Bilder och reseskildring finns har!

Om 10 minuter kommer pappa och skjutsar mig till Arlanda och i gårkväll när jag var ensam för första gången sen jag träffade M så blev jag äntligen lite nervös. För att jag inte är så tuff som jag tror, för att Indien inte ska visa sig från sin bästa sida, för att jag har packat fel saker, för att jag inte ska komma fram till Mysore ordentligt, eller få plats på shalan. Inget av det är något jag har någon som helst kontroll över, utom möjligen min egen tuffhet, så det är bara att luta sig bakåt i flygplansstolen och njuta av äventyret.

Från början skulle det här bli en helt annan resa och kanske har all turbulens kring den gjort mig lite extra blödig. Jag föreställer mig redan hur underbart det ska bli att komma hem och möta M på flygplatsen om en månad. Att åka bort nu känns så otroligt jobbigt verkligen, och antagligen ännu värre för honom. Innan har jag inte haft fullt förtroende för att två älskande klarar av allt, utan tvekan att vara ifrån varandra en kort stund medan den andra reser, men erfarenheter har visat mig att så inte är fallet. Eller så var det kärleken det var fel på där kanske. Jag måste hur som helst hitta lugnet och tron på att det här är något helt annat. Ännu en sak jag inte kan göra något åt hur som helst.

Nu stormade mamma in genom dörren och för husfridens skull antar jag att det är bäst att jag slutar skriva och i alla fall låssas lida av samma höga stressnivåer som hon uppenbarligen gör. Jag vet inte riktigt om jag kommer skriva något här medan jag är borta. Det lutar mer åt att ni kan följa mina äventyr på http://www.resdagboken.se/Default.aspx?documentId=3§ion=journey&journeyId=301635&userId=216307. Namaste

Ja vad ska jag säga. Livet är förunderligt och föränderligt och för mig går förändringen i väldigt många fall ofattbart fort. Åt helvete för fort om man ska tro min omgivning. För en vecka sen träffade jag M och sen dess har vi hunnit med mer än många avverkar under de första månaderna. Jag hatar normen, är trött på alla som ska lägga sig i och tycka till om saker som inte angår dem och skiter i allt och njuter av stunden. Nu ligger jag i hans stora trygga säng och njuter av att oväntat ha fått ledigt från jobbet min sista dag innan semestern. Sånt händer bara när man har kommit in i flytet.
Min plan för dagen är att försöka få tag på Lina som bara bor ett tjejkast härifrån och käka frukost på det där supermysiga stället M och jag hittade tidigare i veckan. Jag borde växla pengar och hämta ut lite medicin på apoteket och sen vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på. Köpa en bikini och bada i Eriksdalsbadet kanske, hänga i en park och njuta av det fina vädret. På söndag åker jag till Indien och än så länge har jag inte packat en endaste grej. Det är så många jag vill hinna träffa innan jag åker, men en månad går fort och viktigast av allt är M. I kväll ska vi baka kanelbullar!

Att åka iväg såhär i början känns jättejobbigt och sorgligt samtidigt som jag fattar att det är bra med tanke på all turbulens sista tiden. Vi är precis i början av vår förälskelse och något som antagligen skulle kunna bli riktigt bra, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var orolig för vad avståndet ska göra med oss. Innan H var jag inte det minsta orolig för att vara ifrån varandra, jag litade full och fast på att allt skulle gå bra, men sen hände hela den här patetiska facebookincidenten och jag antar att man skulle kunna säga att jag har blivit bränd. M är rädd att resan ska förändra mig så mycket att jag inte vill ha honom när jag kommer hem igen, och jag är orolig för att han ska inse att han klarar sig bättre utan mig medan jag är borta. Jag ska försöka återfinna min tro på kärlekens förmåga att övervinna allt och minnas att M inte är H eller J och hålla fast vid klyschan att distance makes the heart gro fonder. Fan snart har jag samlat ihop till ett helt alfabet med karlar, och ändå slutar jag aldrig att hoppas och tro att jag äntligen har hittat den sista pusselbiten. Naiv much?