!

Det pratas mycket om tid i mammakretsar. Hur mycket tid olika saker tar, hur mycket mer tid som går åt, vad man gör med sin tid och hur mycket egentid man unnar sig. Egentid. Detta förlovade ord som knappt förekom i mitt vokabulär innan Smilla, som nu är om inte en het potatis, så i allra högsta grad ständigt närvarande. Som pappa verkar det vara lättare att unna sig. Ta en sväng förbi gymmet på väg hem från jobbet, en öl med polarna framför fotbollen. För dem är det fortfarande en naturlig del av livet. För oss mammor som mer eller mindre sitter ihop med våra barn blir det ett helt annat projekt att komma loss, och för egen del blir det många gånger inte av alls. Jag har hamnat i fällan där jag inte gör så mycket alls av de små pauser jag får i vardagen eftersom jag inte kommer på något som jag verkligen vill göra. De första månaderna var sömn det översta på min prioriteringslista och det enda jag kunde tänka på. Dessvärre är det svårt att sova eftersom det med fördel utförs hemma, och om man hela tiden hör sin lilla bebis knorra och gny blir det ändå ingen avkoppling. Att ta sig utanför hemmets fyra väggar verkar alltså vara knepet. Grejen är den att på kvällstid när det oftast är dags för mig att få komma loss en stund är de flesta andra upptagna med sina egna familjer, och när Finaste väl är hemma så vill jag så klart umgås med honom, eller vilken annan vuxen som helst som är kapabel att sätta ihop fullständiga meningar. Alltså blir jag kvar hemma. Dessutom kan jag för mitt liv inte komma på vad det är jag ska göra annars. Att gå ut bara för att sätta mig ensam på ett fik och glo känns juh bara epa, och att promenera går fetbort det oxå. Jag gör juh inget annat än att fika och promenera om dagarna. Nu har jag börjat vänja mig vid sömnbristen en smula, kunnat koncentrera mig på vad jag äter om dagarna och inte bara nöja mig med att jag äter, och sakta men säkert kan jag komma på små aktiviteter och projekt som jag möjligen skulle kunna tänka mig att ägna mig åt, om jag någonsin kommer i väg. Here it goes:

• Skriva på boken
  
• Simma
  
• Boka tid för massage
  
• Unna mig fotvård
  
• Läsa en bok eller flera
  
• Skaffa mig ett nytt stick- eller virkprojekt
  
• Boka en dejt
  
• Träna
  
• Yoga
  
• Sova
  

Lustigt att sova helt plötsligt kommer längst ner på listan. Nu återstår det bara för mig att intala mig själv att jag inte är oumbärlig, att resten av familjen kommer att klara sig utmärkt utan mig, och att jag inte gör någon nån tjänst genom att slita och trötta ut mig och aldrig ge mig själv chans till återhämtning. Lycka till med det!

Onsdag innebär träff med mammagruppen. Eller föräldargruppen som jag väl egentligen borde kalla den om jag ska vara PK, men det är ju bara mammor där, så klart. Vi träffas vid Mariatorget och beslöt oss idag för att promenera bort till Vinterviken med tillhörande cafe. På vägen dit var Smilla en exemplarisk bäbis som sov hela vägen, så pass att jag började tro att något var fel där på slutet. Väl framme när vagnen stannade så vaknade hon så klart.
Jag har hört talas om Vinterviken i alla möjliga och omöjliga sammanhang och hade väl skaffat mig en uppfattning och en bild i huvudet om hur det skulle se ut. Mysiga växthus a la Rosendals trädgård nere vid vattnet, krokiga gamla äppelträd med frost i grenarna, lummig trädgård. Vinterviken. I stället en röd tegelbyggnad till bredden fylld med barnvagnar, bebisar och ammande mödrar, utanför några träbänkar på en grusplan. Antiklimax. Det var som vanligt ändå trevligt på grund av sällskapet. Skönt med andra mammor, skönt att få prata av sig, gnälla, jämföra, tipsa varandra och få goda råd. Äta lite mat, umgås lite, amma lilltjejen och sen iväg. Ett tag där såg det ut som att hon skulle lyckas somna i vagnen och sova även på vägen hem. Hon somnade faktiskt, gnydde lite och slöt ögonen. Så slog magen till och de sömniga jollrandet förbyttes i panikskrik. Stanna vagnen, upp med ungen, på med Baby Björn, ner med barnet som skrek ännu värre, vyssa vyssa, trösta trösta. De andra märkte inte att vad som hände, promenerade på och hörde av sig efter ett tag via telefon och frågade vart vi tagit vägen. När vi lyckat lugna ner oss hängde Smilla med på min mage ner till Årstaviken. Där delade vi på oss och jag och Linda promenerade mot mina hemtrakter. Smilla vaknade, Smilla gnällde, jag la ner henne i vagnen, Smilla skrek, jag plockade upp henne igen, orkade inte bära, la ner henne igen, försökte vyssa genom att gunga vagnen, Smilla skrek ännu värre, jag plockade upp henne igen... Ni fattar. Jag tror att jag är den mamman i gruppen som existerar av den enkla anledningen för att de andra ska få känna sig bättre. Som de kan jämföra sig med och känna sig jävligt lyckade som mammor i synnerhet och människor i största allmänhet. Jag är en feel goodfilm i egen hög person. För mig finns ingen hjälp och goda råd att få. Mitt kaos får jag reda ut på egen hand. Och jag är hopplöst förvirrad och förlorad. Jag kan alltid trösta mig med att jag hjälper andra med min blotta existens.

Vaknade kl fyra och försökte handskas med en dum bebismage, blev avlöst vid klockan fem och fick sova en timme till innan det var dags att kliva upp. En av de bästa sakerna med helgen är att vi kan äta frukost tillsammans hela familjen. Smilla blev så till sig i trasorna vid frukostbordet att hon äntligen bajsade och det var antagligen det som räddade resten av dagen för hon har varit gladd och snäll och sovit i stort sett hela tiden, utom i poolen på babysimmet tack och lov. Finaste och jag har passat på att ta en skön vårpromenad i skogen följt av lite fika och matsäck.

Tillbaks till civilisationen för att packa om väskorna och raka vägen till babysimmet där lilltjejen gjorde sitt första dyk under vatten. Hon såg en smula förvirrad ut när hon kom upp igen, men efter att ha kontrollerat med pappa att allt var i sin ordning plaskade hon på som vanligt. Vi har världens koolaste unge verkligen. Efter badet lämnade jag resten av familjen åt sitt öde. Jag hade nämligen något så trevligt som en helkroppsmassage inplanerad. Hur skönt tror ni inte att det var då? Få ligga avslappnad och barnfri under sköna handdukar, lyssna på mysig musik och bli knådad och klämd på. Jag dog och återuppstod där på bänken och det var med lätta steg jag återvände hem igen. Nu har vi käkat middag, lekt och myst lite med Smilla som för närvarande sover i bärsjalen på min mage en stund till innan det är dags att väcka henne för nattning. Hoppas hon inte vaknar allt för tidigt för första matningen i natt nu när hon sover så här sent på kvällen, men det fanns ingen möjlighet att hålla henne vaken längre med trumhinnorna i behåll. All in all en mycket bra dag!

Jag tror och hoppas att han inte minns, men en av de första fina, varma vårdagarna i år drabbades jag av tillfällig hybris i kombination av sinnesförvirrning och deklarerade inför Finaste att jag minsan ska ta årets första dopp den första maj. Vi tog till och med i hand på det. När jag tittar ut genom fönstret känns det löftet allt annat än lockande, men hela min trovärdighet står på spel. Om han minns vill säga.

I natt frångick Smilla sitt vanliga schema och vi har varit uppe och ammat tre gånger i natt. I gengäld vaknade hon inte för dagen kl fem som hon brukar utan lät de trötta föräldrarna vila ända till halv sju. Lyxigt värre! Nu är Finaste nere på firman och förbereder lite medan vi gör oss ordning i lugn och ro. Planen består av tre båtar som ska mallas eller justeras ute på Bullandö innan vi åker till det sista jobbet för dagen som även råkar vara svågers kapell ute på husvagnscampingen. Matsäcksmackorna är packade, termoskaffet står och puttrar och så fort Smilla har ätit klart ska jag knöla ner badkläderna längst ner i skötväskan. Utifall han minns.