Rosmarinen har främst använts som lindring av reumatisk värk, ledvärd och muskelvärk genom sin hudretande verkan. Gör en tinktur på brännvin och färsk eller torkad rosmarin och gnid det ömmande stället. Man kan också låta bladen dra i olja på ett soligt ställe under en dryg vecka, för att därefter sila ifrån och använda för ingnidning på värkande muskler och leder. Rosmarin har, liksom salvian, renande egenskaper mot såväl illasinnade makter som mal i klädskåpen. Verksam mot kramper, stimulerande, antiseptisk, bra för håret. Ger förnöjsamhet och kärlek, intellekt, lust helande, sömn, ungdom, exorcism. Den är en kraftig reningsrökelse, bra att använda innan ritualer. Skär kvistar vid solnedgången och häng dem på tork i buntar med toppen nedåt. Extrakt på 1 g till 1 dl vatten kan användas vid magiutövning med lika delar timjan. Varning: Stora doser av Rosmarin bör endast tas på läkarordination eftersom den då har giftig verkan.

Efter min senaste urladdning i kategorin "överdrivet-känslomässiga-brev-som-jag-aldrig -kommer-att-skicka" så tuppade jag av i soffan av ren utmattning. Vaknade sex timmar senare och förundrades av bristen på hunger. Ännu några timmar senare när jag glott på en helt okej miniserie på SVT som jag tror att Lina skulle ha gillat så var det dags för sömnrace nummer två. Med hjälp av ren vilja och två små vita piller har jag nu precis återuppstått från de döda och vad som måste räknas som den mest drömrika sömnen på länge. Antagligen var hjärnan vaken hela tiden eftersom den för länge sen hade fått den vila den behövde.

I natt har jag hört Martin Timell berömma den här bloggen som enligt honom har blivit betydligt mer intressant de senaste veckorna. "Den har ändrat karaktär måste man nog säga" sa han med ett lurigt leende på läpparna. Min efterhandstolkning är att Martin är ute efter mig och vill se mig lida. jag har drömt att jag var ute i skogen vid ett hus, att jag såg konstiga skuggor avteckna sig mot marken och att små getbäbisar plötsligt kom hoppandes ner från ett skyhögt tak beläget i närheten av mig. Rakt ner, ut för en brant med smala små håriga ben som fladdrade i vinden lyckades de ändå hamna på alla fyra lite längre ner i grässlänten. Wynja såg mycket förvånad ut när hon höllpå att träffas av en flygande get. Jag kan känna nu att jag nog borde vara lite mer som de där getterna. Hoppa rakt ner från hustaket ner mot det gröna friska gräset och helst aldrig vända mig om och se tillbaka.
Jag drömde att jag pratade med J. Att jag var elak och arg fast jag skrivit upprepade gånger att så inte var fallet. Han blev arg och ledsen och undrade varför vi över huvud taget skulle prata med varandra, och det ska vi juh inte heller. Inte nu i alla fall. Det går inte. Vad han ville när han ringde minns jag faktiskt inte nu.

I drömmen hittade jag en ny kärlek oxå. En kille med rakat huvud som såg lite farlig ut så klart, som rökte hasch och var inblandad i någon form av gängmentalitet med förgreningar ner i förorterna men som vid närmare betraktelse hyste drömmar om att bli lärare. Mitt nya kall var att hjälpa honom nå de drömmarna. Så klart. Så jävla typiskt mig. Alltid ska jag laga och fixa alla. Som att jag inte har tillräckligt med mig själv. Men drömmar är bra. Jag vet inte exakt hur men det måste vara bra att låta hjärnan jobba själv och rensa ut lite skit utan påverkan av andra influenser. Renad av min marathonsömn ska jag nu dricka te och klappa katt, sen gå ut i skogen en sväng innan jag äter en nyårsfrukost som antagligen kommer se ut som alla mina andra frukostar. And it's all good. Antar att medicinen fortfarande sitter i.

"Hej

Jag hoppas det inte gör någonting att jag fortsätter skriva till dig. Jag antar att det är ett sätt för mig att hantera det som hänt. Jag skriver en jävla massa mer än det jag tvingar på dig ska du veta så du kommer lindrigt undan ändå.
Den värsta chocken och förnekelsen verkar ha lagt sig nu, jag märker hur tankarna på dig gör mindre och mindre ont för var dag som går. Det är skönt och fruktansvärt på samma gång. Jag vill verkligen inte vara ledsen och må dåligt längre, men jag vill inte behöva bygga mig ett nytt liv utan dig heller. Det är sånt som går över med tiden antar jag. Jag lyssnade på ett sommarprogram med en tjej som liknande livet vid ett kollegieblock. Varje ny händelse och erfarenhet fyller på sidorna i blocket med klotter, och det där jobbiga som hände som man aldrig trodde att man skulle kunna lägga bakom sig finns där fortfarande men det syns knappt ens om man tittar riktigt noga längre. Jag tycker det är en fin tanke.

Jag skrev sist att jag inte var arg på dig, och det är jag fortfarande inte. Inte ens för din oerhört dåliga timing faktiskt. Jag förstår att det måste ha varit jobbigt för dig oxå och jag tyckte nästan mer synd om dig.
Jag kan inte sluta tänka på den där morgonen när vi vaknade. Ledigheten efter all stress och projekt som vi båda haft fullt sjå med. Hur jag längtat och sett fram emot att vi äntligen skulle få spendera lite tid tillsammans. Herregud vi hade juh knappt pratat med varandra på evigheter och jag saknade dig så mycket! Jag märkte så klart direkt att det var någonting som var fel. Det var som att du redan hade bestämt dig under natten på att du inte tänkte ge oss en chans längre.
Allt gick så fort. Om det är någonting jag kan känna ilska över så är det att du gjorde slut på allt vi haft under 3½ är på mindre än två timmar. Det känns så ovärdigt på något sätt. Ingen diskussion eller försök till lösning. Jag kan inte låta bli att undra hur länge du hade tänkt gå runt och tiga om jag inte hade ställt dig mot väggen. Men du känner mig så pass väl så du visste att jag skulle konfrontera dig. Jag kan bara inte tro att du gått runt och låssas att du tyckte om mig fram tills dess.
Vi hade en överenskommelse om att vi skulle prata om det jobbiga och jag tror att jag känner dig så väl att jag hade märkt om du hade gått runt och velat göra slut så länge som du sa när det väl begav sig. Antingen ljuger du när du säger att du ville göra slut redan när du flyttade in, vilket jag nästan hoppas på för det låter en smula sjukt annars. Är det för att rättfärdiga för dig själv och mig att du gör slut efter så kort betänketid i så fall? För att du vet att det är förhastat och ogenomtänkt? Vad är det värsta som kunde ha hänt om du hade stannat lite längre och försökt rida ut även den här stormen? Att släpa hit alla grejer, göra mig glad och ge mig falska förhoppningar för att sen låte mig packa ihop allt och dra igen verkar bara omständigt och onödigt plågsamt.

Jag kan förstå att du känner dig för ung och omogen för familjeliv i radhus, jag har själv tänkt många gånger att det var synd att du inte hade några fler förhållanden bakom dig innan du träffade mig. Gått och fasat för att det här skulle hända. Men jag hoppades väl att det skulle gå ändå. Att du skulle få de erfarenheter jag har fått genom åren med mig istället och att det skulle funka lika bra. Det känns bara så tråkigt för det vi hade är ingenting som man hittar särskilt ofta. Vissa letar hela livet utan att hitta något lika bra som du och jag. Jag får en känsla av att du i peridoner fastnar mellan två olika roller och har svårt för att hitta din plats. Dels ditt liv tillsammans med mig och dels partylivet med fest och allt vad det innebär. Det är synd för dig att du inte verkar kunna kombinera de två på något sätt.

Jag hade verkligen ingen aning om att lägenheten i Sumpan skrämde dig så mycket. Jag kan inte riktigt förstå vad det är för skillnad att bo tillsammans i en lägenhet här eller där. Oavsett vad du säger nu så lät det på dig som att även du ville börja om någon annastans med mig efter allt skit som hänt. Dessutom var det mycket för din skull jag tyckte lägenheten verkade så bra. Du sa alltid att du ville ha en 3:a om vi bodde ihop och den låg mycket närmare stan och din skola. Jag är jätteledsen om min omtanke om dig och oss på något sätt drev bort dig men jag kunde faktiskt inte veta att du hade ändrat dig om du inte säger något. Jag försökte bara ordna så att vi skulle få ett sånt bra liv som möjligt tillsammans.

Du vet att jag tror att man kan fixa allt om man bara vill, och jag hade kunnat göra allt för dig, men det krävs att man är två som vill lika mycket. Du sa att du inte prioriterade mig längre eller behandlade mig så som jag förtjänar och på den punkten är vi rörande överens. Frågan är väl varför det blev så och vad du hade tänkt göra åt saken. Ge upp visade det sig. Jag är värd så mycket mer än att vara med någon som jag måste övertala att han älskar mig gång på gång och för mig egen skull måste jag lämna det här bakom mig och gå vidare. Jag vill verkligen inte sluta hoppas på oss men det gör att jag sitter fast i det förfluta i något som inte längre finns och det är så otroligt smärtsamt och destruktivt.

Så jag antar att det här är farväl. Var rädd om dig min älskade, ta vara på livets möjligheter och blunda aldrig.

XXX"

Just precis nu är tankarna relativt stilla. Kanske beror det på att jag grät mig själv till sömns i soffan i går och har tömt depåerna för ett tag. Kanske är det det det lilla pillret jag knaprade i mig till middag i går. Jag självmedicinerar mig själv med lyckopiller och lugnande om vart annat. Jag tror jag har tappat min högt skattade förmåga att somna för egen maskin.

Ledig i fyra dagar framöver. Det ska bli skönt samtidigt som jobbet erbjuder ett välkommet avbrott i mitt ältande. Konstigt nog är det som att jobbet påminner mer om dig än vårt före detta gemensamma hem. Där har jag hunnit rensa ut det som är du och vant mig vid ensamheten, lite grann i alla fall. När jag jobbar kommer tankarna på dig utan bara farten. Som en vana. Så många av mina tankespår slutar och börjar hos dig och jag måste lägga om den en och en med hjälp av ren viljestyrka. Som en ny vana.
Tanken på att jag måste bygga mig ett nytt liv utan dig fyller mig med en bottenlös sorg som får hela kroppen att krampa och gråten att svämma över. Min taktik hitills har varit försöka hålla ut tills det dyker upp någon annan som kan ta din plats, men jag tror inte riktigt att det är rätt väg att gå. I min panna blinkar en skylt med "Nydumpad & desperat", överallt på stan letar jag och möter folks blickar i jakt på min blivande själsfrände. Jag är som ett stort blödande bultande hjärta på två ben som famlar fram i blindo och längtar efter att någon ska komma och ta hand om mig.

Jag måste ta all utåtriktad energi och försöka fokusera den innåt, mot mig själv, men jag vet inte riktigt på vad. Mitt inre är en smältdeg av känslor som gör så ont så ont och är det sista stället jag vill vara på just nu. Inte för att jag inte kan vara med mig själv i mig själv men just nu mår jag bättre om jag tar semester någon annanstans. Kanske är det därför jag känner mig så vilsen? Kanske ligger svaret någonstans mittemellan. I utkanten av mig själv men ändå i min egen umgängeskrets. Inom cirkeln av vänner. Lyckas jag hålla mina energier inom ett relativt slutet system kanske jag slipper gå runt och känna mig som ett läckande såll.
Kanske borde jag försöka fokusera på min fysiska kropp i stället för den psykiska. Just nu i alla fall. Det är knappast någon hemlighet att de två är tätt sammanlänkade och kanske kanske kanske kan jag börja i en annan ände och läka mitt själsliv genom att försöka hålla i gång fysiskt. Det har visat sig extra svårt i detta mörker med kroppen slapp av Atarax i kombination med dåliga matvanor. Nu ska jag dricka mitt te, gå en promenad i skogen, äta en rejäl GI-frukost och sen ägna dagen åt att städa i röran och kanske hitta min kamera. Jag tror minsan jag ska försöka byta bort min lägenhet oxå. Det sitter på tok för mycket skit i de här väggarna och jag är i stort behov av att få börja om någon annanstans.

En gemensam vän som har träffat dig säger att du verkar må bra, att du inte pratar så mycket men att du säger att du gjorde slut för att du inte prioriterade mig eller behandlade mig så som jag förtjänar. Det gör mig asförbannad att du försöker få det att låta som att du gjorde det för min skull. Som en tjänst. Som att jag klarar mig bättre utan dig. Det är du inte rätt person att avgöra min älskling.

Uppdate: Idag har jag lagat middag till mig själv för första gången sen allt tog slut. Sitter i soffan med tända ljus och rökelse. Det var oxå länge sen sist. Det gör fortfarande ont och jag känner mig jävligt ensam, men jag antar att det går åt rätt håll. Att fortsätta hoppas men ändå gå vidare. Det är fruktansvärt svårt om inte fullkomligt omöjligt. Lät jag dig gå för lättvindigt? Borde jag kämpa och anstränga mig mer? Tänk om det här verkligen är slutet...

Soluppgången färgar tallarnas stammar vackert brunrosa och jag inser att jag kanske borde ha förstått. Dina nya kläder, frisyren, festerna, förberelser på ett nytt liv utan mig. Hade det inte varit för allt annat du gjorde samtidigt. Som att flytta in, kyssa mig på pannan, nacken och i ansiktet när du kom hem kl sex på morgonen och hittade mig sovandes i soffan och bar mig till sängen. Förvirrad.

Det är lite bättre nu. Kvällarna är värst när jag är trött och inte mäktar med att hålla sorgen och smärtan borta. Då tar jag djupa andetag och försöker intala mig själv att jag är värd mer, att det är du som ska sörja när du så småningom inser att du har begått ditt livs största misstag. Att jag inte ska behöva övertala dig att vara med mig. Ibland måste jag prata med någon som får hjälpa till att hålla fokus.

Jag har någon nu. Som tar hand om mig. Som håller om mig, smeker mitt hår och pussar mig godnatt. Det borde glädja dig som var så ledsen över att jag var ledsen. Att jag inte är ensam. Att det finns ett ställe där dörren alltid står öppen, där jag kan få all den bekräftelse jag någonsin kan önska. Ändå får jag bita ihop om tårarna och maskera gråten med ljud av vällust när jag inser hur fel allt är utan dig. När jag inser att vi har haft vårt sista.
Sista kyssen, sista skrattet, sista omfamningen, sista middagen vid bordet i köket, sista hetsiga diskussionen om skillnaderna mellan konst och design. Sista kvällen slappt nedsjunkna i soffan, sista bråket, sista natten. Aldrig mer ska du sträcka dig fram över bordet efter min hand. Aldrig mer kommer du krypa ner under täcket och krypa nära nära nära för att stjäla min värme. Aldrig mer kommer jag få höra dig säga de där tre små orden. Dina vackra brungröna ögon som mjuknade när du såg på mig. Din mun med innåtvinklade mungiporna som jag kunde titta på i evigheter. Dina valkiga rispiga händer som uträttat underverk och utforskat varenda del av mig. Dina stora stadiga fötter med de långa mellantårna som är dubbelt så stora som mina. Dina ben med de muskulösa låren, armarna som var min trygghet och fristad. Aldrig mer.

Och jag börjar bli arg nu. Lite bara, mellan gråtattackerna och det hämningslösa flirtandet på Facebook, men ändå. Över dina tveksamheter och ditt velande. Din egoism, din brådska. För att du efter så lång tid tillsammans avfärdade allt vi haft och gjorde slut på det på mindre än två timmar, som i en bisats. Efter veckor av stress och högt arbetstempo där vi knapt hunnit med något annat än att hålla våra egna huvudet över ytan. För att du inte kunde ge oss helgernas vardag att hitta tillbaks igen, om vi nu hade tappat något till att börja med. Din förbannade jävla skitsövel! Ditt egoistiska jävla svin! Må din snopp ruttna och ramla av och alla dina framtida förhållanden vara dömda att misslyckas. Må du vandra på jorden olycklig och eländig och må resten av ditt fattiga liv utan mig bli ett helvete.

Orden är min räddning. De talade, skrivna, tänkta. De kommer i strida strömmar, tumlar om varandra, väller fram och sveper med sig allting i sin väg. Tungan snubblar, pennan glöder, hjärnan smälter. Peter Bjelkedal sa det med mina ord i radioprogrammet Tendens - Svenska berättelser när jag låg och försökte sova häromnatten.

I går tog jag mig en liten snabbtripp på minnenas allé som varade ända tills i morse. Jag blev påmind om en hel del saker, och kom till insikt om ännu fler. Vad jag vill, vad jag inte vill, åt vilket håll jag är på väg. Jag vill uppåt och frammåt. Skyndar på stegen och försöker kika bakom nästa hörn för att se vad som gömmer sig där borta. Efter all turbulens som varit är jag helt övertygad om att jag det finns något fullkomligt fantastiskt som väntar på mig där framme.
Dagen har antingen tillbringats i sängen eller i soffan framför en tv som visat serier av varierande kvalitet. För första gången på evigheter åt jag lunch på vegetarisk julmat vilket faktiskt var riktigit mysigt. Jag har kokat ägg i min nya äggkokare och rostat bröd i min nya brödrost. Jag har rotat fram mina kritor och målat målat målat ut allt jag har inom mig som flödar ner genom armen och flyter ut på pappret. Det är många känslor som har vaknat hos mig den senaste veckan och kreativitet är en av dem. Jag har stickat, pysslat, skrivit kort, skrivit text efter text efter text och nu kladdat lite på papper oxå. Jag gillar det. Nu börjar jag känna mig lite less både på soffan och TV:n så jag tänkte skutta ner i badkaret med en bok och skölja av mig resterna från det som varit. Sen är det antingen dags för sängen, för sömn är en bristvara i dessa tider, eller ut på stan beroende på hur pigg jag känner mig. The only way is up.

Jag kanske inte riktigit har haft fokus på vad det varit för väder ute de senaste veckorna men när jag mötte folk med skridskor i händerna och ispiggar runt halsen i morse tyckte jag allt att de var lite tossiga. Döm om min förvåning när isen på Säbysjön låg spegelblank och glasklar utan en endaste snöflinga. För ett ögonblick kände jag mig sugen själv på att ge mig ut, men sen mindes jag mitt sista försök till långfärdsåkning på is som slutade med en mycket gnällig barfota, ömmande vrister samt att C knuffade mig fram på Brunnsviken. En liten flicka stod vid dikeskanten och hoppade på en frusen isskorpa, plockade upp skärvorna och beundrade dem medan hon sakta vände och vred på dem med fumliga vanthänder. Det är lite så jag känner mig oxå. Jag har tvingats att krossa bubblan av trygghet och släppa in verkligheten utanför. Se det vi hade med nya mer kritiska ögon och nu plockar jag upp skärvorna en efter en och vänder dem sakta i mina fumliga händer för att inte skära mig på de sylvassa kanterna. Så småningom kommer jag kunna ta några steg tillbaka och betrakta bilden som skapas när jag lägger ner dem igen utan att det hugger till i magen.

Uppbrottet i kombination med att jag helt plötsligt inte hade lika många att köpa julklappar till samt att jag fyllde år har gjort att jag har lite nya prylar i min omgivning. Min nya telefon som från början var en födelsedagspresent från mig själv till mig själv har visat sig ha en mycket renande feng-shui-effekt på mitt liv. Den telefonen är nämligen helt J-fri. Han har aldrig varken sms:at eller ringt till den och jag har inte använt den till att göra det omvända heller. Min förra mobil var så tätt förknippat med honom, jag kollade av den konstant för att se om han hade hört av sig. Men med den här så har jag inga som helst förväntningar. Klockan han aldrig har sett, halsbandet, kläderna. Jag har dessutom insett att vi antagligen inte kommer att höras av på ett par månader. Han har gjort klart hur han känner och det vi hade finns inte mer. Det som finns kvar av oss och lever kvar inom mig måste falna och dö samtidigt som jag ersätter det med nya saker. Det kommer onekligen bli mycket lättare om vi inte hela tiden hörs av och spär på varandras sorg och smärta. Jag kan se mig själv som en transparent 3D-modell och allt jag gör för mig själv bygger sakta men säkert på den modellen inifrån och ut tills jag är helt solid och redo att möta verkligehten igen. Alla initiativ jag tar mot en ny och ljusare framtid sänder något oväntat och fint tillbaks till mig och jag känner mig förväntansfull och nyfiken inför framtiden.


I morse lyssande jag på Jessica Gedins sommarprogram från tidigare i år. Hon pratade om kultur, böcker och biblotikarier från helvetet. På ämnet tonårsångest hade hon en hel del erfarenhet att hämta ifrån samt 12 egna tips hon skulle gett sig själv som 15-åring. En sak hon sa fastnade särskilt hos mig. Om hur allvarligt ett tonårshjärta är och att man egentligen aldrig kan säga att såren från den första havererade kärleken eller svikna löftet kommer att försvinna. Däremot kommer de att skrivas över av nya känslor och erfarenheter tills man är som ett helt fulklottrat A4-block där inte ens det översta bladet är särskilt lätt att tyda längre. Jag tyckte det var väldigt fint sagt.

I går var den mörkaste dagen på året, i natt den mörkaste natten och idag vänder det! Visserligen kommer det dröja ett bra tag innan man märker någon skillnad i dagsljusmängd men själva känslan finns där, och jag behöver den innerligt. Is- och eldfest på Skansen i går som inte riktigt höll vad den hade lovat men jag hade fina nobellklänningen och tjocka varma yllemanteln på mig samt glittrigt smink i guld och grönt så jag var relativt nöjd ändå. Min älskade Sol har återvänt med det tilltagande ljuset och efteråt beslöt vi oss för att ta en fika och stämma av de senaste veckornas händelser. Gamla Stan var det enda stället förutom Skansen där jag kände att jag kunde smälta in med min utstyrsel och det var ett mycket bra val visade det sig.

De senaste dagarna, sen exakt en vecka sen om man ska vara petig, har jag längtat ihjäl mig efter Sol just för att hon är mitt ständiga bollplank. Jag misstänker att det är en svaghet hos mig att jag hyser ett behov av att prata, stöta och blöta eventuella problem och kriser med folk i största allmänhet men framförallt med Henne. På jobbet har de ledsnat på mig och mina tankebanor inför det som hänt för länge sen. I måndags och tisdags var det ok att vara ledsen men sen fick det vara nog. Då var jag ensam på kontoret med min sorg och min förvirrning utan att någon egentligen orkade bry sig. Längre tid än så tar det tydligen inte att komma över ett nästan fyraårigt förhållande. Mina förhoppningar nu var att Sol skulle återvända som en frisk fläkt från Indien och blåsa liv i mina falnande förhoppningar om en ljusare framtid. Precis så blev det även om det inte var de förhoppningar jag höll kärast som fick sig en skjuts. Jag känner mig så välsignad och lyckligt lottad som är omgiven av människor som säger det jag behöver höra och inte det som de tror att jag själv vill. Det spar mig en oändlig massa tid och smärta. Sen är jag så klart själv en tänkande kännande människa som gör mina egna val, men det är skönt att kunna stämma av med resten av verkligheten så att man inte är helt ute och cyklar.

På hemvägen handlade jag ny frukost och några glödlampor sen åkte jag hem för att klä granen och äntligen få upp de där adventsstjärnorna som varit överst på att-göra-listan ett bra tag nu. Jag var lite orolig över att det skulle kännas tragiskt och ensamt att julpyssla helt själv men så var inte fallet. I sanningens namn så distraherade jag mig själv med att prata i telefonen men jag har fått tillåtelse att inte tänka och känna så mycket just nu. Eftersom jag vet att det är något övergående och att mitt naturliga tillstånd är att vara i mig själv hela tiden annars. En liten kort semester när man behöver vila från sig själv är tillåtet. I dag är en ny dag, en ljusare framtid och även om jag inte tror att alla dagar kommer att kännas så här bra framöver så tar jag tacksamt emot allt bra och fint som jag får. Hemma är det julmys, katterna är snälla, julkapparna är inköpta sen länge, och det som från början var ett försök att distrahera mig från den värsta separationsångesten visade sig bli ett mycket bra och efterlängtat samtal som både rev upp sår men förhoppningsvis faktiskt påbörjade läkningsprocessen. I alla fall hoppas jag det. Nu ska jag dricka lite te genom ett sugrör och sen ta mig ut på promenad i skogen innan jag julstädar och slår in paket. Var fan har jag gjort av min kamera?

Miss Li i högtalarna. Hon har alltid varit min. Det är vid sånna här tillfällen jag önskar att jag inte vore en sån språkbegåvning. Orden går rakt in i hjärtat vare sig jag vill lyssna eller inte, och försök hitta texter som inte handlar om hjärta eller smärta. Jag är inte riktigit redo för Linkin Park eller Rage Against the Machine heller.

I dag tog frukosten som Snuttan köpte till mig i början av veckan slut och i morgon måste jag gå till T-Jarlen. Kassörskan som alltid frågar vart jag har gjort av min fina Bamsemössa, och jag som svarar lite uppgivet att jag delar den med min sambo och att det var hans tur idag. Jag har alltid haft lite svårt att veta vad jag ska kalla dig. Sambo, kille, själsfrände. I morgon slipper jag den problematiken för jag har inget utav det, eller någon Bamsemössa heller för den delen för den tog du när du hämtade dina saker.

Mitt i natten när jag inte längre orkar hålla tvivlet på avstånd kommer känslan av att det var lite så dynamiken i vårt förhållande funkade. Jag gav allt jag hade och lite till och du tog det du ville ha och lämnade resten. Och här sitter jag nu.
Du satt inte hemma på kvällarna och saknade mig, snarare så störde jag när jag kom hem och tvingade tillbaks dig från ditt förträngande till den verkliga världen. Ett par timmar av rastlöst zappande mellan kanalerna tills jag gick och la mig och du kunde fortsätta där jag kom och avbröt dig.

För exakt en vecka sen ringde du mig på jobbet och berättade om din utvärdering i skolan, att du kände dig inspirerad och nog ville åka till Indien trots allt. Jag minns att jag blev förvånad. Inte över det du sa utan för att du ringde. På senar tid var det min uppgift. Ändå hade jag lagt märke till att du pratade mycket mer om din vardag och andra världsliga ting för mig. Little did I know att du babblade på för att dölja vad du egentlige ville slippa säga. Undrar vem av oss det var som förtränger saker egentligen.

Jag sitter fast mellan mina tveksamma förhoppningar om en ännu en ny chans och min längtan bort från all sorg och smärta. Jag älskar dig men sprickorna i glaset blir större och större och för var dag som går börjar insikten om att du kanske inte är så jävla bra trots allt att sippra in. Kanske har jag det bättre utan dig trots allt. Kanske är jag värd något bättre. Kanske var det just det här jag ville utan att jag viste om det. Kanske borde jag sluta vänta redan nu. Frågan är vad fan jag väntar på över huvud taget. Att tillräckligt med tid ska gå så jag kan säga att jag har låtit dig vara och kan höra av mig igen. Men vad är det för mening för mig att ta upp kontakten om du håller fast vid det du sa sist vi pratades vid? Vänner har jag redan och jag är nog faktiskt inte intresserad av nån relation till dig som inte involverar två hjärtan som slår i takt sida vid sida. I ärlighetens namn har vi inte tillräckligt mycket gemensamt för att vara vänner heller, och att jag skulle stå vid sidan av och se dig gå vidare med någon annan är uteslutet. Då får jag nog faktiskt se till att hinna före.

Fyra timmars sömn var kanske lite mindre än vad jag behövde. Tankarna mal oavbrutet i mitt huvud och gör det omöjligt att sova. Jag har funderat på om det är värst på morgonen eller kvällen men jag tror att det är ungefär lika illa fast på olika sätt. Så här tidigt på dagen är saknaden värst, ensamheten, kylan, mörkret. På kvällarna och nätterna kommer tivlet krypande och gnager sönder mig innifrån. Vassa klor river och sliter i mitt inre samtidigt som jag kastar mig av och an i sängen. Förra gången var jag så säkert och övertygad om att det skulle bli bra igen. Att jag skulle få dig att se hur bra vi var. De här gången lyckas jag inte riktigt. Kanske för att det senaste året har kostat på och jag helt enkelt inte orkar övertyga mig själv när jag inte har någon hjälp att hämta från dig. Kanske för att det här faktiskt är andra gången det här händer. Samma situation, samma anledningar, samma ord. Vilka är oddsen för ett lyckligt slut den här gången?
Jag tvivlar inte alls på att du älskar mig tillräckligt men snarare på att du rent logiskt inte vill vara min längre. För att du är för ung, för att ditt liv är så annorlunda mitt, för att vi har olika prioriteringar, för att jag är din första. Men vaddå? Många letar hela livet utan att någonsin hitta hem. Du hade den otroliga turen att bli hittad på första försöket. Börja grina lixom.

Det bor ett mörker i mitt bröst som spär på tankarna och allt snurrar snurrar snurrar runt runt runt och drar med mig ner i djupet. Jag minns allt bra. Hur du tog min hand och kyste den över bordet när vi var på middag hos Sol, hur din röst mjuknade och klingade av värme och kärlek när du svarade i telefonen när jag ringde, hur du tog mig i din famn och bar mig till soffan för att hålla om mig en stund när jag hade haft en dålig dag och frös ända in i märgen. Allt det här hände för en så otroligt nyligen och det är så svårt så svårt att förstå att det inte finns mer. Borde det inte pågå en förändring under längre tid när man helt plötsligt kastar in handduken och ger upp? Hur kan vi vara så osynkade? Jag tycker att jag på grund av flera olika anledningar ändå har relativt god koll på mina tankar och känslor. I ditt fall är det mer tveksamt men vad spelar det förr roll om du inte är villig att inse det, att ta tjuren vid hornen och rida ut stormen tills det stillnar igen.

Jag har inte tid att sitta här och jag undrar hur konstruktivt det här skrivandet är egentligen. Känns bara som att jag spär på min egen destruktivitet när jag frossar i alla superlativ och ytterligheter. Jag borde duscha men jag orkar inte, jag borde simmat innan jobbet idag men jag orkar inte. Jag har tankat den nya mobilen med musik men allt bara påminner om dig och gör mig ännu mer ledsen. Allt gammalt förknippas med dig och allt nytt vill jag dela med dig, höra dina åsikter, diskutera och dela. Innan jag gick och la mig i går öppnade jag dina paket på riktigit. Försökte släppa fram gråten som legat som en klump i bröstet hela eftermiddagen men det resulterade bara i några torra snyftningar. Har tårarna redan tagit slut? Jag är rädd, rädd för framtiden, för julen, nyår, våren, sommaren. Jag klarar mig så klart men jag vill inte klara mig utan dig.

"Älskade...

Jag vill inget särskilt. Bara prata lite och höra hur du har det. Fem dagar har gått sen du lämnade mig och jag räknar sekunderna tills du inser ditt misstag och kommer tillbaks till mig igen.

Jag hade ingen aning om hur många gånger om dagen jag tänker på dig. Det gick lixom av sig själv. Nu blir jag påmind av krampen i magen och illamåendet som kryper sig på, trycket över bröstet. All musik vi lyssnat på, alla filmer och serier vi sett eller pratat om, all mat vi ätit, alla saker vi pratat om, alla ställen vi varit på, lägenheten, allting i den. Ingenting är mitt inte ens mitt eget liv.
Att inte få lyfta på luren och ringa dig när jag vill, höra din röst, fråga hur du mår. Jag gillar inte att spela spel. Att vara kall och hård när hjärtat bultar varmt och ömmande. Varför håller vi på och krånglar på det här viset när vi tycker om varandra så mycket? Men det är väl enklare för mig. Jag vet vad jag vill och nu sitter jag här och väntar på att du ska fatta att du vill samma sak. "Låt honom vara och kyla ner sig lite" sa din mamma och jag ska försöka göra precis det. Låta dig vara och sakna kossan när båset är tomt och allt det där. Det är bara så jävla svårt när tiden går så oändligt långsamt.

Dagen började ändå helt okej. Smärtan och sorgen finns här men idag kändes den ändå lite mer konstruktiv. Jag kände mig söt och helt gångbar på marknaden. Fantiserade om hur det skulle kännas att dejta lite bara för att känna mig uppskattad. Inbillade mig att jag skulle klara av det. I ärlighetens namn så är nog jag mer gångbar på köttmarknaden just nu än vad du är min höga ålder till trots. Inte för att jag tror att det är dit du är på väg men ändå. på lunchen gick jag och Snuttan ut en sväng och jag hittade fina färgglada snowjoggings som jag funderade på att köpa. I normala fall hade jag skickat ett MMS till dig och bett om smakråd men det går juh inte heller.
Min galghumor är min största tillgång i jobbiga situationer och om jag hade fått 10 kr för varje gång jag sagt att jag är singel idag i ett skämtsamt sammanhang hade jag varit en mycket rik kvinna. Efter ett tag började det klinga falskt till och med i mina öron. Flera gånger idag när jag har pratat om dig har jag refererat till dig som "mitt ex". Det förvånar mig att orden inte fastnar i halsen, att de flyger så lätt ur min mun. Att hela kroppen inte låser sig i kramp. Betyder det att jag redan har gett upp? Att jag omedvetet insett det som jag tillbringar hela dagarna med att förtränga. Att det är över.

En bra bit in på eftermiddagen klarade jag mig innan fasaden rasade. Det är nästan värre att bli ledsen igen när man nyligen varit glad, eller i alla fall gladare. Mamma skickade SMS och tackade för det fina julkortet som äntligen kommmit fram idag oxå. Samma julkort som jag kastat en gång redan när vi bråkade för att vi gormade till varandra att vi skulle göra slut som vi alltid gör. Precis innan vi inser att vi älskar varandra för mycket för att vara ifrån varandra någon längre tid. Samma julkort som jag bad dig plocka upp ur soporna när jag ringde hem från jobbet dagen efter. Som jag sen postade när vi var sams igen och allt var sådär bra och underbart och fantastiskt som det var för det mesta. "God Jul & Gott Nytt År önskar J & J". Som ett försenat slag i ansiktet courtesy of Posten.

Nu sitter jag i soffan med en filt i knät och Wynja på första parkett. En liten stund till innan det är dags att att krypa ner i sängen och vakna till en ny dag. Jag skulle kunna ge vad som helst för att få sova bredvid dig. Höra dina lugna trygga andetag. Kura ihop mig mot din rygg och hålla om dig. De senaste nätterna har jag sjunkit så lågt att jag kramat en kudde i stället. Sex dagar sen du lämnade mig. Sju... åtta... nio...

Du saknas mig."

Först på jobbet i morse. All slags ensamhet är sorglig nu för tiden. Hemma, på tåget omringad av människor men ändå en ö, här på jobbet. När man sörjer förlusten av något man håller kärt blir allting annat så oändligt mycket mer betydelsefull. I morse svällde mitt hjärta över av kärlek till mitt jobb. Min nya fasta punkt och trygghet när det jag tidigare lutade mig mot inte längre finns där. Idag är jag snygg, blå kajal med matchande maskara och glänsande röda läppar. Inte så mycket för min egen skull men jag håller faktiskt huvudet lite högre idag. Nu kan jag skämta om mitt eget elände och för en stund sen kom jag på mig själv med att skratta hjärtligt. Missförstå mig inte, jag är medveten om att det inte på långa vägar är över, men än så länge är det här en ganska så bra dag.

"Hej min vän

Jag skulle ljuga om jag sa att den här födelsedagen har varit bra, men enbart elände har det inte varit heller. Jag har blivit bortskämd av mina kollegor både till frukost och fika, fått chokladbakelser, hallon, lussekatter och en massa andra godsaker som verkligen inte är GI-säkrade plus presenter och blommor. Av chefen fick jag ett presentkort på Zanslösa Smycken som jag köpte ett jättefint halsband för. Jag tror att du skulle gilla det faktiskt.
På lunchen kom Jimmy och bjöd ut mig en stund och efter jobbet gick jag och köpte mig själv en ny mobil. Jag valde länge mellan den där lilla gula med det där fina temat jag pratade om och den röda med blommönstret som har radio. Tillslut föll jag som vanligt för yta framför innehåll och tog den lilla gula. Den är helt fantastiskt söt och jag ska flytta in i den senare i kväll om jag orkar. När jag kom hem så väntade mamma och pappa här med mat och paket. Jag fick ett presentkort på Midnattsloppet nästa år som jag redan oroar mig för. Tydligen har pappa uppgett i anmälan att jag ska springa på 50-60 minuter. Yikes! Sen fick jag den där gryningssimulatorn jag har tjatat om i flera år. Den är faktiskt inte alls så ful som den ser ut i verkligheten. Jag har pillat lite på den redan och det verkar lovaden. I morgon ska jag vakna till solsken och fågelsång!
Jag blev lite utskälld på jobbet idag oxå för att jag går runt och sörjer i min egen sunkighet. I morgon måste jag vara tillpiffad och sminkad på köpet för nu är det slut på eländigheterna och jag ska minsan se snygg ut när du kommer och hälsar på mig nästa gång. När det nu blir.

Jag trodde faktiskt inte att du skulle höra av dig i dag eftersom du hade lämnat paket när du var här igår. Men det gjorde du och det var dagens första lågvattenmärke. Inte för att jag inte blev glad utan för att du är så kall och opersonlig när du skriver. Jag kan komma på flera olika anledningar varför, men det hugger ändå till i magen och hela kroppen låser sig i kramp när du skriver till mig som om jag vore vem som helst. "Hoppas att du får en underbar dag " var dessutom kanske en smula magstarkt. Hur skulle det kunna gå till när allt jag vill är att dela den här dagen med dig?
Din mamma kom förbi en sväng och lämnade paket oxå. Hela den här situationen är så konstig. Hon säger att jag ska låta dig vara tills du har lugnat ner dig lite, att jag inte kommer att förlora dig. Kanske har hon rätt, men å andra sidan har hon aldrig haft någon koll på dig tidigare så varför ska jag lyssna på henne nu, egentligen? Jag har i alla fall beslutat mig för att det här bara är något tillfälligt, att det kommer bli du och jag igen. Långt innuti inser jag att det kanske inte blir så men just nu behöver jag fortsätta hoppas för att orka fortsätta. Kanske känner jag annorlunda om ett tag, kanske inser jag att du är ett stort svin som har behandlat mig som skit och lyckas äntligen bli arg på dig. Kanske visar det sig att jag har rätt och att du precis som förra gången kommer tillbaka till mig.
Jag postade det förra brevet jag skrev till dig med julporto i morse. Det finns något fint i tanken på att jag inte vet riktigt när det kommer att landa i din brevlåda. Medan jag vet att det finns där ute, på väg från mig till dig så blir det lite lättare att inte höra av mig. Kommunikationen finns där. Pågående. Annars har du nog rätt i att det är bättre att vi inte hörs på ett tag, men inte för att jag är arg på dig, för det är jag faktiskt inte. Snarare för att du ska få tid att komma till insikt och hinna sakna mig lika mycket som jag saknar dig. Det här brevet kommer du aldrig att få läsa och det är inte därför jag skriver det heller jag bara inte vad jag ska göra av alla mina tankar och känslor annars om jag inte får rikta dem mot dig.

Sov gott min älskling"

Idag fyller jag år. 29 för att vara exakt men jag funderar på att säga att jag blir 28 och låssas att det sista året aldrig har hänt över huvud taget. Så som det verkar nu har alla ansträngningar och all smärta ändå varit förgäves. När jag kom hem i går hade J varit här under dagen och hämtat alla grejer jag packat i söndags. På diskbänken ligger två inslagna paket och en väldigt välanalyserad lapp med någon slags ursäkt samt ett P.S. om att katternas klor är klipta. Dubbla budskap och jag vet inte riktigt vad meningen är att jag ska göra med de där paketen? Öppna här i min ensamhet och glädjas över att min själsfrände sen de senaste 3½ åren inte längre vill veta av mig? Man är juh aldrig nöjd men jag kan inte låta bli att känna att jag hellre hade haft kvar honom och skippat paketen.

Men jag har bestämt mig för att det här ska vara min speciella dag no matter what så nu blir det en ovanligt lugn och skön morgon följt av födelesedagsfrukost på jobbet, lunch med en gammal vän och middag med föräldrarna. Jag skulle ljuga om jag sa att det hjälpte, att saknaden inte bränner som eld, men förhoppningsvis känns det inte outhärdligt i alla fall. Grattis till mig lixom...

"Hej min älskling.

Jag är medveten om att det smartaste och lättaste vore att vara förbannad på dig just nu men jag verkar inte riktigt vara kapabel till det. Kanske för att jag är en av de som känner dig bäst av alla och för att jag vet att du är en godhjärtat, omtänksam och oerhört varm person som aldrig skulle såra mig med flit.

Jag känner dig. Jag har dig nära mitt hjärta och jag brukade finnas nära ditt. Jag inbillar mig och tror att jag på något sätt skulle känna om det förändrades. Du kanske inte känner för mig på samma sätt som förr men frågan är om det verkligen har något med oss att göra eller om det är något annat som bor i ditt bröst istället. Du har så oerhört mycket inom dig som behöver komma ut och oavsett hur det går för dig och mig så vill jag mer än något annat att du tar med dig någonting ifrån den här situationen vi befinner oss i.
Alla har vi våra kors att bära och möjligen är det så att ditt är att du behöver hjälp med att lätta lite på trycket ibland. Kanske vore det skönt för dig att prata med någon utomstående som enbart har ditt bästa i åtanke.

Det var ju trots allt från den dagen som dina saker hamnade i min lägenhet som allt började skita sig. Jag minns så väl att vi satt ner och pratade om saken, att jag sa att jag var rädd för att det skulle bli sämre igen. Jag minns precis lika väl att du sa att vi skulle se till så att det inte blev så. Att vi skulle prata med varandra och hantera de konflikter som dök upp. Jag frågade dig varför du ville flytta in och du sa bland annat att det var för att vi hade det så bra och du ville vara med mig, att du trivdes i mitt sällskap och älskade mig. Jag kan bara inte tro att allt det försvann under loppet av två veckor.

Det här uppbrottet känns mer som något som skedde i panik över rädsla för framtiden och den seriositet du tycker att det innebär än ett genomtänkt beslut. Oavsett vad det beror på så tycker jag att det vore så oerhört tråkigt om du slänger bort oss av fel anledningar. Du är skyldig både dig och mig att försäkra dig om att du gör det här på rätt grunder. Jag vet att du mår dåligt och att du inte är dig själv just nu för den J jag känner och älskar är bättre än såhär. Precis som förra gången händer det här i en period när du har haft mycket omkring dig, varit stressad och inte tagit hand om dig själv varken psykiskt eller fysiskt. Kanske har det inget samband alls men jag har svårt att inte se mönstret

Jag älskar dig och har för länge sen bestämt mig för att det är dig jag vill ha. Allt annat som dyker upp längst vägen löser sig på ett eller annat sätt. Jag är medveten om att vi har vissa problem att ta itu med men dem vill jag lösa tillsammans med dig. Om du inte längre älskar mig eller av någon annan anledning har beslutat dig för att du inte längre vill leva med mig så får jag acceptera det och göra mitt bästa för att gå vidare. Jag hoppas att vi vad som än händer inte förlorar varandra helt för du kommer alltid att vara en av de viktigaste personerna i mitt liv.

XXX"

Så det hände ingen. Mindre än ett år sen sist, samma årstid, samma mönster, samma anledningar och till och med exakt samma ord. Innan min födelsedag och vår planerade gemensamma jul den här gången dock. Jag gråter och packar ihop hans saker, igen. Sakerna som kom hit för mindre än två veckor sen. Precis innan han bad mig om att få flytta tillbaka. Så många olika signaler, så svårt att reda ut allt, så oerhört förvirrande och smärtsamt.
Jag hade planerat en stillsam födelsedag med de närmaste i år, vilket innebär att jag nu istället blir helt ensam eftersom Solen är bortrest i Indien och mina föräldrar har andra planer. Jag älskar mina föräldrar mer än allt annat men en jul ensam hemma hos dem var inte heller riktigt det jag hade sett fram emot. Alla mina julklappar är färdigshoppade, både till honom och hans familj. Antar att de bara är att lämna tillbaka. Helgen var inte planerad mer än att vi äntligen skulle få spendera lite tid tillsammans och nu sträcker sig en oändlig tidsrymd ut framför mig och jag är livrädd. Livrädd för hur jag ska känna och må de närmaste veckorna. Hur jag ska klara mig, vad jag ska göra. Jag känner att det vi har är så fint och bra. Jag känner det forfarande och jag känner mig som ett desperat offer när jag gång på gång påpekar det för honom. Varför blir jag inte arg och kränkt av hans själviska och rent ut sagt elaka beteende? Förra gången det här hände skrev jag ett långt brev där jag försvarade vårt förhållande och hävdade att jag trodde att det mesta går att lösa om man har det fina som vi har i grunden. Allt det känner jag den här gången oxå, och med hur det gick förra gången färskt i minnet är det svårt att inte hoppas på att samma sak ska hända igen. Jag kan bara inte tro att han inte älskar mig. Inte så som han tittar på mig, bär mig till sängen när jag somnat till soffan och pussar mig på pannan och halsen när han tror att jag sover och inte märker något. Han säger att han är konflikträdd och hellre sätter min egen lycka framför sin egen, att han har ett tomrum i bröstet där han brukar känna kärlek för mig. Jag vet och känner att han älskar mig och tror snarare att det har med honom själv att göra, att det inte går att älska någon eller något annat om man inte har kontakt med sitt eget inre. Men det spelar juh ingen roll om jag upprepar det tills jag blir blå om han inte lyssnar eller är beredd att släppa in mig igen. Jag svamlar och känner mig patetisk och är bara jävligt ledsen och ensam. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till.

Jag ligger sjukt bra till med julklappsinköpen i år. Jag har köpt hälften och har andra delen klar i huvudet. Problemet är att jag just betalade räkningar för 10 000kr och inte kommer att ha råd att köpa något mer förän nästa lön kommer. Sorry mamma, det blir ingen julklappsshopping på torsdag.

På tal om julklappar så var Konstfacks julmarknad bättre än någonsin i år. Det säger jag inte bara för att jag är oerhört jävig utan för att de fanns så fantastiskt mycket fina saker att köpa. Det kändes som att de som stod där hade skärpt till sig och ansträngde sig lite för att vara duktiga säljare oxå. Me like! Jag köpte ett par superfina vantar till mig själv i julklapp som mamma betalade, en brosh från mig själv till mig själv samt en julklapp till Kim. Det fanns så mycket mer fint som jag ville ha med budgeten tillät det inte riktigt, och då var det ändå innan jag betalade räkningarna. Nu har jag drygt 3k att leva på resten av månaden och det räcker gott och väl om jag enbart handlar mat och andra nödvändigheter. Men ändå. Det vore skönt att kunna köpa det sista inför jul om jag nu ändå redan vet vad folk ska få. Jag kanske kan låna lite av mig själv från det jag fick för balkongjobben i somras. Sånna lån har en förmåga att sällan bli återbetalade dock. Nåja. Jag är juh sambo nu för tiden så från och med nästa månad kommer jag i stort sett att halvera mina kostnader så en månad till med vatten och barkbröd kanske inte är hela världen ändå.

Idag är det för övrigt kattens dag och det firar vi här hemma genom att vräka ut oss i soffor och på sängar samt att vräka i oss microvärmd alsakan pollock tills vi spyr. Främst katterna mer än jag. Själv tänkte jag försöka bli klar med labrapporterna i antingen Kemi eller Biologi. Den första är roligare men desto svårare medan den senare är busenkel men ganska så omständig och trist. Min plan är att ta en liten promenad följt av grötlunch och sen ta itu med böckerna. Vi får väl se hur det blir. Lite barkbröd skulle inte heller sitta fel.

Med risk för att ni aldrig kommer att se på mig med samma ögon igen så har jag efter mycket noggrant övervägande valt att publicera följande videoklipp som dokumenterar samspelet mellan mig (superhunsad människa) och mina katter (alfahonor hela bunten). Jag vet att det förekommer någon slags häxjakt i bloggvärlden på framförallt tjejer som skriver och eller visar bilder på sina katter i tid och otid. Jag vill gärna tro att jag inte tillhör en av dessa även om mina pälsänglar figurerar en del här så är det väl i så fall för att de är en sån stor del av mitt liv. Jag väljer att tro att överrepresentationen av kattälskande tjejer bland bloggarna beror på att de av oss som begåvats med ett svallande känsloliv och som dessutom känner ett behov av att lätta lite på trycket som skapas genom att skriva, oavsett i vilken form det än må vara, även är empatiska och godhjärtade människor som älskar djur och gärna omger sig med dem. Att det sen främst handlar om katter kanske beror på att de är så fantastiska djur helt enkelt. Nåja. Titta om ni vågar riskera att aldrig respektera mig igen. Observera den patetiska bäbisrösten.