Ledig igen eftersom jag jobbar i helgen och med tanke på att det precis var helg skippade jag slackandet i soffan och har istället lyckats uträttat riktigt många ärenden. Jag har skaffat mig en ny frisyr som är alldeles för kort för min kille lagom till invigningsfesten på fredag, jag har hängt en stund och socialiserat på KC, varit hos doktorn för att ta reda på varför jag aldrig slutar hosta samt varit hos skräddaren och lämnat in ett par byxor som var för långa. Nu ligger jag visserligen en stund på soffan men ute i tvättstugan jobbar maskinerna åt mig för fullt och sen ska jag försöka röra lite på mig. Det visade sig nämligen att det inte är något som helst fel på mig. Den kliniska undersökningen visade ingenting och inte provsvaren heller. Att jag känt mig hängig i över en månad, hostat i två veckor och haft feber i omgångar beror tydligen på stress. Vissa läkare kastar ett öga på mina journaler, ser att jag knaprar lyckopiller och har diagnosen klar innan de ens har tagit mig i handen. Jag äter medicin och mår bättre, därför kanske man skulle kunna ta mig på allvar och ta reda på om det faktiskt är något fel på mig? Jag har träffat samma tant vid ett tidigare tillfälle då hon precis som den här gången tittar på mig beklagande när hon medelar att det inte är något fel på mig som om hon tar för givet att jag är en arbetsskygg jävel som inte vill något annat än bli sjukskriven. Jävla subba. Om jag mot för modan någonsin väljer en husläkare från det stället står hon längst ner på min lista över kandidater. Anyhov. Efter som jag enligt provsvaren inte har någon infektion i kroppen torde det vara fritt fram och träna så efter tvätten är klar ska jag ut ett varv i kylan och månskenet och trötta ut mig själv. Snart kanske jag kan få lite styrsel på min tidigare så vältränade kropp som under min konvalesens har börjat förfalla. Wohoo!

Ännu en vecka har gått. Det är något med förälskelsen som ger en energi man aldrig annars besitter. Plötligt räcker det med fem timmars sömn i stället för de vanliga åtta, tiden man tvingas spendera på jobbet utan varandra segar sig fram och vägen hem är lång så otroligt lång. Först måndag, tisdag sen poff!, fredag, lördag äntligen helg! Nu sitter jag här i skymningen med en katt ihoprullad på varje sida och kärleken sovandes brevid i soffan. Lugnt och stilla, en stunds vila så att känslorna hinner i kapp för att landa. Om en stund ska vi bege oss hem till föräldrarna för inspektion och sen hem igen och bara vara. Det känns så rätt och så riktigt när hjärtat får bestämma, och när hjärnan gör tafatta försök att sätta sig på tvären med motiveringen att det är för fort, för nytt, för bra, för mycket så förpassar jag den till en mörk vrå där den kan sitta och räkna matte eller något.
Det går fort och det är för bra för att vara sant och fast jag har varit här förut så är jag tillräckligt naiv för att tro och hoppas att det här den sista, riktiga gången. Antagligen för att jag vill tro det. I vanliga fall är jag en förhållandevis realistisk person men i det här avseendet verkar jag ha en förmåga att kunna slå blå duster i ögonen på mig själv och det är en egenskap jag faktiskt är oerhört stolt över. Hur ska man annars kunna älska igen om man inte vågar tro och hoppas att det kommer räcka hela vägen in i mål? Eller i alla fall tillräckligt länge för att det ska kännas värt. Vad målet är tror jag ingen av oss vet längre, när vi hela tiden fostras till att känna att vi hela tiden är värda mer än det vi redan har. Särskilt för oss flickor. Don't get me wrong, jag är helt för starka och självständiga kvinnor men ibland känns det som en förbannelse att aldrig få vara nöjd med det man har. Vi kan bättre, är värda mer och gräset är alltid grönare på andra sidan. Well jag har satt mig på tvären förr och för tillfället är jag jävligt nöjd med det jag har. Punkt.

"Time is speeding by and yet a week feels like a whole year. A week of mutual honesty, openness, fondness and so many laughs. Two hearts carefully pounding, side by side, close, closer, and even closer in a shelter of the darkness, pulse checking each other, increasing its strength with every beat. So suddenly, unexpectedly, oddly and yet so predictably for those who were there from the beginning. A whole new life with new possibilities as well as a brighter future. The difficulty now lays in mustering the strength to dare to hope; to see the possibilities for what they are and not be frightened. To not let all the negative reactions impart acid and nourishment to the monster I have deported to one corner of the room where it’s now sitting and decaying. Therefore, I’m going to keep it there by living with stomach and heart as my primary guides, in which finally letting my poor overworked brain get to rest as it deserves. I’m not quite there yet, but I’m getting closer to believing and hoping that this is for real."