Tack för alla kloka ord ni skriver. Jag har kommit fram till ungefär samma saker själv. Jag har tappat bort mig själv, beter mig på ett sätt som gör att jag skämms och mår dåligt och nu behöver jag dra mig tillbaka och samla kraft för att börja om igen. Jag har dock insett att jag har ett överdrivet stort behov av bekräftelse och att mitt suktande efter kärlek är en smula orealistiskt. När jag stanna upp och funderar på det så vet jag att jag är omtyckt och älskad, men av någon underlig anledning så glömmer jag så fort. Nu har jag tröttat ut min stackars älskling helt med mitt tjatande och ständiga överreagerande så pass att jag inte vet om han orkar med mig längre. "Det ska inte vara såhär svårt redan...", precis samma sak jag fick höra förra gången. Vad är det jag gör för fel? Är jag verkligen så hemsk och bråkig? Jag blir så ledsen på mig själv om jag har förstört allt igen :(

Stöta, nöta, blöta. Tjata ut omgivningen och sen nöta lite till. Det hjälper dock, det gör det faktiskt. Kanske inte för alla, men för mig. Att lätta på trycket, låta orden få liv, framträda på skärmen, läsas igenom, rätta, läsa igen. Sakta men säkert faller bitarna på plats en efter en och sikten blir lite klarare.

Det handlar om oss båda så klart men det jag känner handlar mest om mig. Den frustration jag känner handlar om vad jag upplever som min egen otillräcklighet. Jag vill finnas där, trygg och lojal och stabil. Älska för oss båda när han tvivlar, skratta åt oss båda när han vaknar och demonerna tagit över. I stället vacklar jag gång på gång, tappar greppet och faller. För att jag inte är trygg i mig själv just nu. Jag är en människa i förändring, som ännu inte hittat sin nya plats och det jag upplever är växtvärk. Det är svårt om inte omöjligt att älska någon annan när man hyser tvivelaktiga känslor jämtemot sig själv. Och det måste få vara okej. Jag önskar att jag vore framme redan, eller i alla fall lite mer stabil men så är inte alltid livet och nu är det som det är. Jag måste titta mer innåt, lita mer till mig själv och inte låta hela min tillvaro och mitt humör stå och falla med vilken sinnesstämning min omgivning projecerar just för tillfället. Göra mina saker med min tid med mig själv. Det är ett par saker som måste klaffa för att det ska bli möjligt först bara och dem ska jag ta itu med first thing in the morning.

Jag vet ingenting just nu. Eller jo det gör jag, men jag känner mig jävligt förvirrad. Antagligen skulle jag behöva ta mig ur den här situationen och försöka återfå kontrollen men samtidigt vill jag vara här. På samma gång som jag pendlar mellan ett ljuvligt hopp om en gemensam ljus framtid och den mest frustrerande, smärtsamma förtvivlan är jag fast här. Beroende, kärlekstörstande, ständigt otillfredställd och hungrande efter mer. Det är så destruktivt och jag måste göra något. Ta ett steg bakåt, frammåt, i vilken jävla riktning som helst.
Jag älskar så mycket att det är helt galet. 'Hur är det över huvud taget möjligt?' frågar jag mig allt som oftast. Jag börjar seriöst fundera på om jag är en av dessa osäkra, förvirrade, sköra (oftast tjejer antar jag) som är kära i kärleken. Som offrar, kompromissar och gör vad som helst för första bästa person som visar intresse i dem. Som struntar i vad de själva egentligen känner och tycker, förtränger och intalar sig att det ska vara så, i jakt på en perfekt framtid med en familjeidyll som ändå inte verkar går att uppnå.

Det har hänt mycket det senaste året och jag upptäcker dagligen hur mycket styk jag har tagit, men förmågan att älska verkar bara ha blivit större och starkare. Kankse för stark? Jag har tidigare kontemplerat över att jag antagligen skulle må bättre av att ge upp tidigare, kasta in handuken först för en gång skull, skona mitt själsliv och ta lite mindre stryk. Men det vore inte min stil. Jag kör på 110 km/h rakt in i väggen. Det jag frågar mig nu är hur man gör för att stanna upp och ta reda på om det verkligen är värt det? Samtidigt vet jag juh redan svaret på det. Det ligger i kärlekens natur.
Jag trodde att jag hade hittat något annat den här gången. Något lite mer färdigt och stabilt, som hade koll på åt vilket håll det bär hän. Det visade sig att det var värre än någonsin och min vana trogen vill jag hjälpa, trösta, laga och fixa. Tron på min kärleks helande krafter vet inga gränser, och antagligen är det därför jag känner mig så otillräcklig när den vacklar. För att orka måste den näras och fyllas på. När jag ger och ger men inte får det jag tycker mig behöva i retur dräneras jag och förråden sinar snabbt. Jag hamnar alltid här. Jag måste skina med ett heligt ljus och brinna som ett fyrbråk i natten för de förvirrade stackare som söker älska sig själva genom någon annan. Dra dem till mig som malar till ett ensamt brinnande ljus i natten. Och jag älskar, älskar älskar. Aldrig har ni sett någon som älskar som jag. Fast vem är det som behöver helas egentligen? Vem är det som går runt med ett gnagande svart hål i bröstet som sipprar ut och kladdar, svärtar ner och förstör allt vackert jag försöker hålla i mina händer.

Min törst för att älskas tycks förnärvarande outsinlig. Jag manipulerar, hotar, fjäskar och smörar för att få den uppskattning och kärlek jag så väl behöver. Aldrig tycker jag mig få tillräckligt, alltid gnager missnöjet och frustrationen över bristen på spontana kärleksyttringar. Jag lägger över ansvaret på någon annan men frågan är om det egentligen i grund och botten precis som vanligt handlar om mig. Jag brukade lita på folk, känna mig säker och trygg även när de inte ständigt höll mig i sina armar och bedyrade sin kärlek. Allt det ändrades för ett par månader sen när det som tillsynes var en fast och stabil kärlek slog om på några sekunder. Jag säger mig ha gått vidare från den erfarenheten med huvudet högt och hjärtat intakt men fan vet. Jag vet inte, försöker förstå, analysera, intala mig själv och när jag äntligen hamnar på ett ställe där det känns bra kan jag inte låta bli att undra om jag bara lurar mig själv.

Någonting hände nere i Indien, men inte det som jag hittills trott kanske. Självklart går man styrkt ur ett sånt äventyr. Bara en sån sak att få för sig att åka dit ensam tyder väl på att man är en ganska så kool katt till att börja med. Jag klarade mig galant, jag insåg att Mysore och Gokulum inte var rätt miljö för mig och jag hade sinnesnärvaro och integritet nog att stå för mitt beslut att åka hem tidigare fast alla där nere tyckte att jag var helt dum i huvudet. Ett beslut jag inte ångrat en sekund.
Den förvirrning och vilsenhet jag upplevt under de tre veckor som förflutit sen min hemkomst kanske snarare beror på att jag har svårt att känna mig hemma efter allt som hänt. Både här hemma och där borta. Home is where the heart is och mitt hjärta bor inte längre där det tidigare gjorde. Det har hänt så otroligt mycket på ganska så kort tid och även om jag känner mig färdig och fullständigt lever i nuet så vore det väl konstigt om jag inte blivit påverkad på något sätt. Antagligen på fler sätt och mer djupgående och fundamentalt än jag tidigare insett. All den frustration och vanmakt jag känner över min nuvarande situation beror till stor del att jag själv inser min egen belägenhet, jag har insikt om vilka delar av mitt liv jag är missnöjd med, vilka aspekter av min personlighet jag är mindre stolt över, och känslan av att inte veta riktigt hur jag ska ta mig vidare. Vore jag riktigt vilse skulle jag antagligen inte ha någon koll på någonting. Jag har vid närmare eftertanke ganska så bra koll på vad som behöver och bör göras, snarare är jag en smula för otålig vilket gör mig frustrerad och nedstämd. Jag är fortfarande samma starka och kloka person men jag är i förändring vilket gör att jag känner mig en smula osäker. Dessutom har min fysiska hälsa inte varit på topp på sista tiden, något som självklart spelar in. Jag ska bespara er de svidande, smärtsamma och blodiga deltajerna men jag kan bara meddela att alvedon, voltaren och xolocainsalva is the shit och att man blir grinig av att gå runt och ha ont hela tiden, så behöver vi inte prata mer om det sen.

Idag är det söndag med höst i luften, fullmåne och precis som vanligt den här tiden på året är jag full av kontemplation, kreativitet och känner mig mysig i största allmänhet. Jag vill lära mig nya saker, skapa något och framförallt bygga bo. Vart detta bo ska vara beläget är inte riktigt fastslaget ännu men vi jobbar på det och försöker ta det lite försiktigare än vi gjorde i början vilket säkert bara är bra. Jag andas och försöker att inte ta allting så bokstavligt och personligt vilket har funkat bra den här dagen i alla fall. Senare idag får jag besök från det förflutna som kommer och hämtar de sista reserna av det som skulle bli vår gemensamma framtid samtidigt som jag befinner mig i min nya verklighet och yogar mig trött och belåten för att sen krypa ner i den säng där jag känner mig som mest hemma. Där mitt hjärta är.

Någonting hände nere i Indien. Eller det hände en hel massa saker, men det hände något specifik med mig. Jag åkte dit som en stentuff självständig kvinna som kunde klara allt och kom hem som ett nedbrutet mähä helt utan egen vilja. Alla tyckare och förstå-sig-påare som la sig i och förstod bäst hela tiden gjorde mig osäker och viljelös. I ärlighetens namn är det kanske inte bara indien som spökar. Jag har även tillbringat en hel massa tid med en man med en vilja hård som järn och kompromissförmåga lika liten som en loppa. Jag har omedvetet gjort misstaget att anpassa mig och forma mig efter honom i stället för att vara mig själv trogen och stå på mig och på så sätt förvandlats till någon varken han eller jag vill att jag ska vara. Jag känner själv att jag har tappat fotfästet, klamrar mig fast vid fel saker och beter mig supertöntigt när jag inte får min verklighetsfrånvända vilja igenom. Jag skäms för mig själv och mitt eget beteende och är rädd för att han redan har tröttnat på mig, för det skulle jag ha gjort. Jag är inte ens samma flicka han föll så hals över huvud för.

Tillbaks hemma i lägenheten med katterna igen. Väskorna är uppackade ungefär samtidigt som det skulle ha varit om jag hade stannat kvar. Jag har fortfarande aldrig ångrat att jag åkte hem, men den sista vecka hade jag nog lika gärna kunnat jobba. Känns som att den har gjort mer skada än nytta. Jag ser faktiskt fram emot att börja jobba i morgon och känner mig lyckligt lottad för att så är fallet. Jag har haft fantastiskt mycket mer ångest för att komma tillbaks till jobbet efter semestern tidigare men nu känns det bara bra. Skönt med rutiner, ordentlig mat, träning och vardag, allt det jag saknade nere i Indien. En värdefull insikt att man trivs med det man har hemma.

Jag är rädd för hur det ska gå med mig och M under hösten. Det känns joxigt att bo isär och av olika anledningar ha svårt att vistas hemmifrån allt för långa perioder när man tycker om varandra och vill vara tillsammans jämt jämt jämt. Jag försöker ta det lugnt och andas, se tiden an och inte måla fan på väggen i förtid. Varken han eller jag är våra tidigare partners och jag vill inte dömma honom efter mina dåliga erfarenheter lika lite som jag vill behöva stå tills vars för hans. Jag vill för mycket för fort, tycker att jag har väntat så länge, fast det var i andra förhållanden och förstår egentligen inte själv varför jag har så bråttom. Vi har inget att förlora på att ta det lite lugnare och jag försöker landa i den känslan och mota undan oron över att jag redan har lyckats förstöra för mycket. Jag har en förmåga att analysera sönder, rota runt för mycket, peta och prata tills allt ligger i småbitar runt mina fötter utan att jag förstod hur det gick till. Jag vill juh bara att det ska bli bra. Samtidigt som jag känner att jag är ur balans, hur jag längtar efter hon som slängde på sig ryggsäcken på arlanda och promenerade mot den indiska solnedgången i sina gula flipflops full av självförtroende och självrespekt. Jag vill vara hon igen, jag ska bli hon igen, jag vet bara inte hur jag ska bära mig åt, men det tänker jag ta reda på.

Jag vet inte riktigt när det började, kanske låg det och lurade hela tiden utan att jag ville erkänna det.
Den här resan var från början tänkt att bli en helt annan och även om jag lyckades planera om den så att det kändes jättekul och bra så hann jag kanske aldrig göra de rätta mentala förberedelserna. Dessutom hände det en helt otroligt massa bra saker i mitt liv innan jag åkte och att lämna sverige mitt i allt detta var fantastiskt svårt. Jag kan erkänna så här efteråt att jag grät både en och två gånger under utresan, första gången redan när jag satte mig på flygplanet på Arlanda.

Efter ca två veckor in i mitt äventyr åkte jag på den obligatoriska magsjukan, som visserligen var väldigt mild och botades nästan omedelbart av en ayvedadoktor som tog hand om mig och gav mig någon vidrig gegga att dricka. När jag låg där ensam i mitt mögliga rum, halvt medvetslös av näringsbrist och tittade ut över parken som var utsikten från mitt fönster så smög sig en liten liten känsla in i tomrummet mellan tankarna. Jag ville inte vara där längre. Kanske var det för att jag var så trött och inte längre orkade hålla det ständiga flödet igång, man vill juh ändå göra det bästa av situationen, särskilt när man befinner sig i Indien på det som skulle vara ens drömsemester. Kanske var jag bara lite ynklig på grund av mitt eländiga tillstånd. Jag vet inte alls, men det jag vet är att från den stunden fanns det egentligen ingen återvändo längre.

Jag älskar indien och jag tänker definitivt åka tillbaks! Jag ångrar absolut inte att jag åkte, jag har varit med om så otroligt mycket och de första två veckorna av min semester känns som fyra månader med tanke på allt jag har fått uppleva och vara med om. Det som inte riktigt blev som jag tänkt mig var yogan, och då särskilt alla människor den lockar till sig. Själva tillvaron av att gå runt och göra ingenting hela dagarna kan kanske verka enkel men för min del blev den ett stressmoment i sig. Hela tiden jakten efter något att fördriva tiden med, aktiviteter, vänner. Jag insåg att när de här fyra veckorna var över skulle jag komma hem till sverige mer slutkörd än jag var när jag åkte och att min tillvaro här hemma kändes så otroligt mycket mer tilltalande. För mig är chansen att få vila upp sig och samla kraft något heligt och jag stod inte ut med tanken på att komma hem mer sliten än jag var när jag åkte när jag så väl behöver ladda batterierna och bereda mig för hösten och vintern. Sagt och gjort.

Efter en otrolig massa velande och vånda lyckades jag efter två dagar boka en ny biljett hem. Ett par timmar senare satt jag i en bil från Mysore till Bangalores internationella flyglats, en hisnande resa på fem timmar där jag trodde att min sista stund var kommen minst tio gånger i timmen. Sen var det närmaste dygnet bara en otålig väntan. Hemma var det inte så många som visste att jag var på väg hem, och det blev en lyckad överraskning och ett kärt återseende för de närmast sörjande. Nu har jag varit hemma i snart en vecka, lyckats smälta alla mina intryck och anledningarna till att jag beslutade mig för att avbryta resan samt haft helt underbara dagar med Kärlek och fantastiskt väder hemma i Stockholm.

Jag kan stundtals känna att jag kanske borde ha bitit ihop och ridit ut stormen nere i Mysore, och det hade jag mer än gärna gjort om jag hade varit en av de där individerna som saknade både jobb och andra åtaganden och hade all tid i världen till mitt förfogande. Jag har mina fyra veckor och något helt fantastiskt som håller på att hända mig här hemma. Home is where the heart is och det krävs styrka för att våga se in i sig själv och handla därefter trots konventioner och påbud.