Jag vaknar upp i en varm famn, blir nerbäddad och omstoppad med täcket när han går upp för att laga frukost, kravlar upp ett par minuter senare för att jag inte vill gå miste om en enda minut av vår gemensamma tid tillsammans. Rotar runt bland flyttkartongerna efter något vettigt att ha på mig, matar katterna och dricker en kopp te medan han äter frukost. Pratar om allt och ingenting. Planer för helgen, middagsmat, träningsschema. Ensam en stund senare, betalar räkningar, läser morgontidningarna, lyssnar på P1. Ser soluppgångens första strålar färga köksväggarna varmt gyllene. Ordnar frukost á la Indien. Fruktsallad med äpple, persika, banan och granatäpple, nötter och lite fil. Flera timma förflyter när vi sitter här i soffan jag och katterna. Ser oss omkring i det som är vårt nya hem och landar så sakteliga i vår nya tillvaro. Vi är lyckliga här. Vi trivs.

Det kändes mer att lämna ifrån sig lägenheten än jag trodde att det skulle göra. Jag var ändå så sällan där och det viktigaste hade jag för länge sedan tagit med mig. Ända sedan jag kom hem i somras har det känts som att mitt liv är någon annanstans. Home is where the heart is. Att resa hela vägen hem har varit som att resa tillbaka i tiden, till ett annat liv, en annan människa. Ändå kändes det, konstigt. Inte dåligt eller jobbigt, bara mer än jag hade trott. Jag har bott där i 6 år, satt min prägel, inrett, boat in mig och renoverat inte en gång utan två gånger. Större delen av mitt vuxna liv har utspelats mellan de där väggarna, både gott och ont, och det ska bli väldigt skönt att komma därifrån. Nu är det någon annan som boar in sig där, visserligen med mitt porslin, några av mina möbler och annat som jag lämnat, och inte alls på något oåterkallerligt sätt, men ändå. Jag känner i hela kroppen att jag inte kommer att bo där igen. Det känns, konstigt. Konstigt men bra.

Höst ljuvliga höst! Det går upp och det går ner. Hjulet vrider sig och det som gror och spirar vissnar så småningom ner och dör för att ge näring åt det som kommer. Kali Ma! Det har varit en magisk helg. Höstdagjämning. Mycket har blottlagts av de kyliga höstvindarna och nu påbörjas ett nytt kapitel. I går gick vi genom en stad belyst av solens sista värmande strålar, bland folk som lixom vaknat till liv på nytt efter de senaste veckornas regnväder. Lite flanerande och lunch i Hötorgshallen innan vi begav oss till KC för lite seriös bouldering. Den senaste tiden har jag börjat klättra allt mer rep och efter ett par gånger i tät följd är den tidigare så obotliga höjdrädslan inte längre så påträngande. Det känns som ett fenomen som bör underhållas med regelbunden klättring dock. I samma slag var det som att bouldrandet tappade all sin tjusning.

Här känner jag att det är läge för några klargöranden. När man pratar klättring så menar man antingen repklättring med selar på väggar som är från 10m höga och uppåt. Denna form av träning har jag hittills haft väldigt svårt för då jag tycker att en vanlig kökspall är lite i högsta laget att stå på. Att man sitter fast i ett rep och har vidtagit alla möjliga säkerhetsåtgärder går inte in i min panikslagna hjärna i det läget. Av denna anledning har jag istället främst ägnat mig åt en annan form av klättring nämligen bouldering. Här klättrar man på väggar som uppskattningsvis är 5-6 meter höga, utan rep men med tjocka madrasser under som man faller på. Bouldering är i regel mer explosiv än repklättringen som mer handlar om uthållighet då du måste orka klättra betydligt längre. När det gäller bouldering brukar även själva problemlösningsmomentet vara större, det vill säga du måste klura lite mer på hur du ska lyckas lösa de olika klätter"problemen" för att ta dig upp till toppen. Något som jag uppskattar eftersom jag är så satans intellektuell. Om vi nu tar och återgår till den springande pudeln.

Innan min semester så kände jag mig grym på att bouldra, jag åkte själv till KC flera gånger i veckan och märkte faktiskt framsteg. Efter det att jag kom hem från Indien är det som att jag inte riktigt har kommit igång igen. I och med att M och jag oftast klättrar tillsammans så har repklättringen fått en ny chans och det har gått riktigt bra faktiskt. Samtidigt har jag tappat suget för bouldering allt mer. Det känns segt och trögt, som att jag tagit en gigantiskt steg tillbaka och bara harvar på med samma problem gång på gång. Jag har tappat motivationen och tålamodet och flaxar runt från det ena problemet till det andra utan att egentligen prova mer än två gånger och känner mig sjukt misslyckad varje gång. De två senaste gångerna verkar M känna likadant även om jag tycker han gör fantastiska framsteg. Kanske är det litet av grejen. När vi träffades hade han knappt bouldrat alls och var rent ut sagt jävligt kass, nu har han klättrat om mig med hästlängder och jag känner mig jävligt kass i stället. I går nådde min frustration nya höjder och jag la mig sonika ner på mattan och grät lite för att det var så synd om mig så var så fantastiskt dålig. Inte vet jag om det hjälpte direkt.

En av de väldigt många saker jag gillar med Oss är att vi gör saker tillsammans. Hela tiden. Det är aldrig stillasittande eller tråkigt och det är verkligen jätteskönt. Delvis beror det på att vi bor där vi bor och delvis på att M är en rastlös själ, särskilt på helgerna. I morse slog han nya rekord och studdsade upp ur sängen strax efter sju och tog en liten nätt promenad på 10km runt årstaviken medan jag låg kvar i sängen och somnade om, och om, och om. När han kom hem igen var han om möjligt ännu mer rastlös än innan och stod frustrerat och trampade i hallen medan jag fick kasta i mig frukosten för att ge mig ut på nya äventyr. Vi promenerade genom stan och över söderns höjder ner till slussen för att ta färjan över till Djurgården. Där fortsatte promenaden mot ett höstsmyckat Rosendal där vi njöt en stund av omgivningen och av de fantastiska ekologiska läckerheter som erbjuds i kaffét. Hem igen för att fylla på näringsdepåerna och sen iväg för att ge klättringen en ny chans. Vår taktik var att helt sonika byta plast för vårt klättrande och som omväxling bege oss till Karbin för att prova lyckan där. Jag kan väl inte direkt påstå att jag klättrade som någon stjärna men det var roligt igen, och så fort jag började känna mig lite trött och missnöjd med min insats la jag av och försökte nöja mig med det jag åstadkommit. Det känns som ett vinnande koncept. M är sjukt taggad och vill klättra i morgon igen, men jag tror jag ska ta det lugnt på den fronten och vänta till på tisdag i alla fall, och då ska jag koncentrera mig på repklättringen.

Hela helgen har bjudit på samvaro och många skratt, men framförallt så har vi pratat en massa. Om Viktiga Saker. För en gångs skull så tror jag faktiskt att vi har kommit fram till något oxå, inte bara hintat och pratat runt det vi egentligen vill säga, något som vi ägnat oss åt ett tag nu. Tidigare i veckan var vi och lämnade bort Bilbo till M's bror och hans fru för att se om hon möjligen passar ihop med deras katt Osten som är i behov av lite sällskap. Om inte annat så har de sina fantasilösa namn gemensamt. Än så länge verkar hon spela svår men i fredags lät hon i alla fall Osten ligga i samma säng som henne. Alltid något. När jag introducerade henne i vår familj låg hon uppe på skåpet i sovrummet och fräste på allt som klev över tröskeln i över två veckor så det låter lovande tycker jag. Nu har jag två katter kvar och mitt tårdrypande uppbrott från Bilbo fick äntligen M att förstå hur viktiga katterna är för mig så nu ingår de äntligen i bohaget. Vi har äntligen talat ur skägget om boendefrågan, pratat väggfärg och möblering av mina möbler i hans lägenhet, och jag har fått en helt egen garderob i sovrummet. Jag vågar ännu inte dyka upp med katterna i näven utan en väldigt tydlig uppmaning sen vi blev så brutalt utkastade förra gången, men jag tror att det är nära nu. I morgon tänkte jag rensa ut lite i förrådet för att göra plats för sånt som kanske inte behöver ta plats i min lägenhet men som jag inte känner något behov av att ta med mig till honom heller. Till vårt nya gemensamma hem. Bajen bärs och rakade brudar.

Jag vill egentligen inte säga något av rädsla för att det ska räcka för att förstöra allt. Så skört kan det å andra sidan inte vara. Tiden läker alla sår och jag kan inte låta bli att häpna över hur något som kändes så otroligt svårt i början helt plötsligt blivit så lätt. Så bra, så stabilt så otroligt kärleksfullt och tryggt. Se där, nu sa jag det så nu kommer hela helvetet bryta lös. Skiten träffa fläkten.
Lätt var det å andra sidan inte. Det var fem dagar hämtade rakt från helvetet, för oss båda vad det verkar. Tid att tänka och fundera, omvärdera och slutligen komma till ett beslut om vad som är viktigt och inte. Hur framtiden ska se ut. Dagarna går och man glömmer så fort, särskilt det som gör ont och inte är särskilt kul att minnas. "Minns du Hultsfred förra året? Fy fan var roligt vi hade! Vi drar dit i år igen!" Borta är alla minnen om geggiga kampingplatser, druliga superpackade punkare som kräkts ner allting redan innan första festivaldagen, skitiga bajamajor, det konstanta luddet i munnen. Fem minuter i ett inklämt tält innan minnena kommer tillbaka. Förträngningens fenomenala förmåga. Och tur är väl det kanske.

Det går bra. Det funkar, det känns stabilt och... bra. Jag tänker mig för, tar det varligt, känner efter och håller huvudet kallt och fötterna på jorden. Jag har jobbat mycket den här veckan och känner mig trött. I går var jag på plats 06:30 och idag har jag levererat massa blommor till ett tyskt bröllop. Hela affären urartade i någon form av kaos som drog ut otroligt mycket på tiden och mitt lilla extra-inhopp blev inte så litet tillslut. Nästa lördag är min ordinarie jobblördag men jag räknar med en dag ledigt i veckan som kompensation, plus att vi ska på kurs hela dagen på onsdag. Något att se fram emot. Det finns gott om sånna saker nu. Saker att se fram emot.

Folk säger att det är höst nu men jag känner det inte riktigt. Vissa dagar kan jag känna lukten av den men den sitter inte i kroppen ännu. Idag medan jag bar blommor fram och tillbaka mellan kyrkan och bilen singlade ett ensamt gult lindlöv ned mot de plaskvåta kullerstenarna där det landade i gott sällskap. Men det räcker inte. Fast jag tänder ljus och rökelse varje morgon, kryper upp i soffhörnet med en bok och dricker flera koppar te om kvällarna. Känslan av sommar sitter kvar i hår och hud. Doften av utomhusklättring, skärgårdsbad och nyförälskelse sitter kvar i händerna. En känsla jag kommer kunna leva på hela den mörka årstiden.

Nu börjar det svåra på riktigt. De senaste dagarna var en ögonöppnare och nu är det upp till bevis. Nu är det hög tid att sluta snacka och börja handla. Sluta jiddra och börja trolla.
Jag fick hjälp av min snälla mamma i helgen och tillsammans putsade och fejade vi på lägenheten tills den glänste och sken. Katterna fick äntligen gå ut och sträcka på tassarna och vi tog igen förlorad kvalitetstid. Världens bästa granne hjälpte mig och världens bästa föräldrar när vi hängde på låset på IKEA och köpte en ny säng och nu har jag ett helt hem igen. Ett hem där jag tänker tillbringa avsevärt mer med tid, egentid, nödvändig tid.
Jag har varit och klättrat med en livräddare, simmat med en annan och försökt mig på att springa med en tredje. Jag är lyckligt lottad och välsignad med en hel hög med ovärderligt goda vänner som ställer upp och lyssnar på min ångest och oro, som kommer med goda råd och lugnande ord. Det är en enorm trygghet och euforisk känsla. Jag har ridit ut stormen, hanterat en jobbig situation på ett sätt som jag kan vara stolt över och kommit starkare ut på andra sidan. Nu ska jag andas, slappna av och landa.