I morse genomled jag något som kan klassas som det mest oengagerade yogapasset genom tiderna. Eller neh förresten. Jag minns en gång som var ännu värre när jag försökte mig på self practice i början och inte alls fick till det med andningen och dessutom var ensam med läraren för morgonen som inte alls hade räknat med att jag skulle komma och stod och trummade med fingrarna och hade bråttom till skolan medan jag försökte vara meditativ och svår. Ingen succé. Idag var det lite bättre men fan inte bra.

I går var det utgång med jobbet för att fira av Heidi som slutar nästa vecka och bordet var bokat till kl. 21:30, en halvtimme innan sänggående för mig i normala fall. Vi var på Restaurangen på Oxtorgsgatan som inte säljer maträtter utan smaker som ska avnjutas i en viss ordning vilket innebar att vi inte var färdigätna och på väg hem förän kl 01:00 i natt. Jag hann mysa lite med J på soffan innan jag totaldäckade i sängen full av farhågor om att det nog inte skulle bli så lätt att komma upp i tid till yogan ändå. Fem timmar senare satt jag på bussen och det enda jag tänkte under hela min practice var hur oerhört stolt jag var över att jag faktiskt var där. Skit samma hur bra jag andades eller hur långt in jag kom i positionerna. Jag tog mig upp och kom iväg och det räcker gott.

Mamma kommenterade på telefonen nyss att jag i alla fall lät pigg och jag förutspådde att det antagligen bara skulle hålla i sig till lunch. Jag missbedömde min egen trötthet med en måltid och höll på att somna framstupa över frukostbordet. Som tur var är vi alla lika sega och de andra lider dessutom av varierande grad av bakfylla så jag är i gott sällskap. Nu är allt jag kan tänka på mitt nattlinne, min soffa, lite tända ljus och rökelse, ett par, tre gosiga katter och Studio 6o on the Sunset Strip. Sen ska jag gå och lägga mig i mitt orenoverade men ack så svala och sköna sovrum, fälla persiennerna för en gång skull och sen sova sova sova tills jag vaknar av mig själv utan solljus som sticker i ögonen eller veckarklocka som ringer. Sweet!

Uppe före solen i morse och begav mig till simhallen. Simglasögonen visade sig vara en riktig lyckträff som varken satt för hårt åt, läckte in vatten eller immade igen under hela träningspasset. Min söta mamma lyckades släpa sig upp ur sängen för att hålla mig sällskap trots att hon är pensionär och således har hela dagen på sig att både simma och sova. Det är trevligt med sällskap!

På väg till jobbet lyssnade jag på radio P3 eftersom det helt plötsligt var galet dålig mottagning på P1 av någon underlig anledning. På morgonpasset intervjuades författarinnan Susanna Alakoski som skrivit antologin ”Lyckliga slut” där 17 kvinnor varit med och skrivit om sina upplevelser av vardagsvåld. Det framgick under intervjun att Susanna själv under hela sitt liv bara hade stött på två kvinnor som aldrig hade upplevt att de själva hade utsatts för våld. Med våld menas här inte enbart regelrätta sparkar och slag utan även hot om våld och hela graderingen däremellan. Jag ransakade mig själv en stund och kom fram till att jag nog aldrig känt mig utsatt för våld heller. Det är klart att jag befunnit mig i hotfulla sitiuationer. Jag var ingen duvunge när jag var yngre. Men att känna sig hotad när man själv gett sig in som medlare i ett gängbråk vet jag inte riktigt om det kan klassas som att blivit utsatt för vardagsvåld. Det känns mer som att jag får skylla mig själv då.
Något jag märkte tydligt under min ungdom var att klimatet hårdnade märkbart. I början av mitt uteliv räckte det med att vistas i närheten av ett bråk som tjej, och kanske i extrema fall fladdra lite med ögonfransarna för att stökigheterna omedelbart skulle upphöra. En tjej slår man inte. Så är det bara. På bara ett par år förändrades allt det vilket jag fick lära mig den hårda vägen en natt när jag åkte in med ryggen före rakt in i en hissdörr och tappade medvetandet en liten stund. Nu gällde helt nya spelregler. Gav man sig in i leken fick man leken tåla och inga lösögonfransar i världen kunde ändra på det. Kanske var det i samma veva som tjejer själva blev mer våldsamma? Det var i alla fall då som det började cirkulera mer vapen så som knivar och annat otygg samtidigt som drogerna gjorde allt större vinningar vilket gjorde klimatet minst sagt oberäkeneligt och genast en smula mer obehagligt. Hur det är nu för tiden vågar jag knapt ens tänka på.

Från de tankebanorna gled jag osökt in på insikten om att jag ändå har haft en väldig tur. Jag har inte alltid gjort bra val och min tonårsrevolt må ha varit sen men desto intensivare. Med vetskapen om i vilket klimat jag tillbringade mina tonår och allt jag varit med om är det snarare ett under att jag inte blivit misshandlad eller våldtagen, faktiskt. Jag känner mig tacksam mot de individer, och framförallt då män, jag har haft omkring mig som alltid har visat den största respekt och gjort så att jag känt mig trygg som kvinna. Jag behövde aldrig gå ensam hem från nattbussen fast det egentligen inte var någon som bodde åt det hållet, blev jag lite för berusad någon gång så var det alltid någon som såg till så att jag kom hem ordentligt. Jag var en av få tjejer i de sammanhang jag umgicks och hade en hel drös med stuliga karlar att hålla reda på, men om jag någon gång var den som behövde ses om hand så var det aldrig någon diskussion.

Visst jag känner mig hotat som kvinna rent generellt idag. Vågar inte springa ute sent på kvällarna, i skogen inte ens på dagtid, men personligen har jag aldrig känt mig diskriminerad eller utsatt för våld för att jag är kvinna. Snanare tvärt om faktiskt. Samtidigt som jag kan bli så fruktansvärt arg på att det ska behöva vara så, att jag inte vågar gå ut ensam en natt, så känner jag lika mycket för de män som inte vågar gå för nära en tjej i en park för att hon inte ska bli rädd för att bli överfallen. Vi är inne i en mycket ond cirkel som känns oerhört svår att bryta för alternativet, att förtränga sin rädsla och ge sig ut ensam en mörk natt ändå, kan sluta med elände och vem vinner på det, egentligen?

Jag sprang för första gången efter förkylningen i måndags kväll och det kändes jätteskönt och bra på alla sätt och vis. Jag har ibland en förmåga att spänna mig lite väl mycket i nacken när jag är ute och motionerar men försökte tänka på att slappna av hela tiden.
Under natten började det värka i huvudet och jag kände hur nacken spände sig. Vaknade flera gånger och försökte knöla ihop kudden till någon form av korv som skulle passa in mirakulöst och ergonomiskt passa min kropp.
På tisdagsmorgonen beslutade jag mig för att åka iväg och yoga trotts att huvudet värkte och det dunkade bakom ena ögat. Det knastrade misstänkt i överdelen av ryggen under den första solhälsningen men så småningom började det kännas lite bättre. Under resten av dagen kände jag mig helt okej i huvudet men känslan av att det var något som inte stämde riktigt i nacken ville inte riktigt ge med sig.

I morse vaknade jag och var öm på hela ena sidan av bakhuvdet och ner i nacken. När jag sträckte mig efter tändstickorna för att tända ljusen på frukostbordet så kände jag hur smärtan vandrade ner och spred sig längst ryggen. Nu har jag tillbringat större delen av dagen framför en dator nere på kontoret och har känt hur huvudvärken sakta kommit krypande upp från nacken, över hjässan och ner i pannan. Nu har den bosatt sig bakom ena ögat igen och jag sneglar på klockan ungefär varannan minut och önskar att jag hade råd att ta en taxi hem till min sköna soffa och kudden med körsbärskärnor som jag fick av Heidi i julklapp som går att värma i micron och bota nacken med. Koncentrationsförmågan är lika med noll och när jag vrider på huvudet eller ändrar fokus med blicken så är det som att hjärnan inte riktigt hänger med.
I morgonbitti är det tänkt att jag ska simma och för att nacken inte ska bli ännu sämre har jag idag införskaffat mig ett par simglasögon. Förhoppningsvis har allt släppt tills dess, men det är lika bra att ta det säkra före det osäkra. Åh beem me home Scotty!

Jag sitter och häckar framför en dator på Kemibiblioteket på Sthlms Universitet. Jag har precis varit på trevlig lunch med Solen och passa på att hämta upp mitt aldeles egna lånekort. 'Övriga utlånare' står det under mitt namn på de kvitton som kommer ut ur datorn när jag lånar en bok. Jag var dock väldigt tydlig och talade om att jag faktiskt är student vid ett annat universitet när jag kvitterade ut kortet. Det kanske är fånigt men det känns stort på något vis. Sol kommenterade att jag faktiskt börjar på högskolan direkt efter att jag gått ut gymnasiet, och det är juh sant. I nästa andetag konstaterade hon att jag bott själv i nästan tio år när jag börjar på högskolan, vilket också är sant.

Jag kände nästan omedelbart när jag kommit upp ur tunnelbanan att jag inte mår särskilt bra här. Det kryllar och myllrar av människor. Unga människor i dyra, trendiga kläder. Hur har de råd undrar jag och känner hur mina visioner om ett skönt bohemiskt studentliv, fritt från stress och jäkt sakta faller platt till marken. På sina håll kan man nästan tro att jag är ute och går en sväng efter lunchen på jobbet längst Biblioteksgatans fashionabla butiker så som folk har hottat till sig. För att gå i skolan lixom?
Förhoppningsvis är det lugnare när man faktiskt hör hemma på någon institution någonstans och har en bas att dra sig undan till. På vår jakt efter studentlitteratur till mina kurser har vi passerat både biologi- och kemiinstitutionen och folk ser ut att trivas med sin tillvaro.

Jag var inne som hastigast i går och sökte lite information på CSN:s hemsida angående det här med övre åldersgräns för studiemedel. Jag fick höra för ett tag sen att gränsen går vid 35 vilket gjort mig en smula uppstressad. Enligt det jag läste på sidan har jag tills det år jag fyller 52 på mig. Det sätter saken i ett litet annorlunda ljus. Någon som vet hur det egentligen ligger till med den saken?
Jag passade även på att anmäla mig till högskoleprovet i höst, samt en förberedande kurs ett par helger innan. Jag hyser väl inga förhoppningar om något världsomstörtande reslutat eftersom min hjärna har en förmåga att kortsluta sig så fort den ser en matematisk uppställning, men det kan väl inte skada i alla fall. Om jag bara kunde få tummen ur och börja samla in dokumentation på min arbetslivserfarenhet också så borde jag ha riktigt goda chanser att komma in någonstans. När jag väl beslutat mig för vart jag vill.

Jag har i alla fall med Soleis hjälp lyckats lägga vantarna på den biologibok jag behöver för höstens förkovring. Jag har även lyckats lokalisera den Kemibok jag ska ha men den står inlåst i ett skåp och någon behörig med nyckel står ingenstans att finna. Så här sitter jag nu och fördriver tiden i en miljö som andas akademisk förkovring och som tack och lov inte doftar estrar. Förhoppningsvis kommer det någon och hjälper mig snart så jag kan fortsätta fördriva min tid i en mindre prestationskrävande miljö. Jag funderar på att ta mig ner till Bergianska Trädgården i fina vädret, eller Linnéutställningen på Naturhistoriska Riksmuséet, men har en väska full med blöta badkläder samt en släng av mensvärk så antagligen blir det väl första bästa tunnelbana hem. Fast det är klart. Ett museibesök kanske klingar i bättre samklang med mitt nya lånekort på universitetsbiblioteket?

Vaknade flera gånger i natt och kände mig inte särskilt trött. Har svår att avgöra om det är medicinerna eller det faktum att jag faktiskt är utsövd. Det senare alternativet känns så otroligt att jag knapt vågar snudda vid det med tanken. Gick upp fem minuter innan kl ringde 06:00 och drack en kopp te i katternas sällskap. Allt var packat och förberett sen i går kväll så det var bara att klä på sig, packa matlåda och frukt, grabba tag i väskan och bege sig.

När jag yogade första gången efter semestern för två veckor sen kändes det så fel. Kroppen var stel och dum och jag tappade fokus och andning redan från början. Idag konstaterade jag redan från början att jag hade gott om tid på mig och inte behövde titta en enda gång på klockan för att vara säker att hinna till jobbet. Jag tog en stund innan min practice för att lugna ner andningen och faktiskt landa på mattan och det gjorde all skillnad i världen. Jag är fortfarande stel och kantig, men det är jag alltid när jag börjar om efter ett uppehåll och huvudsaken är ändå att andningen finns där! Det kändes så BRA och SKÖNT och RÄTT! Småpratade lite med Charlott världens mest inspirerande människa om tips på böcker och tog trappan upp från lokalen i jättekliv. Inte ens hällregnet utanför kunde dämpa känslorna av att det här är en bra dag. Ett bra liv.

Nu står jag på jobbet och väntar på att alla ska anlända så vi kan sitta ner en stund tillsammans och äta frukost. Inga krångliga kunder eller tjuriga kollegor kan komma åt mig idag. Tiden kommer att flyga fram och när vi stänger för dagen så är jag redan färdigtränad och kan se fram emot ett par sköna timmar i soffan med tidsfördriv by my choice. Ahhhh!

Mina principer var tydligen inte så fasta ändå. Tillslut föll jag till föga precis som alla andra och registrerade mig på Facebook. Jag intalade mig själv att det var för att se vad all the fuss was about men jag är precis lika fast som alla andra och samlar på mig vänner, SuperPokar dem åt höger och vänster och skickar blommor till virtuella trädgårdar. Lågvattenmärken måste ha varit när jag installerade en applikation vid namn 'Catbook' och skapade egna profiler till mina katter. Jikes!
All annan nätaktivitet har kommit på skam; den här dagboken, mitt tidningsläsande, allt diskuterande på forum jag följer och så vidare. Dessutom har jag varit hemma och förkyld ett par dagar den här veckan och uteslutande legat i soffan med datorn brevid mig och letat efter folk. Den som har flest vänner på facebook när den dör vinner?! Jag inser att jag låter en smula hatisk och det är jag på sätt och vis också. Det tar för mycket av min tid för att det är roligt, men samtidigt är det beroendeframkallade på ett mycket ohälsosamt sätt. Andra saker i mitt liv som påverkat mig på samma sätt har jag hänsynslöst gjort mig av med och jag gissar att samma sak så småningom kommer att gälla för Facebook. I riktigt missbrukaranda känner jag mig inte riktigt redo än dock. Bara ett tag till så tröttnar jag säkert förr eller senare och kan börja ta hand om posten som ligger i drivor på köksstolen och väntar på att öppnas och tas om hand. Fuck.

Jag är ingen expert på hur det här med högskolestudier funkar eftersom att jag min höga ålder till trots inte tog studenten förän i våras. Jag har sökt ett antal gundläggande och fristående kurser nu till hösten för att komplettera och så småningom kunna läsa vidare. Jag sökte på tok för sent för att komma in via någon antagning och har hållt ett vakande öga över studera.nu för att se om jag kommit in eller inte. Häromdagen fick jag ett mail som glatt inbjöd mig till mina studier vid Gotlands högskola och i går damp det ner ett brev i brevlådan med en inbetalning på kåravgiften vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Mina sidor på studera.nu är strategiskt nog stängda för ombyggnation precis när skolorna börjar och vissa av oss väntar på besked så där finns ingen hjälp att få och något annat officiellt antagningsbesked har jag inte fått. Nog borde jag ha kommit in om jag ombeds betala kåravgiften?