Jag är trött trött trött och jag misstänker att det bara kommer att bli värre. Det blir mörkare och mörkare och det påverkar mig oavsett hur många olika sorters vitaminpiller jag knaprar i mig. Nytt för säsongen är kapslar med superkoncentrerat vitamin D som tydligen ska kompensera för underskottet som bildas när vi får så lite solljus på oss att vi inte kan producera eget. Den mest hektiska tiden på jobbet närmar sig med skräckblandad förtjusning. De senaste åren har det varit en enorm uppladdning som sedan imploderat i någon form av antiklimax när julen plötsligen är över lika fort som den kom. Finaste M och jag har kommit överens om att inte spendera särskilt mycket pengar alls på julruschen och i stället försöka behålla lugnet och sparkontot intakt. Med vår inbokade resa till Thailand att se fram emot känns det inte som ett helt omöjligt uppdrag. Ännu är det ett bra tag kvar men tiden rusar som vanligt fram och innan man vet ordet av så sitter vi där med varsin paraplydrink och softar.

Att softa verkar annars vara någonting jag har svårt för nu för tiden. Jag går upp varje morgon när M går till jobbet och promenerar runt årstaviken i 90 minuter oavsett väderlek, sen är det fullt ös på jobbet där det pågår lite omorganisering som förhoppningsvis slutar bra men som just nu känns lite stökig. Hem, äta och sen däcka i soffan. Den biologiska klockan rusar oxå fram i ilfart sen ett par månader tillbaka. Jag har egentligen aldrig längtat efter att skaffa familj och barn men ända sedan M och jag träffades har det onekligen varit på tapeten. Han började prata om det redan första dagen vi tillbringade tillsammans och sen har det varit många turer fram och tillbaka. Under månaderna som gått har jag insett mer och mer att jag nog faktiskt är ganska sugen på att föröka mig och sätta ett nytt litet liv till världen medan han ändrar sig från dag till dag. För ett par år sen var familj och barn det enda mål han hade med tillvaron, men sen drog det tydligen ut så mycket på tiden att han mer eller mindre gav upp. Nu när vi har börjat bygga bo tillsammans verkar det som att han antingen inte vågar hoppas, inte vill pressa mig eller faktiskt har ändrat sig. Vi pratar mycket om barn, om andras barn, om att få barn, hur vi skulle uppfostra dem och så vidare. Vid ett tillfälle kröp det fram att han visst gärna ville ha barn men inte vågade pressa mig för att verka desperat, vid ett annat tillfälle bestämde vi till och med att vi skulle försöka men det låssades vi inte om senare. Nu senast frågade jag för ett par dagar sen hur länge han tyckte att man ska vara tillsammans innan sätter igång att reproducera sig. Han försökte slingra sig genom att säga att det inte fanns något svar på den frågan men jag framhärdade och preciserade mig genom att fråga hur länge han tyckte att vi skulle vara tillsammans innan vi gör slag i saken.
-"En liten stund till."
Allt jävla velande kan juh få vem som helst att bli skengravid. Samtidigt förstår jag inte varför jag har så bråttom? Tror jag att förhållandet automagiskt blir stabilare om man skaffar ett gemensamt barn som håller en samman? Eller är det så enkelt att jag är smittad av babylyckan jag ser runt omkring mig? Varför kan jag inte bara ta det lugnt, vänta och se vad som händer? Vad är jag så jävla rädd för ska hända? Jag försöker verkligen stanna upp och reda ut tankehärvorna men jag kommer inte loss, eller om jag kanske inte vill se skogen för alla träd. Jag måste försöka ta ett steg tillbaka, hitta en ny vinkel börja nysta i vad som är vad. Vilken dag som helst nu ska jag ta tag i det.