Tiden segar sig fram. Hade jag varit en hund hade jag gått runt hemma och fluffat med kuddarna. Fast det gör jag annars oxå kom jag på. Nåja. Fem dagar sen, ont i brösten, svullen, trött och hungrig som ett djur men testen visar negativt. Jag känner mig helt sinnessjuk som tydligen lurar mig själv att tro att jag är gravid fast jag inte är det, eller är särskilt sugen på att vara det heller för den delen. Försöker trösta mig själv med att jag blir påverkad av Snuttans graviditet och allt barnsnack på jobbet men det känns ändå helt jävla galet. Nu är allt kaos och jag har ingen koll alls på ägglossningar och (o)säkra perioder. Tankarna kretsar hela tiden kring samma sak och jag känner mig helt fixerad. Vill inte berätta för någon, skrämmas i onödan och/eller komma med falska förhoppningar så istället (försöker) jag hålla allt inne och kommer antagligen att sprängas snart. Borde antagligen inte skriva något här heller för så jävla hemlig är jag inte men jag blir fan tokig snart.
Surfar nätet frenetiskt efter tester som visar fel, symptom på graviditet samt skengraviditeter men inte blir jag klokare för det. Jag är besatt och det skrämmer mig och hjälper antagligen inte situationen heller. Hade jag ont i brösten innan jag fick för mig att jag var gravid eller kom det sen? Sov jag mig igenom hela helgen för att jag råkade vara ovanligt trött just då? Dröjer mensen för att jag på något omedvetet plan vill att den ska göra det? Är kisset grumligt för att jag dricker dåligt eller har en urinvägsinfektion som i övrigt inte visar några symptom? Hur stor är tankens makt över kroppen egentligen? Och när kommer den där jävla mensen egentligen?

Jag vet inte om jag har hört någon säga det, om det är något jag har läst någonstans, eller kanske en av mina egna teorier som legat och mognat så pass att jag inte längre vet var dess influenser kommer ifrån. När mar är ung, typ i gymnasieåldern och allt där omkring, kretsar större delen av livet kring vänner, fest och framförallt kärlek. Sen tror jag att det är meningen att det där ska utvecklas på något sätt, lägga sig, stillas. Man hittar förhoppningsvis någon att dela tillvaron med, landar och vänder fokus mot annat. Karriären, familjen, skaffa barn osv. Jag, och många med mig misstänker jag, har fastnat i den där kärleksfasen. Jag fokuserar på tok för mycket på mina förhållanden som om de vore allt i hela världen som spelar någon roll. Kanske för att jag redan kommit så långt i karriären som jag rimligtvis kan komma, för att jag inte haft ett förhållande stabilt nog för att skaffa barn, eller känt mig redo själv heller för den delen. Följdaktligen så får alla motgångar på kärleksfronten orimligt stora proportioner, allt för mycket tid läggs ner på att analysera och kontemplera över minsta småsak som egentligen inte borde fästas någon större vikt vid. Jag har bestämt mig för att det är nog nu och ska försöka vända fokus mot något annat. Jag har det bra, jag är lycklig, the only way is up och så vidare. För närvarande kommer jag inte på något annat än att ta nya tag i träningen igen. Från och med i tisdags finns det ett träningsprogram för löpningen som sträcker sig över 22 veckor med ambition att jag ska orka springa en mil, något jag haft som mål ett bra tag nu men aldrig riktigt uppnått. Egentligen är målet att springa en mil under 60 minuter, men jag tänkte försöka gå ut lite försiktigt så kanske jag inte ger upp om resultaten låter vänta på sig. Med min migrän och konstiga pulsutveckling är egentligen inte löpning något för mig verkar det som, men det är skönt, och bra konditionsträning så jag vägrar ge mig.

Under alla mina år med yogan har jag vant mig att träna tidigt på morgonen, gymmet klarade jag oxå gärna av innan jobbet när det begav sig. Tanken på att ge sig ut och springa på morgonen har egentligen aldrig slagit mig, kanske för att det känns som ett på tok för brutalt uppvaknande för min stackars kropp, men i morse var jag ute strax efter sex och fick dagens pass avklarat. Mysigt att springa längst årstaviken i mörkret med en tunn månskära som sällskap. Vi får se hur resten av dagen avlöper men om jag inte kraschar totalt ungefär vid lunchtid så tror jag att det här kan vara ett vinnande koncept. Att ge sig ut och springa om kvällarna den här tiden på året känns både jobbigt, tråkigt och framförallt trångt. Att ha träningen avklarad när man kommer hem från jobbet och kan ägna sig åt att varva ner i soffan är oslagbart. Hej vad det går!

När jag satte mig här igår för att skriva var det inte alls mina drömmar jag hade tänkt beskriva, men någonstans mellan diskbänken och soffan kickade hjärnans fantastiska förmåga att förtränga obehagligheter in. Det jag kände för att berätta om var hur M's lyckade födelsedag fick mig att minnas min egen när jag sent på kvällen satt ensam vid ett köksbord i ett mörkt kök och spanade ut över en sovande stad. Den senaste som var gråt och ångest, packade kartonger och säckar för tredje gången på relativt kort tid. Ensamheten, den tomma lägenheten och paketen som låg på parad på diskbänken med en tafflig försök till ursäkt. Sorgen, smärtan, vanmakten. Jag ville skriva om att det fortfarande kan göra ont, fast man har sopat ihop resterna, samlat ihop bitarna, tagit sig i kragen och gått vidare både en och två gånger. Att tiden säkerligen läker många sår men att det handlar just om det. Tid.
Så ville jag skriva om hur udden av smärtan så småningom trubbas av, hur hugget av svek inte längre är lika djupt, blodet inte forsar lika ymnigt. Att den där fenomenala förträngningsförmågan är en väldigt bra grej trots allt för utan den hade jag antagligen gett upp för länge sen, men nu glömmer jag så fort så fort så fort. Allt det svarta, onda och hemska. Minns värme, kärlek, trygghet och traskar vidare mot nya äventyr, en ny varm famn och hoppla så sitter man där. Lugn och lycklig i en helt ny tillvaro med en ny utsikt att vila ögonen på medan man minns och förundras.

Tidigare mindes jag extremt sällan mina drömmar. Jag är säker på att de fanns där, någonstans men låg så djupt begravda i mitt undermedvetna att de sällan såg dagens ljus. Tidigare i år, när jag hade det en smula turbulent på kärleksfronten, träffade H, började klättra och blev av med vaginismen vaknade jag upp med olika drömmar färskt i minnet nästan varje morgon. Ännu en turbulent period senare där jag sov för oroligt för att kunna ägna mig åt att bearbeta mitt undermedvetna. Nu vaknar jag brevid M i vår oäktenskapliga säng i vår gemensamma lägenhet och vårt nya gemensamma liv med en eller ett par drömmar att dela med mig av så gott som varje morgon. Jag är övertygad om att det du upplever, känner eller tänker på under dagen är sådant som hjärnan sedan bearbetar genom våra drömmar. För mig som levt i snart 30 år och väldigt sällan haft några minnen av mina drömmar känns de som en värdefull gåva som jag borde uppmärksamma och vårda. Därför köpte jag mig en liten röd anteckningsbok som matchar det lugna trygga sovrummet på södermalm där jag varje dag skriver ner mina drömmar och möjliga tolkningar.

I går natt drömde jag att jag satt i baksätet på en bil av större modell, typ en jeep eller en en flakbil av något slag. Jag satt bakom föraren och vi var på väg till eller ifrån ett äventyr av något slag. Stämningen i bilen var god. Jag lutar mitt huvud mot den svala sidorutan och känner mig lycklig och avslappnad medan jag njuter av resan. När jag en stund senare lutar mig tillbaka upptäcker jag en enormt stor nattfjäril som sitter i glipan mellan fönstret och bildörren, precis där jag haft mitt huvud några sekunder tidigare. Svärmaren är gråvit och mjölig, påminner om stammen på en björk och är 5-7 centimeter lång vilket gör att dess ben, ögon och antenner framtyder tydligt. Jag ryggar tillbaka och drabbas av panik när jag inser att jag sitter fast i bilen och inte kan ta mig därifrån.

Att drömma om en vanlig fjäril betyder stundande lycka, en ny kärlek eller framgång i sociala relationer. Om fjärilen i fråga är instängd kan det tyda på att du stänger in dina tankar och känslor och förnekar den du är. Bilar precis som andra fordon är symboler för resan som för oss framåt i livet. Vem kör bilen? Är det du har du kontroll över situationen. Hur ser vägen du färdas på ut?

I går fyllde M år och jag träffade Familjen^TM vid en middag för första gången. Antar att det kan räknas som ett nytt socialt sammanhang, och som vanligt när det gäller liknande situationen så gjorde jag succé. Jag vet inte vad mina föräldrar har gjort för fel men till skillnad mot nästan alla jag känner så tycker jag om folks föräldrar, vänner, kusiner, barn, och övriga släktingar. Jag drabbas aldrig av den där förlamande skräcken inför släktmidagar och större evenemang där det ska skakas hand i oändlighet och pratas vuxet och civiliserat över kaffet efter maten.
Visserligen var fjärilen i min dröm instängd i bilen, men den satt lugnt och sov så den enda som kände sig besvärad av detta faktum var jag när jag väl upptäckte den. Jag vet inte hur mycket vikt jag bör fästa vid att fjärilen i fråga inte heller var av graciös och färgsprakande sommarmodell utan i stället en tyst, sovande varelse som tycktes absorbera ljus. Inte heller körde jag bilen jag färdades i, men jag kände mig bekväm och tillfreds med tillvaron i baksätet och förde en öppen dialog med bilens förare. Kanske har jag lämnat över ratten i mitt liv en stund för att se vart jag hamnar, men känner mig lugn och trygg så länge det finns en rak och öppen komunikation. Visst finns det en gnutta oro för hur det ska gå, precis som i alla nya relationer, och den stänger jag nog gärna in och gömmer undan, men det är inte heller något jag ser som negativt. Jag får fundera vidare...

En höststorm rasar utanför fönstret på tredje våningen och vi har varit inne i lägenheten nästan hela helgen. M drabbades av halsont och feber redan i fredags och sen dess har det bara gått utför. Döden är nära förestående. Jag tillbringade gårdagen med att njuta av denna oväntade brist på aktivitet i vårt förhållande som aldrig annars skulle ha varit möjlig och låg i sängen och läste, tittade på film, passade på att städa och packa upp lite. Framåt eftermiddagen blev jag rastlös och smög ut en stund medan min sjukling sov feberruset av sig. Det var massor med folk på stan och en smula orealistiskt att kliva rakt ut i ett folkhav från den egna porten. Jag promenerade på lite lugnare bakgator upp till puckeln, köpte mig en ny bok på pocket shopen eftersom min förra var på väg att ta slut och jag gudinna förbjude inte kan vara helt utan lektyr. Passade på att göra ett besök på addnature där jag klämde lite på ett par snygga stövlar från salomon som dessutom består av thinsulate isolering och endast väger 200gr, samt den ekologiska yogamattan från Prana som jag alltid klappar lite på när jag är där. Den står med på årets önskelista.

Syftet med besöket var dock att inhandla en födelsedagspresent till M som fyller år på tisdag och det gjorde jag oxå. Traskade vidare genom stan för att fota en grej jag såg från bussen tidigare i veckan och hade precis börjat fundera på att vända hemmåt igen när Keso ringde och frågade om jag var sugen på en fika. Hann köpa lite mat på ICA innan vi satte oss på favorithaket runt hörnet från porten och drack en kopp te på uteserveringen invirade i varsin filt där vi satt och klagade på förbipasserande. En perfekt lördag helt enkelt.

Fönstret stod öppet hela natten för att vädra ut och mildra den värsta febern och i morse hade stormen tagit sig in hela vägen in i sovrummet. Höstvägarna får använda all sin kreativitet och uppfinnerikedom för att hitta vägar genom stadens gator och löven dansar en helt galen dans utanför vårt fönster. Hela dagen har varit tända ljus och rökelser, te och film i soffan. Mitt på dagen tog vi en tupplur och sen blev jag sur och tjurig eftersom hela dagen hade gått och jag fortfarande inte hade gjort något vettigt. Jag är inte lika sjuk som M men jag känner fortfarande av min egen förkylning och är inte i form för några tyngre träningspass även om kroppen skriker efter att få anstränga sig. Efter lite övertalning och mutor från mig själv lyckades jag motivera mig till att packa upp ytterligare två kartonger och nu är det bara kläderna kvar. Det betyder inte på långa vägar att det inte är mycket att packa upp men innan jag kan sätta fart måste vi nog göra ett besök på IKEA och inhandla lite fler förvaringsmöbler.

Det kryper i kroppen, höfterna värker av att ha suttit still i en mjuk soffa hela helgen och jag gör vad jag kan för att hålla mig sysselsatt. Bland annat la jag nyss en omgång tarot på vår gemensamma framtid som gjorde mig full av lugn och tillförsikt. Se själva.