Syskonen Agnes, Alice, Ida och Oscar är födda olika år. Det skiljer tre år mellan varje syskon.Hur gammalt är vart och ett av syskonen?

(1) Agnes är lika gammal som Oscar och Alice tillsammans

(2) Ida är äldst av syskonen och Alica är yngst

Tillräcklig information för lösningen erhålls

A) i (1) men ej i (2)
B) i (2) men ej i (1)
C) i (1) tillsammans med (2)
D) i (1) och (2) var för sig
E) ej genom de båda påståendena

Jag pillade just loss en bit pärlsocker som satt fast under tangenterna. Bara tre chokladbollar kvar och jag har läst igenom och skrivit ut alla inlämningsuppgifter i Biologin som är minst skrämmande av de två. Det verkar faktiskt inte så farligt. Så fort jag började läsa på högskolan så slog det slint i skallen på mig och jag har haft enorma svårigheter med att ta mig i kragen och ens våga öppna böckerna. Idag slog det mig att jag må vara högskolestudent nu (vilket jag har slitit hårt för att bli så då ska jag väl passa på att ta tillvara på tillfället kan man tycka) men kurserna jag läser är fortfarande på gymnasienivå och tillhör det naturvetenskapliga basåret. Då kändes det genast lite bättre. Ska kasta ett hastigt öga på Kemin och sen ska jag belöna mig själv med en kopp te till, minst en chokladboll till och senaste avsnittet av Private Practice. I morgon är det fredag!

Jag har gått igenom hela processen en gång redan. Oviljan, oförmågan att komma till skott, ångesten över min egen otillräcklighet och så vidare. Jag har gått igenom den otroligt många gånger men redan en gång över exakt samma sak. Kanske är det därför jag har gått och dragit ut på det i flera veckor nu. Det kommer alltid något annat i vägen, eller så sitter jag bara i soffan och känner mig... Otillräcklig.
För ett par timmar sen reste jag på mig som jag gjort så många gånger redan, satte mig vid datorn och fastnade någonstans på vägen. Sen reste jag på mig igen, tände sju stycken värmeljus på bordet, lite rökelse och kokade mig en kopp te. När jag satte mig ner vid datorn igen var allting annorlunda.
Nu har det gått ett par timmar. Jag har tittat på tre avsnitt och Grey's Anatomy men innan dess skrev jag klart alla texterna, brände en skiva med bilder och skrev ut fakturorna och la i ett kuvert tillsammans med kvitton på mina utlägg. Det kan inte ha tagit mer än en timme och var inte särskilt jobbigt varken psykiskt eller fysiskt. Nu slockar värmeljusen ett efter ett medan jag drar ner luft i lungorna med djupa andetag och klappar mig på magen och konstaterar att det vore skönt att bli frisk så jag kan fortsätta med träningen. Jag är hemma från jobbet i morgon oxå men sen ska jag jobba torsdag och fredag. Jag tror dock att träningen får vänta till nästa vecka. Promenera kan man göra ändå. På lördag har jag min förberedande kurs för högskoleprovet och alla tips och trix i kvällstidningarna stressar upp mig och gör mig medveten om att det bara är tio dagar kvar.
Nu ska jag gå på toa, krypa ner under täcket, ringa till J och sätta igång högtalarfunktionen på mobilen så Bilbo blir alldeles tokig när hon hör hans röst men inte kan hitta honom i sängen någonstans. Sen ska jag sova en djup och ångestfri sömn, vakna till en ny dag och känna hur välmåendet sprider sig genom kroppen. Ahhhh...

Det är inte först och främst de virvlande guldgula löven eller de mörka eftermiddagarna som är det slutgiltiga hösttecknet. Det är det faktum att det sista cericerosa nagellacket från i somras vuxit ut så långt så det försvann när jag klippte tånaglarna nyss. Det är fantastiskt vad man kan hitta på mycket saker att göra när man verkligen verkligen INTE vill göra det man egentligen borde.

55%How Addicted to Blogging Are You?

Neh jag gick inte. I stället sov jag bort större delen av dagen och den lilla stund jag varit vaken har gått åt till att tråna efter tatueringar. Jag är sjukt sugen och har varit det en längre tid men kan inte bestämma mig för vilket motiv som ska hamna var. Jag vill ha något riktigt färglatt på ena överarmen. Har funderat på gamla japanska motiv så som karpar men det känns inte riktigt rätt. Jag är ingen fisk människa och hela draksymboliken tilltalar mig inte heller. Det är snarare myten om att de står för transformation och styrka jag gillar.
Ända sen jag äntligen fick ett fast jobb som florist kom tankarna på en tatuering som symboliserar mina ansträngningar och framgångar. Efter vintern och vårens turbulens på kärleksfronten som nu till stor den verkar vara över känner jag ett ännu större behov av att pryda min kropp med ett bevis på att jag klarar mig, att jag är stark och jag överlever. Det i kombination med att jag tycker att det är fint så klart. Angående Koikarparna så tycker jag att de är på tok för lika penisar för att jag ska vilja ha en simmande på min arm. Då återstår mina favoritmotiv lotusblommorna med sin koppling till asien och yogan samt körsbärsblomman som flirtar med japansk kultur. Lotusen symboliserar renhet och överlevnad där den letar sig fram genom en dyig flodbotten för att så småningom öppna upp sina fantastiska kronblad och hålla sig flytande med huvudet över ytan. Små gracila körsbärsblommor på knotiga grenar är något av det vackraste jag vet och påminner mig om oväntad styrka och förmåga att förnya sig själv med målmedvetenhet och styrka trots sin ömtålighet. Att kombinera båda dessa på överarmen blir nog lite kaka på kaka så det får antingen bli lotusar på armen eller centrerat på ryggen/nacken. Jag funderar än men har i alla fall hittat en hel del färgfyverkeri som jag kan tänka mig. Här kommer dagens skörd. Tala gärna om ifall ni föredrar någon framför de

Hej Bullen, jag har ett problem.

Mitt ex, vi kan kalla honom C, har bjudit in till vernissage hemma hos sig nu på söndag. Läget har varit spänt oss emellan en tid och jag vill jättegärna gå för att visa min goda vilja. Jag misstänker dock att det inte skulle uppskattas allt för mycket av min nuvarande kille, vi kan kalla honom J. Helst av allt skulle jag vilja ta med mig J på vernisaget och att alla ändå klarade av att bete sig som vuxna människor. Mina erfarenheter säger mig att så inte är fallet.
Det råder dessutom delade meningar om ifall C verkligen har kommit över mig helt och gått vidare. Ponera att han inte har gjort det. Kommer hans vänner då tycka att jag är en subba som tar med mig min nuvarande och stoltserar med vår nyvunna kärlek. Nyvunna och nyvunna förresten. J och jag har varit tillsammans i över tre år nu, men det är så olika hur man uppfattar det där med tid. Jag tror dessutom inte att J är så peppad på att följa med ändå. Att gå ensam utan honom skulle kännas fel både för mig och för honom. J alltså.
Betyder det att jag inte bör gå? Som vanligt är det inte tjejen i filmen som har skrivit brevet

Hur kommer det sig att när man för en gång skull faktiskt vet vad det är man ska köpa på IKEA så är det alltid slut när man väl kommer dit? Varje gång. Ramen jag ville ha till min nya fina yogaposter finns åter i sortiment om ett par, tre dagar. Glöm att jag åker dit i helgen tillsammans med alla andra säger jag bara. Nåja. Jag hittade i alla fall en tapet jag kan tänka mig som fond i sovrummet med tillhörande väggfärg som jag köpte en provburk av och ska måla upp vid tillfälle. Inte på IKEA dock.

Ledig idag. Seg och trött med ond hals och något skit i kroppen. Ingen träning på flera dagar och jag slås av hur långsamt tiden går helt plötsligt. Veckorna har flugit förbi den senaste tiden men inte nu. I morgon när onsdagen övergått i torsdag, det vill säga att vi är närmare slutet av veckan än början, kommer allt antagligen kännas annorlunda. Jag har en brudbukett att göra tidigt i morgonbitti som jag sett fram emot länge och fredagen är fullbokad med kaos så jag kommer i alla fall inte ha tråkigt.

Ända sen jag började känna den första föraningen av höst i luften, redan ute på Ljusterö i slutet av augusti, har min kropp reagerat som vanligt. Det kryper av kreativitet i kroppen. Det pirrar som av kolsyra i blodet och sticker i fingrarna av behov att Göra Något. Hjärnan törstar efter stimulans, lärdom och kunskap ändå är jag fullständigt overksam. I stället för att göra någonting vettigt av alla dessa inpulser kan jag inte förmå mig till att ta upp en enda av de böcker jag så gärna vill läsa. Jag kan inte bestämma mig för vad för pyssel jag ska ägna mig åt och saknar antagligen förmågan att sitta ner någon längre stund om jag någonsin skulle komma till insikt.
Sen jag kom hem från landet har jag varit snäll mot mig själv, försökt skippa alla måsten och må bra i stället. Följden är att högen med saker jag Borde Ha Gjort För Längesen är oändligt hög och riskerar att rasa ihop och kväva mig vilken sekund som helst. Jag skriver inga texter till Tidningen, jag öppnar inte böckerna jag och Sol rev ner himmel och jord på Universitetet för att låna åt mig fast jag har både labbar och tentor inbokade i en närstående framtid. Jag bokar inga biljetter till sagda tillfällen, städar, tvättar eller gör något annat heller. I stället ligger jag nerbäddad i soffan, tittar på otillfredställande tråkiga skitprogram på tv och känner hur frustrationen bryter ner mig. En sån enkel skitsak som att tömma diskmaskinen har tagit mig hela dagen att ladda för och nu ska jag ta tag i det vilken sekund som helst. Varför envisas de enklaste saker med att vara så jävla svåra ibland?

Det finns i alla fall en person som reagerar när jag slutar skriva här. Åsikterna och teorierna om varför jag gjort det går isär. Kanske finns det inte så mycket nytt att skriva om. Vardagen har kickat igång, jobbet är drägligt och jag håller hårt på mitt träningsschema. Det mest himlastormande som händer är min egna fascination över att jag faktiskt kommer iväg till yogan och simningen samt insikten om min egen förträfflighet som jag redan har plågat mina få läsare med åtskilliga gånger redan. När jag till och med började tröttna på dessa inlägg själv så fanns det inte så mycket mer att tillägga. Det är väl allmänt känt att man har större behov av att skriva av sig när man mår dåligt vilket jag tolkar som att jag mår bra.

Det är å andra sidan en sanning med modifikation. Jag har mått jättebra vilket har lett till att J har spenderat de 3 senaste veckorna här eftersom han vill vara med mig när jag är glad som han så djupsinnigt uttryckte det. Vilken press lixom! Anyhow. Med sällskap i soffan varje kväll är sällskapssjukan obefintlig och datorn står ensam och avslagen i sitt hörn vilket betyder dåligt med texter i dagboken. Samtidigt är det som att min kropp har vant sig vid den första medicindosen och sakta men säkert har mina gamla symptom börjat komma tillbaka. Sen ett par dagar tillbaka har jag ökat dosen och vips kom bröstsmärtorna och illamåendet som ett brev på posten. I kombination med detta har jag återigen fått en släng av något jävla virus med halsont och ömma leder som resultat. Idag är dessutom en synnerligen bra dag med dålig mage samt mens med tillhörande värk. There you have it folks. Mitt liv i ett nötskal!

Okej jag överdriver lite bara för att jag tycker så jävla synd om mig själv just nu. På det hela taget är det bra, mycket bra till och med, med undantag för några få detaljer som jag jobbar på att försöka justera så gott det går. Mer än så kan man inte begära har jag förstått. Det är det som kallas livet.
Det känns dock fortfarande ovant och oh så skört så skört. Som att när jag skriver det här så har jag synat det lite för noga i sömmarna, rispat lite för mycket på ytan och antagligen krossat och förstört alltihopa. Så ser mitt liv snarare ut just nu. Stabilt och bra men fortfarande i undantagstillstånd. Om jag tassar runt i strumplästerna en stund till som en kissekatt kring het gröt så kanske det stillar sig, sätter sig och blir min nygamla verklighet.