Finns det något värre än när man har kittat för en mysig hemma kväll med värmeljus och rökelse och inte kan hitta vare sig en tändare eller några tändstickor att starta kalaset med. Vad ska jag göra då lixom? Slå två gafflar mot varandra och hoppas på gnistor?

Årets värsta vecka på jobbfronten är officiellt över, för min del i alla fall. J har haft det minst lika hektiskt med förberedelserna inför julmarknaden de ska ha i skolan och jag minns faktiskt inte när jag såg honom i dagsljus senast. Han kommer hem mitt i nätterna när jag redan ligger och sover och släpar sig upp ur sängen innan jag ens hunnit börja fundera på att göra detsamma. Jag hade glömt det men en av många de saker jag föll för hos honom är hans målmedvetenhet och hans enorma tålamod. När vi träffades första gången i en stekhet trädgård kunde jag sitta och beundra honom i timmar medan han oavbrutet blandade cement i en skottkärra eller sågade planka efter planka utan att någonsin ta en paus om än för att klaga lite på enformigheten. Han har en förmåga att förlora sig i det han gör och stänga av allt annat. Inte bara roliga bra saker som man vill göra utan allt han gör. Det är en egenskap jag beundrar och önskar att jag hade begåvats med men även något jag kan störa mig kompiöst på mellan varven.

Nu var jag på väg att skriva att jag inte sett så mycket av den uthålligheten eller tålamodet på sistone men sen kom jag på att han faktiskt fortfarande är tillsammans med mig, och dessutom precis bett om att få att flytta hem igen. Studentlägenheten tillika ungkarlslyan är redan uthyrd och hallen fylls sakta på med kartonger och väskor. Jag har inte hunnit med alls och sitter nog egentligen fortfarande fast och försöker greppa anledningarna till att han flyttade ut till att börja med. Vi har båda enats om att det vore skönt att få börja om någon annanstans tillsammans, i en större lägenhet där vi båda kan få plats med våra kläder och prylar. Vi har även enats om att vi trivs både tillsammans och ensamma och att försöka lova ge varandra det utrymmet.
Resten av kvällen är fylld av sånt utrymme som jag tänkte passa på att njuta av i vetskapen om att jag inte behöver gå upp i ottan för att varesig träna eller jobba i morgon. Om jag bara kunde hitta den där tändaren...

Första löprundan med snö yrande i luften. Sakta sakta oändligt sakta singlar de små flingorna ned mot marken och det är som att tiden stannar upp medan jag kämpar mig frammåt. Mörker och stillhet. Det enda som hörs är mina steg som dunsar mot marken i takt med mina varma andetag som förvandlas till rök när de möter den kyliga novemberluften. Det är jag, bara jag som rör mig i den här världen. Det här är ett av många ställen där jag har funnit mig själv och jag vill aldrig någonsin tappa bort mig igen. In-två-tre den kyliga luften dansar ner i lungorna och löser sakta upp den onda klumpen jag haft i bröstet hela dagen. Äntligen kan jag dra ordentligt djupa andetag utan att det hugger till som av vassa knivar. Ut-två-tre bort med ångest och stress, frustration över för mycket att göra och för ont om tid. Kraven tonar bort i takt med att röken som är mina andetag skingras för vinden. Duns, duns, duns, duns, jag, jag, jag, jag...

Jag får perioder av extrem nostalgi mellan varven. När hjärtat ömmar så det värker i hela bröstet. När jag sörjer över allt jag haft, gjort och varit oavsett om det varit särskillt bra eller inte. När jag törstar efter allt jag antagligen aldrig kommer kunna att få utan att jag vet om det är något som är värt att ha eller inte. Min själ som har växtvärk och det gör hugger, sticker och drar på ett outhärdligt men skönt sätt. Som när man hade en lös tand man inte kunde sluta vicka på när man var liten, eller som när naprapaten tar ett stadigt tag i mina nackmuskler och drar så att det känns som att hela huvudet ska explodera. Sweet sweet pain.
Dessa perioder infaller nästan alltid när jag har det bra. När jag egentligen är nöjd med det liv jag lever och borde fördjupa mig i det i stället. Ibland tror jag att det handlar om rastlöshet. Jag älskar när det Händer Saker, bra eller dåliga, bara det rör på sig och man Känner Att Man Lever. Utan allt det jag haft, gjort och varit vore jag inte den jag är idag och jag älskar mig själv och den person jag har blivit. Egocentriskt va? Just den här gången är det inte särskilt händelselöst i mitt liv heller. Det händer saker men kanske inte rätt saker? Eller så faller de innanför samma gamla ramar och känns ändå som same old same old. Kanske händer det för mycket så jag har stängt av och längtar mig bort till situationer där det känns som att det är jag som är lite mer i kontroll än vad jag är nu. Jag har ingen aning men jag sitter här i min lägenhet som jag älskar, men katter som jag avgudar, fördjupar mig i kemiböckerna samtidigt som jag lider och njuter.

"det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart
och när jag känner så då tänker jag på dig
allt är så förgängligt allting kan briserna snart
men du är oförstörd för mig
du är oförstörd för mig

men tiden har sin rätt att förändras där den går
och den är hos dig nu, hos dig och din vän
jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår
och aldrig älska dig igen
aldrig älska dig igen

men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem
där är himlen lite närmre för mig
där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt
dit kan jag gå och sakna dig
dit kan jag gå och sakna dig

men nya dagar väntar med nya tidsfördriv
och allting liksom kräver mera nu
så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv
älskade älskade du
älskade älskade du"

Lars Winnerbäck

I veckan har jag skaffat mig en favortisysselsättning och en favoritplats att göra det på. Just nu är livet som bäst när jag sitter på tåget På Väg Någonstans med P1 i öronen och i full färd med min stickning. På jobbet reagerade de inte riktigit som jag trott. "Det är fan patetiskt! Sånt ska man inte berätta att man sysslar med. På tåget lixom?!" Jaha ja.

De senaste dagarna har en man figurerat i mina öron och tankar som pratat om hur vi ska förbättra vår livskvalitet. Enligt honom vore det en liten uppoffring att tjäna lite mindre pengar genom att jobba lite mer och på så sätt ha mer tid över att ägna åt andra värden i livet samtidigt som fler personer kan få sysselsättning. Det här med kortare arbetsdagar är något jag länge har suktat efter utan att riktigit förstå hur jag ska få det att gå ihop rent ekonomiskt för jag tycker hela tiden att jag ligger back i kassan. Möjligtvis har jag ett par olika lösningar på det problemet i bakfickan, och som vanligt så visar det sig när man får som man trodde ville att det kanske inte riktigt var så ändå. Mannen i fråga påstod att det enda en förhöjd inkomst leder till är en ökad konsumtion vilket gör att vi hela tiden strävar efter att tjäna mer pengar för att kunna konsumera mer och så vidare. Ni fattar. Jag håller med honom till viss del samtidigt som det finns vissa grundläggande saker man ändå behöver för att känna att livet är värt att leva. Vilka dessa saker är olika för olika personer och antagligen kan man klara sig med mycket mindre än man tror om man skulle vara tillräckligt motiverad. På det hela taget tycker jag att det han säger verkar vettigt samtidigt som jag undrar vad som skulle hända med samhället om alla helt plötsligt gav upp ett par arbetstimmar i månaden och slutade konsumera så mycket. Skulle det vara så enkelt att priserna på varor och tjänster så småningom sjönk för att matcha folks lägre inkomster eller skulle hela systemet helt plötsligt krascha? Jag säger inte att han har fel, mannen i mina öron, men jag hade velat att han skulle utveckla de långtgående effekterna av hans förslag lite mer.

Annars har det varit en turbulent vecka som jag inte har något alls att säga om mer än just det. Det stormar och blåser och jag känner mig upplivad och pirrig av helt fel anledningar och gör mitt bästa för att hålla huvudet och resten av mig kylig tills jag tagit mitt förnuft till fånga. Jag mår bra.

I förmiddags slöpostade jag ett inlägg i någon slags panik över att det var så länge sen sist. Nog för att jag läser en hel del kemi men det är inte allt min tillvaro består av. I dag har jag varit ledig min första lördag på ett bra tag. Det faktum att jag är ledig i morgon oxå gör bara den här dagen så otroligt mycket bättre. Vissa lediga dagar när man varit uppe i varv mycket blir som något slags antiklimax när man kraschar då man äntligen har lite tid över till att känna efter hur man egentligen mår. Idag var inte en sån dag. Det kan ha att göra med att jag i stället för att snöa in mig på det exakta antalet av dammråttor som lever och frodas i hörnen i stället sket i diskberget i hon och begav mig ut i det fina vädret. Resan in till stan ägnade jag mig åt att höra av mig till folk jag inte har pratat med på evigheter. Personer jag har pratat med idag är följande:

• Per
• Keso
• Inger R
• Linnea
• Calle

Jag har även lämnat medelande på Inas telefonsvarare så förhoppningsvis ringer hon upp snart. Folk låter onekligen en smula undrande och på gränsen till oförskämda när man hör av sig efter en längre tid utan att egentligen vilja något särskilt. Det botade jag genom att prata på tills de kommer av sig och pratar på de oxå. Det är fantastiskt hur mycket man har att prata med vissa om fast man hörs max en gång vartannat år. Eller så är det kanske bara jag som har exeptionellt mycket att säga.

När jag åkte hem från Sundsvall för lite mer än en vecka sen hade jag lite för många tunga väskor att bära på och förra helgen hade jag förbenat ont i min ena axel. Efter en löprunda och lite yoga så verkade det mesta ha lossnat och resten av veckan har varit i stort sett problemfri med undantag för lite svårigheter att vrida på huvudet åt vänster. I går morse vaknade jag med en helt ny typ av smärta. Även om jag inte är så gammal i gården när det gäller träning och eventuella skador till följd av sportsliga aktiviteter så känner jag igen muskelsmärta när jag känner den. Det här är något helt annat. Min egen helt oproffesionella beskrivning är att det känns som en nerv som är i kläm. Till skillnad mot träningsvärk eller en sträckning så känns det här som en oerhört obehaglig smärta som strålar ner i armen, upp i nacken och ner i ryggen. Jag vill inte måla faan på väggen men det skrämmer mig för jag är orolig för att jag ska ha dragit på mig någon långvarig inflammation eller annat skit som ska spoilera mina träningsplaner eller till och med hindra mig från att klara av att jobba. Man blir dessutom inte så jätteroliga att ha och göra med när det gör ont heeeela tiden. Jag ger det ett par dagar till innan jag bokar in mig på naprapathögskolan för en diagnos.

Nu ska jag packa upp matkassarna, plocka undan lite så det är förberett för dammsugning i morgon och sen bänka mig i soffan för att plöja igenom veckans serieskörd. Ibland är livet förjävla bra helt enkelt.

Molmassa är en storhet som betecknar ett kemiskt ämnes massa per mol. Enheten för molmassa är gram/mol. Molmassa betecknas med bokstaven M och beräknas genom att massan (vikten i g) divideras med substansmängden (n/mol). Beräknas med formeln:

m=M×n

m (massan) M (molmassan) n(substansmängden)

Molmassan är kopplad till atommassenheten (u) på så sätt att om en atom exempelvis väger 18,0 u, så är atomens molmassa 18,0 g/mol.

Det har varit lite körigt ett tag. Först den oerhörda målmedvetenheten inför högskoleprovet som jag skrev förra lördagen. En dag att återhämta mig på sen en hel veckas jobb, julskyltning hela helgen och nu sitter jag i en lånad lägenhet i Sundsvall och försöker hålla mig vaken efter en hel dags biologilabbande. De goda nyheterna är att jag mår bra. Förkylningen verkar äntligen vara på väg bort och jag har genomfört en hel veckas tränande enligt schemat. Tog med mig löparskorna hit upp men är lite tveksam till om minusgraderna verkligen är bra för mig riktigt ännu. Idag är jag hur som helst för trött.

Lägenheten är fin men en smula rörig och läget är helt otroligt. Hade den legat i Sthlm hade jag bott i åhléns-huset på Drottninggatan. Klädaffärerna på gångstråket börjar tvärs över gatan utanför porten och jag har inte en utan två kafféer i samma byggnad som jag bor. Dessvärre öppnar de för sent för att jag ska hinna med en mysfrukost innan skolan. Jag tar seden dit jag kommer och kastade mina uppackade kläder på golvet jag med. Det är faktiskt ganska skönt och befriande att få vara lite stökig hemma hos någon annan. I alla fall när personen i fråga inte är hemma utan på semester i Thailand och inte kan störa sig. De här dagarna lever jag lite på undantagstillstånd och slipper ha städjävulen konstant tjattrande på ena axeln.

Skolan är det sötaste lilla universitet ni kan tänka er! Allt är fint och bra och skönt precis så som jag föreställt mig att det ska vara på en högskola. Inte hektiskt, överfullt och hypat som det kändes när jag var på SthlmUniv för ett par månader sen. Antar att man måste höja sig ur mängden om man är ett universitet som inte ligger i en storstad och lägga ner lite energi på design och modern utrustning. Såg att de har en industridesignutbildning oxå så jag får påbörja Operation Flytta till Sunsvall med J när jag kommer hem.
I morgon har jag mer Biologilabbar, vi ska bland annat göra ett konditionstest, kika på rötter i mikroskåp och mäta vår reaktiostid. På onsdag har jag en hel dag ledigt som jag planerar att spendera med att utforska stan utan att spendera allt för mycket pengar. På torsdag är det labb igen men i Kemi den här gången. Jag fasar redan.