Ett axplock. Fler bilder i Resedagboken.

Två timmar tills taxin kommer och hämtar. Minst två uppgifter kvar i skolan som det vore bra om jag hann med innan, om inte annat för att slippa stressa häcken av mig när vi kommer hem. Jag tror att vi är så gott som packade, pass, prit p-piller och piletter. Planet lyfter 17.45 och vi är framme på Kos vid halv elvasnåret i kväll. Sen ska vi åka båttransfer och säkert lite buss på det innan vi är framme på hotellet. Det kommer att bli en lång dag men det är jag övertygad om att det är värt. Ha det så bra i höstrusket era gråsälar! <3

I går var sannerligen ingen rolig dag. Eller jo merparten av den var helt okej. Fint väder och fika, vila och lugn stund med katterna och social och trevlig samvaro ute i Tyresö med ännu finare väder och pooldopp. Sen blev blodsockret lite för lågt för mig och bebben och hela helvetet bröt lös. Finaste älskade minsann inte mig längre, hade aldrig gjort det och skulle aldrig komma att göra det heller. Jag var inte alls glad över att vara med barn och skulle bli världens sämsta mamma som bara lackade ur på sitt lilla foster när de ålade runt (bra ord åsa!) i magen. Jag var arbetslös och med min uppsagda lägenhet snart hemlös eftersom jag inte stod ut en sekund till här hemma i lägenheten och soon to be ensamstående mamma med två katter. Party. Som en trilskande femåring petade jag halvhjärtat i maten som Finaste lagade åt mig, grinade högljutt och dramatiskt, stirrade ut i tomma intet och gick tillslut och la mig i protest. Jag tänkte aldrig mer äta mat och aldrig mer kliva upp ur sängen heller! Möjligtvis för att öppna sovrumsfönstret och kasta mig ut från tredje våningen, men jag var osäker på om det var tillräckligt högt för att döda mig eller om jag bara skulle bli patetiskt skadad och sen få ligga där nere på gatan och skämmas.

I morse mådde jag om möjligt ännu sämre men lyckades tjuvkoppla mig förbi min hjärna på något sätt och satte mig hålögt vid frukostbordet och tvingade i mig lite mat. Följde med till KC mest för att jag inte klarade av att sitta hemma och dumglo längre, för någon vidare energi i kroppen hade jag direkt inte. Tog en liten promenad förbi Norra begravningsplatsen för att undanröja ett dåligt samvete hos min mamma och gjorde lite höstfint hos mormor och morfar. Jag gick rakt på graven fast det var åratal sen jag var där sist, rev bort lite gamla isbegonior och nån heliotrop som stod och skämdes och planterade lite nytt. Av den korta promenaden på tio minuter tillbaks till KC blev jag helt anfådd och bestämde mig där och då för att skita i klättringen. I stället tittade jag på när Finaste och hans nya klätterkompis gick från klarhet till klarhet och låg och latade mig på boulderingmattorna. På hemvägen var vädret på tok för fint igen för att gå in så vi tog en promenad runt Kungsholmen bland alla andra söndagsflanörer. Jag med mina lösa fogar och Finaste med sin sträckta ryggmuskel. Varsina rullatorer hade varit på sin plats. Vi gjorde ett kort stopp på Muffin Bakery för muffins och latte i solen innan vi släpade oss tillbaks till bilen. Nu är det tvätt och allmänna reseförberedelser som gäller. I morgon ska jag åka med katterna till förorten och städa och dammsuga, för innan de är borta är det fan ingen idé. Jag känner mig fortfarande inte superuppåt men jag äter och pratar och är med i matchen och på tisdag går flyget mot sol och värme. Det kunde inte komma mer lägligt.

Ibland räcker det med att öppna garderoben och släpa ut liket i dagsljus för att det ska torka ihop och förminskas lite. Jag tänker att om jag nu haft en lugn och snäll bäbis i magen som aldrig gav något livstecken ifrån sig hade jag väl sprungit på ultraljud flera gånger i veckan bara för att försäkra mig om att den inte är död. Farhågorna om att jag kommer få en hyperaktiv liten unge som brås på tok för mycket på sin far lever kvar dock, men klarar jag av honom så klarar jag väl av en liten minikopia oxå. Tänk om vi skulle få en tjock liten lat buddhabebis som aldrig orkade göra någonting annat än att proppa i sig puré och titta på teletubbies framför tv:n. Det vore juh katastrof.

I går var det öppet hus på Kapellmakeriet och vi höll på att förbereda oss hela dagen. Mina kära föräldrar och min svärmor träffades för första gången och jag tycker nog att det hela avlöpte väl. Det är skönt med en familj som är anpassningsbar i alla möjliga olika sammanhang och tillställningar så man slipper skämmas. Jag tror att jag har ärvt de egenskaperna faktiskt. Nu har vi varit uppe med tuppen (tycker jag i alla fall) och städat undan festligheterna och konstaterat att vi har på tok för mycket snacks och sprit över för att det ska vara hälsosamt i fortsättningen. Vi kastade faktiskt en hel del, men vissa saker är faktiskt inte meningen att de ska förfaras. Nu är Finaste och klättrar medan jag och katterna vilar lite i soffan och jag funderar på hur jag på bästa sätt ska ta tillvara på det fina vädret som lockar utanför fönstret. Först en dusch och sen får vi se vad jag hittar på.

Det är lika bra att jag kryper till korset. Jag tror att jag har min första moderskapskris. I början av graviditeten kunde man läsa metervis om vad som hände med det lilla knytet från vecka till vecka. Hur det gick från en anhopning celler till ett litet embryo, till foster och så vidare. Oron över att någonting skulle gå fel var konstant, mycket på grund av den totala brist på insikt i vad som faktiskt händer där inne. Hela grejen kändes overklig och skrämmande, men jag intalade mig att det skulle bli bättre vi passerat de fasansfulla första 12 veckorna då missfallsrisken minskar drastiskt, när vi fick se bebben för första gången på ultraljudet och slutligen när h*n börjar ge sig till känna genom att sparka och leva rövare i magen så att jag kan känna det. Alla de tre milstolparna har vi nu passerat och jag har aldrig känt mig så omoderlig som nu. Meningen med hela grejen är väl att man ska gå runt och titta på de där bilderna vi har uppsatta på kylskåpet och ge ifrån sig små hänförda ljud, eller att man ska stanna upp i det man håller på med för att brista ut i ett fånigt frånvarande leeende varje gång man får sig en spark på urinblåsan. Jag blir bara irriterad över att bli störd medan jag försöker plugga/sova/whatever och tycker att hela grejen är obehaglig. Som om jag håller på att bli magsjuk eller har en alien i magen. Att det faktiskt är ett liten barn jag går och bär på är så overkligt och främmande att det inte får att ta in hur mycket jag än försöker.

Jag ligger vaken flera timmar varje natt för att min dygnsrytm tydligen redan håller på att vänja sig vid nattvak och amning var trejde timme och försöker föreställa mig hur det ska bli. Sen, efter förlossningen. Kommer mitt liv som jag hittills känt det att vara slut? Kommer jag aldrig mer få fem minuter för mig själv att bara sitta och slöglo framför tv:n? Ta sovmorgon i sängen och somna om gång på gång på gång? I böckerna står det nu en trött liten kort anteckning om vad som händer varje vecka men inte ens det känns särskilt intressant. Jaha, nu har den fått hår på huvudet. Jaha, nu är den täckt av fosterfett. Jaha, jaha. Och kalendern är redan fullproppad med kurser, träffar och annat livsnödvändigt man måste hinna med innan förlossningen. Bläh! Det måste vara något fel på mig som är så oengagerad i mitt eget barn. Just nu är jag rädd för att jag kommer att bli en väldigt dålig mamma.

Åh goda gudinna! Ledklättringskursen i går var så otroligt mycket roligare än jag hade förväntat mig, och gick mycket bättre än jag trott. Hittills är det mest Finaste som har ledat av den enkla anledningen att han klättrar bättre, men jag gick minsan inte av för hackor heller. I kväll ska vi tillbaks för att avsluta kursen och få våra röda kort som berättigar oss till att ledklättra själva i alla Sthlms klätterhallar. Jag är mäkta stolt över denna bedrift med tanke på att jag nog trodde att jag skulle behöva öva lite till innan jag fick kortet, och för att jag faktiskt är gravid i sjätte månaden när jag gör det. Lite stolt kan jag väl få vara över mig själv?
Kursen innebar tre timmars intensiv klättring upp och ner på väggen vilket är ovanligt mycket för mig i dessa dagar. Väl hemma orkade jag duscha och äta maten som Finaste ställde fram på bordet framför mig, sen var det dags för sängen. Tolv timmar senare är jag utvilad i huvudet men otroligt trött i kroppen. Av den enkla anledningen tänker jag vara extremt snäll mig själv idag. Jag sov så länge jag ville, jag tänker äta precis vad jag vill och planen är att sitta så still som möjligt och plugga fram tills i kväll när det är dags för sista rycket på väggen.

Besöket hos MVC gick bra. Bebben växer och frodas och hjärtat slår som det ska. Det börjar bli väldigt mycket möten och träffar man ska boka in nu innan förlossningen. Först de vanliga besöken hos Barnmorskan en gång i månaden fram till slutet när det blir en gång varannan vecka. Ovanpå det går jag parallellt hos deras doktor för att hålla lite koll på min psykiska hälsa samt att planera hur vi ska tackla hela vaginsmproblematiken när det väl är dags att föda. Visserligen är jag botad på så sätt att jag kan ha sex som alla andra och uppenbarligen bli gravid, men hela den här cirkusen med gynundersökningar är fortfarande lite av ett projekt så det kanske kan behövas lite övning där. Sen kommer föräldrarutbildningen i tre delar, mamma- och pappaträffar samt informationsmöte hos Försäkringskassan för att få lite pejl på det här med föräldrarförsäkringen. Och det är antagligen bara början. Åh jag glömde förlossningskursen på yogan oxå. Ja jävlar.

Jag fick min efterlängtande kurslitteratur så småningom, och första uppgiften ska vara inlämnad i morgon så det har varit läsning tills ögonen blöder som stått på agendan idag. Jag är ovan vid högskolestudier och har inte riktigt fått kläm på HUR man ska läsa. Det vill säga, hur noggrant, hur mycket, eller vilka delar av böckerna helt enkelt. Nu har jag kämpat mig igenom hela texten som uppgiften grundar sig på och bortsett ifrån att det stundtals var en smula förvirrande så var det även väldigt intressant. Nu ska jag bara sova på saken så jag kan komma fram till ett ställningstagande för att sen skriva min text och skicka in den. En annan jättebra grej med skolan är att jag faktiskt medan jag läser inte tänker på någonting annat än just det jag läser om. Annars har jag haft få stunder de senaste sex månaderna då jag inte varit väldigt medveten om att jag är gravid. Missförstå mig inte, jag vill inte glömma eller förtränga detta faktum på något sätt, men ibland är det skönt att bara vara sig själv som på den gamla goda tiden, utan konstiga kroppsliga symptom, nervositet och förväntan inför det stora som är på väg att hända. På tal om det så letade jag fram ett gammalt inlägg från i våras då jag var ute på stan och provade bikinis inför sommaren. Intet ont anande om att jag snart skulle växa ur dem allihopa. Jag minns att jag vid den tidpunkten inte var helt nöjd med min fysiska uppenbarelse. Tydligen tillräckligt för att publicera bilderna på bloggen, men ändå. Putade inte magen ut lite väl mycket, kunde inte midjan ha varit lite smalare, låren lite mindre? När jag tittar på bilderna nu tycker jag att jag är hur snygg som helst och jag skulle lätt kunna döda någon för att få se ut så igen. Tids nog. Det är som det ska vara, men det är ändå en konstig grej att helt plötsligt tvingas vara okej med att vräka i sig mat och annat smarrigt och se siffrorna på vågen öka för varje vecka som går.

Det finns gränser för hur mycket information min svamp till gravidhjärna kan ta in i ett svep så efter ett par timmars nötande gav vi oss ut i det fina vädret för lite kvalitetstid. Efter att ha uträttat ett par jobbärenden åt Finaste och en jättegod brunch i sällskap av sjöfåglar och andra lördagsflanörer på ett oväntat café beläget precis vid vattnet i Botkyrka, hamnade vi så småningom i Paradiset. Det är ett jättefint naturreservat mitt emellan Huddinge och Haninge där det fanns gott om skog och promenadleder av olika längd att välja på. I ett ögonblick av hyrbris protesterade jag när Finaste föreslog den kortare femkilometersslingan och insisterade på att jag minsann orkade med att gå den längre rundan på nio kilometer. Efter ungefär en fjärdedel började jag ångra mig så smått men jag är inte den som gnäller och det var en fin promenad ändå. Väl framme vid bilen igen ca två timmar senare var jag oerhört tacksam för det stackars bortglömda äpple som låg och skramlade i botten av ryggsäcken. När vi var hemma igen kastade jag mig in i duschen och tog sen en tupplur på ett par timmar för att nollställa hjärnan innan det var dags att slå upp böckerna igen. Finaste har ivrigt påhejad av katterna lagat massa god mat till oss och jag har mest suttit bakåtlutad i soffan med magen i vädret och antingen en katt eller en bok i knät. Jag har det verkligen bra.

Planerna för gårdagen var lunch med Sol ute på universitetet och sen vidare till förorten för umgänge med föräldrarna. De sistnämnda ändrade sig i sista sekund och blev kvar på landet i det fina vädret och jag hamnade i stället tillbaka i stan i jakt på ett fik med fungerande trådlöst nätverk. På andra försöket lyckades jag och fick faktiskt riktigt mycket gjort på skolfronten. Hemma blir det mest slösurfande med avbrott för kelsjuka katter som kräver uppmärksamhet och inte mycket verkstad. Jag vet inte om jag har hunnit nämna det bland allt barvagnssvamlande men jag har alltså börjat plugga på distans nu i höst för att ha något att göra om dagarna. Jag läser 'Pedagogik och vetenskap 30p', 'Naturvetenskap och religion 7,5p' och 'Helighetens döttrar 7,5p'. Jag var i valet och kvalet in i det sista angående vilka kurser jag skulle läsa och har därför inte hunnit beställa all kurslitteratur i tid. Nu loggar jag in och kontrollerar de olika boksiternas bevakningslistor lika besatt som en svartsjuk älskare och spårar mina paket flera gånger om dagen. I nuläget har jag gjort allt jag kunnat utan böcker men om jag har förstått allt rätt borde en av böckerna dimpa ner i brevlådan redan i dag, och resten borde komma senast i början av nästa vecka. Jag fick ett sms i natt från posten om att de fått ett paket till mig, men det kan juh betyda precis vad som helst. Jag vaknade flera gånger i natt med grov prestationsångest över de kortfattade och inte alls särskilt väl formulerade svar jag skickade in på några av uppgifterna sent i går kväll. Det ska vara så jävla märkvärdigt och ordbajsigt hela tiden och jag orkar inte. Är det verkligen så farligt att erkänna att man tycker att alla nya begrepp är förvirrande och lite skrämmande? Vi får väl se när svaren börjar droppa in om jag blivit helt idiotförklarad eller om vi kanske är fler som gärna mjukstartar lite.

Planerna för dagen är tillverkning av müsli, dammtorkning, dammsugning, eventuellt skurande av golv om det behövs, tömning av kattlåda, hämtning av bokpaket om jag har tur, lite mera pluggande på String där nätet fungerade eller nere på kapellmakeriet, lämna tillbaka den gigantiska och missklädsamma bikinitoppen i storlek 70F (!!!) jag köpte inför greklandsresan som jag antagligen aldrig kommer att visa mig offentligt i, samt förberedelser av middagsmaten. Så ska vi klättra när Finaste har jobbat klart oxå. Hinner jag med hälften blir jag nöjd. Bäst att sätta fart.

Det här med att vara gravid är en hel vetenskap. Hur ska man göra saker, vad ska man köpa och framförallt när ska man göra det? Hela tiden ligger oron för att någonting ska gå fel och lurpassar och man vill juh inte köpa på sig barnvagn, spjälsäng, bilbarnstol osv och så blir det ingen bebbe. Å andra sidan kan jag känna att jag behöver gå och klappa på små söta kläder i den overkligt lilla storleken 50 för att fatta att det faktiskt inte bara är gaser som bubblar i magen. Överallt kraxar olyckskorparna. "Inte handla för tidigt, inte handla för tidigt." För de har minsan alltid minst en smarrig missfallshistoria att dela med sig av. Varför är det så? Det föds ändå jävligt många friska och normala barn, men sånt hör man aldrig talas om. Istället är det historierna när allt går fel som folk känner sig nödgade att dela med sig av till mig. Tror de verkligen att jag vill höra?

Jag gillar visserligen att handla saker, men det bor en liten smålänning i mig för jag har ingen lust att lägga ut en förmögenhet på alla de tusen miljarder saker man tydligen måste ha när man får barn, särskilt med tanke på att mycket av det kommer att behövas under så himla kort tid. När det kom till barnvagn kikade jag länge på en polsk variant vid namn Nowalex som har en återförsäljare i sverige och som går att beställa på nätet. För ungefär en fjärdedel av priset för en svensktillverkad vagn fick man liggdel, sittdel, sovpåse och en bilbarnstol som även gick att montera på chassit till vagnen och den fanns i massa fina färger. Jag lusläste alla forum på nätet efter omdömen och rosorna var lika många som risen. Jag var i valet och kvalet. Även om jag är sniken ville jag juh ha en bra vagn till vårt barn.

För ett par veckor sen hittade jag den perfekta barvagnen på blocket. En BRIO Happy med ljusgrön liggdel och en knallgul sittdel, ihopfällbart chassi som utan problem får plats i bilen (som om det finns något som inte får plats i den) och handtag som går att fälla upp så att även jag får plats med vagnen i den minimala hissen vi välsignats med i huset där vi bor. Mycket bättre än allt det gråa, beiga, bruna och svarta som annars finns där ute när man shoppar begagnat. Idag hittade jag en artikel i GT om Nowalexvagnen som gick sönder i trapphuset och höll på att ta livet av lilla bebben som låg i och känner mig om möjligt ännu mer nöjd med mitt köp. Katterna flyttade genast in både i korgen under vagnen och i själva liggdelen så nu ligger hela kalaset ihopfällt och gömt under en filt. I en låda i skrivbordet ligger det en jättesöt pyjamas från H&M med fina små ugglor på och en brun fleeceoverall med luva och små öron. Plus några plagg till som jag gömt för Finaste eftersom han är övertygad om att vi kommer att få så mycket saker så det bara är dumt att gå och köpa. Det stämmer säkert men jag gillar att handla, och jag vill gärna välja någonting vårt barn har på sig själv. So sue me!

I tidningen idag hittade jag även de här söta små buddhapäronen! Gao Xianzhang tröttnade på vanliga tråkiga päron och har ägnat de senaste sex åren av sitt liv till dessa små sötnosar. Jag tror att de smakar himmelskt!

Var tar tiden vägen? Jag jobbar inte, så det kan jag juh inte skylla på. Visserligen hjälper jag till så ofta jag kan och behövs nere på kapellmakeriet, skolan har börjat så smått och tar upp en hel del tid. Jag tar hand om hemmet, städar, diskar, tvättar och så tar jag hand om mig själv, magen och katterna. Det är tidskrävande det också. Ändå känns det som att tiden går otroligt långsamt när man tänker på att det har gått 20 veckor sen vi fick reda på att vi skulle få barn. Å andra sidan rusar veckorna förbi och innan jag vet ordet av är det fredag och helg igen. Inte för att det spelar så jättestor roll egentligen.

I morse var jag på en infoträff på MVC för blivande mammor. Jag har en bild i huvudet om hur andra gravida kvinnor ser ut. I 45-årsåldern, risigt hår, dålig hy och Gudrun Sjöden-outfit. Jag kunde inte ha mer fel. De såg ut som jag hela bunten, varken äldre eller yngre, större eller mindre. Barnmorskan var rolig och lättsam men målade upp bilden av det kommande moderskapet som en smula... ansträngande. Vilket det säkert är, men man behöver kanske inte måla fan på väggen redan, eller? Hon tog fram en docka av en nyfödd i vad jag antar är naturlig storlek och en stickad tutte för att demonstrera amningsteknik. Sen visade hon på sig själv hur barnet beter sig. Tydligen pickar det som en höna efter tutten när den blir hungrig, då gapar den som en krokodil för att sedan suga sig fast som en blodigel. Är det försent att ändra sig tror ni?