Jag sa till mamma nyss att jag har en gnagande känsla av att jag borde känna mig mer ensam och uttråkad än jag faktiskt gör, men sanningen är den att jag bara mår bra. Än så länge har det bara gått ett par dagar, men ändå. Jag är aldrig ensam ensam. Ok, jag bor själv nu för tiden, men det är sällan jag är ensam för det, och då har jag oftast redan varit på jobbet en hel dag och hunnit tröttna på folk big time. Dessutom är man aldrig ensam i stan som man är på landet. Här kan det gå flera dagar utan att jag varken ser eller hör en annan människa. Jag har tidigare inte varit så peppad på att vara själv här ute, varför vet jag faktiskt inte. Själva konceptet ensamhet kanske inte stått så högt i kurs hos mig tidigare. Den här gången verkar förutsättningarna vara annorlunda. Jag har längtat hit och hela tiden varit på det klara med att jag skulle vara ensam. Funderat på vad jag skulle syssla med och vilka tidsfördriv jag skulle ha med mig. I ärlighetens namn ska jag erkänna att när J åkte hem i söndags så var jag både rädd och lite ledsen, men sen vaknade jag till en ny dag och sen dess har det bara rullat på.

Jag vaknar på morgonen antingen av mig själv eller med hjälp av katternas ihärdiga påtryckningar och dricker en kopp te medan jag lyckas ignorera deras språng och krumbukter för att fånga min uppmärksamhet så jag ska öppna dörren. Jag går en promenad i skogen vilket är ett underbart sätt att starta dagen på och plockar lite bär som jag kan ha i yoghurten till frukost. Jag kommer hem och släpper ut katterna, duschar och äter frukost. Beroende på väder så sätter jag mig sen antingen i solen ute på gräsmattan eller på altanen under taket. Jag rensar lite i mammas krukor, plockar grannens krusbär och kokar sylt, pratar lite med katterna, läser eller pillar på datorn.
Min ständiga följeslagare de här sista dagarna har varit radiokanalen P1. Jag har tidigare varit en P3-tjej ut i fingertopparna men sen en vecka tillbaks lyssnar jag inte på något annat än P1. Jag har det i lurarna i skogen på morgonen, i min gamla radio med de flagande 80-talsklistermärkena på bordet på altanen, och i klockradion på nattduksbordet när jag somnar. Så förunderligt att man kan vända så. De sista dagarna har det varit mycket Ingmar Bergman som jag personligen inte har någon som helst relation till. Inget av det jag hittills hört har fått upp mitt intresse heller, men nyss hörde jag en intervju med honom som jag faktiskt uppskattade riktigt mycket. Han hade humor! När jag satt där i solens sista stålar med en kopp kamomillte och skrattade åt Bergman samtidigt som jag väntade på att katterna skulle komma hem för kvällen kände jag mig så stolt. Så oerhört vuxen, rak i ryggen och stolt.

När J rev ner himmel och jord tidigare i år var ensamhet det värsta jag kunde tänka mig. Ett öde värre än döden. Sen dess har jag både anpassat mig, vant mig och till och med börjat uppskatta den. Våren har varit ett helvete med stormande känslor och upprivande bråk var och varannan dag men jag har kämpat och övelevt och för ett par veckor sen började det äntligen kännas bra igen. Jag känner mig mognare som att jag har vuxit med uppgiften. Jag känner en enorm tacksamhet jämtemot J som har gett mig en av de största gåvor man kan ge en annan människa. Han har gett mig mig själv.

• 1½ liter krusbär
  
• 6 dl socker
  
• 1 dl vatten
  

Snoppa bären. Koka dem med vatten i 5-10 minuter. Tillsätt socker och låt koka ytterligare 15-20 minuter. Tillsätt konserveringsmedel och häll upp på burkar.

De har åkt nu. Jag stängde av ett par timmar innan det var dags men tillät mig att känna efter i korta glimtar och då högg rädslan till i magen. För vad vet jag faktiskt inte. Ensamheten, rastlösheten, maktlösheten, mörkret. Jag vill vara här ute nu. Det är hit jag har längtat, till tystnaden och stillheten. Till ensamheten. Det är i det jag vill stanna upp och vara vara vara tills det känns lika naturligt som att andas. Problemet är väl kanske att jag inte har kunnat andas ordentligt på flera månader. Trycket över bröstet som jag naivt nog trodde skulle försvinna som i ett trollslag efter balkongerna och i och med semestern har varit med mig under delar av dagen.
På radio pratar de om psykiskt sjuka människor och säger att i början har de drabbade sjukdomsinsikt. Hur vet man om man är drabbad? Hur vet man vad som räknas som sjukdom och vad som tillhör konsten att leva? Vem ska man jämföra med när ångesten slår sina klor i en och vägrar släppa taget? Hur jobbigt är det meningen att livet ska få vara utan att man ska få kräva hjälp? Kanske är jag närmare svaret på de frågan om ett par veckor. Eller så står jag här ute och kokar katterna när jag får besök nästa gång.

Gårdagskvällen bjöd på trevlig umgänge och lagom med festligheter men dock inte det lugn och den känsla av att landa som jag hade hoppats på. I stället gnagde en oro över de kommande veckornas ensamhet, rädsla för rastlöshetens krypande känsla och tidsslösandets stora synd. I skydd av sovrummets mörker kom insikten om vad som egentligen ligger bakom. Återigen är skillnaderna mellan det liv jag lever, och det jag egentligen vill leva på tok för stora. Här talar jag främst och nästan enbart om arbetslivet för det är egentligen det enda jag hinner med. Vilket i sig är en stor del av problemet.

I morse när jag vaknade i samma sovrum men nu med morgonsolens sneda strålar silandes genom gardinerna och frihetstörstande katter utplacerade på strategiska ställen kom en ny insikt. Jag ska ta den här tiden till att vara och reflektera. Planera inför framtiden och försöka hitta en ny riktning. Med ett mål i sikte blir förmågan att uthärda desto större, och det är dags nu.

Utan att ens reflektera över det så startade jag om Il Divo skivan jag så högt föraktar för femte gången och insåg att njöt lite av obehaget som spred sig i kroppen samtidigt som de första tonerna spred sig i butiken. Njutningen låg i vetskapen om att när den sista tonen klingat ut om ca 47 minuter så behöver jag inte lyssna på den här skiten på fyra veckor. Jag vill skriva en månad men augusti består av fem veckor helt plötsligt så jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig för att det ska bli korrekt. En månad består rent teoretiskt av drygt fyra veckor så jag tycker egentligen att jag borde få säga att jag ska vara ledig i en månad. Det känns längre på något vis.

Bilen packade jag redan på morgonen så när jag svängde ur garaget var det raka vägen mot friheten som gällde. Såklart finns ingen resa utan prövning och min bestod i en stor tankbil eller liknande med det samma utanför garaget. Det är lustigt hur olika saker beroende på vad man själv är i för sinnesstämmning. Hade jag varit på väg hem från jobbet efter en vanlig arbetsdag hade jag antagligen flugit i taket och hängt mig på bilens signalhor uppfylld av känslan att min dyrbara fritid gick till spillo. I dag hade jag så mycket tid till mitt förfogande så det gjorde varken från eller till. Det är väl så det egentligen ska vara.

Ett par timmar senare stod bilen stilla i kö igen men den här gången var jag betydligt närmare resans mål. Kunde inte låta bli att ta en oerhört symbolisk bild över mina känslor inför den här semestern.

I backspegeln; mörka moln och tråkig stadbebyggelse. Och om vi vänder blicken frammåt; klarblå sommarhimmel, obegränsat med tid att bara vara och njuta.

Sen jag blev särbo har jag levt i någon form av ekonomiskt kaos. Det är tråkigt att någonting någonsin ska behöva handla om pengar men den krassa verkligheten är att det är bra mycket dyrare att leva ensam än att vara två som delar. Jag har pusslat, omförhandlat, avstått och snålat som en liten krösus och för första gången sen i vintras när hela den här cirkusen tog sin början så kan jag betala räkningarna och känna att det finns tillräckligt kvar på kontot för att jag ska kunna slappna av resten av månaden utan att behöva äta gräs tillsammans med katterna på semestern. Det är en skön känsla av värme och avslappning som sprider sig genom kroppen samtidigt som stoltheten över att jag kan själv gör min rygg lite rakare. Ur ett rent ekonomiskt perspektiv är särboskapet en ren förlustaffär. Som det är i nuläget betalar jag alla mina egna räkningar men lägger fortfarande ut lika mycket pengar på mat och andra omkostnader som jag gjorde när vi var två för vi är nästan alltid här ändå. Det gnager lite men så länge som det funkar så är det ok, för jag räknar med att det här är något övergående och det mesta brukar juh som bekant jämna ut sig i längden.

Jag sitter i soffan en stund efter maten och varvar ner efter allt som varit. I går kväll var det mycket svårare att somna än jag hade trott. Ett tag där mitt på dagen kändes det som att jag skulle stupa i samma sekund som jag klev genom dörren men sen när jag väl kom hit var jag fortfarande så uppe i varv att det kröp i hela kroppen. Hade jag fått åka hem och kliva in genom dörren så fort vi var klara med själva fotograferingen hade jag nog inte haft några större svårigheter med att somna, men riktigt så blev det inte så i stället kom jag in i någon form av andra, eller kanske tredje eller fjärde, andning och var gravt övertrött och okapabel att koppla av över huvud taget. I morse vaknade jag som en helt ny människa och tillbringade förmiddagen med att lämna tillbaks de sista sakerna och äntligen få ett avslut. Första anhalten var Plantagen där jag fylldes av ett lugn i hela kroppen när jag svepte med blicken över alla blomsterborden och kände att jag fullständigt sket i vad som stod på dem. I minst en månads tid har hela min tillvaro kretsat kring dessa balkonger och dess förvandling. Ute på joggingturerna har varenda växt i trädgårdar och längst vägrenar utvärderats för att sedan hamnat på listan över det som gått att använda eller inte. På jobbet har varenda snittblomma och krukväxt synats och sedan förkastats eller sparats i arkivet. Idéerna och lösningarna har tumlat om varandra i mitt huvud, blandats med oron över alla lösa trådar och sakta sakta förgiftat mitt blod. I går arbetade jag som febrilt timme efter timme oförmögen att sitta ner eller stanna upp, driven av behovet av att rena mig själv en gång för alla.

Till min hjälp hade jag underbara fantastiska människor som underlättade för mig så oerhört mycket och jag vet inte hur jag ska kunna tacka dem alla. J's kollega som numer är min personliga budkille gjorde mycket mer än vad yrket krävde och agerade dessutom som koordinator de första timmarna av logistik när min egen hjärna var oförmögen att tänka en enda vettig tanke. Inte förän jag fick börja placera ut de första sakerna enligt skisserna som sakta vuxit fram i mitt huvud kunde min hjärna sakta börja återta sina ursprungliga fuktioner. Kruka för kruka, växt för växt tog jag tillbaka mitt liv med ovärderlig hjälp från omgivningen. Den lugna trygga fotografen var en klippa att luta sig mot, Sol tog kommandot och styrde upp de stunder när jag själv tappat fokus en stund och C hade en lugnande inverkan med sin blotta närvaro. Så småningom dök även J upp och avlöste med nya krafter när jag själv bara ville krypa ihop i ett hörn någonstans och aldrig mer tänka en kreativ tanke så länge jag levde. Hans omsorger följde med mig hela vägen in i drömmen och såhär i retrospekt var det nog en bra dag trots allt. Jag skulle gärna visa er slutresultatet men jag misstänker att det bryter mot någon upphovsrättslag eller liknande så ni får hålla er till tåls. Som belöning för gott utfört arbete tog jag pengarna jag fick tillbaks för en vara jag köpt på öppet köp i stället för att låna och unnade mig själv en ny fin plånbok som matchar min studentspresentsväska. Me like alot!

Nu sitter jag ner en stund och laddar för nästa race. Det ska packas och städas för avfärden ut till landet. På lördag tar jag den färdigpackade bilen till jobbet och efter arbetsdagens slut bär det iväg. J tar maten och katterna i den andra bilen under dagen och möter mig där. På kvällen är det dags för den årliga Byfesten med pilkastning, spikslagning och tipsrunda med vuxenfrågor som blir upptakten på min fyra veckor långa semester och det är där jag hoppas på att jag kommer att landa på riktigt. Fram till dess lever jag i ett slags vakum eller bubbla där allt händer i ultrarapid på behörigt avstånd. Kanske är det därför jag sitter här lugn till sinnes trots att dagen faktiskt bjöd på en överraskning som kunde ha haft en riktigt negativ inverkan på mig. Jag är både tacksam och fascinerad över att så inte är fallet, och tänker ägna morgondagen tåt att se till så att jag inte lämnar några tveksamheter bakom mig.

Det regnar och snöar samtidigt på min framsida!

Eller så är det bara jag som har sågat frigolitplattor och blivit avbruten av regnet. Jag älskar regn för dess svalka och renhet och även denna gång verkar det haft effekt på mig. Som av en händelse hade min Budkille inget mer att göra för dagen så i stället för ännu en tur in till stan med de sista växterna för min del så hämtar han allting tidigare än planerat och hinner svänga förbi här hemma en sväng. Jag älskar honom men känner på mig att det är en smula för tidigt att uttrycka min spirande kärlek med tanke på att vi ännu inte har träffats. Jag älskar Ulriskdals Slottsträdgård och i synnerhet Tomas för att jag får låna så ofantligt mycket växter, och jag älskar min chef för att jag får vara ledig och göra det här jobbet och dessutom tömma butiken på krukor under tiden.

Bilen är redan så gott som packad inför morgondagen och jag har bara några få saker kvar att fixa med. Sitter här och funderar på vilket som är det bästa sättet att bemöta kvällen på. Tanken på att ta ett långt och avslappnande bad och läsa klart Eldätaren har slagit mig, men frågan är hur avslappnad jag kommer vara. Jag har säsongsavslutningen av One Tree Hill kvar att se fram emot samt en smarrig GI-middag men det känns ändå lite fattigt. En annan ide som korsade min hjärna var att gå och lägga mig redan om ett par timmar och sova sova sova tills morgondagen. Kruxet med den planen är att man aldrig vet hur den slår ut. Antingen vaknar jag i morgon full av energi och pigg som en nötkärna. Eller så känns kroppen tung som bly och huvudet luddigt som bomull. Jag har svårt att bestämma mig för om det är värt att chansa. Utsikterna att tillbringa resten av dagen sovandes i sängen i stället för nervöst bläddrande bland kanaler tills klockan är på tok för mycket för att jag ska få den skönhetssömn jag så väl behöver är inte särskilt lockande. En tanke som slog mig redan i går var att jag skulle baka smarriga muffins och skicka med när jag lämnar tillbaks allt jag har lånat på Ulriksdal samt ge till Budkillen och jobbet. Det enda tråkiga med den iden är att jag dessvärre inte kan äta några själv och det suger juh. Nåja. Enligt J blir man mätt av själva bakandet i sig och jag har mig veterligen inte sett något om värdet på kaksmet i GI-tabellerna så det är bara att köra. Vi får se hur jag känner mig när jag har lastat hinkar och plockat blåbärsris i regnet.

Är man förvirrad och en smula uppe i varv när man äntligen får sätta sig ner med sin lunch i soffan en stund och inser att man har glömt att värma maten?

Två dagar kvar. Tidigare under dagen hade jag massor av vettigt att skriva, tyckte jag själv i alla fall, men nu är det tomt. Dagen har förflutit enligt planerna med vissa justeringar och det kassa regnet till trots. För min del får det gärna regna dygnet runt de närmaste dagarna bara det klarnar upp till på onsdag.
I morgon har jag lite mer pyssel att stå i men det ska nog gå bra. Det jag oroar mig mest för är hur jag ska få plats med allting i bilen, hur jag ska hitta till rätt lägenhet, för det tog mig minst 40 minuter sist och det var X antal månader sen, samt hur jag ska få in allting genom porten, in i hissen och ut på balkongerna utan att bryta ryggen och skita ner allt för mycket. Sen ska allting tillbaks samma väg igen och lämnas tillbaks i acceptabelt skick,, på rätt ställe, men det orkar jag inte ens tänka på nu. När det här är över ska jag... Andas! Leva! Sova!

Resten av veckan jobbar jag löjligt lite för att sedan packa ihop mig själv, Greger (det är min dator för den som undrar) och Kissekatterna samt diverse prylar, kläder med mera och flytta ut på landet. J hjälper till med flytten men åker tillbaks till stan för att jobba när helgen är över. Jag funderar på att lyxa till det och unna mig själv lite tidsfördriv att roa mig med, som en gymboll och en stegräknare bland annat. Yogamattan är given, så även alla tidningar och böcker jag ligger efter med. Få se nu... Pulsklockan, badkläder, MP3-spelaren, joggingskorna, har jag sagt katterna? Tarotkortlekarna, filmerna jag brände i förra veckan, mobilladdaren, kameran... Nåja, det blir säkert bra. Jag har en bild i mitt huvud om att det ska bli så skönt att isolera mig ute på landet och bara vara och jag hoppas att det verkligen blir så nu så jag inte börjar klättrar på väggarna efter tre dagar och tycker att hela semestern är helt bortkastad. Jag får försöka se till så att det inte blir så helt enkelt.

Jag sitter och väntar på att Ataraxen ska kicka in och fördriver tiden med att titta igenom datorn efter gamla minnen. Jag hittar både en del väntat och en del oväntat. Det här är från nyårsafton 06/07 och när jag tittar på den slås jag av insikten att den här bilden togs Före. Mitt leende må se en smula tillgjort ut men jag var faktiskt lycklig. Missnöjd men lycklig. Tolv dagar senare rämnade världen och allt jag tog för sant och verkligt förvandlades till damm och aska.

Det som också slår mig, som jag har tänkt på de senaste veckorna, är att det faktiskt känns bra nu. Det tog längre tid än jag hade önskat och det har varit helt sjukt jävla cepejobbigt men det är bättre nu. Jag vågar nästan sträcka mig så långt som att säga att det är bra. I det mörkaste mörkret och den djupaste ovissheten fanns inte mycket att hoppas på men av någon outgrundlig anledning så stannade jag. Väntade. Höll ut. Bidade min tid.
Nästa helg firar vi treårsjubileum och jag känner ärligt och uppriktigt i djupet av mitt hjärta att det är här jag vill vara. I trygghet och kärlek, amen.

Kungsljus - Verbascum thapsus

Supergoda körsbär över hela trädet, snudd på övermogna och redan i nån fågelmage när jag kommer ut nästa helg och har tid att ta hand om dem. Vid närmare eftertanke känns det tidskrävande att sitta och kärna ur skiten så jag kanske ska vara lika glad för det. Jag lovade i alla fall att göra sylt på grannens krusbärsbuske om ingen annan har gjort något vettigt av dem när jag kommer ut. Sen ska vi äta pannkakstårta med grädde!

Wohoo! Be there or don't be. Jag ska bannimej vinna tipsrundan i år igen. Ni skulle sett minerna på alla gamlingar vid prisutdelningen förra året när två obildade 08:or (Jag och J) tog hem första priset. Ska jag vara ärlig så var det faktiskt lite fusk med i spelet. Underskatta aldrig telefonburna vänner med tillgång till Google.

Mamma och jag plockar blåbär och får ihop riktigt mycket. Det mesta har jag med mig hem och ska överraska J med om han kommer hem från Malmö i någorlunda kristlig tid i morgon. Han lär ju då dem annars också, men i varierande grad av färskhet.

Det här är landet.

Fas två i insamlandet av växter till onsdagens fotografering. Nu gäller det bara att skiten håller annars ligger jag pyrt till. Det finns ju så snygga plastgrönsaker nu för tiden annars. Undrar just om det finns plastblast också.

När jag tog färjan över till fastlandet var det redan sent och jag började bli trött i ögonen. Som tur var lyckades jag ratta in ett par riktigt intressanta program på P1. Jag har hitills tyckt att det är lite pensionärsvarning på den kanalen men jag får kanske tänka om. Ibland tröttnar man på all förströelse och vill bara ha lite sällskap.

Jag hade hela bilen full av grönsaker som skulle bäras in och vattnas på innan jag äntligen fick lite vila. Ett riktigt bra dagsverke som jag känner mig riktigt nöjd med. Nu gäller det bara att hålla ångesten stången tills sömnen gör sig påmind.

Jag har fått blommor! <3 <3 <3

"Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor.
Nu surrar bin, och fåglar sjunger överallt
Nu stryker vinden genom trädens höga kronor
men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt
Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt
och lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst
Därute doftar det av sommarns alla dofter
Där är det sommar, men här inne är det höst

[...]

Jag går omkring i mitt pompeji, bland ruiner
och jag trampar runt i resterna utav vårt liv
Men du skall aldrig ge mig pikar om sekiner
och aldrig skall du bli en annans tidsfördriv!
Nej, åt det gamla skall vi binda vackra kransar
och ta vårt liv och mina katter som de är.
Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar;
Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär!"

Trubbel - Olle Adolphson

När vi åkte till Dominikanska republiken förra våren köpte vi med oss ett M.I.G-spel i reseformat som alternativ till kortleken i kategorin tidsfördriv. Sen dess har vi faktiskt spelat en hel del tills vi kunde frågorna utantill och inte tyckte att det var lika roligt längre. När jag tog studenten och fick anledning att önska mig presenter slog jag till med ett M.I.G i orginalutförande som vi plockade fram ikväll.

Det är skönt att inte sitta och säcka framför tv:n varje kväll och tävla om vem som somnar först. En tävling som jag alltid vinner might I add. I morgon åker J till Malmö över helgen och vi passar på att ta tillvara på sällskapet. Jag får hjälp att planera lite inför nästa vecka och får genast ont i bröstet och hjärtklappning. Det är säkert som alla säger, att jag kommer att klara det galant, men nu vill jag bara att det ska vara över så jag aldrig mer behöver tänka på skiten. Nu sitter jag beordrad vid datorn för att skriva en ordentlig lista över vad som ska göras när så jag lätt kan pricka av och har lite koll på läget.

Att sitta ensam hemma hela helgen utan något särskilt planerat med ångesten som enda sällskap känns inte så lockande. Så mycket för den efterlängtade ledigheten. Kanske Bilbo vill spela M.I.G med mig under tiden.

Jag vaknade med ett ryck klockan 6 i morse och sparkade J ur sängen som skulle vara med bilen på verkstan i Åkersberga en timme senare. Lyckades väcka mig själv i farten och blev sittande i soffan framför morgon-TV och en kopp te fram tills det var dags att ge sig iväg.

Jag har jobbat in min halvtid och är därför sjukskriven resten av veckan men idag hade jag en tid bokad hos Indiskas magasin där jag skulle kolla om det fanns något att låna till de satans balkongerna. Jag hittade lite kuddar och plock som jag bad att få budade och åkte sen raka vägen hem igen.Min tidiga morgon i kombination med att jag redan varit inne i stan och vänt en gång, och dessutom åkte exakt samma väg som jag gör till jobbet varje morgon har lurat mig att tro att klockan nu är mycket mer än den egentligen är.

Nu sitter jag här med en massa extra tid och bara njuter av känslan att jag inte behöver göra någonting alls. Långt där inne gnager stressen och ångesten över det kommande projektet, men jag kan ärligt säga att jag har gjort så mycket jag kan i det här läget och lyckas nästan övertyga mig själv helt.

Väl hemma igen fortsatte jag jobba lite, ringde ett par samtal och kollade upp saker på nätet. Det är jättevarmt här hemma eftersom jag måste ha dörrar och fönster stängda för att inte kattferomonerna som jag lägger så dyra pengar på ska försvinna och därför stört omöjligt att ha särskilt mycket kläder på sig utan att dö av värmeslag. När jag ringer mina jobbsamtal med handsfreen inkoplad för att jag ska kunna laga mat och pyssla samtidigt blir jag i brist på plagg med fickor på tvungen att stoppa telefonen i trosorna. Lekte en stund med tanken på att tala om för Gustav på Tele2's Kundtjänst att jag hade honom nerstoppad på ett intimt ställe, men han verkade totalt humorlös som så många av hans kollegor med liknande yrken så jag struntade i det.
Är det verkligen så mycket begärt att folk med serviceyrken ska skratta lite om man försöker skämta med dem. Tycker de att man är så dödligt tråkig (vilket jag har oerhört svårt att tänka mig att de tycker) så kan de väl i alla fall fnissa lite av ren artighet. Eller? Tro inte att jag är road av alla pappaskämt och gamla trötta klyschor som våra kunder kommer dragande med, men jag tycker det är min förbannade plikt att i alla fall uppmärksamma att de stackarna försöker liva upp stämningen lite. Hellre det än de som kommer in och är sura från första stund lixom. När man själv jobbar med service så finns det få saker som kan göra en så förbannad som nonchalanta expediter, butiksbiträden och andra servicemänniskor. Nåja.

Har försökt rita upp ett schema över den kommande veckan där jag ritar in allt som måste hinna göras innan onsdag men jag får inte till det riktigt. Har svårt att veta i vilken ordning det är bäst att göra vad, hur tidigt jag kan boka in växter att låna utan att det ställer till problem för butiken i fråga och hur länge grönsakerna jag ska gräva upp ur det egna landet klarar sig i hinkar innan de börjar sloka. Jag känner mig ganska så nöjd med dagens bedrifter än så länge men känner att det skulle vara trevligt att hinna städa lite också. Jag är ganska så duktig på att hålla ordning hemma tycker jag själv men ibland blir jag bara så trött på att allt är så jävla meningslöst. Jag dammsuger, torkar golv och dammar som en besatt. Dagen efter är det fullt av kattsand i hela hallen och ett par dagar senare jagar dammtussarna varandra över sovrummsgolvet igen.

Jag inser att det beror på att jag inte har inte en, inte två, utan tre (3!) katter som hårar och skräpar ner men ändå. Why bother lixom? Jag inser att man måste städa regelbundet men jag tänker inte dammsuga oftare än en gång i veckan. Punkt! Det finns så mycket roligare saker jag vill göra med min tid.
Nu var det över en veckan sen sist så det är onekligen hög tid. Jag känner mig slapp och slö och skyller det på den höga temperaturen i lägenheten. Nyss hällde jag i alla fall WC-Anka i toalettskålen så snart är den ren och fin. Jag älskar mat och städning som sköter sig själva! Ugnspannkaka och WC-Anka is the shit!

"Det finns ett märkligt språkbruk. Det används framförallt när män talar om städer. Man kallar staden för henne eller hon och man säger att staden är grym. Man säger: hon skördar sina offer. man säger: hon äter de sina. Det är fel. En stad är en samling byggnader. Sten. Grus. Betong. Cement. Glas. Detta fogas sedan samman. Dessa byggnader lever inte. De hyser inga känslor. Det är människorna som är grymma. Det är vi som äter varandra"

Eldätaren - Kristian Lundberg 2007 ISBN: 978-91-7001-508-3

I februari och mars märker vi en markant ökning av mängden buketter till nyfödda, så kallade 'Mor & Barn'-buketter på jobbet. Jag har fått det förklarat för mig att det är allt semestersex som får sina konsekvenser denna tid på året. De senaste veckorna har jag lagt märke till att vi gör nästan fler buketter av denna typ än tidigare under året.

Enligt mina beräkningar borde dessa små guldklimpar kommit till i mitten av oktober. Är det kräftskivorna med tillhörande fylla och dåliga omdömme som gör sig påminda, eller kan det vara så att folk helt enkelt är så förslagna att de planerar att vara mammalediga under sommarens sista månader? Annars verkar det vanligaste vara att papporna hux flux känner för visa prov på lite faderlig omvårdnad framåt juni, juli. Jag känner att jag måste undersöka detta fenomen lite mera. Kanske kan jag skicka med en enkät i kommande buketter och fråga.

Jag blev just uppjagad ur sängen av en utsvulten (katt)sol och trodde på allvar att det var dags att gå upp tills jag tittade på klockan. Fem timmars sömn och min kropps signalerar att den är färdig för den här gången?! Jag som sällan klarar mig under åtta timmar har nu utfodrat odjuren och dragit ner mörkläggningsgardinen men hyser inga större förhoppningar om att kunna somna om. Jag fattar verkligen ingenting.

Mina föräldrar är båda pensionärer och tillbringar sin lediga tid den här sommaren ute på landet. En granne till oss har skaffat en himla massa djur på ålderns höst, bland annat höns. Följdaktligen får jag två förpackningar ägg om tolv stycken vardera hemskickat med jämna mellanrum. Supergott, ekologiskt, närodlat och allt vad det är tycker jag eftersom vi äter mycket ägg hemma hos mig. J är av samma uppfattning men är livrädd för fenomenet dubbelgula. Vilken tur att han inte var här när jag gjorde omelett nyss!

Det får mig osökt att tänka på en händelse som inträffade precis i början av vår romans. Vi hade varit och handlat mat och var på väg att lasta ur bilen när en exeptionellt stor trollslända kom förbliflygandes för att plötsligt landa upp-och-ner ovanpå en lampa i närheten av parkeringen. Ett synnerligen underligt beteende av en trollslända kan tyckas varpå J modigt stövlar fram för att peta på insekten i fråga med en limpa raskens formfranska som redskap. Trollsländan som inte uppskattade detta nämnvärt flyger iväg varpå min riddare och räddare i nöden ger upp ett skrik värdig en hysterisk liten flicka. Pinsamt tyckte han, bedårande tyckte jag. Slutsatsen vi kan dra av detta är att även trollsländor ligger högt upp på listan över saker han helst vill slippa. Naglar i ostbågspåsen klarar han sig också utan. En vacker dag när vi är gifta ska jag avslöja sanningen bakom den historien.

På jobbet tycker de att apotekets hudkrämer samt fästingar är det vidrigaste som finns tätt följt av kameltå och gamla gubbar med för tajta och tunna byxor. För egen del tänker jag sätta mig ner och njuta av min omelett med extra mycket gula.

Trots att jag hade jättesvårt att somna i går lyckades jag ta mig till jobbet i tid i morse. Jag förvånar mig själv gång på gång med att gå upp en kvart innan bussen går och ändå hinna med att klä på mig, fixa till det som behövs rent utseendemässigt och packa matlådan utan att behöva rusa som en galning för att hinna. Jag tycker att jag har den perfekta morgonrutinen och värderar ett par extra minuter i sängen högre än mascara på ögonfransarna, men de få gånger jag råkar gå upp långt tidigare än nödvändigt slås jag av hur skönt det är att ha gott om tid på sig på morgonen. I ett annat liv kanske. Anyhow. Väl på plats i köket vid frukostbordet gick vi igenom veckans schema och det beslutades att jag skulle jobba halvdag idag och alltså sluta kl 12. Skönt tänkte jag och hann precis klart med buden utan några större störningsmoment från kunder och annat löst folk. Klockan blev 12, jag värmde min matlåda och sen då? Att åka hem kändes inte särskilt lockande alls, och mina förr så obligatoriska shoppingrundor verkar jag ha vant mig av med. Antingen det eller så är jag faktiskt psykiskt sjuk på riktigt.

En hel hög med olika förslag på tisdfördriv susade förbi i hjärnan på mig, ta spårvagnen ut till Rosendals trädgård var särskilt lockande men kanske inte på solokvist, så i stället beslutade jag mig för att göra lite nytta. Nu har jag nyss kommit hem efter att ha tillbringat tre timmar med att traska i ett stekhett stockholm mellan diverse olika butiker, lett snällt, fladdrat med ögonfransarna och bett om att få låna diverse rekvisita till fotograferingen åt tidningen nästa vecka. Jag trodde att jag skulle bli mer och mer lamslagen av prestationsångest ju närmare datumet jag kom men i stället verkar det som att den avtar allt eftersom jag kan börja ta tag i de olika bitarna. Att börja spana in växter och shit redan i juni hade onekligen varit en smula onödigt eftersom inget av det finns kvar nu menar jag. Än är det många orosmoln på himlen och mycket som måste klaffa. Jag har kollat med lägenhetsinnehavaren vilken tid vi får dyka upp och bokat in den tiden med fotografen när jag ändå var i farten. Jag passade på att vara lite fräck och undersökte möjligheten att få buda över lite saker redan på tisdagskvällen men det har jag inte fått något svar på än. Jag känner på mig vad han kommer att svara. Jag har varit i ett par inredningsbutiker och snokat runt och där jag hittade något värt att låna har jag bett om lov och fått det beviljat. Jag har bokat in ett möte på Indiska på torsdag där jag ska få se vad de har att erbjuda och skickat en mailförfrågan om att få låna växter från ett ställe till. Det skulle kännas bra att dela upp det lite så jag slipper ta allt från samma ställe. Det kommer bli helt tomt för dem den dagen. Nu har jag skrivit ut ett par bilder av balkongerna så som de ser ut i sitt ursprungsskick där jag tänkte sätta mig och kludda med färgpennor senare i kväll och planera lite mer i exakt var jag ska ställa saker och ting så jag vet hur mycket som går åt. Dumt att plocka på sig en massa saker i onödan.

Enligt fotografen får vi räkna med ca 2 timmars jobb per balkong men det tycker jag låter sjukt optimistiskt i min sönderstressade hjärna så jag tar hellre de säkra för det osäkra. Det svåraste just nu tycker jag är att planera när jag ska förbereda vad, i vilken ordning och hur jag ska styra upp själva logistiken med budfirma och elände. Bara en sån sak som betalningen för själva budet är ett problem för mig som inte har något företag att skriva fakturan på. Att få dit allt på rätt tid borde inte vara något större problem om jag bara lyckas leta fram en kompetent budfirma, och tydligen ingår det i själva budservicen att få allt levererat till ytterdörren trots att den ligger på fjärde våningen i ett hus med sjukt liten hiss. Det verkar som att det även är kutym att beställa leverans från lägenheten tillbaks med alla grejer i förväg så budfirman kan ta med det i planeringen och hålla kostnaderna nere. Hur ska jag kunna veta när vi är klara lixom? Att ta det säkra före det osäkra och beställa ett bud för sent känns inte så kul heller om det innebär att jag måste sitta där och småprata medans vi väntar på att allt ska hämtas. Då vill jag bara hem och dra täcket över huvudet och aldrig mer behöva tänka på varken krukor eller växter. I alla fall inte de som är rosa eller ätbara. Som tur var har världenssötastej börjat sitt sommarjobb som innebär lån av budbil även på fritiden så han ska assistera mig så mycket han bara hinner både på dagen och sen när han har slutat. Då kanske det räcker att beställa ett bud för växterna och sen köra resten själv. <3

Aftonbladet: "Här går tjuren till vild attack"

Men jävla pucko! Skulle inte du försöka attackera någon som satte långa nålar i ryggen på dig och sen lät dem hänga kvar medan han väntade på att du skulle förblöda till döds? Vad fan trodde du lixom.

I går var vi på bio som vi bokat en hel vecka i förväg och som båda gått och sett fram emot. Mer för att det är mysigt att ha något att längta till än själva filmen i sig, även om det var spännande att se vad de hade gjort av stackars trollkarlspojken den här gången. Inte så mycket alls kan jag känna såhär i efterhand. Alltså... Vi har diskuterat den här filmen mer än någon annan på länge J och jag. Det är absolut inte dålig, inte alls, men den är fan inte bra heller. Den är... ingenting.
Antingen det eller så är det vår inställning till filmerna i fråga som har ändrats. I början var hela den magiska världen fascinerande och tog andan ur en, samlingssalen på Hogwarts framförallt. Nu verkar det som att man har vant sig lite, eller så beror det på att det inte visas några mysiga sekvenser av middagsbjudningar där konstiga maträtter ploppar fram på faten från ingenstans och de levande ljusen lixom svävar av sig själva i luften under en stjärnklar himmel. Handlingen drivs hela tiden framåt mot en upplösning, ett klimax, en stor jävla final och så kommer... Ingenting. Han-man-inte-får-nämna-vid-namn som förövrigt borde ta och fundera på en plastikoperation av det nasala slaget gör entré mot slutet av filmen och lyckas ganska så bra med att se skev ut, men det händer lixom inget. Den näslösa snubben är fortfarande ond, Harry Potter är fortfarande pubertal och förvirrad och tåget tuffar hemmåt till perrong 9 3/4 när ännu ett läsår tagit slut. Sista boken kommer ut nu i dagarna och jag har avstått från att läsa de sista i serien tills jag visste att det fanns ett slut på historien så kanske ska jag ta och börja om från början och läsa igenom dem alla sju i sommar. Böckerna är ju som bekant nästan alltid bättre än filmerna.

I dag har vi sovit tills vi vaknade, jag av att grannarna satt och småpratade på baksidan utanför mitt öppna sovrumsfönster. Det kändes som att vara liten igen och ligga på övervåningen och lyssna på föräldrarna som satt och umgicks på undervåningen och pratade tyst för att inte väcka mig. Självklart hörde jag vartenda ord. Vi har varit på Ulriksdals trädgård och rekat lite till mitt fotojobb till Tidningen och faktiskt hittat en hel del användbart vilket tillfälligt verkar ha botat den värsta ångesten. På hemvägen köpte vi ett par provbrukar med målarfärg till sovrummet som är det enda som är kvar på renoveringsrundan genom lägenheten. Vädret tillät inget inomhusarbete så istället klippte vi lite gräs på baksidan, planterade min spikklubba, diskuterade i vilken färg vi ska måla utemöblerna och åt god fruktsallad. Jag tvättat, J har bakat supergoda matmuffins och nu ligger han och Wynja ligger sött och slumrar i soffan.
Tallrikarna står kvar på matbordet, köket ser ut som ett bombnedslag och i tiden mellan det som varit och det som oundvikligen måste ske sitter jag i mörkret framför datorn och myser. Jag gör inget särskilt, slösurfar, läser lite tidningar, kollar lite dagböcker, lyssnar på musik. Det är en sällsam känsla att göra ingenting i den stillhet som råder här.

"Katter är verkligen sådana individer!" utbrast en överexcentrisk kund häromdagen samtidigt som hon slog ihop sina händer på ett sätt som indikerade att hon tyckte att detta var en underbart förtjusande företeelse. För det mesta håller jag med, men vissa av mina katters karaktärsdrag kan jag faktiskt klara mig utan. (Katt)Sol har en förkärlek för att slicka och tugga på saker. Hennes största fettisch är skor och väskor samt J's fingrar när han varit ute och tjuvrökt. Näst bäst tycker hon om elektriska sladdar som helst ska vara inkopplade i väggen, samt papper i alla dess former. Kartonger, tidningar, räkningar, böcker, you name it, she eats it! I morse när hon gjorde sina sedvanligt tappra försök för att få upp mig ur sängen hörde jag hur det revs och slets i närheten av dess huvudände men jag orkade inte riktigt engagera mig så som hon önskade. Resultatet kan skådas på bilden här nedanför.

Jag hyser inga överdrivet närstående relationer till mina pocketböcker som jag oftast ger bort eller helt enkelt lämnar kvar på tåget/bussen jag befinner mig när jag läst klart den, men att behöva gå runt med en bok som ser helt strimlad ut är juh bara löjligt. Tack för den lixom!

'Vad kan passa bättre än att inleda juli med en helt ny blogg?' var det tänkt att jag skulle skriva och publicera någon gång i början av juli men som vanligt kom livet i vägen. Det har ju en förmåga att göra det. Nu har snart halva månaden gått och det är drygt två veckor kvar till min efterlängtade semester. Ett par dagar innan är det dock dags för deadline i ett projekt som har åsamkat mig så mycket magont och ångest att jag periodvis bara vill lägga mig ner på golvet och dö. Rent rationellt vet jag att själva projektet i sig inte är tillräckligt för att framkalla en sån stark reaktion men det verkar som att hela vintern och vårens slitsamma händelser har lagts på hög, bit för bit, och nu svajar och gungar det mer än lovligt.

Sedan ett par dagar tillbaks är jag halvtidssjukskriven på grund av depression med recept på antidepressiva mediciner som jag ännu inte beslutat mig för om jag ska börja ta eller inte. Jag misstänker att om jag bara överlever de kommande veckorna fram till semestern så kommer det mesta förhoppningsvis lösas upp och bli hanterbart. Ute i stugan på landet med katterna springade fritt och skärgårdsvindarnas friskhet sköljande över mig kommer min ångest att stillas medan jag knyter på mig mina nya löparskor och springer ifrån det onda som varit. I sommarnattens skumma dunkel ska jag krypa ihop till en liten boll i det på tok för ljusa sovrummet, lyssna på den bedövande tystnaden och förhoppningsvis kunna vila där. Sen får jag se hur det känns till hösten.