Det är tunt mellan inläggen här nu för tiden. Jag hävdar att det är för att orden och känslorna inom mig har stillnat och tystnat i samband med att tiden gått och en ny kärlek har börjat spira men det är egentligen inte hela sanningen. De senaste månaderna har jag åstadkommit så mycket och jobbat så hårt med mig själv att jag inte ens vet hur jag ska kunna beskriva det i ord. De senaste dagarna har jag blivit smärtsamt medveten om i hur stor utsträckning jag är en produkt av det samhälle jag vuxit upp i. Jag har mått mer eller mindre dåligt i omgångar så länge jag kan minnas, sökt hjälp fler gånger än jag kan hålla reda på och alltid fått samma behandling. Ta en tablett och sov bort skiten. Det slog mig aldrig att det fanns ett annat sätt, att jag kan klara det själv och göra det på rätt sätt, utan mediciner. Det var den hjälp jag fick och tydligen det sättet jag förväntades göra det på.

Vid två olika tillfällen i livet har jag mött otroligt starka kvinnor som beskrivit sin egen nedstigning för mig. Hur de begett sig på en resa ner i sitt allra djupaste mörker för att möta sina egna demoner och sen sakta sakta sakta kämpa sig uppåt igen. Jag trodde nog att jag redan hade mött mitt värsta men det har visat sig att mina mediciner och piller bara har hindrat mig från att göra den resa som jag borde gjort för evigheter sen. Jag har stått och stampat på samma fläck och känt mig både frustrerad och illa behandlad, snuvad på hjälp från min omgivning och oförmögen att ta mig vidare. Den rastlöshet som stundom rasar igenom min kropp och varit ett av mitt vanligaste symptom på det som kallast för min sjukdom har varit själens sätt att försöka få mig att göra det som oundvikligen måste ske. Nu har jag äntligen fått se en glimt av min egen sanning, serverad på ett brutalt och hårt sätt men åh så efterlängtat oh kärleksfullt! Nu är jag äntligen på väg på min egen resa och jag ska verkligen anstränga mig för att försöka sätta ord på mina erfarenheter för jag tror att det är min väg till räddning.

• Frukost
  
• Dammsuga/Skura golv
  
• Betala räkningar
  
• Klättra/Styrketräna
  
• Tvätta
  
• Hälsa på föräldrarna
  
• Handla kattmat & müsli
  
• Ringa Linnea
  
• Klippa klor
  

Shit my goddess jag borde nog sätta lite fart. Puh!

Lördag morgon och jag kravlar ut ur sängen upp på yogamattan medan resten av familjen sakta vaknar till liv. Gårdagen var en smula turbulent med fjortisuppträdande och svallande känslor men i skydd av gryningens mörker och varma täcken kunde vi äntligen lägga våra egon åt sidan och mötas igen. Sen jag slutade jobba extra på söndagarna har jag två dagar ledigt på helgerna tre gånger i månaden och det känns fortfarande som världens bästa lyx. En rejäl lång frukost, lite välbehövlig städning, mys och hångel i soffan, långa promenader i skogen. Jag känner att jag borde skriva något mer för att jag uppdaterar så sällan men jag vet inte vad mer jag kan säga. Jag mår bra, vi är bra, vi är lyckliga, all is good.