Jag är i desperat behov av kattvakt! Mina grannar som jag frågade redan i början av året och som gav sken av att mer än gärna passa mina djur har precis tillkännagivit att de inte alls har någon större lust längre och nu sitter jag i skiten.

Jag är borta mellan den 13 juli och den 9 augusti och du som kan tänka dig att ta hand om mina barn får mer än gärna bo här i lägenheten under tiden om det får det hela att kännas mer lockande. Hyran är redan betald så det behöver man inte bekymra sig om. Katterna klarar sig själva en natt eller så, om man känner för att hitta på något busigt över helgen. Jag har grymt bredband, egen uteplats och nära till sol och bad. 20 minuter från Sthlm C och bra förbindelser. Hör av dig om du kan tänka dig att ställa upp!

God damn it am going to India! :D Det kan bero på kontrasten mot den avgrund jag befann mig i när jag vaknade i morse men jag tror nästan jag är gladare över att komma iväg på den här resan än den förra. Jag har pratat om att åka till Mysore så länge, nu när jag kommer dit firar Guruji sin 93:e födelsedag, och om olyckskorparna har rätt blir det nog dessvärre hans sista. Det känns som att all den här skiten händer för att jag äntligen ska komma iväg och nu är jag tamejfasiken på banan. I kväll ska jag skriva en fjäskig ansökan till AYRI med en tillhörande förklaring till varför jag ansöker tre veckor före ankomst i stället för de obligatoriska 2 månaderna och hoppas att de är villiga att ta emot mig ändå. Jag ska skriva ut en visumansökan till ännu en visumansökan, den här gången till ett land jag förhoppningsvis kommer att få besöka. I morgon ska jag yoga och prata mer med Charlotte om vad jag behöver förbereda och ta reda på och senare på kvällen ska jag träffa Karthik som har vänner och bekanta både i Bangalore och Mysore som förhoppningsvis kan hysa in mig hemma. Fy fan vad jag mår bra just nu!

Precis som förra gången mal tankarna i huvudet om och om igen. Om dagarna gör det mig så utmattad att jag däckar och sover timme efter timme, och om nätterna ligger jag i stället och kastar mig av och an i sägen med avbrott för häftiga gråtattacker. Läste i en bok av Osho tidigare idag att "sinnet" som vi känner det egentligen inte är något ting eller ett organ som en del av kroppen. Det är något man gör, som att gå eller att stå, så egentligen borde det heta "att sinna". Var tar gåendet vägen när man slutar gå? Det finns inte kvar inom oss utan upphör att existera i samma sekund som vi beslutar oss för att stanna. Om man då kan bestämma sig för att sluta gå genom att stanna, eller att sluta sitta genom att resa sig upp, kan man även sluta att sinna. Det vill säga sluta tänka och känna, sluta vara en slav under ångesten och ta kontrollen över sig själv. Jag jobbar vidare på det.

Den här veckan har varit helt galen. Dagarna har varit omväxlande oändligt långa och förfärande korta. Min analkande resa som jag inte alls vet vart den går, eller ens om den blir av, närmar sig med stormsteg och stressar ihjäl mig. Jag kan inte fatta att det var så sent som i onsdags som jag och H pratade med varandra sist. Jag känner mig fortfarande helt chockerad av det som hänt och har ingen aning om hur jag ska förhålla mig till det hela.

Jag har lyckats snylta mig till sällskap av nära och kära så jag sluppit sova ensam en enda natt sen i söndags när tillvaron så som jag hittills känt till den började krackelera i kanterna. I kväll är jag ensam och det är antagligen på tiden även om jag grät hysteriskt av rädsla på vägen hem. Vad jag är så rädd för vet jag inte. Sorgen och smärtan tar jag med mig vart jag än går så det kvittar väl om jag är ensam hemma eller bland vänner någon annanstans. Jag går ändå rund och grubblar i min egen ångestbubbla.
Jag insåg i bilen på väg hem från landet att jag måste ta och sansa mig, sluta klänga hysteriskt kring halsen på mina vänner och tvinga dem nära nära nära och börja ta hand om mig igen. Göra saker som jag mår bra av för att jag vill. Frågan är om jag är kapabel att avgöra vad det är för något just nu. Jag tror att jag tappade bort mig själv ett tag i efterskalvet av det som hänt men jag tror och hoppas att dimman börjar lättna snart. Nästa vecka blir det bra mat och träning igen. I morgon måste jag börja styra upp saker som har med resan att göra, för jag tror att det är oerhört värdefullt för mig att jag kommer iväg, någonstans, var som helst. Att sitta hemma och grubbla känns inte särskilt produktivt eller hälsosamt. Än så länge känns ensamheten helt okej, men jag fasar för när jag måste gå och lägga mig ensam i sovrummet utan distraktion från dator eller tv. So what om jag grinar lite, det som inte dödar mig gör mig starkare?

Jag har gått och dragit mig hela dagen för att komma hem till lägenheten. Första gången sen jag fick reda på att det faktiskt är helt slut och jag var rädd att alla hans saker skulle stå på givakt och håna mig i hallen.
Även om jag inte hör av mig särskilt frekvent eller har tid att träffas särskilt ofta så har jag världens underbaraste människor omkring mig när det kniper. På sista tiden har de fått rycka ut lite väl ofta, men det verkar inte störa dem nämnvärt. Idag kom mina kära grannar till undsättning och bjöd på middag hemma hos dem så jag kunde bekanta mig med min egna lägenhet lite försiktigt. Nu en timme efter att jag gått därifrån är alla H's saker nedknölade i sopsäckar jag tagit med hem från jobbet. Det enda som är kvar är lite bacon och köttfärs från frysen. Är det fräckt att blanda det med en påse öppnat ris och alla hans kläder?

Det var hur som helst inte så farligt. Själva personen i sig sörjer jag inte särskilt mycket. Börjar misstänka att det är något seriöst fel på karln så som han beter sig. Det jag har desto svårare för att komma över är allt som inte blev av. Jag har uppnått den höga ålder då jag aldrig skulle inleda något stabilt med någon jag inte kunde se mig en framtid tillsammans med och det är den framtiden jag sörjer mest. Tillsammans med H var dessutom denna framtid väldigt tilltalande och det jag börjar inse såhär några dagar senare är att jag kan få alla de sakerna ändå, plus någon som faktiskt vågar släppa in hela mig och ge sig hän 110%. Något mindre tänker jag inte acceptera. Det är slut med småglin och alla omogna emotionellt krisande karlar.

På semesterfronten verkar det lösa sig bättre än jag någonsin kunnat hoppas på. Som det ser ut nu åker jag till Indien om tre veckor och yogar med min egen yogaguru och hennes yogi i en månad. Fan vet om inte det slår Indonesien. Nu ska jag påbörja min egen packning inför midsommar. Det blir Ljusterö med föräldrarna och ett par nära och mycket kära vänner från förr. Det känns stabilt.

H åkte som bekant till Thailand för ett par veckor sen, och om ytterligare några veckor är det min tur att åka efter. I söndags får jag ett medelande från honom på facebook efter att knappt ha hört någonting alls på en vecka. "Jag har inga känslor för dig kvar, jag vill nog göra slut". På facebook?! Ja vad fan ska man säga. Jag jobbar hårt på att boka om min resa till Indien i stället. Jag har velat åka dit så länge så det får väl bli en investering i mig själv. Vaccinationerna är den samma och jag får pryda mitt pass med ännu ett färglatt visum. Det här får jag förhoppningsvis använda.
Just nu sitter jag hemma hos Sol och mår faktiskt riktigt bra. De senaste dagarna har varit rena helvetet, men nu känns det som att det får vara nog. Jag är trött på att lära folk att älska, att slåss för förhållanden som borde vara självskrivna, att forma och fostra folk som sedan bara sviker mig och låter någon annan få skörda frukterna av mitt arbete. Jag vill ha en mogen, självsäker människa som har kommit igenom merparten av sina livskriser och konfronterat sina skelett i garderoben så pass att de kan hantera dem utan att låta dem gå ut över mig och förhållandet. Det kommer antagligen kännas värre när jag kommer hem till lägenheten igen och måste börja packa ner existensen av ännu en kärlek som gått i stöpet. Exakt sex månader efter den förra incidenten. Jag börjar seriöst tvivla på min förmåga att välja partners.

Du får tänka på vad som helst utom lingon! Vad tänker du på? Precis! Så är det för mig oxå. Rent logiskt vet jag att det inte är någon fara, och om det mot förmodan skulle vara så är det ändå inget jag kan göra åt saken. Känslomässigt är jag ett vrak som inte kan tänka på något annat än lingon och hur den närmaste framtiden kommer att utveckla sig. Det långa avståndet gör det hela ännu värre och känslan av att jag inte har någon aning om vad som är på gång där borta gör att jag känner mig maktlös. Min stundande resa som jag sett fram emot och räknat ner dagarna till de senaste månaderna känns nu mer som ett straff eller en förbannelse och det är nog det värsta av allt. Fyra veckor kvar och allt kan hända men jag vill så gärna att det bra som jag vet kommer händer snart. Jag är trött på att vara ledsen och orolig, trött på klumpen i magen, dolken i hjärtat och att gråta mig till sömns. Trött på att tänka på samma sak så fort jag vaknar, trött på segheten och vanmakten i kroppen. Jag mår verkligen inte bra. Jag kämpar på som ett djur för att försöka andas djupt, lugna ner hjärtat och försöka låta logiken styra lite mer. Jag måste tro på att det kommer att lösa sig på samma sätt som det gjort så många gånger förut, tro på att vi är så insyltade i varandra som jag vet att vi är, känna i hela kroppen att allt som behövs är lite mer tid. Just nu verkar jag inte vara kapabel till det dock, och det är det nya objektet för min längtan och nedräkning.

Om jag hanterade själva separationen bra så klarade jag mig desto sämre igenom den första delen av själva separationsfasen. Efter två dagar utan någon som helst kontakt hade jag gått igenom alla möjliga och omöjliga scenarion i mitt överbelastade huvud och var helt övertygad om att den enligt mig låga frekvensen av kommunikation enbart kunde bero på att H redan hade hittat en ny kärlek och gått vidare mot den Thailändska solnedgången. Jag är fortfarande inte helt övertygad om att så inte är fallet men jag jobbar hårt på att komma dit. Så som jag känner just precis nu är jag hyffsat lugn och avslappnad i situationen och tror att jag kommer kunna ta mig igenom de kommande två veckorna utan att konstant snegla på klockan, lägga på fem timmar och undra om det är dags för mig att få ett sms snart. Sen är det dags för H att åka till familjen i Indonesien och då lugnar det förmodligen ner sig så pass att han kommer på att han har en flickvän hemma i Sverige som han till och med saknar lite. Vi får väl se.

För egen del är det en liten kort resa till landet över helgen som gäller. Jag ska packa det nödvändigaste, det vill säga katterna, i bilen efter jobbet i morgon och sen bege mig iväg. Mamma är snäll nog att ställa upp som assistans i bilen med spyor och bajs som en liten bonus för besväret. Det är härligt med djur!
Jag ska ta det lugnt, läsa, sola, bada och springa. Stänga av mobilen, skita i den dåliga täckningen på grannens trådlösa bredband och försöka komma igång med den där självdyrkan som jag babblade på så entusiastiskt om för ungefär en vecka sen. Universum hejjar på mig genom att kasta alla möjliga intressanta och spännande människor i min väg. En del nya en del gamla. Det är som att jag belönas för min tapperhet och vilja att umgås och lära känna mig själv genom att föräras det stora nöjet att utvidga min ganska så snäva bekantskapskrets och jag njuter i fulla drag.

Mitt skrivande nu för tiden drivs allt mer av känslan att jag BORDE skriva något. Eftersom det händer så mycket, med mig. För att jag tycker att ni förtjänar att få ta del av det bra som händer och inte bara allt det tråkiga. Å andra sidan har jag alltid varit sånhär. Skrivit när jag mått skit, kört på och hängt med av bara farten när det gått bra. Men det som händer när det funkar är oxå värt att skriva ner. Så jag har något att läsa när det vänder. Det är inte så att jag inte tänker eller känner när det går bra för det gör jag. Det mesta som händer mig nu händer inom och det är onekligen kopplat till tanke och känsla. Kanske för att jag inte kan sätta ord på det. För att det är så nära. För nära.

H åkte till Thailand i onsdags morse. Tre veckors klättrande med vänner, sen hem till indonesien tre veckor till innan jag kommer efter. När han åkte förvånade jag mig själv genom att inte ta det särskilt hårt. Jag minns tidigare avsked från andra pojkvänner som skulle vara borta betydligt kortare. Gråt och elände. Den här gången känder jag mig... upprymd och förväntansfull. Upprymd för hans skull eftersom jag vet att han längtat länge efter den här resan. Förväntansfull för att det faktum att han reser innebär att det inte är allt för lång tid kvar tills mitt eget äventyr.
På morgonen frågade han mig lite undrande om jag var ledsen, och när jag svarade nej fick jag kommentaren 'Fuck you' tillbaka. Jag talade om för honom redan i början att jag trivs ensam, att det är en nödvändighet för mig, och att han aldrig kan skrämma mig genom att resa iväg. Även om det gjorde honom en smula förvirrad så tror jag att han uppskattar det faktum att vi är två separata individer som väljer att leva sida vid sida för att vi vill göra det, inte för att vi känner att vi måste.

Resten av veckan flög förbi med vackert väder och kaos på jobbet. Framåt eftermiddagen på lördagen kom ensamheten i kapp mig. Helgerna med all ledig tid som jag skattar så högt är onekligen inte detsamma när man inte har någon att dela dem med. Inte för att vi alltid gör så mycket om dagarna, men vi är lixom ändå. Tillsammans.
H har köpt en thailändskt kontantkort till mobilen och jag har skaffat mig lite Skype Credit så nu både ringer och SMS:ar jag sjukt billigt till honom. Min ambition är att ändå låta honom få vara sig själv med sin klättring och sina vänner och inte höra av mig i tid och otid. Distance makes the heart grow founder och han lär nog hinna sakna mig när han är hemma i Jakarta utan klättringen att förströ sig med. Dessutom har jag sett fram emot att få spendera lite kvalitetstid med mig själv de här sex veckorna och det tror jag kommer göra mig gott när jag väl kommit över den värsta separationsångesten.
Jag ser fram emot arbetsveckan och tidsåtgången som ligger framför mig och fasar lite för den kommande långhelgen men vid det laget hoppas jag att sällskapssjukan har övergått i självdyrkan eller något.