Jag är FORTFARANDE sjuk! Det är helt jävla otroligt. Det känns som att det har varit någonting fel hela den här månaden. Längre än så. I slutet av förra veckan när jag började känna mig sämre igen frågade jag Finaste om han mindes när vi var friska tillsammans senast. Han kunde inte påminna sig om att det någonsin hade hänt.

Människan verkar vara utrustad med en förmåga till att överdriva en smula. När allt är bra är det himlastormande fantastiskt, och efter en period med motgångar, som nu, känns det som att det aldrig har varit på någon annat sätt. Tack goda Gudinna för våran fantastiska förmåga att glömma och gå vidare.

Idag ska jag skriva mitt prov på dykkursen och reklamera dykdräkten jag köpte förra veckan som redan har gått sönder. Efter mycket velande fram och tillbaka om vikten av den egna hälsan kontra gruppens bästa ringde jag Chefen och ansökte om att få vara hemma de två sista dagarna innan vi åker. Det är långt ifrån ultimat, men resan är bokad så den måste vi åka på och då vill jag bannemej vara så frisk som möjligt så jag kan få ut det mesta av det. Att jag redan varit sjuk och hemma en del det här året är pinsamt och beklagligt men inte så mycket jag kan göra någonting åt. Jag är på väg nu i alla fall för att stöka undan de värsta måndagsbestyren men min förhoppning är att vi ska hitta en ersättare så jag kan få kurera mig i hemmets lugna bo. Nästa månad kommer lönekuvertet inte att vara särskilt fett.

I natt vaknade jag plötsligt med insikten om att jag nog hade torkat av mitt igenmurade öga lite väl många gånger den senaste timmen. En snabb nyvaken blick i spegeln avslöjade två svullna ögon fullproppade med äckligt var. Jag hatar ögon, tål inte när folk petar och gräver sig i dem, skulle aldrig klara av att använda linser och så vidare. Ni fattar. Förstå chocken att se sig själv med hela ögonen nerkletade med gula kletiga klumpar. Jag höll på att svimma och kräkas på samma gång. I någon form av ogenomtänkt panik inför det faktum att vi åker till Thailand om bara några få dagar gjorde att Finaste stoppade in mig i bilen och åkte iväg till akuten på SÖS. Där hade de 20 personer i kö och en väntetid på ca sju timmar så vi bad om pengarna tillbaka, åkte till sjuelva och klämde en calzone med skinka och ost och åkte sen hem till sängen igen. Nu har jag lyckats få en akuttid hos vårdcentralen om en timme så det brinner i knutarna. Jag är helt oförmögen att tänka en enda vettig tanke och förstår inte alls hur jag ska lyckas ta mig dit i tid alls. Jikes!

Tre alarmklockemornar kvar. Vi kommer säkerligen att ställa klockan nere i Thailand för att hinna med diverse dykbåtar och andra äventyr men då är det ytterst frivilligt och säkerligen desto ljusare utanför fönstret när det är dags dessutom. Hela min omgivning är superpeppade och sotis men själv känner det inte riktigt. Det är trist för förberedelserna och resfebern är nästan halva resan. Kanske är det hela lite för bra för att vara sant. Att jag bokar en resa med min kärlek och faktiskt kommer iväg till planerad ort med samma kärlek tillhör inte vanligheterna. Kanske har jag för mycket annat att stå i. Leverans av katter, skrivning på dykkursen, inköp av strandlektyr, införskaffande av resväska med mera, med mera. Min kropp och själ förbereder sig på den kommande ledigheten på ett annat högst oväntat och ovälkommet sätt. Jag håller på att klappa igenom totalt. Det värker fortfarande i den stukade vristen nästan mer än vad det gjorde från början, jag har dessutom fått värk i händer och fötter, jag har ont i öronen, halsen värker, i natt har jag känt mig helt febrig och svettig och ena ögat var helt igenmurat med klegg. Jag är trött trött trött ända in i själen. Att ge sig upp och träna när klockan ringer klockan sex på morgonen är helt omöjligt, och att ägna sig åt någon form av träningsaktivitet över huvudtaget känns lika främmande det. Jag har tappat stinget helt enkelt. Jag hoppas innerligt att allt det här hinner ge med sig under flygresan ner.

Det har varit en bra helg, en lång helg, en lugn helg. Vi har vaknat tidigt i vanlig ordning, tagit vara på dagen, på tiden. I går städade jag undan det sista av julen, tog ner stjärnorna ur fönstren och fyllde på med den efterlängtade våren. Den ekologiska, fina yogamattan jag fick i julklapp av Finaste fanns äntligen för upphämtning på addnature och sen blev det kinamat på stan. Vart resten av dagen tog vägen vet jag faktiskt inte. Jag skulle tro att den gick åt i soffan framför tv:n som så mycket annan tid. I morse vaknade vi av att solen sken in i vardagsrummet med ett aprikost varmt sken som färgade hela himlen rosa. I förmiddags fick vi äntligen lite användning för de lånade långfärdsskridskorna, men det stod plågsamt tydligt att min utrustning nog borde tillhöra inventarierna på något museum snarare än att nyttjas på någon is. Jag kämpade på och tog mig runt och tog sen en välbehövlig kopp te medan Finaste fick sträcka ut i ett extra varv runt Källtorpssjön.

På vägen hem igen vågade vi oss in på en stormarknad för att handla mat. Det var länge sen jag fick fylla en kundvagn i stället för att gå och småplocka inne i någon liten kvartersbutik. Det är någonting väldigt tillfredsställande med att åka hem med fulla matkassar och fylla skafferi och skåp. En kvarleva från jägar- och samlarsamhället kanske. Sen bar det av mot klättercentret där jag för första gången sen influensan faktiskt kände att jag hade lite styrka i kroppen. Jag satte till och med det röda problemet jag slogs med i flera timmar sist på andra försöket idag. Allt var frid och fröjd och jag klättrade som en bergsget tills jag beslutade mig för att ta en paus och tog ett kliv ner från mattan ned på golvet. Vänsterfoten vek sig under mig och jag la mig raklång ned bland gamla sunkiga kalkpåsar och stinkande klätterskor. Jag skyller min svekfulla ankel på skridskoturen tidigare under dagen. Nu sitter jag här med foten i bandage högt placerad på en kudde och känner mig en smula bitter. Kan man aldrig få bli lite bra på något innan det skiter sig på något annat sätt? Nåja, 12 arbetsdagar kvar sen drar vi till sol och värme och i morgon kväll har jag mitt första bassängdyk på dykkursen. Då kvittar det förhoppningsvis om man hoppar fram på ett ben som en gammal halt kråka.

Jag erkänner, jag är en tråkig jävel som inte har något vettigt att skriva. Här kommer en lång lista med bortförklaringar; Det har varit jul vilket är hektiskt för alla, och särskilt för folk i min bransch. Jag har fyllt 30 och mitt liv har således antagit formen av ett gammalt tantliv där inget spännande händer. Jag har varit sjuk, dödligt mycket sjukare än jag varit på länge. Vi snackar feber, hosta, slem, snor hela grejen. Det har gått en vecka nu och hoppas hoppas hoppas att jag kan börja jobba som vanligt igen på måndag.
Nyåret firades nerbäddad i sängen med täcket upp till näsan och färgsprakande fyverkerier utanför fönstret. Världens Finaste firade genom att stanna hemma och hålla mig sällskap. Som tack för den vackra gesten har jag smittat ner honom med min ebola och nu ligger han nerbäddad och sover när jag äntligen börjar få livsandarna åter så pass att jag orkar sätta mig vid datorn en stund i alla fall. Jag letar film att förströ oss med så vi ska slippa gå varandra på nerverna för vi har spenderat på tok för mycket tid hemma i lägenheten på sista tiden. Jag orkade i alla fall släpa mig hela vägen ner på gatan till närmaste dykcenter och boka in mig på en kurs så när vi drar till Thailand om ett par veckor ska jag hoppa i plurret och flyta med strömmen. Som tråkiga döda fiskar bör.