Min kille städar badrummet medan jag ligger på soffan och latar mig. Han lyssnar på sin Ipod och sjunger med i texterna medan han putsar porslin och sopar kattsand och jag hör inte ens vilket språk det ska föreställa. Det är falskt så in i helvete och det är det vackraste jag har hört på länge. Själv är jag halvt medvetslös efter en vecka full med jobb och träning.

I morse var jag på KC och klättrade kl nio, hjälpte till med Gabriels barnkalas kl elva innan jag åkte till jobbet och jobbade ett par timmar eftersom Snuttan känner sig lite hängig. Det var lixom det bästa barnkalaset någonsin! Sen åkte vi hem till H's lägenhet och lastade hans säng och övriga tillhörigheter på morbrors flak och körde hit det. Där tog jag slut. Planen var att jag skulle städa lite idag så jag skulle slippa befatta mig med sånna obehagligheter i morgon.
I Morgon^TM då jag ska sova tills jag vaknar utan klockor som ringer, äta en låååång och närande frukost, snöra på mig joggingskorna och ta en lång och lat runda i skogen, handla mat, fylla på skafferierna, laga matlådor och titta på film, rasta katterna och bara njuta. Om jag inte vaknar jättetidigt och känner mig superpigg. Då ska jag kasta mig i bilen och gå på salamandersafari med mina föräldrar och resten av PRO vid Hässelby Golfbana. Sug på den ni!

Vilken skillnad vädret kan göra för sinnestämningen. Jag minns förra våren så tydligt, hur alla andra drabbades av våryran och jag stod ensam kvar med ett tomrum inom mig utan att kunna förmå mig till att känna det samma. I år är jag den yraste av dem alla! Efter tre dagars välbehövlig vila från träningen släpade jag mig nyss motvilligt ut på en löprunda. Sval luft ner i lungorna, den sjunkande solens sista strålar som bländar i ögonen och äntligen lite energi i musklerna som jobbar, jobbar, jobbar. Längst vägen växer det och blommar så det knakar och violernas doft fyller mina näsborrar. En rolig skylt längst vägen fick mig till och med att skratta mitt i ansträngningen. Jag lever för stunder som dessa.

Jag sitter ute på framsidan och kisar med ögonen för att kunna läsa på skärmen med vårspattiga katter kringlande kring benen. Jag vaknade en bra bit in på förmiddagen av rösterna från mina grannar som försökte uppfostra en lånad hund. Jag sover aldrig så gott eller vaknar så lugnt som till ljudet av småpratande grannar som klirrar med frukostporslinet, försöker sätta fart på grillen eller sitter i mörkret och småpratar in på småtimmarna. Jag har bott i min första egna lägenhet i mer än sex år nu och en del av mig längtar verkligen efter något nytt. Samtidigt har vi det så bra här jag och katterna. Är det viktigt med förändring för förändringens skull eller ska man kanske öva lite mer på att nöja sig när man faktiskt inte har någon anledning till att inte göra det.

Sen min lediga dag i onsdags som innefattade en liten lätt cykeltur på dryga två mil följt av fyra timmars klättring har jag ägnat mig åt att vila. Kroppen är trött och seg, benen stumma och lederna ömma, kroppens eget sätt att tala om att nu räcker det med aktiviteter på ett par dagar. Inte mig emot. Min tur att jobba lördag den här helgen så det här blir min enda lediga dag, men vilken dag sen. Solen bländar och värmer, lockar ut mig ur den vintertrötta lägenheten och får mig att förtränga det skriande behovet av dammsugning. Senare, när luften svalnat och katterna kommit till ro, nöjda med dagens äventyr ska vi städa lite, förbereda den kommande veckans matlådor och fortsätta vilandet i soffan framför ett par filmer. Förra veckan började jag på prov att på helgen laga matlådor till hela veckans lunch och middagar för att spara tid och slippa vela flera timmar kl tio på kvällarna när kroppen trött av träning skakar av energibrist. Det har funkat över förväntan och känns dessutom både lättare och bättre ur en ekonomisk synpunkt så det känns som en trend som är här för att stanna.

H hjälper sin chef med något privat projekt för att tjäna lite extra pengar och jag kan slasa runt i pösiga byxor och se allmänt osexig ut i lugn och ro och slipper anstränga mig för att kunna förmedla mig på engelska. Det kräver lite mer energi än att bara låta käften glappa oavbrutet på svenska som jag annars har så lätt för att göra. Vissa dagar vill jag bara åka hem och slippa leta efter de rätta orden och formuleringarna för att undvika missförstånd och förväxlingar. Annars flyter allt på helt overkligt bra. Tre månader som känns som minst lika många år, endast avbrutet av H's panikutbrott över att allting går så fort. Nästa helg går kontraktet på hans lägenhet ut och vi ska hämta de sista sakerna även om han redan bott här i minst två månader. De flesta av hans tillhörigheter är på vift någonstans mellan Nya Zeeland och Sverige utan en korrekt mottagaradress så den största skillnaden blir att vi får en ny och fräsch säng. Det passar perfekt nu när resten av sovrummet är renoverat och ommålat. Ingen mer ångest och otillräcklighet som klamrar sig fast i väggarna. Sängen inte längre en vallgrav av förtvivlan och hopplöshet utan snarare en hemvist för förtroende, samhörighet och fantastiska framsteg. Som ett led i mitt pengasparande inför Indonesien gapar den nya bokhyllan tom i väntan på burkar och askar, något jag är övertygad om att jag kommer hitta i överflöd när jag väl är där. En ny fräsch säng som ingen av oss har någon historia i känns som den perfekta pricken över i:et.

Som en symbol för den blomstrande framtid som är vår prunkar träden i Kungsträdgården än en gång med oändligt många rosa, sköra blommor och på måndag ska jag och Solen äntligen ses och umgås under dess tak. Vi får se om kroppen känner sig färdigvilad tills dess, i så fall väntar ett yogapass efteråt. Annars åker jag hem och låter livet ha sin gilla gång. Livet som känns mycket ljusare än på länge.

Oftast när det dröjer så här länge mellan mina inlägg så brukar jag skylla på att det är för att vardagen rullar på, allt är bra och på västfronten intet nytt. Den här gången är det någonting helt annat. Den här gången är allting nytt och det är som att jag saknar de rätta orden för att kunna beskriva det. Jag känner nya saker, upplever nya saker, lär mig nya saker och nu trycker och skaver det inom mig för att få komma ut i ljuset.

Vaginismen är borta, eller om inte helt så i alla fall så gott som. Efteråt klockan ett på natten kastade vi oss ur sängen och åkte till närmsta McDonnalds för att fira med munkar och te. Inte för att jag är någon snabbmatsfantast men det var vad som stod till buds den tiden på dygnet. Jag har kvar kvittot i plånboken som ett minne. Bortsett från det så känns det... förvånansvärt lite. Jag har hela tiden känt på ett väldigt ologiskt sätt att hela mitt liv skulle bli fullkomligt när jag fick vaginismen ur världen. Den har varit Min Stora Grej, mitt kors att bära, det som hållt mig nere och gjort mig låg. Borde jag inte känna mer nu när den är så gott som borta? Min teori är att det inte har sjunkit in ännu fast det har gått ett par veckor nu. Eller så är det för att jag har fått helt nya problem att tackla istället.

Efter ett par veckor utan lugnande mediciner har gjort mig plågsamt medveten om hur dålig jag är på att hantera känslor av motgång, frustration och besvikelse. Tidigare har jag helt undvikit situationer där sådana reaktioner riskerade att dyka upp, och om det ändå gjorde det så tog jag ett piller eller två och sen sov jag. Nu är det annorlunda. Nu fortsätter jag gång på gång att utmana mig själv på alla möjliga sätt och vis, och när känslorna kommer farande står jag där helt oförberedd. Jag har ett enormt stöd av H som bemöter mig så som han har fått lära sig, men det är långt mellan Sverige och Indonesien och jag genomgår det ena brutala uppvaknandet efter det andra. Jag välkomnar det med öppna armar, men det är sjukt jobbigt och jag är inte alltid helt nöjd med mitt eget uppförande alla gånger.

Jag har alltid sett ner på folk som i mina ögon varit för okomplicerade, som tagit för lätt på livet, jobbat nio till fem sett fram emot helgen, drukit öl med grabbarna fredag & lördag, glott på dvd på platt-TV:n med souround sound på söndagen och sen börjat om igen. Aldrig stanna upp och fundera över livet, om vad som är viktigt, vart man vill, vad som är ens mål och drömmar. I stället har jag gjort precis tvärt om. Känselspröten på helspänn hela tiden, bejakat minsta känsla. Att göra på något annat sätt vore som att existera i stället för att leva. På köpet har jag blivit lite för bra för att gå in i mig själv och det jag känner, tappat kontrollen och gått ner mig i mitt eget självömkande. Nu, utan livlinor, skvalpar jag runt på ett hav av känslor helt utan kompass och sjökort och vet inte alls var jag ska ta vägen. Att kväva känslorna i dess linda är så emot allt jag hitills trott på och jag vill absolut inte förvandlas till någon bira bira bärskille som bestämt sig för att vara glad och därför förnekar alla andra känslor som dyker upp. Jag antar att jag måste försöka hitta den gyllene medelvägen, att känna utan att låta känslorna ta överhanden helt och jag försöker lära mig men än så länge har det inte gått särskilt bra. Fortsättning följer...