I dag är det segt. Inbillning eller inte men jag saknar min extra vintertimme. Helgen har varit kort men bra, och jag har hunnit med förvånansvärt mycket med tanke på att den för min del bara bestått av en dag. Lördagen var arbetsdag med middag och mys i Huddinge där vi så småningom sov över för att morgonen efter bli bjuden på en frukost passande kungligheter. Det var länge sen jag såg så mycket pålägg på en och samma gång, och jag kände mig proppmätt en bra bit in på eftermiddagen.

På söndagen tog vi tåget in till stan med ambitionen att ta oss ut på Djurgården för en mysig vårpromenad, men hamnade mitt i city där vi flanerade runt mellan den ena friluftsbutiken efter den andra och shoppade loss på deras reor. Vi är nu stolta ägare av 10 quick draws som vi inte riktigt vet vad vi ska ha dem till, eller jo men inte riktigt hur. Börjar bli läge för den där ledklättringskursen kanske. Jag tog även med Finaste till en av mina favorit tjing-tjong-kinesbutiker så han äntligen fick köpa den supergoda sojan han hittade i Thailand. Jag kan gå hur länge som helst i sånna butiker och titta. Väl hemma blev det ett långt och hårt styrkepass nere på Friskis för oss båda och sen var dagen slut.

Idag är det måndag med allt vad det innebär, veckoblommor, leveranser, kartonger fullproppade med snittblommor. Slutar kl 16 och ska hem och springa, laga mat och kanske dammsuga om jag orkar medan Finaste har tid nere i tvättstugan. Up up and away!

Jag somnade så klart i soffan framför fotbollen hemma hos Svåger med familj och blev genast nerbäddad i gästrummet. Nu ligger jag i en främmande säng och lyssnar på slamret från köket när Svägerska plockar ur diskmaskinen och Svåger och Finaste som ojar och stojar åt TV:n. Planen är att jag och Finaste som är vana vid att dela på 180cm med ett gigantiskt täcke ska få plats på hälften så mycket med en liten tvättlapp över oss. Jag är spänd av förväntan och tänker sova hårt när han kryper ner så jag slipper tränga ihop mig allt för mycket. Det blir säkert bra.

Fredagar är konstiga dagar nu för tiden. Lagom tills jag kom hem och skulle ge mig ut och springa började det helt plötsligt att regna och snöa på tvären. Jag blev sittande en stund i köket surandes över att det inte såg ut att bli någon den här gången heller och kände mig ganska så jävla värdelös i största allmänhet. Finaste kom till undsättning som vanligt och peppade och bråkade med mig tills jag fick på mig kläderna och gav mig iväg. Ett mer miserabelt löpass får man leta länge efter. Svinkallt och blåsigt hela vägen med snö som letade sig in innanför luvan i nacken och fastnade i ögonbryn och fransar och hängde som små lavinfaror. Smältvattnet blandades med svett och rann i strida vårströmmar ner för ansiktet. Målet för dagen var att hålla ett högre tempo än vanligt men orka springa hela vägen den här gången, och det lyckades jag med. Klockan stannade på 31:52 vilket känns helt okej med tanke på förutsättningarna.

Väl hemma belönade jag mig själv med chips och cider, förträffligt för återhämtningen. Finaste med bihang kom hem en vända och lagade lite mat och sen gjorde vi oss ordning och begav oss ut på stan. Fördelen nu för tiden är att det inte behöver innebära så mycket mer än att ta hissen ner tre våningar för att sen gå in igen i porten bredvid. Vår vana trogen var vi hemma igen strax före tio på kvällen och i säng ett par timmar senare. Nu är jag på väg till jobbet medan Finaste laddar för fiskemässa för att sedan sammanstråla hemma hos Svåger med familj i Huddinge. Det brukar alltid vara sjukt mycket godsaker som dukas upp där hemma så jag förbereder mig på underverk. I kväll får jag träffa Bilbo för andra gången sen hon flyttade hemmifrån också. Sist började jag gråta så fort jag fick upp henne i famnen, vi får se hur tuff jag klarar av att vara idag.

Det känns som att det var evigheter sen jag tillbringade lite kvalitetstid tillsammans med Finaste. Helgen var helt underbart skön med skogsvandring och picknick på Ingarö, klättring och allmänt softande, men det känns så länge sen nu.
Hela dagarna går jag runt på jobbet och längtar hem så jag får tillbringa ett par få timmar tillsammans med min kärlek innan allt börjar om igen och det är inte nog. I måndags var han på gymet medan jag sprang. I tisdags var vi visserligen tillsammans hemma hos morbror med resten av tjocka släkten men det är inte samma sak. I går var Finaste på Karbin och klättrade medan jag låg utslagen med min onda arm och läste i soffan. Ikväll har Solen och jag äntligen lyckats synka våra scheman och ska ses på stammhaket Kofi efter yoga och jobb så jag lever på hoppet om morgondagen. Jag jobbar på lördag och får således gå hem en stund tidigare i morgon. Då blir det först lite löpning och sen galet mycket mys och samvaro. Jag längtar ihjäl mig!

I går var det äntligen lön och mina dagar som plankande odåga i kollektivtraffiken var slut. Samtidigt som jag köpte mig ett nytt svindyrt busskort passade jag även på att köpa mig lite fler tidningar. I senaste numret av tidningen IFORM fanns det flera sidor med övningar som är tänkta att förbättra min löpning. I går tyckte jag otroligt synd om mig och min värkande arm så jag stannade hemma i hemmets lugna vrå och läste lite i soffan, men den här artikeln gör mig faktiskt riktigt peppad. Den handlar om de otroliga fördelarna med backträning, och då får man inte glömma att även springa ner för backen. Jag har en backe jag brukar titta snett på mot slutet av min femkilometersrunda nere vid årstaviken som jag kanske ska ta och bemästra om det nu är så fantastiskt bra. Nästa runda är planerad till på fredag så det är lika bra att jag börjar ladda. Jag tror faktiskt att jag ska nöja mig så den här veckan.

I samma tidning fanns det ett uppslag med vårens nyheter på skofronten. Ecco har lanserat skon BIOM som tydligen ska revolutionera löpningen som vi känner den. I stället för att dämpa och stabilisera som vanliga löparskor är de här tänkta att utnyttja vår rörelse under passet och på så sätt träna fötterna och ge oss en naturligare löpstil. Enligt uppgift ska den vara väldigt flexibel och kännas mjuk och stenhård på samma gång, hur nu det är möjligt. Det låter onekligen intressant och jag tror nästan att jag ska spetsa in mig på ett par. Snygga är de också. Det har även kommit nyheter på skofronten när det gäller gång och spinning, samt en ny fitnessko utformad för att man ska få samma känsla som om man tränar barfota. Nike Zoom Sister One heter kreationen som både är snygg och bra vad det verkar Me like! Hur många träninggskor behöver man på en säsong tror ni?

Jag läste någonstans att man helst ska undvika att träna ett dygn innan man tatuerar sig. Jag trodde att det hade något med blodets flöde och konsistens att göra och nöjde mig med att springa i måndags kväll och hoppade över styrkepasset i går morse. När jag satt nere i studion i går eftermiddag berättade Max för mig att det har med endorfiner att göra. Tydligen kan själva tatuerandet i sig upplevas som mer smärtsamt om man har fullt med endorfiner som pumpar runt i kroppen. Jag vet inte om jag kanske skulle ha skippat löpningen också för satan i gatan vad ont det gjorde i går. Jag hade för mig från förra gången att linjerna kändes värre än själva fyllningen men jag vette sjuttsingen. Redan vid första kontakten med nålen så insåg jag att det skulle bli tufft. I tre och en halv timme höll jag god min, sen gav Max upp och packade ihop för dagen, och jag har fortfarande fiskeländet kvar att fylla i!

På kvällen efteråt hemma hos Morbror var det idel omfamningar och armgreppande. Jag hade ingen aning om hur mycket folk håller på och tar en på armarna i sociala sammanhang men det fick jag smärtsamt erfara i går. I natt har jag sovit dåligt på grund av att tatueringen sitter på den sida jag helst sover på, och för att plasten som satt som skydd för all överbliven färg, blod och gegga prasslade så fort jag rörde på mig. Nu har jag vaknat till liv och försiktigt duschat och smörjt in skapelsen och oj vad ömt det är. hela armen känns stel och svullen och det gör ont ont ont. Men jag ska inte gnälla när det är självförvållat antar jag.

I kväll var det tänkt att jag skulle göra nya triumfer i löpspåret men jag vette katten om jag känner mig särskilt upplagd för det. Kallt är det också. Vinterns kallaste dag påstod Finaste att det var när han kom in i sovrummet för att säga hej då innan han begav sig. Kanske får det bli lite yoga i stället, om armen tillåter.

Dagstidningarna bjuder idag på en blandning av sött och salt. Bergs komun i Jämtland har det så knapert ställt att eleverna får ha hemkunskap utan mat. De ska alltså lära sig att laga mat i teorin. Och så undrar folk varför vi äter allt sämre. Jösses!
Minns ni kvinnorna som stod och högg ved på Sergels Torg i Stockholm för ett tag sen? Nu är upphovskvinnan Dorte Olesen på G igen med en ny uppseendeväckande händelse i storstaden. "Kvinnor och skottkärror" heter verket som låter ett antal kvinnor i övre medelåldern vandra genom staden under ett par dagar skjutandes på ett par skottkärror. Syftet med själva grejen är att få stockholmarna att stanna upp, och de lär de väl lyckas med antar jag.
För ett tag sen skrev jag om en artikel i tidningen IFORM där en forskare skrev att vi solade så lite att vi riskerade att drabbas av D-vitaminbrist. Nu kommer nya rön som gör gällande att lagom mycket sol kan förhindra uppkomsten av flera olika typer av cancer. Men hur mycket sol är då lagom? När vi ändå är inne på ämnet ljus. Ni glömmer väl inte att släcka lamporna på lördag? Flera kända byggnader och landmärken hakar på och står helt nedsläckta mellan 20.30 och 21.30. Här hemma råder det dock viss oro eftersom det tydligen är landskamp i fotboll precis då. Miljö före sport eller tvärt om?

Till skillnad mot förra gången när jag var ledig mitt i veckan har jag fått en hel del uträttat redan. Vaknade tidigt, satt och slöade framför dumburkarna ett tag innan jag fick eld i byxorna och städade, skurade, putsade och fejade. Nu har jag varit på lunch med Kim och lagat matlådor till resten av veckan. Jag tycker själv att jag borde ha en hel massa intressanta saker att skriva här nu när jag har så gott om tid men jag är helt tom i bollen. Det är som att hjärnan passar på att vila medan resten av kroppen håller sig sysselsatt med diverse tråkigheter. Jag märkte att jag var helt tyst och satt och stirrade ut i luften flera gånger under lunchen med Kim också. Trevligt lunchsällskap.

Surfade tidningarna i morse i jakt på intressanta artiklar att skriva om men hittade nada. Gårdagens löprunda känns av lite som en stelhet i kroppen och jag känner mig fullkomligt tillfreds med att ta mig en vilodag idag. Om en timme är det dags att fylla i tatueringen och sen bär det av raka vägen till förorten för att fira morbror som fyller år. Jag tror jag ska ägna den stunden som är kvar till att ta hand om tvätten från igår så hjärnan får vila lite till.

Jag är helt matt med en molande huvudvärk i nacken och bakom vänstra ögat. Redan när jag vaknade i morse ångrade jag mitt anfall av hybris när jag la upp ett stenhårt och orealistiskt löpschema. Det är långt ifrån första gången jag skriver in pass att springa flera månader i förväg för att sedan radera dem ett par veckor senare när jag inser att uppgiften är mig övermäktig. Idag har jag gått och oroat mig hela dagen för det första joggingpasset på 5 km på 27-30 minuter som redan där är långt över min vanliga kapacitet. Att ge upp redan första veckan skulle vara allt för nedrigt så mitt i mellan tvättandet och torktumlandet bet jag ihop och gav mig ut.

Redan från början höll jag ett ett mycket högre tempo än vanligt och var döende efter ca fem minuter. Höll ut hela vägen bort till järnvägsbron där jag faktiskt gjorde det förbjudna och gick i en minut medan jag hämtade andan och passade på att snyta mig. Då visade pulsklockan 14.47 och jag hade goda chanser att slå förra veckans tid på 34 minuter och 16 sekunder. På vägen tillbaka kände jag mig genast starkare igen, den korta vilan gjorde mer nytta än jag hade trott och jag orkade hålla högre tempo än vanligt på vägen hem också. Vid båtklubben tog jag en kort paus igen och promenerade i en minut. Klockan visade då 25 minuter och jag hade alla chanser i världen att ta mig i mål på under 35 minuter vilket hade känts helt okej med tanke på att jag faktiskt gått i hela två minuter. Styrkt av de möjliga framgångarna älgade jag på om om jag hade eld i baken och var så trött så jag stapplade fram mot slutet. De sista hundra metrarna sprang jag på ren vilja och förvånade till och med mig själv med mitt jävlar anamma. Klockan stannade på 30.44, mitt personbästa någonsin och inte alls särskilt långt från det utsatta målet. Mitt mål för säsongen är ju 5 kilometer på under 30 minuter och milen på under 60 minuter. På de sista två veckorna har jag förbättrat min tid på 4,8 kilometer från 37.06 till 30.44. En förbättring på ca sex och en halv minut. Det ser lovande ut.

I morgon är jag ledig och ska ta en skön morgon i sängen, käka lite frukost och fixa och dona här hemma innan jag möter Kim på stan för en trevlig lunch. Ytterligare lite tid att slå ihjäl innan det är dags för tatueraren att göra sitt. Sen är det raka vägen ut till förorten för att fira morbror som fyller år. Finaste ska för första gången bli introducerad för tjocka släkten. Det ser i alla fall jag fram emot.

Det härliga vårvädret som regerade tidigare under dagen gör så att det spritter i benen så att man längtar ut i löpspåret! Vi tog en riktig långpromenad hemifrån Skanstull till klättercentret i Solna innan vi mötte upp Jimmy och påbörjade dagens klätterpass. Pojkarna repade i en timme medan jag bemästrade alla blåa boulderproblem på övervåningen och sen hängde Finaste och jag där nere en stund. På hemvägen handlade vi mat och lagade fiskgryta med skaldjur och potatis både till middag och matlåda. Jag tog ett skönt bad och började läsa om matfusket i "Den hemlige kocken" som upprörde mig så mycket att jag blev tvungen att läsa om det jag läst högt för resten av familjen. Katterna verkade måttligt intresserade men Finaste reagerade på samma sätt som jag. Om det är någon mer än jag som lyckades undvika den här boken när det begav sig så rekommenderar jag den varmt.

Kvällen har jag tillbringat med att kolla upp årets löptävlingar och beslutat mig för att delta i vår ruset, parloppet, tjejmilen och bellmanstafetten. Funderar lite på midnattsloppet också men den banan skrämmer vettet ur mig. Vi får se. Målet för säsongen är som vanligt att springa 5 kilometer på mindre än 30 minuter. Det är tredje året i rad och jag har inte lyckats än. Third time is a charm?
Med den målsättningen faller det sig naturligt att fokus kommer att ligga på löpningen den närmaste tiden. Har hittat ett träningsschema för att toppa formen till tjejmilen med vår ruset som en bra indikator ungefär halvvägs. Det blir löpning tre gånger i veckan så får vi se sen hur jag gör med resten av träningen. Det visar sig när jag väl kommer i gång antar jag. Nu håller vi alla tummarna för att jag får vara frisk och skadefri hela säsongen.

Igår var en mycket konstig dag och natten var ännu konstigare. Jag kastades fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan fram och tillbaka, somnade helt utmattad för att bli väckt och uppjagad igen. Sov dåligt hela natten och vaknade med en känsla av obehag i kroppen och gråten i halsen. Allt kändes fult och fel. På något vis lyckades jag andas mig igenom det och vad som hade alla möjligheter att bli en riktigt kastastrofal skitdag har varit riktigt trevlig.

Med det samma efter frukost gick jag och la mig i sängen en stund igen för att vila och sen gav vi oss iväg till Brudberget ute på Ingarö på jakt efter boulderingområden. Vi hittade utan större problem och gick och klämde och kände lite på stenarna. Det var en fantastisk samling med stenformationer som jag aldrig sett maken till tidigare. Det var otroligt skönt att komma ut i naturen efter en hel vinter i stan. Jag är van att bo lite längre ut på landet och brukar få min beskärda del av naturupplevelser i vardagen, men här inne på Södermalm är det ont om frisk luft och fågelsång. Det första som slog mig när jag klev ut ur bilen i förmiddags var tystnaden. En hund som skällde långt borta, smältvattnets droppande, en hackspett på jakt efter mat och några nyvakna vårfåglar, annars total tystnad.

Efter vår upptäcktsfärd bland stenblocken gick vi en promenad i skogen och satte oss ner en stund i solen för att fika lite. Det är fortfarande lite för kallt och blött i markerna för att man ska vilja ge sig i kast med utomhusklättringen och vi behöver ett par paddor, eller madrasser, att lägga på marken under oss när vi bouldrar så vi inte slår oss när vi ramlar ner. Vi var inne i stan en sväng och undersökte hur mycket det skulle kosta om man skulle sy sig en egen padda men det visade sig vara mer än hälften så billigt att köpa en färdig så då får det nog bli så. Jag ska bara få lön först, betala räkningarna, tatuera mig, köpa quick draws, taklampa, tvättkorg, uggskor jada jada jada....

Jag går och laddar för en förändring på träningsfronten. Jag behöver ett schema och rutiner för att komma iväg över huvud taget och det var länge sen jag fick till ett upplägg som jag kände mig nöjd med. Jag hinner inte med allt jag vill göra och känner mig dålig och lat. Jag går ut stenhårt och bränner ut mig efter ett par månader med sjukdom och skada som följd. Jag tycker det är svårt att skilja på när man inte är sugen på att träna på grund av bekvämlighet och lathet och när kroppen faktiskt är trött och behöver vila och återhämtning. Jag vet inte om jag någonsin kommer att hitta den perfekta balansen mellan träning och vila. Jag funderar i alla fall på att lägga upp en lite mer långsiktig planering där jag fokuserar på tex klättring en månad och tar det lite lugnare med de andra träningsformerna, för att sen fokusera på löpningen ett par veckor och så vidare. Jag hoppas och tror att det kommer att underlätta för mig och jag tror dessutom att det är jättebra att variera sin träning. Man måste chocka kroppen! Det naturligaste nu när våren är i antågande vore att fokusera på löpning och klättring som är två utomhusaktiviteter för att spara gym och yoga till höst och vinter när man inte är lika sugen på att ge sig ut i skog och mark längre, men jag vill juh inte sluta med de två sista helt heller så jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Jag får fundera vidare helt enkelt.

Ibland slår jag till och med mig själv med häpnad. Hade bokat in dejt både till lunch och till middagen och träffade mer folk i går än jag sammanlagt gör på en vanlig vecka. Jag och Solen pratar ofta om energi, hur man laddar och om saker som gör en pepp. På sista tiden har jag stirrat mig blind på mat och träning, som i sig är viktigt, men att umgås med bra folk som gör en peppad, och att göra bra saker som man tycker är kul är minst lika viktigt. I går var en mycket bra dag med massor av skoj och skratt och vips känns allt annat mycket bättre oxå. Jag tror att jag är något på spåren här, igen. Dagens höjdpunkt var ändå när jag kom ner i källarn efter jobbet och hittade 500 kronor fastnålade på min jacka. Mer sånt!

Lunchen handlade mycket om jobb och framtid. Vad som är viktigt och värt att kämpa för och efteråt såg omgivningen inte riktigt likadan ut. På vägen från jobbet till middagen var jag så stressad att jag kom hela vägen till Hötorget innan jag insåg att jag hade glömt att byta från jobbtofflorna till ett par riktiga, och framför allt varmare, skor. Middagen var en minipromenad längst minnenas allé men även en hel del träning och relationer. J har blivit jätteduktig och börjat träna på lunchen med grabbarna från jobbet och sa något av det bästa jag hört på länge. Vi diskuterade hur svårt det kan vara att pressa sig själv till det yttersta när man tränar i gymet och J erkände att hon ofta fuskar och låssas att det att mycket tyngre än vad det egentligen är för att få ge upp fortare. "Den enda man lurar är juh sig själv. Så dumt verkligen, som att fuska i patiens." Underbart! Det var även en hel del andra bevingade ord som sades under denna kväll men de är inte tillräckligt rumsrena för att jag ska kunna återge dem här. L och jag bestämdes att ses på torsdag om två veckor igen och jag tror att en tradition är född. Mycket trevligt.

Onsdag och torsdag har varit träningsfria med undantag med en promenad till jobbet så i morse släpade jag mig iväg till gymmet. Det gick helt okej även om jag var sen dit och omotiverad i största allmänhet. Jag är desto nöjdare nu och slipper känna mig missnöjd och dålig. I helgen ska jag ta mig en ordentlig funderare över hur jag ska lägga upp min träning framöver så jag hamnar på en vettig och realistisk nivå utan att hela tiden gå runt och känna mig frustrerad över att jag inte hinner eller orkar med allt jag vill göra. Jag återkommer i ämnet.

Det kryper i kroppen idag. Jag tycker att jag borde träna nu på morgonen men känner inte riktigt för det. Jag är kluven mellan inställningen att träna gör man oavsett om man känner för det eller inte, och insikten om att jag borde vara lite snällare mot mig själv, så här sitter jag och gör varken bu eller bä. Det dåliga samvetet ligger som en klump i bröstet och jag intalar mig att veckan är långt ifrån slut, att jag fortfarande hinner klämma in fem pass innan söndag och att det är okej att vila två dagar på raken. Det går såddär. I stället läser jag igenom tidningarna och läser en glädjande svensk studie om att ljusterapi faktiskt hjälper för dem som lider av årstidsbundna depressioner. För oss som känner av årshjulets rörelser i både kropp och själ kommer det knappast som någon större överraskning men det är alltid trevligt när forskarvärlden kommer ikapp. Sen jag fick min gryningslampa har det varit mycket lättare att komma upp på morgonen men roligt är det ju inte. Det är konstigt att vi inte gör några fler justeringar i arbetslivet och samhället när så stor del av invånarna på de här breddgraderna känner av mörkret. Kapitalismen före allt!

Rent generellt verkar vi människor vara bra på att hetsa upp oss så till den milda grad att vi till och med blir sjuka av att hålla oss friska. Framför allt visar sig det här hos våra barn. I SvD kan vi läsa att från att ligga i topp i världen när det gäller barnhälsa blir våra små allt mer stressade och sjuka. Orsakerna kan vara många men just förväntan om att vi hela tiden ska känna oss så friska och pigga smittar av sig på våra barn.

"I våra ambitioner att nå topphälsa omdefinierar vi livet från fest och glädje till plikt och kontroll. Istället för att acceptera att livet består av utmaningar att övervinna betraktar vi dessa som hot mot vår trygghet. Föräldrarna överför sin oro till barnen."

Jag måste nog erkänna att jag känner mig en smula träffad av beskrivningen även om jag inte har några barn att smitta av mig på. Känslan av att jag hela tiden borde träna mer, äta bättre och aldrig lever upp till mina egna förväntningar gör antagligen mer skada än nytta. Varför ska det vara så svårt att vara nöjd när man faktiskt gör en hel del redan? Livet är inte enbart ett stort lidande. En av dagens höjdpunkter är mitt mellanmål på eftermiddagen som är gudomligt gott. Det är lättkesella med skivat äpple och kanel. Helt sjukt gott, massor av protein, nyttig frukt och kanel som höjer förbränningen. Sweet!

Finaste befinner sig vid ett vägskäl i arbetslivet där han lägger ner mycket tankemöda och jag hakar på och bollar med allt från att flytta till Thailand till att utbilda mig till Arborist. Det här med vidareutbildning är ett ständigt återkommande tema i mitt liv, antagligen för att jag inte kan bestämma mig för vad jag ska bli när jag blir stor. Problemet är att tiden går och jag nog får räknas som ganska så fullvuxen redan och fortfarande inte har en aning. Det finns så mycket som jag kan tänka mig att göra och innan jag har bestämt mig så hoppar man juh inte gärna på studiesvängen igen. Det ultimata vore att plugga på distans och jobba samtidigt men till vad? Jag känner mig rastlös och lite... Jag vet inte. Det måste hända någonting snart.

Underbara vårsol! Jag har sån tur idag att det vankas utomhusjobb i detta fantastiska väder. Visserligen nere på Stureplan så det känns inte helt avslappnat, men ändå. Man tar de chanser man får.

Efter måndagens framgångsrika löprunda och gårdagens gympass vaknade jag i morse med en trött och öm kropp. Finaste tog lite sovmorgon så jag skippade morgonträningen idag och dukade upp en långfrukost till oss. Oväntat lyx mitt i vardagen. Resten av morgonen har jag ägnat åt att slappa i soffan framför Vakna med the Voice och surfa igenom nätet i jakt på guldkorn. Läste en glädjande artikel i aftonbladets hälsoblogg om att det ska lagstiftas om nyttigare mat till skolbarn i den nya skollagen. Äntligen! Samma tidning har listat världens nyttigaste mat och glädjande nog ligger det nästan bara godsaker i topp.

Äpplen, björnbär, svart te, blåbär, broccoli, fullkornsflingor, körsbär, körsbärstomater, kaffe, tranbär, mörk choklad, grönt te, apelsiner, persikor, plommon, hallon, röda vindruvor, rödlök, spenat och jordgubbar. Mums! Bara att slänga ner i en mixer och blanda ihop.
Är man kvinna göre man sig icke besvär dock. Enligt en studie utförd av Folkhälsoinstituet lever männen ohälsosammare än kvinnorna, ändå har de sistnämnda fler sjukdagar. Boven i dramat heter Stress. Inte särskilt otippat kanske.

I går ringde de från Sthlm Classic Tattoo och talade om att de hade en återbudstid till mig redan på tisdag, två och en halv månad tidigare än den tid de hade att erbjuda från början. Jag har lämnat en skriftlig ansökan om att få ledigt på eftermiddagen så jag hoppas att det löser sig.

Idag är det ett år sen jag kastade mig upp ur sängen mitt i natten, satte mig i bilen och började köra runt i jakt på munkar att fira med. Det slutade med att jag blev sittande på Mc Donnalds i Akalla. Då hade jag äntligen lyckats överkomma en blockering jag levt med nästan hela livet, min vaginism. Det har varit ett händelserikt och kort år fullt av turbulens på kärleksfronten med ändå i lyckans tecken eftersom jag äntligen kan känna mig som alla andra. Jag har skrivit så mycket om vaginsimen redan, och jag känner inte för att grotta ner mig i någonting som inte längre är särskilt aktuellt men jag skulle ljuga om jag sa att den här dan inte betyder mycket för mig. Finaste tycker det känns lite obekvämt att fira mina framgångar eftersom de skedde med ett ex till mig men jag tänker ändå uppmärksamma den här dagen och ägna den åt att tänka på att livet är jävligt skönt ändå.

Jag tog mig till jobbet idag trots allt. En hjäteinsats från min sida med tanke på hur jag kände mig under gårdagen. Då lutade det åt sjukskrivning och elände större delen av veckan.

Måndagar är bra dagar då jag börjar tidigt och slutar det samma. Då hinner man med både det ena och det andra efter jobbet. Idag blev det matlådeproduktion och en löprunda vid årstaviken. För första gången i år var det helt okej väder att jogga i. Jag kände mig ganska så stark och tog rygg på ett par tjejer som lunkade förbi mig och förbättrade mitt personbästa med hela tre minuter. Nu ligger huvudvärken och gömmer sig bakom ögonen men jag tror att jag lyckas hålla den stången om jag kommer i säng inom en snar framtid. I morgon bitti är det gymet som gäller och på kvällen är det vårinspiration med Interflora.

Dagens roligaste var när jag kom ut i garaget på jobbet och såg att någon försökt att skrapa fram en ruta med isskrapan som inte existerar. Någon som var lite väl trött i morse kanske?

Min svåger med familj och min namne är med i dagens upplaga av city.

Förra veckan slappade jag till mig på träningsfronten igen. Finaste säger att mitt problem precis som för många andra är bristen på kontinuitet. Jag är inte nöjd med veckan om jag klämmer in mindre än 5-6 pass . Helst av allt skulle jag vilja få med tre joggingrundor, två besök på gymet, minst två yogapractice och lika många besök i valfri klätterhall. Ribban ligger skyhögt. Orimligt högt. Man behöver inte vara något geni för att räkna ut att det blir svårt att hinna med. För att inte tala om att man ska orka också. Ändå är det dit jag strävar och allt annat känns som ett misslyckande. Jag går runt med en ständig känsla av att inte vara tillräckligt duktig. Som att man inte har nog med sånna krav på sig redan med en framgångsrik karriär, ett passionerat och himlastormande kärleksliv och en hel drös med egna intressen. Jävligt lycklig ska man vara dessutom. Jag tror att jag borde försöka var lite snällare mot mig själv.

Det blev en helt okej kväll tillslut. Stilla softande i soffan med tända ljus och mysgos. Jag kan ändå inte släppa tanken på att helgen varit helt kass och bortkastad. Det jag går och längtar efter hela veckorna, räknar ner dagarna och peppar inför. Antiklimax. Det värsta av allt är att jag inte kan skaka av mig känslan av att jag har sabbat för Finaste oxå. Han har antagligen längtat lika mycket som jag, och var en oskyldig åskådare till hela det här spektaklet. Jag vill vara en bra flickvän, en stabil klippa att luta sig mot, en kärleksfull och trygg livskamrat. Inte den här varelsen som jag är just nu. Inte vet jag hur jag ska ta mig ur det heller. Jag har mina aningar om vad som kan tänkas hjälpa i alla fall. I går städade vi lägenheten så det är rent och fräscht här och i kväll SKA jag träna så slipper jag det dåliga samvetet i alla fall. Just det dåliga samvetet som ständigt gnager är nog det som urholkar mig inifrån. Laga mat, sticka lite på den andra sockan så jag slipper frysa om ena foten, anstränga mig för att vända det negativa till något positivt. Det är inte synd om mig. Jag har det bra, jag har all anledning i världen att må som jag förtjänar. Så!

Det är lite motigt just nu. Gårdagen började bra med vildmarksmässa och utförsäljning av fridluftsprylar i Slagsta där både jag och Finaste fyndade fina och bra saker. Jag köpte en Houdi från Houdini som jag trånat efter ett tag och en ryggsäck jag kan använda när vi vandrar i sommar. Den heter VauDe Versametric Proof 65+10 och är en vattentät historia i lagom storlek för lite längre vandringar. Efter indien när jag lärt mig att packa så himla lätt vette katten om jag inte skulle kunna ta med mig den på en längre resa oxå. Det var utförsäljning med 50% på hela klabbet så jag fick det till ett löjligt bra pris. Är bra sugen på att åka tillbaks och införskaffa mig ett ordentligt liggunderlag och en sovsäck som är mindre och tunnare än det åbäke som tål tolv minusgrader som införskaffades åt mig när jag gick i scouterna som liten flicka. När jag var på KC sist la jag förresten märke till att Houdini ställt dit en återvinningslåda för gamla träningskläder. Mycket bra initiativ!
På eftermiddagen igår var det fotboll för de som kände sig hågade så jag skjutsade ett gäng med grabbar till Övfre och passade samtidigt på att kolla läget på jobbet. Planen för resten av dagen var först träninge på gymmet, sen dammsugning och någon form av schalgeryra. jag har inte sett någon av delfinalerna men kände ändå att finalen kunde vara något för mig. Som melodifestivalen var förr om åren. Istället för att bli som jag planerat blev det ingenting. Jag blev sittande i soffan med en krypande känsla av dåligt samvete i hela kroppen för att jag inte tog mig för något, samtidigt som jag var för apatisk för att orka göra något åt saken. Resultatet blev i stället att frustrationen över att kasta bort en helg på ingenting började krypa sig på så till den milda grad att jag kröp ihop ovanpå överkastet i sängen och somnade tio minuter innan schlagerfestivalen ens hade hunnit börja.

I morse när jag vaknade kändes det ännu värre. Ont i bröstet, svårt att andas och jätteledsen. Ångesten sitter i hela kroppen och gör så att det känns helt omöjligt att ens lyfta på armen. Det är jättesvårt att förklara för någon som inte har varit med om det. Vi åkte för att handla och sen för att klättra. Jag kunde inte riktigt förmå mig till att ta mig ur bilen så jag blev sittande medan Finaste klättrade en stund. Väl hemma begav jag mig raka vägen till sovrummet för att sova bort resten av eländet. Sen började jag tänka om. Om nu större delen av helgen gått åt till att sitta och må dåligt över absolut ingenting är det väl upp till mig att se till att göra det bästa av situationen. Jag kröp till korset ute i köket, bad om ursäkt för mitt pubertala beteende och lovade absolution med det samma. Jag fick det fina och uppenbara men ack så förgängliga rådet att göra någonting jag mår bra av. Så självklart, så uppenbart så enkelt och jättesvårt när man mår skit och allting är skit. Nu har jag tänkt ljus och rökelse, bullat upp kuddarna i soffan och satt på Zack and Miri make a porno för att förhoppningsvis bli lite lättare till sinnet. Jag har ätit lite och satt på mig sköna kläder. Det kommer bli bättre.

En seg men bra dag. Lyckades släpa mig iväg till Urban Outfitters på lunchen och shoppa upp presentkortet jag fick i födelsedagspresent av mina kollegor. Jag gillar deras grejer men de är nästan alltid för dyra så jag gav mig av raka vägen mot reaavdelningen. Hittade en väska som egentligen är ganska så tråkig men helt okej när man tänker på att den tidigare kostat 800 kr och jag fick den för 149 kr. Sen jag kom hem från Thailand har min fina Svenskt Tennväska varit totalt försvunnen. Jag har letat och letat men den står inte att finna någonstans. Jag är hundra procent säker på att den var i lägenheten när vi åkte så rent logiskt borde den juh finnas här någonstans kan man juh tycka. Jag fyndade en fin stickad mössa som kändes mycket roligare än de jag redan har och ett skärp till Finaste som faktiskt inte var på rean. Endast det bästa är gott nog. Nu har vi ätit och druckit gott och sitter som två jästa pösmunkar i soffan och väntar på att få gå och lägga oss. Laddar batterierna inför morgondagens mässbesök. Eventuellt får vi sällskap av Jimmy och hans kompis och kanske även Svåger med bihang av form av Kasper. Sen är det tydligen någon form av värstingmatch i fotboll och medan Finaste röjer runt på stan i bästa huliganmaner tänkte jag försöka smita ner på gymet och ta igen det som jag missade i morse. Dammsuga står även på dagordningen men det kan jag tänka mig att skjuta på framtiden.

Roligaste saken som hände idag; En kund ringde och ville skicka blommogram till "nedre gärdet". Vid närmare efterforskningar visade det sig att hon menade "området kring Karlaplan". Om bostadsinnehavarna i detta fashionabla kvarter i folkmun känt som Öfvre Östermalm fick reda på att deras kvarter associerades med någonting som hade med ordet "nedre" att göra skulle de antagligen sätta champagnen i vrångstrupen.

Jag skriver det här med andan i halsen. Planen var att jag skulle upp och äta frukost med Finaste i morse för att sedan gå till gymet och träna innan jobbet. I stället vaknade jag tröttare än döden med en lite fadd smak i munnen och en vag känsla av att jag nog fick i mig lite väl mycket både vin och mat till middagen i går. Efter lite rekognosering började gårdagen så smått åkterkomma till mig. En helt vanlig torsdag med det undantagen att jag precis som vår kronprinsessa hade namnsdag. Jag mötte faktiskt hennes trolovade Daniel i Sahlénhuset där jag hade införskaffat pannkakor. Jag har en vana på torsdagarna som några av er kanske skulle kalla för ful. Dagens lunch kostar 72 kronor för avhämtning i restaurangen vilket jag tycker är lite väl mycket för ett par pannkisar. Min strategi är att lasta takeawaylådan proppfull med exakt 12 pannkakor och två småburkar med sylt som jag sen fördelar jämt över lunchen både på torsdag och fredag. Mina kollegor tycker att jag är oerhört småaktig och pinsam.Anyhow. Styrkt av lunchen kämpade jag på med mina sysslor och hade just tagit mig an den otroligt vidriga diskbänken nere i verkstan när jag blev angenämt avbruten av mina kära föräldrar om kom för att överlämna namnsdagsgåvor i form av jordgubbar och choklad. Mycket trevligt! För att ta udden av det hela passade de även på att överlämna en räkning i min ära som grädden på moset.När lilla visaren på klockan äntligen hade segat sig förbi siffran sex mötte jag upp Lisa på fridhemsplan för en bit mat och en stunds umgänge. Hux flux stod det en flaska vin på bordet än the rest is history.

Det blev ingen träning och inget annat heller. Jag somnade om och snoozade i oändlighet och sitter nu här med en mössa på huvudet och känner mig ofräsch eftersom jag inte ens orkat tvätta håret. Jag får försöka sköta mig desto bättre i helgen för att kompensera detta lilla snedsteg och har stuvat om i träningsschemat så jag ändå ska få till två stykepass den här veckan. I morgon förmiddag ska vi göra ett besök på vildmarksmässan och på söndag blir det klättring. Och i kväll blir det tacos och ännu mera vin antagligen. Livet är hårt.

Jag har sen flera år tillbaka haft samma startsida i min webbläsare. Ett klick för skogen köper upp gammal skog i sverige och finansierar det med hjälp sponsorer som betalar för att få visa upp sig på sidan. Om sju dagar går köpfristen ut på Verle gammelskog och det behövs mer pengar. Allt ni behöver göra är att gå in på sidan och klicka en gång om dagen, eller ännu bättre, investera i en tall. Skynda fynda!

En lugn morgon med yoga och frukost i katternas sällskap. Vi har en bra morgonrutin nu för tiden, och jag trivs med att ha ett par timmar för mig själv när jag startar dagen.

I går kväll plöjde jag igenom vad pressbyrån hade att erbjuda i tidningsväg på träningsfronten. Jag blev positivt överraskad av tidningen IFORM som jag från början trodde var träningstidningarnas version av hänt extra. Detta baserade jag till stor del på att det på framsidan lockar med att det nu äntligen är möjligt att punktförbränna fett, något som de flesta vid det här laget har gett upp hoppet om. När man väl har bläddrat sig igenom tidningen och läst en hel hög med andra intressanta artiklar och notiser visar det sig att det hela faktiskt är ganska så intressant om än en smula tvivelaktigt. Det handlar om fenomenet BioSignature, en "vetenskap" framtagen av träningslegenden Charles Poliquin som hävdar att kroppens förmåga att lagra fett på olika ställen handlar om hormonobalans i kroppen som går att styra med kost och träning. Så långt är allt bra, det finns utförliga illustrationer där kroppens 12 olika problemområden tas upp med hänvisningar till vilka ämnen i kroppen som är boven i dramat. När man läser vidare visar det sig dock att kost och träningsråden är ungefär samma för alla olika problem. Dra ner på kolhydraterna, styrketräna och se till att få ordentligt med sömn. Knappast några revolutionerande nyheter.I samma tidning tipsar de om tjänsten www.minmusli.nu som är latmansvarianten för dem som inte orkar blanda sin egen müsli. Bara att klicka ihop din egna blandning och goffa i sig. Kravmärkt, ekologiskt odlat och bra på alla sätt och vis. Saltåkvarn är det som tagit detta fantastiska initiativ.

Läste en artikel på SvD om Johan Demner som efter en livskris där han bland mycket annat fick prova på mindfullness. Jag vet inte vad själva terapiformen eller träningen i sig går ut på men det jag fastnade för var hur Johan valde att gå vidare efter att han friskförklarats. Till skillnad från många andra så tog han med sig det han lärt sig, bokstavligt talat. Så ofta han kan och hinner sätter han på sig hörlurarna till mp3-spelaren och lyssnar på de skivor han fick med sig från terapin. Jag gillar tanken! Jag vet att Finaste har ett par band med någon form av yogameditation liggande i skåpen som han lyssnade mycket på när han gick ute på Väddö. Jag skulle utan tvekan kunna tänka mig att ta för vana att lyssna på något liknande så ofta vardagen tillåter. På väg till jobbet, på lunchen, i bilen på väg med en leverans. Okej det sista kanske inte var så bra om jag blir så avslappnad att jag glömmer bort att köra bilen. Ni fattar grejen i alla fall.

Ikväll blev det ingen träning heller så hela dagen blev en skön och välbehövlig vilodag. I stället har jag köpt upp mig på en hel hög med tidningar som jag tänkte skulle ge mig lite motivation och pepp medans jag laddar batterierna. Jag har helt klart en tendens att gå ut stenhårt och överträna mig tills jag blir sjuk och jag måste nog ta och inse att jag inte behöver träna på elitnivå för att må bra. I morgon bitti blir det lite yoga och som det verkar nu blir det trevligt umgänge med Lisa efter jobbet på kvällen. Det är inte bara bra mat och träning som ger energi, att umgås med bra människor och ägna sig åt saker man tycker om är en lika bra boost, om inte bättre. Mer sånt!

• Basmüsli med havregryn, majsflingor, dinkel med mera.
• Qinoapuffar i lösvikt.
• Rostade solroskärnor.
• Rostade pumpakärnor.
• Hela linfrön.
• Hasselnötter.

Servera med varma hallon och blåbär eller granatäpple och filmjölk eller yoghurt. Kasta ner en näve i degen när du bakar och ät en näve som mellanmål tillsammans med en frukt.

Medan jag äter frukost bestående av fil med äpple och hemmagjord müsli, en rågmacka med kalkon och keso och ett ägg uppdaterar jag mig på dagsnyheterna. Baffin babes är en norsksvensk kvartett som bestämt sig för att ge sig iväg på en 80 mil lång skidtur i arktiskt klimat och plötsligt känner jag mig inte särskilt vältränad och äventyrlig längre. Jag brukar vara sugen på att prova det mesta i äventyrsväg men när det gäller vandring och långturer så känner jag mig en smula skeptisk. Det hela går ut på att gå och gå och gå, eller i Baffin Babes fall skida, skida, skida med tung packning på ryggen utan att någonsin komma fram. Jag fattar det inte riktigt. Kanske får man acceptera att man är en medelmåtta och nöja sig med den nivån man ligger på.

Jag är petig med min mat, det är lika bra att erkänna på en gång. Jag lägger ner mycket tid och möda på att se till så att jag får i mig en välbalanserad och nyttig kost bestånde av mycket protein och långsamma kolhydrater. Jag försöker äta var tredje timme för att hålla blodsockret på en jämn nivå och för att undvika att gå in i väggen. För det mesta går det bra men det är klart att även jag syndar i bland. Särskilt på helgerna slinker det ner en chipspåse eller två, och frukostarna har en tendens att bli lite mer extravaganta än vanligt. Nere på Ringvägen här runt hörnet har de en fantastisk brunch som jag hallucinerar om nästan varje helgmorgon när jag vaknar med äggröra, toast, bacon och amerikanska pannkakor. Lagom är för det mesta bäst och om jag inte fick trycka i mig lite onyttigheter med jämna mellanrum skulle vardagen bli allt för grå och tråkig. Man ska nog akta sig för att bli så manisk att man gör som 48-årige Boris Isayev från Ryssland som fick i sig 43 stycken bananpannkakor under en tävling, och som sedan dog av sviterna. Smakar de ens i närheten av bananpannkakorna jag åt i Thailand så dog han i alla fall lycklig.

På tal om matvanor. Svd publicerar idag en mycket missvisande artikel på sin hemsida. Det faktum att folk äntligen börja sluta med konstgjorda lättmargariner med tvivelaktigt innehåll för att istället gå över till smörprodukter med rent fett som är lätt för kroppen att bryta ner är väl snarare en god nyhet än något annat. Väntar med spänning på vad Kostdoktorn har att säga om det hela.

Läkarbesöket igår gick över förväntan. Vårdcentralen liknade ingenting jag tidigare upplevt av den anledningen att alla läkare var svenska. I förorten där jag är van att söka vård är merparten om inte alla doktorerna och patienterna av utländsk härkomst och om jag kan uttala namnet på mina recept ser jag det som en seger. Jag bör antagligen tillägga att jag inte lägger någon som helst värdering i detta, bara en stillsam iakttagelse och förvirrade funderingar om varför det är så.

Anyhow, doktorn var seriös och profesionell. Han lyssnade och tog mig på allvar, något jag inte heller är van vid. Saken är den att jag sen ett par veckor tillbaks har bestämt mig för att sluta med lyckopillren jag knaprat sen cirka 2 år tillbaka. Jag har ingen aning om varför jag bestämt mig för att göra det här just nu. Kanske för att jag känner mig full av pepp och energi efter Thailandsresan, för att det blir ljusare och ljusare för varje dag som går och för att livet faktiskt är helt okej nu för tiden. Dessutom har jag juh äntligen blivit av med vaginismen och då kanske jag inte har så stora anledningar att må dåligt längre. Den som lever får se men jag kände i alla fall för att göra ett försök att sluta. Målet måste väl ända vara att klara av att leva ett långt och lyckligt liv utan kemiska tillsattser. Han tyckte väl att jag gått ut lite väl hårt när jag bestämde mig för att halvera min dos hux-flux och med tanke på alla utsättningssymtom jag fått så kan jag väl inte göra så mycket annat än att hålla med. Gjort är gjort och nu är det bara att köra på ända in i mål. Jag ska hela mig själv med träning, bra mat och socialt umgänge istället.

I kväll var tanken att jag och Titti skulle åkt och klättrat men hon fick förhinder så nu är jag i valet och kvalet. Kroppen är trött och stel efter de senaste dagarnas träning och vila är underskattat har jag hört. Därför tar jag det lugnt den här morgonen och ligger kvar i sängen med två nyvakna katter, Vakna med the Voice på TV:n och datorn på magen. Jag kan utan svårigheter tänka mig att tillbringa kvällen på samma sätt, eller kanske med att äntligen sticka klart min första raggsocka ever. Titta så duktig jag är!

Gissa om jag var glad över att jag fick min löpträning undanstökad i går när jag vaknade i morse och snön bara öste ner. Dessutom har jag sovit som en klubbad säl hela natten och vaknade i stort sett i exakt samma ställning som jag somnade i gårkväll. Ytterligare en fördel av träning. Pälsade på mig ordentligt med kläder och tog en kort löprunda på väg till gymmet för att slippa trängas på maskinerna när jag ska värma upp. Snön var blöt och tung och fastnade under sulorna och gjorde det nästan omöjligt att lyfta på fötterna över huvud taget. Väl på gymmet blev det först fokus på rygg och axlar innan jag slängde in lite bröst och ben på slutet eftersom det inte blir någon mer styrketräning förän på fredag. Magen har jag fortfarande ont i sen genomköraren i söndags så den fick nöja sig med det som krävs av de andra övningarna och benen var fortfarande trötta sen gårdagens löpning så det blev lite halvhjärtat och haffsigt.

Nu är jag i alla fall hemma igen för frukost nummer två och en stunds mys och vila i hemmets lugna vrå innan det är dags att ge sig iväg till jobbet. Jag föredrar juh att träna på morgonen men att spöa på kroppen så hårt som jag äntligen har förstått att man måste göra när man styrketränar om man vill få resultat kan få förödande konsekvenser på den efterföljande arbetsdagen. Jag orkar knappt lyfta ut disken ur diskmaskinen, hur ska jag orka lyfta jordsäckar och tunga krukor? Nåja. Jag har en tid hos farbror doktorn i eftermiddag och sen ska jag bara ta det lugnt och pyssla här hemma var det tänkt. It's gonna be great!

Jag har en bild i huvudet om hur skönt det kan vara att springa. Låta kilometer efter kilometer försvinna under fötterna, sträcka ut steget, låta lungorna fyllas med frisk luft och tankarna skena fritt. Någon enstaka gång har det känts just så men för det mesta är det bara jobbigt. Kanske för att jag saknar kontinuitet när det kommer till löpningen, precis som när det kommer till all annan träning. Jag tränar nästan jämt, men träningen tar sig olika former hela tiden. Det kanske inte spelar så stor roll egentligen. Idag var det jobbigt precis som det ska vara när det var länge sen sist men det är fanimej så mycket skönare efteråt! Det faktum att tvätten blev färdig i maskinen medan jag ansträngde mig gör det hela ännu bättre. I morgon är det tisdag och jag har en tid hos farbror doktorn på eftermiddagen så det blir en kort arbetsdag för min del. Dagen börjar desto tidigare nere på gymmet kl 06.30. Förhoppningsvis har träningsvärken efter fredagens utfall gett med sig tills dess. Maken till muskler att ta lång tid att återhämta sig.