Jag pratade som hastigast med en vän i går. En gammal flamma. Det var eoner sen och ingenting sånt alls, men vi håller kontakten i perioder. Han och tjejen jobbar och sliter som djur för att samla ihop pengar till en långresa. Australien, Nya Zeeland, Thailand och Vietnam. Säkert ett fantastiskt äventyr, men jag kan handen på hjärtat säga att jag är fullkomligt nöjd med den resa som jag och Finaste står inför. Visst det kommer dröja ett par år innan vi kan ge oss iväg på en resa som varar nån längre tid, samtidigt är vi båda övertygade om att vi kommer kunna fortsätta leva som vanligt, om än med några modifikationer. Ett par vänner till oss hade sin tre dagar gamla son med sig till klättercentret när det begav sig. Jag kan tycka att det kanske var lite väl tidigt för honom att kravla runt i all smuts, svett och krita men jag hoppas och tror att vi inte kommer att hamna allt för långt efter. Jag tror det är livsviktigt att man i alla fall försöker att fortsätta leva som man gjorde innan, även om det kanske är naivt att tro såhär sex månader innan nedkomst. Ni har fria händer att visa det här inlägget för mig när jag sur och trött sitter här och klagar över blöjbyten och vaknätter. Nu ska jag åka till Fjällen och hämta hem fadern till mitt blivande barn. Later!

Redan i går när jag hade pratat med Finaste och fått mig ett ordentligt skratt över hans dråpliga eskapader kände jag hur det lättade lite, och när jag vaknade i morse var huvudvärken jag dragits med de senaste dagarna puts väck! Aaaahhh vilken befrielse! Låg kvar i sängen och gosade in mig ett par timmar extra bara för att det var så skönt och kände allt mer att bebben i magen var väldigt sugen på pannkakor. Egentligen var h*n det redan i går men då var jag inte i stånd att stå i matoset vid spisen. Fram med en av mammas antika kokböcker och skrida till verket. Den lilla detaljen jag missade var att förr i tiden lagade man alltid mat till ett helt kompani, så tusen miljarder pannkaksvändningar senare kunde jag äntligen sätta min utsvultna kropp ner i soffan och smaska i mig godsakerna. Tre stycken fick jag i mig innan det tog stopp och nu har jag ett helt berg av pankisar kvar i kylen. En teori om mitt krassliga allmäntillstånd de senaste dagarna är vajsing på blodtrycket så idag tänkte jag skräpa mig på matfronten och se till att äta ordentligt heeeela tiden, även om man inte blir så hungrig av att sitta och slöa hela dagarna. Jag har även kommit fram till att det är helt okej att inte göra någonting idag. Jag ska sitta här i mammas nattskjorta med en filt och datorn i knät och bara ruttna. Inga måsten, inget dåligt samvete. Bara koma och vila. Sköööönt.

Jag har fortfarande svårt att fatta att det är nån där inne i magen. I början var jag trött och mådde illa, kände av magen och en hel del annat. Nu mår jag prima, och känner mig stundtals riktigt smal och snygg. Helt fel. Alla symptomen är borta, vilket tydligen är helt normalt enligt alla experter, men ändå. Läskigt! Det är tre veckors lång väntan kvar till ultraljudet där vi förhoppningsvis får se ett litet hjärta slå där inne, för nån annan koll på att det faktiskt växer som det ska har jag i nuläget inte. Det är svårt att inte oroa sig, och det är ångestframkallande att veta att min oro påverkar lill*n där inne. I am damned if I do and damned if I don't.

I ärlighetens namn kan jag erkänna att jag har jävligt tråkigt här ute på landet just för tillfället. I vissa perioder har jag kunnat sitta här ute flera veckor i sträck och bara luktat på blommorna, men jag får inte riktigt till det den här gången. Kanske för att jag inte hade något stressigt jobb att ta ledigt från den här gången så jag verkligen kunde gå in för att uppskatta lugnet. I stället är jag rastlös, och framförallt ensam. De senaste dagarna har jag dessutom haft en envis spänningshuvudvärk som jag inte blir av med. Jag är van vid att sova bort eländet, eller i värsta fall döda den med ett par starka tabletter. På grund av det nya lilla livet i magen får jag inte ta något starkare än Alvedon, och redan där sätter det dåliga samvetet in. Tänk vad en sån stor tablett gör på en liten parvel som bara är 10 cm lång. I går kväll gick jag till sängs med mammas nackkudde och hoppades att lite sömn skulle göra susen. När Sol väckte mig vid fyra i morse blixtrade det värre än någonsin i huvudet och jag kravlade mig upp för att knapra i mig en liten bit hårt bröd och en Alvedon. I morse när jag vaknade fick jag några sekunders respit när jag kände mig lätt och lycklig i hela kroppen, men så fort jag började röra på mig kände jag att skiten sitter kvar och lurar bakom ögonen. Låg kvar i sängen så länge som möjligt för att slippa röra på mig och nu sitter jag här i valet och kvalet och funderar på om jag orkar yoga eller inte. Kanske kanske kan det lösa upp spänningarna i rygg och nacke så jag får lite lugn och ro på den fronten. Inte är Finaste här och kan massera bort eländet heller.

Han har hört av sig ett par gånger och verkar ha det bra. Efter ett par mindre missöden är han nu på vandrande fot på väg in i Norge med packningen på ryggen och vandringskängorna på. Jag har mer eller mindre bestämt mig för att åka upp dit och möta honom när han kommer tillbaka till fjällstationen, problemet är att ingen av oss vet riktigt när det blir. Svårt med planering när jag först måste stänga ner och samla ihop katter och pinaler härifrån innan jag kan bege mig hem till stan, packa tvåmannatältet och sen resa iväg igen. Jag räknar med att vara kvar här ute idag i alla fall. Det är fint väder och om jag ser till så att jag kommer igång och gör något, vad som helst, innan koman och apatin får tag i mig som den fick i går så borde jag kunna sysselsätta mig en stund i alla fall. I morgon kanske jag börjar tänka så smått på refrängen, jag tycker bara så synd om katterna som har det så bra här ute.

I går började det hända något konstigt. Eller så konstigt är det inte egentligen, bara att det började så plötsligt bara från den ena dagen till den andra. Wynja började släpa in näbbmöss i parti och minut. Levande och döda, la dem på hög på köksgolvet och jamade konstigt åt mig. Jag antar att det är fihihihina presenter. Jag visar min otacksamhet genom att jaga ut de som fortfarande lever med sopborsten och de som gått hädan kastar jag i soppåsen. Droppen kom i går när jag hittar en liten förvirrad näbbmus som sitter och käkar på en död polare precis bredvid brödrosten. Han smaskade så högt att jag vaknade på soffan. De åkte ut med huvudet före båda två. Cirkusen fortsatte nu på morgonen och jag har redan tappat räkningen. Jag har två teorier, neh tre förresten.
1. Wynja känner av att jag saknar Finaste och känner mig ensam så det här är hennes sätt att försöka göra mamma glad igen.
2. Wynja börjar tröttna på lantlivet och försöker psyka mig till att packa in henne och syrran i bilen och åka hem till lugnet hemma i lägenheten.
3. Wynja oroar sig för att bebben i magen får för lite mat och drar sitt strå till stacken genom att försöka föda mig med möss.
Sol har inte släpat hem ett enda byte än, men hon har visat tidigare att hon är den bättre jägaren och har lärt sig av sina misstag. Tar hon med ett byte hem så blir hon oftast rånad av storesyrran som gladeligen mumsar i sig godsakerna. Ergo gör hon bäst i att gömma undan sina skatter på valfri åker någonstans i närheten.

Annars händer det inte så mycket. Jag längtar efter Finaste men inte så mycket efter att åka hem. Tanken på att jag antagligen blir sittande hemma i lägenheten hela hösten skrämmer slag på mig och jag är i desperat behov av att komma på en plan för vad jag ska ägna mig åt. Jag har sökt ett par distanskurser på högskolan så jag har något att ägna dagarna åt. Jag ska hjälpa en granne här ute med hans hemsida, och sen antagligen göra samma sak med Morbror. Har jag tur kanske jag får reparera och sy lite nere på Kapellmakeriet oxå. Ekonomiskt klarar jag mig utan problem men jag är rädd att jag ska bli galen av att bara gå hemma och dra. I ett kort ögonblick slogs jag av genidraget att jag skulle börja jobba som volontär på katthemmet igen, tills jag kom på att gravida kvinnor helst inte ens ska tömma sin egen kattlåda. Inte helt ultimat med andra ord.

Det blir mer hektiskt än man tänkt sig när man ska vara ledig i skärgården. Folk som kommer på besök, och annat folk som man ska hälsa på. I går åkte vi en sväng in till Norrtälje för att inhandla nödproviant och sen tog Finaste bussen tillbaks in till Södermalm och jag tog bilen ut till landet och katterna. I morse vaknade jag i lagom tid för att hinna snygga till lite här ute och sen hämta mamma vid vaxholmsbåten. På vägen hem från bryggan plockade vi både hallon, blåbär och smultron som fick agera lyxig sommarlunch. Min mamma är en skämtare av högsta rang som skickar lustiga sms när hon sitter på båten och har tråkigt. Ingen tvekan om var jag fått min sjuka humor ifrån.

Annars händer det inte så mycket. Jag känner mig piggare och mår bättre, så pass bra att jag börjar oroa mig för att något är fel. Jag känner mig inte gravid längre eftersom graviditet hittills har förknippats med illamående och trötthet som båda nu är ett minne blott. Det blir ett glapp på några veckor nu innan ultraljudet och innan jag känner några rörelser där innifrån då själva bristen på kommunikation är ytterst frustrerande. Hur ska jag kunna veta att h*n har det bra där inne lixom? Jag antar att jag får andas, försöka ta det lugnt och inte oroa mig så mycket. Lättare sagt än gjort.

Jag har alltid hört folk säga att man plötsligt har så mycket vänner när man har sommarstuga eftersom alla vill komma och våldsgästa. Så till den milda grad att en egna semestern inte blev så avkopplande som de hade hoppats på tack vare allt matlagande, sängbäddande och uppassande. Jag har inte märkt av detta fenomen tidigare år men får smaka lite på det nu och förstår inte alls vad det gnälls om. Det är juh underbart! Jag, Finaste och katterna får vara på hemmaplan och hålla hov medan folk kommer och uppvaktar och säger 'Ohhh' och 'Aaaah!' när de slås av hur mysigt och fint vi har det här ute. jag gillar det. Vi har det förspänt och har en separat gäststuga för dem som vill ligga över, och nära till sjön med brygga för den som kommer med båt. Det är perfekt! Varma tankar och enormt mycket tacksamhet till Föräldrarna som ödmjukt låter oss får vara här ute ett par veckor medan de själva sitter och svettas i stan. Kärlek!

Jag börjar vakna till liv så smått. Det räcker med åtta timmars sömn per natt igen, kanske i kombination med en liten tupplur i nya fina hängmattan efter lunch. Känns som att jag kommit tillbaks till världen efter tre månader i dvala. Kanske kan det ha att göra med att Finaste är här ute med mig och vi faktiskt pratar, promenerar, jagar daggmaskar, fiskar, lagar mat, älskar, bråkar och håller igång. Jag har precis varit och rensat grannens land på jordgubbar och rabarber, plockat ut en paj ur ugnen som samma granne ska få vara med och mumsa på så fort Finaste kommer tillbaks från fisket med fångsten som vi förhoppningsvis ska äta till middag i kväll. Annars blir det falukorv.

Kl fyra i morse kom Wynja in i sovrummet och förkunnade att solen hade gått upp och att det var dags att släppa ut henne och syrran. Då hade jag sovit i fem timmar och kände mig konstigt nog klarvaken och fullkomligt oförmögen att somna om igen. Två timmar senare kom Sol in för att påminna om att dörren fortfarande var stängt. Då trotsade jag alla mina modersprinciper och kastade handgripligen ut henne och stängde dörren. Jag måste få sova! Nu sitter jag nyvaken och yrslig med bomull i huvudet, antingen för att jag sovit för länge vilket jag inte tror, eller för att jag ville sova så innerligt att jag gjorde det lite för bra. Djauren är ute och spankulerar i omgivningarna och jag har ätit en macka som landat i magen. Nu för tiden är det inte superbra att yoga på fastande mage även om man gör det på morgonen, och det är nog så det får bli idag.

Senare i eftermiddag ska jag sätta mig i den stekheta bilen och styra kosan in mot södermalm. Där ska jag kika på bajenmatch tillsamans med Finaste och sen få krypa ner mellan lakanen i den oäktenskapliga och så otroligt sköna sängen och bara mysa. Där har jag aldrig problem med att sova. I morgon har jag lite ärenden att uträtta och sen åker vi båda tillbaks ut till landet och spenderar ett par dagar tillsammans i den svenska skärgården. Det ska bli skönt.

Ibland känner jag att jag gärna skulle slippa hela grejen. Slippa bli tjock(are), slippa finnar på ryggen, tröttheten, den totala bristen på ork och kondition. Kunna skaffa mig ett jobb och ha något att göra på dagarna. Som det ser ut nu ser jag väl fram emot att sitta hemma i ungefär två år framöver, och det känns inte så.... Stimulerande. Samtidigt har jag juh valt själv. Att fuska mig in på arbetsmarknaden för att sen blotta magen och annonsera min kommande mammaledighet hade varit fullt möjligt under första trimestern, men det kändes aldrig okej. På en ny arbetsplats vill man göra ett bra första intryck, bli omtyckt och göra bra ifrån sig. Inte hamna i skamvrån det första man gör och sen oroa sig för hur stämningen är när man kommer tillbaks ett och ett halvt år senare. Jag är medveten om att det är så de flesta gör, och kanske så jag oxå borde ha gjort. Nu är det mer eller mindre för sent. Det syns mer på mig för var dag som går och det minskar mina chanser att få ett jobb markant. Istället sitter jag vid datorn, läser böcker, städar och plockar, försöker få tiden att gå. Jag vet att det är fullkomligt normalt att känna såhär i perioder, men det gör det inte lättare för det. Man ska juh vara glad när man väntar barn men jag kan inte förlika mig med känslan av min nya kropp. Jag är van att ha kontroll, känna mig stark och smidig. Inte fet och oformlig. Jag väller över och sväller ut åt alla håll och kanter. Och det här är bara början. Jag hoppas att det vänder om ett par veckor. När jag börjar lysa på det där sättet som gravida kvinnor tydligen gör. När jag börjar se gravid ut i stället för tjock i största allmänhet. När jag orkar gå till brevlådan utan att ladda i tre timmar innan och sen sova lika länge efteråt. Jag längtar verkligen dit.

Mycket hände i helgen, och mycket avhandlades. Jag sitter här med ett nytt lugn och en skön ro i kroppen och hoppas och tror att det vänder nu. Kattburarna är redan framställda och psykar ut pälsbollarna med sin blotta närvaro. Inköpslista är mer eller mindre redo i bakhuvudet, och packlistan likaså. I går var en ovanlig dag när jag både orkade klättra, styrketräna lite och sen dessutom städa hela lägenheten grundligt i flera timmar. Det var inget planerat men det känns bra att det förhoppningsvis kommer vara relativt rent och fräscht när vi kommer hem igen. Finaste blir kvar och jobbar ett par dagar till, och jag kommer hem över dagen eller natten mot slutet av veckan för att uträtta några ärenden innan vi åker ut tillsammans igen. Hur länge han orkar och har tålamod att stanna vet jag inte men jag räknar med att övriga familjen blir kvar tre veckor ungefär. Vad vi ska göra där ute helt ensamma har jag inte riktigt planerat, men det löser sig säkert. Annars får jag väl komma hem igen. Nu frukost, sen handla mat, packa bilen och drrraaaaaa!

Mitt sug efter att baka på sista tiden kan kanske ha något att göra med att jag har en bulle i ugnen. På smällen, på tjocken, havande, gravid, befruktad och besudlad. Allt det där. Det har pågått ett tag nu, därav allt gnällande om trötthet och oförmåga att orka träna. Idag är vi i vecka 11+5 och det är hög tid att berätta för omgivningen enligt alla böcker som berör ämnet. Jag har hintat lite tidigare, om gravidyoga och konstiga cravings, och de närmaste och viktigaste har så klart vetat om det ett bra tag.

I morse var jag på Ekens MVC och kollade så att allt stod rätt till. Jag är nästan pinsamt frisk och kry, varken HIV eller Hepatit B och alla värden är precis som de ska. Som grädde på moset fick jag även höra de små hjärtljuden. Svosh, svosh, svosh, svosh, svosh... 155 slag i mintuen tickar på där inne och det råder tydligen en febril aktivitet. Jag skäms lite över att jag lyssnade utan att Finaste fick höra. Jag hade tänkt fiska upp mobilen och spela in det hela, men allt gick så fort och jag kom mig inte för. Om ungefär en månad är det dags för ultraljud och då får vi båda vara med och titta och vinka. Tills dess underhåller jag magen med yogamantra och kattspinnande. Sämre kan man ha det.

-"Jag tror att jag har kommit på en till affärsidé gumman!"
-"Nu, bara såddär?"
-"Mmmmm. Fast jag är lite osäker på om det är en affärsidé eller ett terrorhot..."
-"Ooookej?"
-"Jag tänkte att jag ska ta över Internet. Alla använder ju det!"
-"Oj! Ja, jo. Fast du vet väl att Internet bara är en fluga hjärtat?"
-"Jo jag vet, men ändå. Just nu verkar det ju vara poppis."
-"Hur hade du tänkt bära dig åt då?"
-"Jag vet inte riktigt. Vi får fundera vidare på det."
-"Det blir nog bra."

Regnet kom tillslut och med den lugnet. Jag har varit seg idag. Som om gårdagens energi och aktivitet måste betalas på något sätt. Har i alla fall ätit bra och varit nere på ICA och hämtat mitt bokpaket från Bokus. Nu har jag proppat bokhyllan full, tömt kattlådan och klippt klorna på odjuren så jag kan ha dem i knät utan att rycka till av smärta. Serien för dagen blev andra säsongen av Dexter, och efter tre avsnitt inser jag att jag redan har sett alla tolv avsnitten. Hur trött får man bli egentligen? Finaste kämpar på som ett djur och syr nere på kapellmakeriet men har lovat att komma hem snart och mysgosa lite. Jag tror jag ska ta och laga en omelett till oss.

På sista tiden har det kliat som fasiken i baknerven men jag har inte kunnat förmå mig till att sätta igång att producera. Problemet är inte brist på ork eller motivation utan snarare att allt som bakas måste tas om hand på något sätt. I går hade vi lite köttfärsås kvar här hemma sen vi gjorde lasagne i helgen, så jag passade på att göra chili con carne och baka ett gott bröd till. Receptet kommer från Tasteline men jag modifierade det lite och bytte ut vetemjölet mot dinkel- och grahamsmjöl. Som bonus pillade jag ner fetaost, gröna oliver och soltorkade tomater. Supergott som jag antagligen får frysa in om vi ska hinna äta upp det innan det blir dåligt.

Ingredienser

• 1 paket jäst, (50 g)
  
• 1 l vatten
  
• 1 l dinkelmjöl
  
• 5 dl grahamsmöl
  
• 0,5 dl olivolja, till bakning
  
• 1 tsk salt
  
• 1 msk flingsalt
  
• 1 dl olivolja
  

Tillagning
1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Smula ner jästen i ljummet vatten ( 37 grader). Blanda ner salt och 0,5 dl olivolja. Tillsätt vetemjölet, lite i taget och rör till en slät deg. Degen ska vara lös och inte som en vanlig fast bröd deg.
3. Smörj en djup plåt med 0,5 dl olivolja. Häll upp degen i plåten och låt jäsa i ca 20 minuter. Häll över 0,5 dl olivolja innan gräddningen och toppa med flingsalt. Grädda i mitten av ugnen i ca 45 minuter.
4. Lyft ut brödet ur plåten och låt svalna på ett galler med en handduk över.

I går var en mycket bra dag. Svalt och skönt ute med gott om syre att andas, underbar lunch ute på Rosendal med Finaste och Svärmor, gott om energi till att städa, fixa och dona. Idag känner jag mig inte riktigt lika pigg och alert men det är ändå stor skillnad mot innan. Focaccian jag bakade till middagen i går funkade bra som en ohälsosam frukost och nu funderar jag på om det är okej att bädda ner sig ännu längre ner i soffan och avnjuta några serier medan regnet trummar mot fönsterrutan. Finaste har kommit loss från jobbet lite tidigare än beräknat och som det verkar nu är det bara en och en halv vecka kvar tills vi alla fyra kan åka ut till landet. Jag måste vara hemma till mitten av nästa vecka och påanmäla mig igen på AF eftersom a-kassan är dumma i huvudet men sen är det bara att packa och åka. En vecka ensam där ute med katterna känns mycket mer lockande än tre, och det kliar i fingrarna efter att få bege mig ut i skog och mark för att plocka smultron, blåbär och lingon. Kanske är det i år vi ska lära oss skilja på kantarell och flugsvamp oxå.

Jag vaknade i morse med vetskapen att jag inte hade en tillstymmelse till kattmat någonstans i skåpen. Lyckades köpa mig lite tid genom att erbjuda skinka tänkt att hamna på smörgåsen men det vara bar en tillfällig lösning. Nu har jag varit ute en vända och handlat Whiskas, jäst eftersom jag är så otroligt sugen på att baka, lite frön och nötter till den hemgjorda müslin och en chokladcroissant till undertecknad. Nu har katterna ätit och jästen har hamnat i en liten glasburk i kylen för att förlänga hållbarheten tills jag tar mig i kragen och faktiskt bakar. Jag älskar att baka kakor och bröd och grejer, men nackdelen är att det ska ätas upp sen oxå. Varken jag eller Finaste är så sugna på att vräka i oss bakverk i den mängd jag skulle vilja producera dem. Kan jag börja sälja nere på gatan tro?

Helgen var mycket trevlig med ettårsjubileum, födelesdagskalas i solna och klättring två dagar på raken. Det var länge sen jag var så aktiv på klätterfronten och i går orkade jag knappt en meter över marken. Jag sket i vilket och greppade alla handtag inom räckhåll. Mycket roligare och lättare på det viset och lite träning blir det säkert i alla fall. Finaste var inte i högform han heller med skavsår från nya fina skorna och ont i fingrarna och vi konstaterade efteråt att det här var första gången som vi faktiskt gjort som vi sagt att vi ska göra så många gånger. Åka dit och hänga lite på väggen bara för att det är roligt. Resten av kvällen tillbringade vi i soffan i olika stadier av koma innan jag gav upp och kröp ner under täcket.

Jag har äntligen hittat en sida som tar upp allt jag undrat om yogan. Har varit helt inställd på att anmäla mig till en kurs efter sommaren men det känns lite onödigt att börja om från början när det säkerligen måste gå att justera min nuvarande practice. Nu har jag läst på vilka asanas jag bör undvika eller anpassa så nu är det bara att köra. I morgon. Idag ska jag vila, fortsätta göra rent ugnen när mirakelmedlet jag nyss sprutade på har verkat klart, promenera ner till kapellmakeriet och äta lunch med Finaste och Svärmor och kanske bänka mig hemma i soffan och kolla på lite serier. Det var längesen sist och jag ligger sjukt långt efter men har å andra sidan massor att se fram emot. It's gonna be great!

Nu är det inte alls meningen att det här ska bli någon gnällsida men idag är verkligen inte nån bra dag. Ont i magen hela natten med dum matsmältning och krångliga tarmar som bråkar med mig. Vaknade för ett par timmar sen i en stekhet lägenhet som till och med får katterna att ligga utslagna i lägenheten och flämta. Gårdagens välsignade svalka var mycket efterlängtad och gjorde så att jag till och med orkade ta mig till gymmet en runda. Idag är planen att jag ska släpa mig ner till badet en sväng för att sola och kanske simma lite om jag orkar. Trodde att det värsta illamåendet var borta men när jag ställde mig för att steka blodpudding nyss var det väldigt nära att jag fick upp frukosten igen. Blodpudding som är så gott. Nu har jag lyckats tvinga i mig en hel skiva och sitter i stället och filosoferar över fenomenet med män som inte stänger skåpluckor efter sig.

Jag är sedan länge medveten om att killar inte är så mycket för att bädda sängar eller fälla ner toalettringen efter sig, men i flera av mina förhållanden har även skåpluckor som står och fladdrar på vid gavel varit ett återkommande tema. Vad är dealen lixom? Tar det för lång tid att stänga efter sig? Tycker de om att sitta och kika in i skåpen från olika håll i lägenheten för att se vad de har där i som en slags inventarie och klapp på axeln åt sig själva som varit så duktiga att samla på sig saker? Annars är det jag som mår bäst av att få packa upp matkassarna och fylla skafferiet efter en rejäl storhandling. En kvarleva från stenålderssamhället skulle jag tro. Är det här något liknande? Lämnar man luckorna på glänt för att snabbt kunna sträcka sig in efter ett vapen när mammutarna anfaller? Ett köp fullt med luckor som står och svajar i vinden gör mig nervös och orolig och jag tillbringar hela dagarna med att gå och stänga dem känns det som. Är det bara jag?