Tiden rusar fram och ändå känns en vecka som ett helt år. En vecka av ömsesidig ärlighet och öppenhet, närhet, ömhet och oändligt många skratt. Två hjärtan som försiktigt bultar sida vid sida, tätt tätt tätt i skydd av mörkret tar de varandra på pulsen och ökar i styrka för varje slag. Så otippat, så oväntat så omaka och ändå så förutsägbart för dem som var där från början. Ett helt nytt liv, nya möjligheter och en ljusare framtid. Svårigheten ligger i att orka våga hoppas. Att se möjligheterna för vad de är och inte låta sig skrämmas. Att inte låta alla negativa reaktioner ge syre och näring åt monstret som jag förpassat i ett hörn av rummet där det sitter och skäms. Där tänker jag hålla det på plats genom att leva med magen och hjärtat som främsta ledsagare och äntligen låta min stackars överarbetade hjärna få vila. Jag är inte riktigt där än, men jag är bra nära att tro och hoppas att det är är på riktigt.

Jag letade efter min telefon bland berget av kuddar och filtar i soffan precis och när jag lyfte upp en av soffkuddarna hittade jag två CD-skivor. 'Fäbodajäntan CD1' och 'Fäbodajäntan CD2'. Efter lite detektivarbete a la miniSÄPO har jag lyckats klura ut var de kommer ifrån och allt jag kan säga är; Kom igen! Om du ska gömma porr från mig så kan du väl åtminstonde se till så att det är något bra, eller?! Dessutom heter den 'Fäbojäntan' inget annat. Good riddens säger jag bara!

Jag vill verkligen skriva något nu, för att föreviga det bra och inte bara det dåliga. Det är inte hjärnan som styr nu och det är den som använder orden till att bearbeta saker och ting. Tre veckor var vad det tog ungefär, sen var jag så gott som färdig och redo för något nytt. Det känns overkligt och jag anstränger mig för att verkligen känna efter och försäkra mig om att jag inte förtränger något. Varje gång blir resultatet det samma. Många sa till mig att det inte skulle behöva ta särskilt lång tid om jag inte ville det, men det trodde jag inte på så klart. Sen insåg jag hur bra jag mådde, hur kul jag hade och hur mycket jag trivdes med mitt liv, och i den vevan slog blixten ner från en klar himmel igen. Att jag aldrig lär mig att känna igen turerna utan bli lika förvånad varje gång.

Hjärtat slår så hårt i bröstet att jag kan känna det ända ut i fingerspetsarna, fjärilarna i magen rör oroligt på sig och gör det omöjligt för mig att sova. Ändå är jag inte trött utan mer levane och vibrerande än på länge. Den Andra gör tappra försök för att få mig att försöka dra mig undan och lägga locket på men jag kan inte stå emot. För tidigt eller inte. Kärleken är det som driver oss frammåt. Livet innehåller både sorg. lidande. glädje och lycka och den som inte vågar ta chansen och öppna sitt hjärta kommer inte att få uppelva något av det. Jag kravlade runt på botten, klättrade långsamt långsamt långsamt upp till toppen för att besegra mina rädslor och slutligen tog jag ett stort kliv över kanten och hoppade. Se mig sväva!

Ledig i går så det blev en lång helg den här veckan. Var på klättercentret och klättrade för andra gången och föll fritt fall ut från väggen 3 meter ner. Två gånger! Själva fallet i sig är skitläskigt och jag skrek som en riktig tjej båda gångerna men det svåraste av allt är att släppa taget om den där jävla väggen. Jag tvekade inte mer än några sekunder någon av gångerna. Att släppa taget och kasta mig ut har jag fått vänja mig vid på sista tiden. Var och simmade på förmiddagen med mamma så jag var trött i axlarna och kinkigare än vanligt. Som tur var fick vi med oss en påstridig liten 12åring under klättringen som vägrade fira ner mig när jag gav upp så jag tvingades uträtta storverk, igen. Idag är jag helt öm på insidan av låren efter selen och har brännmärken på armar och ben både efter repen och väggen. Jag vet inte om man måste känna mig väldigt väl för att förstå hur stort det här med klättringen är för mig. Jag är i vanliga fall inte den som utsätter mig för fara eller risker, jag hatar berg-och-dalbanor och kan inte ens luta mig bakåt i en gungstol utan att få panik. Jag är så sjukt stolt över mig själv och det känslan uppfyller mig och lyckas nästan radera ut allting annat.

Idag har varit en lugn dag. Jag är trött och seg och har inte gjort särskilt många knop alls. I kväll är jag bjuden på ett antal olika tillställningar men känner egentligen inte alls för att gå på någon utav dem. Eller alltså jag vill vilja men jag saknar den rätta motivationen. Jag bor trots allt en bit från stan och tanken på att sminka upp sig, göra sig i ordning för att stå och frysa, åka tåg till stan ensam och dyka upp på en fest där man inte känner någon för att hänga i en bar när man inte dricker något känns såddär. Jag är så jävla gammal verkligen. Att närvara på ställen där den gemensamma nämnaren är att man känner någon som känner alla andra på festen kanske är lite för komplicerat för mig just nu. Samtidigt är jag rädd för att det är såhär det ska bli. Att jag blir sittande ensam hemma i soffan och undrar varför jag aldrig hittar någon ny. Big suprise lixom. I morgon måste jag panikstäda lite för lägenhetsvisning sen på kvällen kommer Linnea och stannar en vecka så det här är kanske den sista kvällen jag har för mig själv i soffan på ett bra tag. Det tackar man inte heller gärna nej till. Regnar ute gör det oxå. Hoppas lägenheten jag ska titta på i morgon är fin så jag kan flytta dit och ha gångavstånd till tunnelbanan och sen 15 minuters resväg in till stan. Fan att det ska vara så svårt att bestämma sig ibland.

På tåget igen, den här gången på väg hem. Telefonen går varm. Spelar upp gamla avsnitt av P1:s sommarprogram, sms:ar och ringer. Desperata försök att bota sällskapssjukan som växer sig starkare och starkare för var dag som går. En snabb inventering av tågvagnen och jag noterar att jag är långt ifrån ensam. Överallt mobiler, tidningar, böcker, papper från jobbet, till och med en dator. Alla fördriver vi tiden på ett eller annat sätt. Eller håller tankarna upptagna och känslorna på avstånd? Vad är det vi flyr i från? Vad är det vi gömmer oss för?
Jag är inte ensam och det är en liten tröst men långt ifrån en ursäkt.
Ett särskilt samtal undviker jag att ringa, fast jag redan varit nära många gånger. Det är så lätt hänt att rusa iväg och söka tröst där jag vet att jag alltid känner mig hemma. Jag vet att det aldrig kan bli mer än så och det känns... egoistiskt. Men han känner mig, han vet var jag kommer ifrån och jag har aldrig sagt någonting annat än sanningen. Att jag inte är redo för någonting mer än att fokusera på mig själv just nu. Allt annat får vänta.

Det utlovade träningsvärken lyser med sin frånvaro men jag är trött så trött. Hela eftermiddagen på jobbet har varit pubertal och fnittrig på gränsen till det hysteriska och nu är jag äntligen på väg hem till mina mjuka katter. Av med vardagskostymen, på med nattlinnet och ner under filten i soffan. Tända ljus och rökelse och ta långa djupa andetag och vila min stackars kropp. Kanske till och med raka vägen ner i sängen med en bok för att så småningom ta igen sömnbristen från igår. Ensam eller inte, mitt hem är min borg och här känner jag mig trygg och säker.

"So what made you try climbing?"
"It sounded like a good exercise and I wanted to challenge myself since I'm deathly afraid of heights."
"Oookey... This should be interesting."

Ändå satt jag där uppe sen, 12 meter upp på en vägg fastklamrad vid de färglada plopparna med livet som insats och hela kroppen full av skräckblandad förtjusning.
Jag har aldrig varit särskilt mycket för för spökhus, berg-och-dalbanor eller skräckfilmer. Just den där självpåtvingade rädslan som underhållningsform har jag aldrig riktigt förstått mig på. Efteråt på bussen när jag delade livserfarenheter med min instruktör Ari liknande han det vid det rus han fick vid sitt tidigare heroinmissbruk. Jag vet inte om jag håller med eller inte för jag har inte så mycket att jämföra med på den fronten (och det skriver jag inte bara för att mamma läser här) men jag kan helt klart tänka mig att man lätt blir beroende av känslan som klättringen gav mig. Rädlsan och nervositeten innan, frustrationen halvägs upp när man plötsligt har fått slut på pluppar i rätt färg och med skakande armar tvingas signalera sitt nederlag till personen i andra änden av livlinan som får fira ner en igen. Beslutsamheten och jävlaranammat när man ger sig på väggen igen och den enorma kicken av adrenalin och stolthet när man på skakiga ben landar på marken igen efter att ha kommit hela vägen upp. Att ta mod till sig och våga fast varenda ben i kroppen ropar 'Fly!'. Enligt en bok jag läste nyss är det det som är att älska någon på riktigt. Kanske är det den kicken jag saknar.

Jag var så rusig och stolt på vägen hem att jag ringde och väckte folk som borde ha sovit för länge sen. Bussen gick inte alls som jag ville så det fick bli en lång promenad hem från tåget med halvt medvetslöst sällskap i mobilen. En hård dag med andra ord och trots att jag vaknade med en ovanligt hög vilopuls som i kombination med min onda hals tyder på något skit i kroppen så är jag fortfarande helt uppfylld av gårdagens bravader. Av själva klättringen i sig, av kontakten med nya människor i en främmande miljö, av känslan att uppfyllas av något som rör mig bara mig och inga rester från svunnen tid. Enligt uppgift har jag en fantastisk träningsvärk på oväntade ställen att se fram emot men det känns som ett billigt pris att betala.

Min vana trogen spred jag ut mina armar, spetade med fingrarna och hoppade. Jag lärde mig en av de viktigaste jag kanske kommer att få ta del av från en person som annars mest orsakat mig hjärta och smärta. Brutal ärlighet, att våga fråga, orka lyssna och aldrig någonsin blunda.

Mina grusade förhoppningar smärtade mig en kortare stund än jag hade förväntat mig medan jag lindade in mig i täcken och filtar och somnade i min egen skyddande kokong. När jag vaknade i soffan ett par timmar senare kändes allt redan bättre. Öm i själen men faktiskt vid förhållandevis gott mod och äntligen äntligen äntligen på väg igen. Förra veckans stiltje var visserligen skonsam mot hjärtat men ack så frustrerande för situationen i sig. Att stå still och stampa på samma fläck bryter ner mig långsamt. Jag suger energi ur förändring, dynamik, framsteg.
Nu får jag i stället försöka hålla i tyglarna och bromsa innan jag rusar rakt in i nästa äventyr utan att hinna reflektera över vad som händer. Just nu är jag inte kapabel att låta någon komma allt för nära men hela jag värker av en önskan om att få vara två. Att dela, prata, diskutera, vara. Tiden segar sig fram mot det som är min framtid och min längtan driver mig framåt. I det förfluta finns inte längre någonting för mig att hämta.

Jag har hängt på nätet ett bra tag nu men upphör aldrig att förvånas över hur olika vissa människor beter sig online och IRL. Det här medelandet fick jag på MySpace precis:

"Hi
This is Mehran. hmmm actually I am looking for a sex partner in stockholm and you look really nice and hot to me. Are you into it? You can see my body especially my thing in webcam in advance. I am sure you will love it.
Thanks "

Jaha ja. Riktigt så desperat har jag inte blivit än, tack så mycket.

Uppdate: Det slog mig att det kanske var oerhört själviskt av mig att förutsätta att ingen av mina trogna läsare är sugen på att bli Mehrans sexpartner i stockholm och få en länkt till hans webbkamera så ni kan få se hans grej. Hojta till i så fall så ska jag förmedla kontakten. Han är antagligen inte särskilt noga med om det är jag eller någon annan som svarar. Bara en känsla jag har.

Jag saknar dig! <3

Jag vet faktiskt inte vad som hände själv riktigt. Vi pratade i telefonen och i samma stund som du själv sa det som jag så länge känt i magen så var det som att allt stannade upp. Skärvorna som virvlat runt dalade sakta ner mot marken och la sig i ett virrevarr vid mina fötter. De har knappast hittat sin rätta plats ännu, men de är i alla fall stilla och om jag kliver lite lugnt och försiktigt så kan jag gå runt och faktiskt känna mig riktigt... harmonisk. Det är skönt med lite stiljte efter de senaste veckornas turbulens och det enda jag är riktigt rädd för nu är att jag inte riktigt vet vart jag är på väg. Någon gång kring nyår var det som att rollerna skiftade, du vaknade upp mitt i ditt eget känslomässiga helvete och jag fick i stället... en smula hopp. Åh som jag har saknat det där hoppet men samtidigt är det som att det får mig att bromsa in och stanna upp i stället för att söka den nya framtid jag var så inställd på för ett par dagar sen. Missförstå mig rätt, jag kan vänta på dig för evigt om det känns som att du är beredd att kavla upp ärmarna och se till så att det finns något att kämpa för, men att sitta här och klamra sig fast vid hoppet utan att egentligen ha några direkta belägg för det känns bara... patetiskt. Dessutom vet jag inte riktigt hur det skulle gå till, men det är kanske en senare fråga.

Veckan har i stället handlat mycket om det fysiska. Det blev inget av min sista dag på intensivkursen i yoga. I stället konstaterade jag att vad jag behövde mer än någonting annat var en lugn och skön dag i hemmets trygga bo utan allt för långa utsvävningar. Nu har jag sovit fyra timmar extra i stället för att gå upp kl 6 och ge mig iväg i snöovädret och mitt beslut känns fortfarande som det rätta. Gårdagskvällen tillbringade jag med att lägga upp ett väldigt rigoröst träningsschema inför sommarens midnattslopp vilket strular till de lite för de övriga aktiviteter jag vill ägna mig åt men det löser sig på något sätt. Antar att jag får dre ner på löpningen och lägga till mer Yoga till hösten inför upptrappningen för Sols och min Indienresa när vi måste kunna hela första serien som ett rinnande vatten. Det är faktiskt inte särskilt mycket kvar heller.
Nu ska jag bylsa på mig rejält med kläder och ta en långpromenad i det fina vintersnöovädret för att sen komma hem till en mysig frukost. Jag tror att jag ska ägna resten av dagen åt att lyssna på bra musik, kasta ut julgranen som jag slutade vattna för en vecka sen och som nu har merparten av sina barr på golvet, samt gå runt här hemma och pyssla i största allmänhet. Det känns bra.

Första gången jag skriver något på papper på det nya året. Det känns... stort. Att lätta på tanketrycket sittande på tåget in till jobbet har blivit en vana. En ny vana. Steg för steg, bit för bit bygger jag upp det som är jag. Ett annat jag. En ny förhoppningsvis förbättrad version av mig själv.

Äntligen vardag. Ett par sekunders frist och omedvetenhet efter uppvaknandet innan verkligheten rasar in över mig. Idag tryckte jag bara bort det onda och sorgsna. Knögglade ihop det till en hård boll, lade den i en liten ask och gömde den på ett tryggt och säkert ställe. Jag är livrädd för att förtränga något. Något som ska växa sig starkt och stort, som smyger sig på mig bakifrån och slukar mig hel när jag minst av allt anar det. Att göra så är fegt och fult. Så gör bara svaga individer och jag är inte svag! I stället kastar jag mig huvudstupa ut i mitt eget kaos, gräver ner tårna i vad som i bästa fall är fast mark och härdar ut i en storm utan öga.
I två veckor har det rivit och slitit i mina lemmar. Kläderna hänger på kroppen, ögonen är svullna och själen trött. Kanske vänder det nu. Jag har landat i verkligheten och insett att det som hänt faktiskt är sant. Jag tror att jag har accepterat det även om jag så klart är ledsen. Jag tror att du har fel, men du har bestämt dig och det får jag respektera. Hur mycket som är kvarvarande mediciner sen natten och hur mycket som är förfluten tid vet jag inte. Jag skäms för min självmedicinering men kanske är det okej att ta hjälp av psykofarmaka i perioder när livet är extra svårt. Inte som en flykt bort men som ett steg ur det onda mot ett nytt och bättre liv. Hade jag varit stabil från början hade jag väl inte fått några mediciner till att börja med. Att inse sina egna svagheter, förlika sig med dem och hantera dem är inte svagt. Det kräver ett enormt mod och en fantastisk styrka.

Asken med den lilla bollen kommer jag inte att förtränga. Den ska jag plocka fram, vända mellan mina händer, titta på och så småningom att öppna. Men först ska jag vila ett tag. Vila i mig själv, med mig själv och låta tiden göra det den gör bäst.

Någonstans i skarven mellan det gamla och det nya kändes det för ett ögonblick som att allt var möjligt. Jag hade hoppats på fler och större under men det faktum att vi äntligen pratade med varandra kanske är nog. Jag var inte redo men det kommer jag kanske aldrig att vara heller och jag har ingen aning om hur sånna här samtal är tänkta att avlöpa. Vi pratade länge, båda var trötta och du var antagligen lite full. En och en halv timme och jag har ingen aning om vad som sades egentligen. Jag grät större delen av tiden och du grät ett par gånger du med. Din röst var mjuk och varm igen och du kallade mig för "gumman". Du är förvirrad men tillräckligt säker på din sak för att framhärda i att vi inte ska vara tillsammans fast du erkände att du funderar på om du verkligen gjorde rätt mellan varven.

Jag är övertygad om att det finns tillräckligt kvar mellan oss för att det skulle gå om vi båda ville, men du kastat in handduken och gett upp. Jag är även övertygad om att du kommer att inse ditt misstag och ångra dig förr eller senare men det är ingenting som jag kan gå och vänta på. Du är för osäker och för instabil för att kunna bygga någonting alls och för din egen skull måste det till en stor förändring innan någonting annat kan hända, tillsammans med mig eller någon annan. Du sa att jag alltid kommer att vara Den Där för dig, Den Första Stora, men det är mer än så och det kommer du att förstå så småningom.
Vi älskar varandra så otroligt mycket och med tiden kommer det att mattas av och förändras till något annat. Helt i onödan. Jag är ledsen och vemodig med fortfarande inte arg. Jag kommer antagligen aldrig att bli det heller. Jag sörjer något som hade kunnat bli så jävla vackert, tycker synd om dig ensam i din förvirrning och jag längtar längtar längtar tills jag kan lägga mig i sängen och sova en hel natt utan tankarna som mal i huvudet och får mig att vända och vrida mig hela natten. Tills jag klarar mig en hel dag utan att gråta, tills bra saker börjar hända och jag hittar en väg ut ur det här jävla mörkret. Jag vill inte vara ensam.

Jag lyckades bekämpa gråten så pass att sminket fortfarande satt där det skulle när vi anlände till festen. Hade gått och laddat för det här hela veckan. Jag visste att något sånt här skulle hända men det går nog ändå inte att förbereda sig. Den självpåtagna kylan var i alla fall borta vilket var en slags tröst mitt i allt elände.
Kvällen började riktigt illa. Ett av mina största tecken på att jag inte är mig själv är att jag inte orkar låssas. Har jag tråkigt så har jag lixom. Inga falska skratt eller trivsamma leenden bara för att hålla humöret uppe. Som tur var kände de flesta i sällskapet till min belägenhet och den enda som inte gjorde det var antagligen immun ändå. Det visade sig bli en mycket trevlig tillställning tillslut ända tills jag reste mig för att åka hem och kände mig redo att skicka iväg ett svar.
Det är så mycket jag vill säga som jag utelämnar för det känns ändå inte som att det är någon ide. Även om jag inte har kommit särskilt långt så är jag en liten bit på väg och jag kan inte kasta bort allt för att jag blir lite extra gråtmild en kväll som denna. Tack goda Gudinna för att helgerna äntligen är över!
På hemvägen när jag lämnat av Kim var jag så nära så nära att jag satt en stund i bilen och funderade på om jag helt enkelt skulle åka hem till dig. Skita i alla spel och alla borden och bara blotta mig en sista gång och se vad som händer. Se dig öppna dörren lite sömndrucken, småfull och förvirrad men åh så glad att se mig. Men så gör man juh inte. För vad tar man sig till sen när man står där i regnet med sitt hjärta utsträckt i handen och någon smäller igen dörren i ansiktet på en? Jag tappade fotfästet så pass att jag ringde i alla fall, men det var aldrig någon som svarade. Med flit eller inte kommer jag aldrig att få veta och det spelar egentligen ingen roll heller. Min nästa livlina var fantasierna om hur du satt ihopkrupen i regnet på min trapp och väntade. Hur vi gjorde sällskap in till sovrummet för att lägga allt det som hänt bakom oss och börja om på riktigt den här gången. Men det är inte så verkligheten ser ut och det vet jag. Jag klamrar mig fast vid hoppet fast jag vet att det inte leder till någonting annat än förlängd smärta för egen del. Det vore så mycket enklare om jag bara kunde släppa allt och gå vidare, men det finns nog ingen som kan styra över det. Ensam i bilen med regnen smattrande mot rutan och smöriga kärleksbalader på radion gav jag blanka fan i sminket och grät in det nya året. Det här ska bli mitt bästa någonsin men det kommer nog dröja innan jag är där.