Det blev ingen yoga i morse. När klockan ringde kl 06:00 ställde jag utan samvetskval fram den två timmar och skedade J i stället för att kasta mig upp ur sängen och bege mig iväg. Det känns lite bittert att jag redan första veckan bryter min hårda träningsregim som är tänkt att hålla mig borta från vansinnets avgrund. Samtidigt är det för att det är just första veckan som jag kan känna att det är ok. Min avsikt var att inte gå ut för hårt för att undvika att bli antingen utbränd eller sjuk och i går kväll var jag så trött så jag somnade med huvudet stött av armbågarna framför datorn redan kl 20. Dessutom jobbar jag i morgon och tackade dessutom ja till ett extrapass nere i partihallarna kl 05:30 på söndagmorgon. En sovmorgon idag var antagligen precis vad jag behövde.

För ett par minuter sen gled tandborsten ut ur min hand medan jag borstade tänderna, studsade på hyllan framför spegeln ned i handfatet, ut ur handfatet igen för att slutligen landa prydligt mitt i kattlådan. Det här kommer att bli en mycket intressant dag.

Onsdag och tomt i träningschemat så när som på promenaden till sjukhuset i morse. Besöket hos kuratorn ledde inte till så mycket mer än att jag kom en timme senare till jobbet men konstigt nog kändes arbetsdagen ändå som den längsta hittills efter semestern. Större delen av dagen gick åt till att försöka se upptagen ut vilket är en bedrift i sig på ett mycket litet företag där alla har koll på alla. Tiden kröp fram som vanligt och nu är jag äntligen hemma. Så fort jag kom innanför dörren tog jag på mig nattlinnet, släckte ner i lägenheten, tände ljus på vardagsrumsbordet och lite lugnande lavendelrökelse. Nu ska jag bädda ner mig i soffan och glo på dåliga TV-program alternativt lite 'Studio 60 on the Sunset Strip' som jag upptäckte förra veckan när första avsnittet givk på SVT. Godnatt på er.

När klockan ringde i går var det väldigt nära att jag snoozade bort alla mina goda företsattser om fasta rutiner och morgonträning jag skaffat mig under semestern. Till slut kom jag i alla fall iväg till yogan vilket antagligen tog bort de värsta dubierna om att behöva gå tillbaks till jobbet med allt vad det innebär. Väl innanför den välbekanta dörren som jag en gång var så stolt över att äga en nyckel till snubblade jag över en hög med fakturor som stegrade sig mot taket, så mina första dagar kommer jag att tillbringa på kontoret. Det känns helt okej men ger lite mer tid för eftertanke än jag kanske skulle önska. Över huvud taget så försöker jag hålla kvar vid allt det positiva jag tänkte och kände under semestern genom att försöka tänka och känna så lite som möjligt för de saker jag tror skulle kunna ersätta detta med något negativt. So far so good.

I morse ställde jag klockan på 06.00 igen fast jag inte börjar jobba förän 09.15. Min plan är att det ska bli lättare att ta sig upp ur sängen under den mörkare delen av året om jag gör det samma tid så kroppen hinner vänja sig. Ledig tid innan jobbet räknas det med och mina förhoppningar är att jag ska kunna utnyttja den till något som känns vettigt. I dag har jag mest ägnat mig åt att känna mig trött och lite öm sen yogan samt att tvivla på om det här verkilgen är någon bra idé. Vore det inte bättre att vara uppe liiite längre på kvällen i samvaro med J och katterna? Att ställa fram klockan en ynka timme till kl 07.00 gör väl ändå ingen skada? Jag är min egen värsta fiende när det gäller att sabotera de mål och visioner jag sätter upp för mig själv så jag får nog ta och ge detta lite mer tid innan jag tänker om. För ett par dagar sen tilläts jag sova hur länge jag ville så det ska ändå till en omställning innan det kan börja kännas som vardag igen.

På tal om att vakna lättare om morgonen funderar jag på att ändra mig när det gäller färgval i sovrummet. Hittills har det varit svalt blått och sövande och den tänkta färgen efter renoveringen har varit mörkt grå men efter en sommar i föräldrarnas vita luftiga sovrum kanske en ljusare nyans inte är en sån dålig idé ändå. Det må bli lite svårare att somna de gånger man behöver gå och lägga sig mitt på dagen på grund av migrän och liknande men det kanske det kan vara värt om man slipper känna sig som en död varje gång klockan ringer. Å andra sidan har jag tänkt investera i en såndär gryningssimulator tänkt för vinterdeppiga personer som mig själv så då kanske det kvittar ändå. Det är något särskilt med mörka, mysiga sovrum som tilltalar mig. Jag återkommer i denna fängslande fråga så fort jag tänkt klart.

Sen ett par dagar tillbaks är jag och katterna hemma igen. Precis som förra året kom jag hit och såg på min lägenhet med nya friska ögon och eftersom jag har haft hela fyra veckor att vila upp mig på så har jag uppvisat förvånande ork och faktiskt hunnit åtgärda en hel del. Jag förundras och förtjusas över hur mycket enklare tillvaron känns när jag inte låter allt välla in över kanterna och dränka mig. När jag kom lite grann utifrån lyckades jag få lite struktur på det jag vill göra här hemma och lägga upp en plan. När man fokuserar på en sak i taget och skiter i allt annat blir det lättare att hantera och man kan vila i att var sak får sin tid när det är dags. Jag hoppas innerligt att jag ska orka hålla upp det här med att faktiskt göra något åt alla de saker jag går och planerar men inser samtidigt att det är lättare sagt än gjort när jobb och andra vardagsmåsten tar ut sin beskärda del av energin. Jag håller tummarna för att det kommer att gå ändå.

Ett av målen med min vistelse på landet var att kunna koncentrera mig på min hälsa och träning som jag försummade den sista tiden innan semestern. Jag skröt vitt och brett om att jag skulle skaffa mig rutor på magen tills jag kom hem, vilket jag självklart inte har lyckats med, men jag tycker nog ändå att kläderna sitter lite lösare i midjan. Eftersom man lätt blir hemmablind och en smula partisk även när det gäller sitt eget utseende gjorde jag en liten dubbelkoll genom att leta fram en bild på mig själv från förra sommaren att jämföra med.

Ljusterö, Hummelmora, 8 juli 2006

Ljusterö, Hummelmora, 21 augusti 2007

Visserligen var jag inte missnöjd innan heller, men man kan alltid förbättra någonting och bannimej om jag inte har blivit lite rakare över höfterna, som J så diplomatiskt uttryckte det. Jag är i alla fall jättenöjd både med mig själv och med min ledighet och ser med spänning och förväntan blanad med en gnutta oro fram emot återkomsten till jobbet och mitt nya träningsschema som kickar igång kl 6 i morgon bitti.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. FunBeat.se. Look me up och kom igång!

Jag har inte sovit så mycket i natt. Först var det någon form av cirkus under sängen och sen bröt världarnas krig ut över vem som skulle få sitta och titta ut i det lilla vädringsfönstret ovanför sängarna. Känner mig förvånandsvärt pigg ändå och blev ännu piggare när jag såg den fina presenten som jag fått under natten.

Bara katter kan älska en mor så. Jag behöver starkt te för att orka ta itu med det här känner jag.

Någon skrev till mig om hösten och jag ville inte riktigt kännas vid den. I morse när jag efter mycket övervägande med mig själv under duntäcket, som för första gången på tre veckor faktiskt behövdes hela natten, kom iväg på min morgonpromenad så kändes luften klar och kall. Himlen täcktes av moln som ilade förbi mig på väg någon annanstans och lämnade små luckor för solen att skina igenom. Den värmde fortfarande men det känns att det har vänt nu. Det gör mig faktiskt ingenting. Det här är en förunderlig tid att vara ledig. Att vara mitt i alltet medan det sakta byter skepnad och förbereder sig inför hösten. Att känna hösten i luften, i vinden, i havet. Det är fantastiskt.

Sista veckan på semestern började i dag och det känns också helt okej. En långsam summering av vad jag åstadkommit hittills, och vad jag hade räknat med att hinna med under den här tiden, byggs på i bakhuvudet. Klippa gräset - Check, Slå ängen - Still to do, Bygga sänggavel av virket från gamla verandan - Still to do, Skriva artiklar till Aot - Still to do. Jag har haft semester för bövelen! Jag har fortfarande gott om tid på mig och jag vägrar ha dåligt samvete över saker jag borde ha gjort. Över huvud taget så tänker jag avskaffa ordet 'borde' inför mitt återtåg till civilisationen. Jag har laddat upp inför återkomsten och känner mig laddad inför både skola och träning. På jobbfronten är jag lite bekymrad över att jag oavsiktligt kommer att överdriva mitt eget avståndstagande. Jag vill egentligen inte göra mig till ovän med någon men jag vill markera att något har hänt. Att jag inte är den samma som gick på semester för snart en månad sen. Att jag faktiskt känner mig kränkt och sviken. Det är lätt att verka arg och bitter och det vill jag inte vara. Magdalena Graaf som jag aldrig trodde att jag skulle citera i hela mitt liv sa något i sitt sommarprogram i början av min ledighet som jag fastnade för;

"Att kunna säga; "Du är förlåten" Det är makt. Och att verkligen kunna känna det det är för mig ett vindstilla lugn för själen. Att förmå sig själv att stå högre än den som skadat en det är styrka. Och faktiskt, att vara lycklig det är den bästa hämnden."

Så vill jag också känna! Jag ska vara stark och lycklig. Fokusera på saker utanför jobbet som min träning, mina vänner, min familj och mig själv framför allt. Jag ska inte ta något skit och jag ska inte låta mig strykas medhårs. Det har jag kanske inte gjort innan heller men det här gången är det viktigt att det märks. Att det känns. Jag har ansträngt mig så länge för att passa in och vara till lags, och jag trodde att jag lyckades. Nu när jag vet att det ändå inte uppskattas så är jag fri att vara den jag är. Helst skulle jag vilja ha en skylt runt halsen när jag kliver in i fikarummet om en vecka. Men det vore kanske att vara lite övertydlig.

Den här tiden ute på landet har betytt allt för mig. Här har jag hittat tillbaka till mig själv och laddat energiförråden. Sakta sakta kommer den nu så bekanta känslan av kreativitet och kontemplation, inspiration och... Insikt. Idag har jag suttit i soffan under verandataket hela dagen med tjocka mysbyxor och tjocktröja och känt hur förändringen omkring mig sakta krypit närmare. Jag har sökt på olika fackförbunds hemsidor efter information och jag har lagt upp träningsprogram och satt upp mål. Jag hittade en jättebra träningsdagbok som jag verkligen rekomenderar. Man kan registrera både avklarade och kommande pass, diskutera i forum, hitta kommande tävlingar och få förslag på nya löprundor, bland mycket annat. Den som vill får gärna leta reda på mig där och lägga till mig så kan vi flexa våra muskler ikapp.

Efter mycket velande fram och tillbaka kände jag mig slutligen tvungen att börja ta den föreskrivna medicinen jag fick med mig vid mitt senaste läkarbesök. Jag vill egentligen inte alls. Jag vill få behandling och må bra av mig själv, men det har visat sig svårare än man kanske kan tro och jag har ingen aning om vart jag ska vända mig längre. Medan jag var här ute själv med minsta möjliga stimuli så mådde jag förträffligt bra men så fort jag närmar mig någonting som ens påminner om vardag eller civilisation så skiter det sig med besked vilket slutligen fick mig att börja knapra de jävla tabletterna. Om ingenting annat så för omgivningens skull. Mitt försvar för mig själv var att jag ändå kan söka efter en lämplig behandling men att det inte blir lika bråttom och att jag i alla fall förhoppningsvis kan fungera som människa under tiden. Vad det innebär att vara människa i dagens samhälle behöver vi kanske inte gå in på just nu. Sen tidigare vet jag att det framförallt i börjar av behandlingen finns en hel del biverkningar att se fram emot, bland annat ökad ångest vilket är en smula paradoxalt kan tyckas. De senaste dagarna har jag mått piss i största allmänhet med huvudvärk, migrän, illamående, samt en känsla av att verkligheten är en smula... ofokuserad. Jag som anser mig vara en av de bästa bilförare som världen har att erbjuda upplevde bland många andra konstigheter att jag hade väldiga problem med att avgöra avståndet till bilen framför mig när jag skulle köra på färjan häromdagen. Allt får sin förklaring när man läser igenom den digra listan över biverkningar för medicinen i fråga. Faan vet om jag inte ska sluta innan jag är riktigit insyltad i skiten.

"EVENTUELLA BIVERKNINGAR

Följande biverkningar har rapporterats med de ungefärliga frekvenser som visas:
Mycket vanliga (påverkar mer än en av 10 personer):
Vanliga (påverkar färre än en av 10, men fler än en av 100 personer):
Ovanliga (påverkar färre än en av 100, men fler än en av 1000 personer):
Sällsynta (påverkar färre än en av 1000, men fler än en av 10 000 personer):
Mycket sällsynta (påverkar färre än en av 10 000, men fler än en av 100 000 personer):
Biverkningarna presenteras inom varje frekvensgrupp med de allvarligaste biverkningarna först.

Blod- och lymfsystembesvär
Sällsynta
Blödning (t.ex. vaginala, mag-tarm, hud- och slemhinneblödningar).
Matsmältnings- och näringsupptagningsbesvär
Vanliga
Viktminskning, viktökning.
Psykiska besvär
Mycket vanliga
Sömnighet, sömnsvårigheter, oro, nervositet.
Vanliga
Sömnstörningar, koncentrationssvårigheter, onormala drömmar, minnesförlust, oro, minskad sexlust, ökad aptit, minskad aptit, likgiltighet, förvirring.
Ovanliga
Optimism, gladlynthet och välbefinnande (eufori), ökad sexlust.
Sällsynta
Självmordstankar eller suicidalt beteende, rastlöshet (akatisi).
Mycket sällsynta
Hallucinationer, humörsvängningar, förlust av verklighetsuppfattning, panikattacker.
Störningar i nervsystemet
Mycket vanliga
Huvudvärk, darrningar, yrsel.
Vanliga
Migrän, stickningar eller avdomning.
Ovanliga
Krampanfall, ofrivilliga rörelser, darrningar, ändrad muskelspänning, långsamma rörelser.
Ögonbesvär
Mycket vanliga
Dimsyn.
Vanliga
Synstörningar.
Hörsel- och balansorganstörningar
Ovanliga
Ringningar i öronen.
Hjärtbesvär
Mycket vanliga
Oregelbundna hjärtslag.
Vanliga
Snabb hjärtrytm.
Ovanliga
Långsamma hjärtslag.
Mycket sällsynta
Störningar i hjärtats rytm eller hastighet.
Kärlbesvär
Vanliga
Yrsel då man plötsligt reser sig upp, lågt blodtryck, högt blodtryck.
Andningsorgan och bröstkorg
Vanliga
Rinnande näsa och klåda i näsan, bihåleinflammation.
Ovanliga
Hosta
Gastrointestinala besvär
Mycket vanliga
Illamående, muntorrhet, förstoppning, diarré.
Vanliga
Matsmältningsbesvär/halsbränna, kräkningar, magsmärtor, gaser i magen, ökad salivproduktion.
Hepatobiliära besvär
Ovanliga
Leverproblem.
Njur- och urinvägsbesvär
Vanliga
Problem med att kasta vatten, ökad urinproduktion.
Sällsynta
Sänkt natriumhalt i blodet, huvudsakligen hos äldre.
Fortplantningssystem- och bröstbesvär
Vanliga
Oförmåga för kvinnor att uppnå orgasm, menssmärtor, impotens, oförmåga att ejakulera.
Mycket sällsynta
Onormal mjölkutsöndring från brösten.
Hud- och subkutan vävnad
Mycket vanliga
Ökad svettning.
Vanliga
Utslag, klåda.
Ovanliga
Känslighet för ljus.
Mycket sällsynta
Klåda, svullnad av huden eller slemhinnor.
Muskuloskeletala och bindvävsbesvär
Ovanliga
Muskelsmärta.
Mycket sällsynta
Ledsmärta.
Allmänna besvär och problem vid administrationsstället
Mycket vanliga
Svaghetskänsla (letargi).
Vanliga
Trötthet, gäspningar, smakförändringar.
Ovanliga
Allergiska reaktioner, svimning, allmän känsla av att inte må bra.
Mycket sällsynta
Chock (kraftigt sänkt blodtryck, blekhet, oro, svag och snabb puls, fuktig och klibbig hud, minskat medvetande) som orsakas av en kraftig kärlvidgning till följd av svår överkänslighet mot vissa ämnen (anafylaktiska reaktioner)."

Källa: FASS.se

Jag funderar lite kring livet och döden. Hur det kommer sig att jag kan engagera mig å det grövsta på jobbet med att hitta ett nytt hem åt en snigel som kommit med blomsterleveranserna på jobbet eller att försöka få en desperat surrande fluga att hitta ut till friheten genom det nyöppnade fönstret men inte lyfter ett finger för att rädda alla de byten som kissekatterna kommer hemspringande med. Nu lät det kanske som att brottsstatestiken över mordfall på något sätt är jämnt fördelad över alla tre och så är verkligen inte fallet. (katt)Sol som får räknas som mästerjägaren i familjen släpar hem tre jättebamsiga sorkar per dag som hon tack och lov inte insisterar på att ta in i huset utan med god aptit mumsar i sig på gräsmattan framför huset. Vid det laget är de i alla fall redan döda sedan länge så alla eventuella räddningsinstatser vore onekligen förgäves. Wynja och Bilbo har inte riktigit fattat konceptet än och har lyckats fånga in ett litet djur var men det här med dödandet är det sämre ställt med. De petar lite med sina små oskuldsfullt vita tassar, försöker ta sig en liten smakbit men kommer av sig när måltiden i fråga sprattlar till och ger ifrån sig ett pipljud. Detta har föranlett ett par diskussioner mellan mig och J om vi bör utföra barmhärtighetsmord eller inte. Jag tycker fallet är solklart om det handlar om att jag som inkräktande människa i naturlivet klampar fram med mina stövlar och på så sätt åsamkar skada. Självklart ska alla djur slippa lida!

När det kommer till mina katter verkar jag på något otilltalande sätt helt ha vänt moderskappan efter vinden och tycker att det är stor skillnad när det är djur som dödar djur. Att det är värdefullt för mina små jägare att få lära sig hur det går till och att jag själv ska blanda mig in i minsta möjliga mån. Min egen inställning gör mig förvirrad och en smula illamående och jag förstår inte riktigit själv hur det är tänkt att det ska hänga ihop.
I förra veckan satt mamma och jag och läste i godan ro ute på tomten när Sol kom dragande med ett byte som fortfarande hade lite motstånd kvar i sig. Mamma utstötte ett läte liknande den lilla musens fast mycket högre samtidigt som hon kastade sig upp ur stolen och rusade in i huset. Innifrån fönstret kunde jag sedan bevittna tecken som jag tolkade som "Säg till när det är okej att komma ut!". Själv satt jag kvar och läste som om inget hade hänt samtidigt som en tanke sakta tog form i mitt huvud. För ett par år sen hade jag reagerat på precis samma sätt. Hade det varit något annat djur än mina katter hade jag kanske reagerat på samma sätt. Hade det, Gudinnan förbjude, varit mina katter som varit bytet hade jag gett mig in i striden och försvarat dem med näbbar och klor. Har jag förvandlats till ett monster som blundar för andras lidande bara för att det gynnar dem som jag håller kära. Är den lilla klumpen av illamående jag känner inför detta faktum något jag borde lyfta fram i ljuset och konfrontera. Som J så filosofiskt uttryckte det vid frukosten ute på altanen i morse;
-"Jaha här sitter vi och myser omringade av doften av död."
Varpå jag replikerade;
-"Doften av ångest."

De senaste dagarnas turbulens kring socialstyrselsen nya riktlinjer till läkarkåren när det gäller sjuksrivningar har legat och gnagt i mig ett par dagar nu. Eller det stämmer inte riktigt. Det som gnagt i mig är min egen brist på reaktion. Jag vet vad jag tycker om det hela men det är som att jag inte orkar reagera riktigt. Som en kvinna sa på 'Ring P1' i morse: "Om det inte vore så tragiskt så vore det komiskt." Att protestera är det samma som att erkänna att man är en av dessa pestsmittade parasiter som fuskar med bidragen och mjölkar stadskassan på pengar.

Jag är snart trettio år gammal och har under minst halva min livstid lidit av psykist ohälsa. Inget kokande av kaniner eller trehundrasextiogradnersvridningar på huvudet men stundtals grips jag av meningslösheten av allt och hamnar på det djupaste botten. Långa perioder när jag har nerverna utanpå kroppen och fruktansvärt låg tolerans mot stress och andra påfrestande faktorer, och kortare episoder om helgerna när jag tillbringar dagarna ihopkrupen i fosterställning på badrumsmattan med halsen full med tjock gråt. Vi människor är som bekant olika. Vissa av oss tycks dansa genom livet på små rosa moln perfekt anpassade för dagens samhällsklimat, och andra, som jag, har lite svårare att anpassa oss. Det Socialstyrelsens senaste påhitt förstärker och förvärrar är en känsla av att detta samhälle inte är till för oss som inte håller måttet. Oss kan man lika gärna rada upp mot väggen och göra sig av med. Göra pinan kort och bördan på samhällskroppen så mycket lättare.

En anledning som gjort att jag kanske inte reagerat så häftigt är att jag inte känner mig särskilt träffad. Visst, jag vet att jag tillhör den skara psykiskt labila som mellan varven behöver lite lugn och ro för att återhämta mig, men det gäller korta perioder för jag är medveten om att jag inte mår bättre av att sitta hemma. Jag vill jobba och träffa folk och inte sitta hemma och älta mitt liv och dess meningslöshet utom möjligtvis de dagar då jag finner mig oförmögen att ens ta sig upp ur sängen och inget annat alternativ känns möjligt. Helst av allt skulle jag vilja slippa må dåligt över huvud taget, tro det eller ej. I debatten som drivs framställs de som är i behov av sjukskrivning som manipulativa monster som tar varje chans till ledighet där de kan sitta och gnugga händerna mot varandra medan ordentligt arbetande samhällsmedborgares surt förvärvade skattepengar sackta tickar iväg. Dessa individer finns säkerligen, men jag ställer mig ytterst tveksam till att de är i majoritet.
Jag önskar inget hellre än att någon ska ta mig och min ångest på allvar. Ta sig tid att försöka hitta en lämplig behandling för att så småningom förgöra mina demoner och släppa mig fri att dansa på moln resten av livet. I stället skickas jag varje gång iväg från vårdcentralen med en klapp i stjärten och recept på starka och vanebildande mediciner i handen. Ingen uppföljning, inget ansvar. Vill jag ha mer än, så krångliga människa, får jag själv söka, kämpa och slåss för att få komma vidare, och inte ens då finns det alla gånger någon hjälp att få. I alla fall ingen långvarig lösning. Vore inte det ett bättre alternativ som skulle visa sig ekonomiskt lönande i längden?

Om de nya riktlinjerna är just det, riktlinjer till läkarna som ändå måste anses vara de bäst lämpade för att avgöra en patients behov av sjukskrivning och behandling så välkomnar jag dem. Det som det pratas fascinerande lite om är vad vi ska göra för att hålla oss till dessa nya riktlinjer. Det står fullständigt klart för mig och många andra i min situation att det som saknas inom psykiatrin idag är just behandling. Jag vill inte vara sjuk, jag vill vara en frisk och fungerande människa som slipper knapra mediciner i tid och otid, men jag klarar inte av att behandla mig själv och när jag söker hjälp så verkar det inte finnas någon att få. Om jag nu har krypit till korset och erkänt att jag har psykiska problem och behöver hjälp, vilket inte är särskilt kul kan jag tala om, så ska jag väl inte behöva ringa och skälla ut, ligga på, svära och slåss för att få den hjälp jag behöver. Skyll inte på mig om jag blir kvar hemma i limbo utan hopp om räddning när ingen hör mina rop på hjälp.

I samma veva som Socialstyrelsen släpper dessa nyheter, som de själv erkänner vara kontroversiella, höll Fredrik Reinfeldt sitt sommartal i Vaxholm. Nu har han fått upp ögonen för låginkomsttagarna som ska få ytterligare skattelättnader samtidigt som det ska kosta mindre att vara med i a-kassan för grupper med låg arbetslöshet. Stadsministerns förslag är att pengarna tas från socialförsäkringen och andra transfereringar som bistånd. Det här varken förvånar eller upprör mig särskilt mycket men det som stör mig är den attityd som genomsyrar talet. Reinfeldt vill vill stimulera till arbete, öka utbudet av arbetsplatser, öka drivkraften att söka sig ut på arbetsmarkanden och öka möjligheterna för dem som inte tjänar så mycket att arbeta mer och på så sätt påverka sina egna liv. Arbeta, arbeta arbeta. Som att själva arbetet i sig vore något självändamål. Visst jag tycker att man ska kunna ta hand om och försörja sig själv men det är inte det enda som definierar mig som person. Alla är som sagt olika och alla kanske inte är skapta för en konventionell yrkesroll eller samma höga stressnivå. Alla måste sträva efter att arbeta eller på annat sätt försörja sig men ibland kommer livet emellan och gör sig påmint och det måste vara okej att få vara människa även i dessa perioder när man är svag, liten och sårbar.

Just precis nu så mår jag faktiskt riktigt bra. Ett välmående sprider sig sakta genom kroppen, från magen ut i armar och ben som en lugn, trygg värme. För ungefär en timme sen trodde jag att jag skulle dö.

Vaknade i morse och såg fram emot morgonpromenaden. Om inte annat som ett bra tidsfördriv medan jag väntade på att J skulle dyka upp. De vanliga rutinerna; En kopp svart te, morgonprogram på TV och som bonus tre Naproxen mot den begynnande mensvärken. Det drog en flyktig tanke genom min hjärna om att det nog vore bra att äta något för att hjälpa tabletterna att börja verka, men jag kom inte riktigt på vad det skulle vara och tänkte att jag inte hinner vara borta så länge och säkert kunde ta det sen.

Jag trampade på, strålande solsken och glada helgbesökare kantade vägen. Mensvärken tilltog i styrka för varje steg men förr eller senare måste den juh ge sig för det är bra med motion har jag läst. Framme vid min favoritstuga i skogen och halvägs på min 6 km långa slinga stod det klart att graden av smärta jag var tänkt att genomlida den här gången var mer än jag klarade av på stående fot. De tre värktabletterna jag tagit låg och skvalpade bland lite te och magsyra och orsakade ett häftigt illamående medan en våldsam kramp ansatte hela mitt mellangärde hela vägen bak på ryggen. Det var fullkomligt omöjligt att stå på benen. Jag sjönk ner en stund på en sten längst vägen väl medveten om att det egentligen inte finns någon ställning i världen som hjälper mot själva menssmärtorna, men kanske skulle illamåendet stillas om jag drog av på takten en stund.
Kramperna kom i skov som varade i 10 andetag följt av ett eller två andetag av smärtfri, euforisk frid där jag lyckades släpa mig ett par steg längst vägen. Vid det här laget var jag på det klara med att det inte var någon idé att fortsätta frammåt och hade vänt om. Framför mig låg bebyggelse och om jag skulle tvingas att spy så gjorde jag hellre det någonstans i skogen i lugn och ro. Det är en konstig och tröttsam känsla att gång på gång kastas mellan himmel och helvete. Kontrasterna mellan smärta och ickesmärta är sällan så tydliga och det är ofta precis efter ett smärtanfall av något slag medan de sista resterna sakta rinner ut genom kroppen som jag tänker; "Fy fan vad skönt det är att inte ha ont någonstans. Den här känslan ska jag alltid minnas!". Det gör jag så klart inte. Här blev jag påmind om den känslan gång på gång, dock en smula grumlad av vetskapen om att nästa attack inte var långt borta, och lyckades samtidigt på något vis ta mig hem längst vägen. Aldrig har vägen känts så lång och någonstans i mitt huvud dök ett minne upp av ett liknande tillfälle.

För många år sedan medan jag fortfarande bodde hemma fick jag för mig att jag skulle ut och springa. Halvägs runt hade jag förutom den obligatoriska migränen jag alltid får när jag tar i för mycket även drabbats av outhärdliga menssmärtor. Så till den milda grad att allt jag kunde göra var att hitta en liten skogsdunge mitt i all bebyggelse, bädda med några torra löv och lägga mig ner och kvida.

Jag ville ogärna lägga mig ner bland barr, myror och andra obehagligheter men för varje stopp jag tvingades göra längst vägen kom jag ett par steg närmare marken. Knäna som sjönk ner i den mjuka mossan, ett par steg längst vägen, huvudet som lutades mot en stamm på en ung asp, ett par steg längst vägen, fosterställning med huvudet mot en mossbeklädd sten, ett par steg längst vägen. Måste. Lägga. Mig. Ner. Misströstandet min vän på vägen och frustrationen min ryggsäck. Tillslut sket jag i allt när jag fick syn på en inbjudande glänta klädd med mossa och björklöv, tillsynes fri från myror och andra invånare en bit in från stigen. Vid det här laget hade jag lyckats avverka större delen av vägen som gick igenom skogen och hade nu bara ett par kilometer längst en solgassande bilväg framför mig. Jag kände att jag behövde samla krafterna för att orka den sista biten. Att lägga sig ihopkrupen längst vägrenen kändes inte som något lockande alternativ och att lifta sista biten med en bil i mitt smått hysteriska tillstånd orsakat av mitt eget helvete orkade jag inte heller. Åtta andetag smärta, två andetag frid, sex andetag smärta, tre andetag frid. Sakta, sakta, löjeväckande sakta avtog smärtan i styrka samtidigt som skoven blev kortare och kortare. Min kropp slappnade av i takt med att fukten från mossan trängde in i kläderna. Tankarna började virvla i takt med de gula björklöven som singlade mot marken. Är det redan höst? Det var en vacker glänta jag låg i och från det här perspektivet kom de olika lövverken verkligen till sin rätt. Heter det 'lövverk' även när man pratar om barrträd? Granen som stod på min högra sida var i alla fall väldigt vacker underifrån den med. Det är från det här hållet man ska se på skogen. Kan det vara så att den inte visar upp sig från sin bästa sida för oss, världens härskare, utan för dess egentliga invånare. Var det en tall där borta bakom aspen med de långa mjuka barren eller såg jag fel?
En blöt hundnos tillhörande en överenergisk Bulldog väckte mig abrupt ur mina funderingar och fick mig på fötter. Jag föredrog att i alla fall stå på benen när Husse och Matte fick syn på mig hellre än att ligga utsträckt under en gran som ett annat lik. Visserligen låg jag inte men nog måste jag ha sett en smula underlig ut med ångestrosiga kinder, håret på ända, barr, löv och mossrester över hela mig och blöta avtryck på rumpa och knän.

Jag var osäker på om mitt nästan smärtfria tillstånd skulle hålla hela vägen hem, men värktabletterna verkade ha gjort sitt i kombination med de endorfinder som min stackars kropp hade pumpat ut i ren frenesi. När jag ringde upp J för andra gången den här morgonen var jag betydligt mer sammanhängande och kände mig nästan lite hög. Nu har jag ätit lite frukost och satt på mig torra kläder utan blåbärsfläckar och barr och mår riktigt bra. Mer än bra. Jag mår fantastiskt! Det känns så jävla konstigt att det kan vända så fort.

"Tankarna levde sitt eget liv, som om de sprang bredvid henne uppför Kungsgatan, löpte i lekfulla cirklar runt hennes kropp för att med sina lätta steg visa hur tunga hennes var.
Troligen var det därför hon sprang. Hon rastade sina tankar som andra rastar hunden. Hon brydde sig inte ens om att böja sig ner med plastpåse runt handen för att plocka upp skiten. Hon sprang bara ifrån stanken. Och denna bråddjupa självinsikt tynde tankarnas steg så pass att hon löpte ifrån dem och återvände till sig själv.
Hennes egna steg var inte så där våldsamt tunga. Ett par års regelbunden löpning hade satt sina spår. Hon hade fortfarande inte bestämt sig för om det var nyttigt eller direkt hälsovådigt att löpa, men det gick i alla fall lättare och lättare. Kanske betydde det bara att vägen till döden gick snabbare..."

De största vatten - Arne Dahl 2002 ISBN: 9789170014703

De senaste dagarna har det varit klibbigt här ute. På morgonen när jag knyter på mig skorna för min promenad känns luften sval och friskt, men med den ökande värmen förvandlas friskheten snart till en smetig tryckande känsla som gör mig helt matt. Det ligger en tung filt över mig och vätan fäster i grässtrån, morrhår och ögonfransar och tynger ner mina ögonlock. Jag har vaknat mitt i natten av olika anledningar tre nätter i rad och känner mig trött när jag vaknar både till kropp och själ. Halva semestern har gått och i stället för en oändlig sträcka av ledig ångestfri tid sträcker sig stress och prestationsångest redan ut sig framför mig. Varför ska det vara så svårt att leva i nuet. De två veckor som gått har känts som en hel evighet och de insikter och planer som tagit form i mig är oändliga. Varför skulle de kommande två veckorna bli annorlunda? Idag jobbar J sin sista dag för sommaren och det är nu vår gemensamma semester börjar. På agendan står stillsam sammvaro, sol & bad, filmmarathon, dagstur till Vaxholm, äventyr på loppmarknade och lumpbodar, shopping i Norrtälje samt bärplockning och kattumgänge. Verkligen inte fy skam det heller!

Mamma åkte hem i förmiddags och precis när jag kom upp på verandan från parkeringen öppnade sig himlen och regnet fullkomligen öste ner. En efter en kom katterna rusande i full panik från olika håll för att söka skydd från den fruktade vätan under verandataket. Jag unnar dem verkligen den här tiden ute i det fria och glädjs åt att se deras oföreställda glädje när de jagar fjärilar och latar sig på en solvarm berghäll men min favoritstund på dagen är ändå när alla är hemkomna för kvällen så jag kan stänga dörren om oss och varva ner i soffan. Den här dagen bjöd på grund av ovädret på en sån stund även mitt på dagen. Nu börjar det ljusna på himlen och luften känns faktiskt lite lättare att andas. Jag har inte orkat vara så produktiv som jag hade önskat men lite har jag i alla fall styrt upp och än finns det många timmar kvar av dagen. Varför ska jag sitta här på min semester med dåligt samvete för att jag inte producerar någonting föresten? Fasiken heller! Jag nöjer mig med att jag precis blev tvungen att avlägsna en sork modell större med ett stort blodigt sår på halsen från matrumsmattan med hjälp av en kastrull och en hopvikt tidning. Jag antar att det var en ömmhetsbetygelse av stora mått som jag inte riktig förstår men ändå försöker visa så mycket uppskattning för som det bara går. Ah detta moderskap med dess oro och uppoffringar!

Det är med glädje jag hör nyheten om att det kanske kommer krävas körkort för att köra båt lagom till nästa sommar. Förslaget gäller båtar över en viss storlek eller som har en maxhastighet som överstiger 10 knop. Ett körkort ska kosta mellan 3000-5000 kronor och en viss dispens kan ges till sjöfarare med lång dokumenterad sjövana bakom sig.

Snart kanske vi kan börja ta sjöfylleriet på allvar oxå. Är det verkligen bara jag som likställer rattfylla i bil med dito på sjön? Vet inte hur många kräftskivor som slutat i hetsiga diskussioner efter att jag tackat nej till hemfärd i båt med förare som dragit i sig både en och flera snappsar till maten. Sure, jag är emot allt för stora ingripanden i individens ansvarsområden och tycker för det mesta att folk ska få ta sitt eget ansvar och tänka själva, men i den här frågan så verkar det sunda förnuftet väldigt ofta lysa med sin frånvaro. Var mans rätt att få nyttja alkohol där han själv anser det vara passande är en känslig fråga. Det är kanske lättare att manövrera på ett öppet hav i en båt när du är påverkad av alkohol än att hålla dig på en vägbana med en bil, men både din syn, ditt omdömme och din rekationsförmåga påverkas och havet är fullt av grynnor, skär och framförallt andra båtar. Jag fattar inte hur folk tänker.
I höst kommer regeringens proposition om sjöfylleri att komma upp för debatt och beslut i riksdagen. Borgarna och framförallt Moderaterna verkar köra på linjen att det är omständigheterna snarare än promillehalten som ska ligga till grund för beslut om sjöfylla. Till exempel tycker man inte att samma regler kan gälla för den som framför en motorbåt med kraftfull motor som den som befinner sig vid årorna i en roddbåt. Som en liten jämförelse kan jag nämna att man kan straffas för rattfylla, eller styrfylla, på cyckel som även det klassas som fordon.

• DN
  
• SvD
  
• Norrtelje Tidning
  

Bilbo har äntligen vaknat till liv och orkat släpa sig från överslafen i våningssängen för att fortsätta sova en stund i solen. Hon håller sig i närheten vilket jag tycker är skönt med tanke på att jag har tillbringat större delen av natten med att vänta på henne och föreställa mig all sköns hemskheter som hon kan ha råkat ut för. Allt från Bilbo the road-kill till Bilbo rävmåltiden. Jag är mycket bra på att måla fan på väggen om ni undrar. Det händer i bland när jag väl får möjlighet att släppa ut katterna på grönbete att hon försvinner ett dygn för att sedan dyka upp en smula skärrad för att hetsäta och sen sova tre dygn på raken. Första gången gick mitt hjärta i bitar tusen gånger om och jag tvingade mig själv och dåvarande sambo att sova på helspänn med dörren öppen fast det var påsklov och svinkallt ute om nätterna. Just därför. Tänk om hon kommer hem, ser den stängda dörren och tror att jag inte älskar henne längre lixom.

I går åkte J hem för att jobba sista veckan på sommarjobbet och i samma veva försvann Bilbo spårlöst. De andra två kom snällt in och kröp ihop för att genast falla i sömn totalt immuna mot min moderliga ångest. Mellan kl 20 och 23 reste jag på mig och tittade ut genom altandörren minst en gång var femte minut. Efter det flyttade jag in två trötta, varma och slappa kattkroppar in i sovrummet för att kunna ställa upp ytterdörren på glänt och slippa vanka av och an som ett psykfall. Vid det här laget började jag klippa med ögonen och tänkte att om dörren stod öppen så vaknar jag säkert när hon kom hem. Vid midnatt hade de trötta, varma nu inte så slappa kattkropparna tröttnat på sin isolering så jag fick byta plan. Jag började ställa alarmet på mobilen i 30-minutersintervaller och gick upp och kollade varje gång klockan ringde. Vid tre var jag så trött så jag mådde illa och det hade börjat värka misstänkt bakom ena ögat. Jag har länge hävdat att jag är en av sveriges främsta på att sova, och sömn råkar vara en av mina absoluta favoritsysselsättningar. Tydligen är det även ett behov som övertrumfade min oro så tillslut fick jag ge upp och stängde i stället in mig själv i sovrummet med dörren ut mot altanen på glänt. Som sista säkerhetsåtgärd satte jag på radion så att Bilbo skulle höra att det var öppet när hon kom hem.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag sov särskilt hårt, men slutligen så sjönk jag i alla fall ner i någon form av dvala. Jag vaknade till ett flertal gånger och lyssnade efter henne men hörde aldrig något. Vid kvart i sju i morse vräkte jag mig över J's tomma halva av sängen för att kolla så att dörren fortfarande var öppen, och tadaa! Vem sticker in sitt lilla förvirrade katthuvud genom dörren om inte Bilbo. Hon sprang raka vägen fram till den stängda sovrumsdörren och lyckades på något sätt se sjukt förnärmad ut över att jag hade mage att utestänga henne från maten, lådan och sängen som hägrade på andra sidan. Själv kände jag mig glad över återseendet och samtidigt en smula sårad över att hon inte var gladare över att se mig hennes ömt vårdande kattmamma. Jag kan inte tänka mig något annat scenario än att lillkissen har lyckats förvirra sig så långt hemmifrån att hon inte hunnit hem innan mörkrets inbrott och sen legat och tryckt någonstans i väntan på gryningen. Att hon skulle valt att stanna ifrån hemmets lugna vrå och skita i sin stackars hönsmamma är fullständigt otänkbart. Väl inne i gemenskapen igen fräste hon åt höger och vänster, främst åt sina egna systrar, men mot allt annat som både rörde sig och inte i största allmänhet. Själv kunde jag äntligen få bädda ner mig ordentligt i sängen och sova i ett par timmar lugnt förvissad om att alla var i säkerhet. Resten av dagen har fröken i fråga tillbringat i sin översäng och jag glädjer mig en smula åt att hon i alla fall verkar ha haft lika svårt att sova under natten som jag. Nu räknar jag timmarna tills jag åter får krypa ner under världens fluffigaste duntäcke utan ett enda bekymmer här i världen.

Man skulle lätt kunna tro att även mitt sinne har stillats lite så som mitt fysiska varande har gjort här ute. Så är dock inte fallet. I stället är jag upptagen med andra projekt som tar all mitt tänkande och min kreativitet i beslag. I bakgrunden fortsätter kontemplerandet och planerandet inför framtiden och en plan börjar så sakteliga ta sin form. Mitt lösa spekulerande har mötts av motsatta reaktioner mot vad jag hade förväntat mig på nästan alla fronter. Föräldrarna som jag misstänkte skulle vara en smula skeptiska mot att ge upp en tillsynes trygg yrkesroll mot en lite osäkrare studenttillvaro verkar bara positivt inställda, medan den annars så stöttande J reagerar med misstro och ilska. Jag är både förvånad och fascinerad över hans reaktioner som jag faktiskt inte alls hade förutsett. Inte för att verka tjatig på något sett, men tidigare i år så gjorde han ett stort livsavgörande val helt utan att prata med mig eller ta någon som helst hänsyn för min roll i det hela. Att jag sen valde att anpassa mig till den nya situationen var enbart tur för hans del och knappast någonting hade kunde ha räknat med. Jag tror ärligt talat inte att han tänkte så långt alls. Jag känner mig varken arg eller bitter längre, snarare fri att sätta mig själv i första rummet på ett sätt som jag aldrig har gjort tidigare och som jag verkligen uppskattar. Hade vi fortfarande bott ihop och haft en lite mer utstakad gemensam framtid hade jag antagligen aldrig tänkt så som jag tänker nu, men så ser inte verkligheten ut och jag kan knappast sitta och vänta på att han ska bli redo att ge sig in i leken igen och pausa mitt liv under tiden. Är det verkligen så fel av mig att känna så?

En helt annan sak som slog mig i går när jag låg i sängen var att jag nu snart har tillbringat en hel vecka här ute och inte upplevt någon smärta eller tryck i bröstet över huvud taget. Jag trodde väl att det var ångestrelaterat jag med, men tänkte att min krångliga mage kanske också kunde ha ett finger med i spelet. Så verkar det nu inte vara. Ingen ångest, inga lugnande tabletter och verkligen ingen Cipramil. Att börja med den medicinen nu känns helt främmande och jag är så glad att jag inte började tidigare. Det är fortfarande lång tid kvar tills jag måste tillbaka till verkligheten och jag misstänker att jag inte kommer känna mig riktigt såhär stabil mot slutet av min frihet, men det tänker jag faktiskt inte sitta och älta nu.

Fler goda nyheter är att mina misstankar på väderfronten håller på att infrias. Precis som jag förutspått kommer det fina sommarvädret mot slutet av sommaren, på samma sätt som både vintern och våren var förskjutna. Nästa gång vi ses är jag brun som en pepparkaka!

Mina älskade gråbrunbeigesvartrandiga katter till trots, vem vill inte ha en vit fluffig hello kitty i stället? Eller varför inte kombinera. Jag kan redan nu se den föredmjukade blicken framför mig när jag försöker knöla in bilbo i en sånhär utstyrsel. Jag tar tre stycken tack!

Expressen.se - Är inte din katt kawaii nog?