Efter att ha genomgått noggranna och utförliga tester kan jag medela att jag inte har åldrats nämnvärt de senaste dagarna sen jag fyllde 30. Dock känner jag ett stort sug efter att brodera eller sticka något trevligt. Förslag på sidor med vettiga och roliga mönster mottages tacksamt. Det finns gränser för hur många mössor och handledsvärmare man orkar producera.

Jag når fram och nuddar vid allt det mjuka och onda. Trycker på lite försiktigt och ser vad som händer, vilken reaktionen blir. Knepet verkar vara att skilja på vad som är jag och vad som är allt annat. Vad som beror på mig och vad som står helt utanför min kontroll. Jag insåg i duschen när jag tvättade av mig morgonens meningsskiljaktigheter att det inte är mitt fel. Med den insikten blir allt annat genast så otroligt mycket lättare. Jag längtar hem hela dagarna. Hem till finaste, katterna och våra trygga bo. Jag är på bra humör när jag kommer in genom dörren och känner mig tillfreds med livet. Det som händer sen har jag så klart del i, men orsakerna till att det blir som det blir beror inte på mig och allt jag kan göra är att förhålla mig till det på ett så bra sätt som möjligt. Så som jag känner nu tror jag att jag är något stort på spåren, bara jag lyckas hålla fast vid det. Idag spelade jag inte med och jag känner mig lugn och förvissad om att allt är bra. Jag har det skönt här hemma bland julpyssel och katthår.

Det är mörkt och jag är trött, trött, trött. Går och lägger mig vid nio på kvällarna och ändå är det snudd på omöjligt att ta sig upp ur sängen när klockan ringer strax efter sex morgonen efter. Får jag välja själv kan jag utan problem sova 12 timmar per dygn. 10 dagar kvar tills det vänder men det lär väl dröja längre än så innan det börjar märkas någon skillnad.
Små ljuglimtar i mörkret; Jag fyller år om nio dagar. Eldsfest på Rosendal ett par dagar senare. Julfest med Finastes jobb på Grand Hotel. Jul, nyår, pepparkakor, knäck och lutfisk. Den där Jesus såg verkligen till att födas i rätt tid för att vi skulle ha något att fira när vi behöver det som bäst. Om det nu inte varit så att vi firat midvintersolståndet långt innan så stackarn inte hade så mycket att välja på för att försöka överglänska gamla hedniska traditioner. Nåja. Det är en helt annan diskussion. Nu är jag vaken, så gott som i alla fall. Återstår bara att orka resa sig ur soffan, släpa sig iväg till jobbet och räkna timmarna tills man äntligen får krascha hemma i soffan igen. Livet just nu handlar verkligen bara om de mest basala behoven.

• Öppna fönstret och somna om när Finaste gick till jobbet
  
• Promenera runt viken
  
• Tvätta
  
• Dammsuga
  
• Skura golv
  
• Måla naglarna
  
• Träna på gymmet
  
• Fika med Sanna
  
• Skriva önskelista
  
• Handla kattmat, kattsand, tomma CD-skivor och randig kaviar.
  
• Fixa julmusik till jobbet
  
• Vila
  

Första gången jag insåg att jag var på väg att bli vuxen var det året jag inte visste vad jag skulle önska mig i julklapp längre. Borta var den obligatoriska ponnyn från första platsen, inga leksakskataloger nedklottrade med kryss vid de åtrådda objekten. Jag jobbar och har för det mesta råd att köpa mig det jag vill ha och behöver men ändå förväntas jag producera någon form av lista på önskvärdheter år efter år. Den ständiga frågan är om man ska vara praktiskt och tråkig och önska sig saker man behöver, eller barnsligt orealistisk och önska sig de svindyra saker man vill ha men inte har råd med själv. Dessa brukar i så fall kosta så pass mycket att det är rent ut sagt pinsamt att ens insinuera att någon annan skulle få för sig att spendera så mycket pengar på en när man inte ens tycker att man är värd det själv. Anyhow. nästa vecka fyller jag år och en vecka senare är det dags för julfaleralla. Finaste och jag har bestämt oss för att skippa klapparna till alla andra utom barnen i år, men den stundande födelsedagen gör att jag ändå måste ta mig samman och producera någon form av lista. So, here it goes.

* Pengar till Thailandsresan
* Pengar till en ny Mobiltelefon, Sony Ericsson w595
* Pengar till ett dykcertifikat innan Thailandsresan, "Grundkurs OW Referral"
* Nya kuddar till sängen
* Ekologisk Yogamatta från Prana, "E.C.O Sticky Mat" brun/orange
* MBT-skor, "Kilima W"
* Plånbok från Urban Outfitters, "Tapestry Frame Wallet", Wine
* Plånbok från Urban Outfitters, "Multi Section Wallet", Lila

Det ser inte mycket ut för världen men om jag inte är helt ute och cyklar nu så tyder den omissigenkänliga lila inredningen på att det inom en snar framtid öppnar en Pocket Shop nere i T-banan på östermalmstorg. Ända sen jag flyttade har jag gnällt lite över att jag inte har just en sådan längst min natuliga resväg och så plötsligt! Jag som inte trodde att den här dagen kunde bli bättre än den redan var.

Jag har jobbat, tränat och sen suttit i soffan ett par timmar och pysslat framför gamla avsnitt av Dexter. Kryddapelsiner som ligger i ett fat på bordet och en prototyp på årets julkort. Det blir fint som snus! Det känns lite fel att julpyssla och göra fint när vi har sorg här hemma, men att strunta helt i julen och låta det som hänt ta över våra liv helt skulle vara ännu värre. När jag kom hem från träningen fick jag god mat och en stund samvaro. Även om stämningen är allt annat än hjärtlig så råder det en slags vapenvila. Jag försöker fokusera på att bara vara, finnas och ta emot. Utan att reagera eller låta mig provoceras. Det här är ett test, i uthållighet och tålamod. Kärlek. Ödet vill det så att jag jobbar även i morgon och ett par timmars respit är precis vad jag behöver för att ventilera och nollställa. För att orka. Det blir bra.

Jag kan inte föreställa mig hur det känns att bli övergiven av en förälder. Att bli lämnad, bortvald och bortglömd. Att hoppas att just den här träningen kommer någon att dyka upp, den här födelsedagen kommer någon att ringa, tills de där dagarna i stället bara är en lång ångestfylld väntan på krystade samtal och möten som alla inblandade kunde klara sig bättre utan.
Än mindre kan jag föreställa mig hur det kommer att kännas den dagen någon av mina högt älskade föräldrar går bort. Jag vet inte heller vad jag ska säga när just det händer någon i min omedelbara närhet. Sorgearbetet ser olika ut för alla och jag antar att det bästa man kan göra är att finnas där, lyssna, hålla om och stötta. Samtidigt är det så oerhört svårt att inte ta åt sig, inte låta de hårda orden sticka som nålar, inte låta provokationerna få avsedd effekt. Undantagstillståndet som råder i sånna här situationer är tveklöst, odiskutabelt och ändå.

Ändå lät jag mig dras med i gamla mönster och begick den svåraste av synder. Skammen och ångesten över att än en gång kanske ha förstört allt det fina, att än en gång riskera att bli avvisad och lämnad får det att krypa i hela kroppen, får magen att dra ihop sig i kramp och illamåendet att välla över mig i vågor. Jag försöker träna bort det, promenera, yoga och andas. Ta det lugnt, vila, landa och lita på att det räcker att vara så bra jag kan, älska så mycket jag kan, vara här så mycket jag kan. Frustrationen över att det ändå kanske inte räcker gör mig förtvivlad.

Pengar rullar in som det ska, det går bra nu. Jag vaknade nyss på min lediga dag och kände mig lycklig och älskad, trots stundtals turbulenta perioder, julstress, vardag och förjävla tråkigt väder. Jag antar att jag äntligen har hittat min grundtrygghet, eller i alla fall är på god väg att göra det. Tiden rusar fram, snart fyller jag tant och efter det är det jul hopp faderallala, nyår och sen drar vi till thailand. Efter det är det den ljuva framtid som är vår, efterlängtade sommar, ettårsjubileum och nya erfarenheter. Hej vad det går!

När jag kom hem från indien förra sommaren var jag trött på yoga. Jag hade fått överdos och la ner verksamheten efter ett par månader hemma i stan. I helgen gjorde jag ett nytt tappert försök och skillnaden mot förr var fascinerande. Själva meningen och målet med de avancerande postitionerna, andningen, kroppslåsen och fokuseringspunkterna är att det någon gång under den långa practicen ska uppstå ett kort ögonblick, hundradelen av en sekund där hjärnan är helt tom, inte tänker på någonting alls och således kan närma sig evigheten och oändligheten. Ändå är det uppenbarligen vissa tankemönster som triggas när jag ställer mig på mattan. De senaste sju åren har mitt mål varit att åka till Mysore, träffa Patabhi, och uppleva indien, yogans hemland. Det som slog mig sist var att jag faktiskt har gjort allt det där. Det blev inte alls som jag hade tänkt mig, men jag åkte iväg med en lätt packad väska, ensam utan någonstans att bo. Åkte vilse bland indiens alla oansenliga tågstationer, hittade rätt igen, yogade, träffade folk, upplevde, upptäckte, älskade och levde.

Väl hemma igen i vardagens gråa massa glömmer man så fort. Hur stort och modigt det var av mig. Att jag faktiskt har utfört ett av mina stora livsmål för att sen komma hem igen och känna mig precis som vanligt och låssas som att ingenting har hänt. ibland när jag tar på mig en sjal eller tänder en rökelse som jag köpte där nere glimtar färgprakten, lukterna och friheten förbi för att lika snabt försvinna igen. Nu när jag ställer mig på mattan känner jag i stället för en otrolig längtan dit, en stolthet och styrka för att jag tog mod till mig att åka. Jag känner strukturen av de tjocka mattorna på golvet i shalan, hör andningen från hundratals svettiga yogastudenter, känner lukterna av staden och smaken av kokosnötterna från ståndet utanför där alla samlades för att prata om den nyss genomförda practicen och planerna för resten av dagen. Jag längtar tillbaka men ångrar inte för en sekund att jag packade ihop och åkte hem tidigare än beräknat, för det är här i lägenheten i utkanten av stan med utsikt över viken som jag hör hemma.