Jag vet inte ens vart jag ska börja. Möte med en läkare på MVC i morse tillsammans med Finaste. Jag trodde att vi skulle göra upp en handlingsplan inför förlossningen först och främst med tanke på min tidigare vaginism och de eventuella komplikationer vid en gynundersökning som kan komma därav. Delvis hade jag rätt men mest skulle vi förbereda oss på den tragedi som kommer att ske i och med förlossningen på grund av min psykiska historia. Jag har kämpat lite i motvind på sista tiden med dåligt samvete över bristande entusiasm inför hela graviditetsgrejen som jag misstänker inte är helt okej att känna, samt lite andra sensationer som foglossning med ständig ryggvärk, en sprängfylld buk och en allmän känsla av otyplighet och fetma med mera. Nu får jag även lägga till skulden av att vårt barn kommer att födas med abstinens på grund av de lyckopiller jag ätit under hela graviditeten.

Med det samma när jag plussade tog jag själv initiativet att trappa ner medicinerna med avsikt att sluta helt så fort som möjligt, men det avrådde både barnmorska och läkare ifrån å det grövsta. Tydligen är effekten värre om jag slutar och antagligen börjar må dåligt igen än vid den lilla lilla dos kemikalier som möjligen passerar över till bebisen. Jag läste på lite själv för att försäkra mig om att jag inte begick något misstag men överallt där jag läste var råden de samma. "Fortsätt med den medicin du redan äter. Du har fått den av en anledning och så länge mamman mår bra så mår barnet bra, dessutom är det viktigt att vara väl förberedd för den ansträngning det innebär när barnet väl kommer." Ändå kändes det så fel idag.

Vi vill så klart båda att vårt barn ska få en så bra start i livet som möjligt. Nu kommer det antagligen inte att bli så och det är mitt fel. När vi väl är på BB kommer vi att få stanna minst i 48 timmar för att en barnläkare ska kunna hålla uppsikt över andningen som tydligen kan påverkas lite vid abstinens efter den medicin jag äter. I handlingsplanen står även att jag ska hållas under uppsikt så jag inte drabbas av nån amningspsykos och att jag ska vara noggrann med min sömn och antagligen kommer att behöva sömntabletter. Finaste har blivit informerad om vilka varningstecken han ska leta efter senare när (inte om!!) jag blir deprimerad hemma så han kan ringa MVC och be om hjälp samt blivit förvarnad om att han får räkna med att ta nattvaken i början medan jag ligger och sover tablettruset av mig. Jag känner mig helt omyndigförklarad och utdömd som världens sämsta mamma innan jag ens har fått en chans att försöka.

Nu torskar Bajen Trelleborg oxå. Perfekt.

Helgen har gått i tidsfördrivets tecken. Långpromenader, långkok, umgänge och filmmaraton. Tända ljus, rökelse, kattgos och en överdrivet stor och tung mage. I morse ställde jag veckarklockan för första gången sen jag vet inte när och begav mig till Haninges arbetsförmedling för ett informationsmöte om en yrkesförarutbildning för kvinnor som de fått för sig att jag ska gå. Den jättetrevlige mannen som handplockat mig tack vare mina trädgårds- och anläggningskunskaper hade med flit delat upp oss i små grupper om fyra för att få igång en bra dialog med många frågor och synpunkter. Det hela är utspritt på totalt 21 veckor där det ingår ett c-körkort, en massa kravutbildningar för att få köra tung trafik, körkort för hjullastare (som tydligen är ett finare ord för traktor, i alla fall så är den gul fick jag veta) och annat bra, i alla fall om man får det gratis. Ganska så snart visade det sig att min granne närmast till vänster redan hade ett C-körkort sen tidigare och alltså inte riktigt var i behov av den specialkomponerade utbildning med fokus på anläggning som det informerades om. Lite senare kröp det fram att tjejen en plats bort var gravid och planerad att föda någongång i april och alltså inte var direkt lämplig att hoppa ut och i lastbilar och traktorer i den närmsta framtiden. Min granne till höger hade en långresa till australien inbokad i februari sen lång tid tillbaks som redan var betalt och klar och var alltså inte heller aktuell för just den här omgången. Kvar satt jag i min jättestora skjorta och försökte knöla in magen under skrivbordet för att inte avslöja min belägenhet. Jag tyckte så synd om farbrorn med det brinnande engagemanget för kvinnor i blåställ som kör lastbil. Ingen vidare utdelning från det mötet inte. Bättre lycka nästa gång.

Nu sitter jag nere på Kapellmakeriet efter att ha lämnat tillbaka bilnyckeln och försöker bestämma mig för vad jag ska göra resten av dagen. I en perfekt värld skulle jag ta och traska hemmåt, kasta in ett par maskiner tvätt och dammsuga medan de går men jag har verkligen ingen lust. Det jag känner för är att sätta mig på något mysigt kafé i det höstruggiga vädret och läsa någon av de spännande och intressanta förlossningsböckerna jag har beställt hem. Det börjar bli dags att förbereda sig så smått nu med dryga 12 veckor kvar. Jag vet juh i teorin vad det går ut på; Den stora bäbisen ska ut genom det lilla hålet, men om det finns några knep eller trix jag kan ta till för att vara mindre nervös eller underlätta för mig själv så mycket som möjligt så vore det juh väldans bra.
Vi pratar lite löst om att jag ska åka ut med katterna till landet på onsdag efter MVC och att Finaste kommer efter med båten på fredag, och då vore det skönt med lite rena kläder och ett nydammsuget golv sen när jag kommer hem. Å andra sidan lär väl tvätten och dammråttorna ligga kvar och vänta på mig annars om jag inte orkar ta itu med dem innan vi åker. De ska nog ingenstans. Dessutom är klockan bara barnet. Jag hinner kanske med mer än jag tror om jag bara börjar i nån ände.

I går efter att jag spenderat ett par timmar nere på Kapellmakeriet med att inte plugga var jag så trött när jag väl kom hem att jag somnade åtskilliga gånger redan framför simpsons. När vi väl drog oss tillbaka till sovgrottan för att vila lite däckade jag nästan omedelbart trots att TV6 visade ostbågeätande mördare som jag hade sett fram emot hela veckan. Slutsatsen är att jag var väldigt trött. Ändå vaknade jag redan strax efter ett på natten och låg vaken i över en timme och försökte knöla till bebisen så jag kunde ligga bekvämt och somna om. Samma sak mellan fem och sex, och sen somnade jag om hårt som attan lagom tills det var dags att gå upp vid åtta. Lite frukost i magen och sen blev jag så matt och yr av trötthet igen att jag inte ens klarade av att sitta upp i soffan. "Jag dör" pustade jag flera gånger överdramatiskt till mig själv där jag låg utslagen på rygg med en överenergisk bebis i magen som sparkar och lever om så att hela baken hoppar och rör på sig. Det känns som att vara sjösjuk inifrån ungefär.

Under över alla under, jag har tvingat mig till att läsa i boken jag har kämpat med hela veckan för idag SKA jag bli färdig med uppgiften om jag ska ha en chans att hinna klart med de andra ämnena innan helgen är slut. Finaste slutar kl ett idag och då ska jag vara färdigskolad, färdigmatad och redo för att åka med till Klättercentret. Senare i kväll är det middag med Lisa och Tony på Vapiano som jag har sett fram emot hela veckan. Tänk, vuxensällskap ute på krogen bland andra människor som gör vuxna saker. Det var minsann inte i går.

Jag har lagt mig till med en hel del nya vanor på sista tiden. Vissa smyger sig på som dåliga vanor ofta gör, andra blir oundvikliga allt eftersom kroppen förändras och försämras. Here it goes:

• Jag har honung i teet.
  
• Jag sitter ner när jag tar på mig byxor, strumpor och skor.
  
• Jag sover nästan uteslutande på rygg.
  
• Jag dricker kaffe med mjölk efter lunchen.
  
• Jag äter småkakor och kaffebröd.
  
• Jag pratar och sjunger för min mage.
  
• Jag har tonnvis med ketchup på maten.
  
• Jag dricker apelsinjuice till frukost.
  
• Jag är besatt av facebook.
  
• Jag äter chips mitt i veckan.
  
• Jag kollar på sjukt mycket film.
  
• Jag gör av med kopiösa mängder värmeljus och rökelse.
  
• Jag skriver meningslösa listor i min dagbok som jag tror att någon orkar läsa.
  
• Jag promenerar i stället för att jogga.
  
• Jag gör ryggövningar som 'Hälsande hunden' och 'Krummande katten' och andra positioner som jag tidigare (och i viss mån fortfarande) klassar som kärringjympa i stället för hard core yoga.
  
• Jag somnar eller segar ihop i soffan efter frukost.
  

Gissa om jag längtar tills jag får ta över kontrollen över min egen kropp och knopp så jag kan börja styra upp mig själv lite igen. Yaaay!

I går fick jag 1000 kronor av min supergenerösa kille "att göra något roligt för". Jag bokade en tid hos frissan det första jag gjorde när jag kom hem. Inte särskilt roligt tyckte han men gudinna så skönt att slippa känna sig som en golvmopp i huvudet när resten av mig är i ett sånt eländigt och föränderligt stadium. Dessutom har jag fortfarande halva lusentappen kvar. Jag har klippt mig på samma ställe nästan ända sedan jag rakade av mig råttsvansarna men brukar byta frisör mellan varven för att undvika att gå därifrån med samma frisyr gång på gång. De får alltid i stort sett fria händer med reservation för att det ska vara lättskött men ändå känns det som att jag nästan jämt ser ut som en asymetrisk kokosnöt varje gång jag kommer därifrån. De kanske bara lär ut en och samma form med lite olika variationer på i skolan eller så har jag ett utseende som lämpar sig särskilt väl för kokosnötsutseende. Min kära mor som varit här och umgåtts med mig en stund på eftermiddagen tyckte mer att jag liknade en fotboll, och jag tänkte faktiskt så sent som i morse att graviditeten nog faktiskt satt sig lite i ansiktet nu oxå. Hon tyckte att jag påminde särskilt mycket om ett kort från när jag var liten. Se och bedöm själva:

Barfota: Jag sjöng för magen för första gången idag!
Finaste: Men stackars magen!
Barfota: Omä!
Finaste: Du måste ju vara rädd om bebben förstår du väl...
Barfota: Håll käften...
Finaste: Jag bara skojjade! Du sjunger jättefint!
Barfota: ...

Barfota: Jag fick ingen puss av dig i morse! Var du arg på mig?
Finaste: Neh jag var arg på katterna.
Barfota: Jahaaa... Och det gick ut över mig förstås ja...
Finaste: They come with your package...
Barfota: Hahahaaa!

De morgonpigga katterna och den enorma hungern driver mig ur sängen på mornarna. Annars känns det som att jag skulle kunna sova hur länge som helst. Hur länge som helst. I går gick jag ut stenhårt, tog på mig träningskläderna det första jag gjorde, åt en stadig frukost och somnade sen om för att vakna fyra timmar senare. För att jag var hungrig igen naturligtvis. Fick bittert inse mina begränsningar och nöja mig med att storhandla och sen göra lite ryggjympa här hemma i stället. Jag tycker faktiskt att det hjälper.

Det slog mig när jag vågade mig ut en runda på stan att mina förvirrade känslor kring det här med graviditeten bottnar i fler saker. Det oroar mig att jag inte känner mig lika överväldigat lycklig och hänförd som andra gravida kvinnor, för att jag inte ler saligt när jag får en karatespark i sidan utan i stället känner mig en smula förvirrad och förbannad, för att jag inte tycker att det här är det mysigaste och mest fantastiska som någonsin har hänt mig. Men varför skulle jag göra det? Jag är inte som alla andra kvinnor, eller män heller för den delen. Jag har ägnat 30 år av mitt liv till att utvecklas till en egen individ och stolt odlat den egenskapen. Det vore väl oerhört konstigt om jag plötsligt föll in i mallen och rättade in mig i leden bara för att ett litet pyre har flyttat in i magen. Skillnaden är väl att jag bara har haft dryga sex månader på mig att vänja mig vid det nya som händer nu, samtidigt som det händer en hel el annat konstigt. Jag ska försöka nöja mig med att vara jag från och med nu. Inte nöja mig ens, vara stolt. För att jag är jag och för att jag kommer att fortsätta att vara det trots graviditet och barn. Hemskt vore det väl annars. När det dåliga samvetet för min inbillade brist på engagemang och lycka försvinner tror jag faktiskt att jag kommer att inse att jag är riktigt glad över lill*n. Jag är det på mitt sätt bara.

Sen har jag insett att jag minsann inte ska klaga. Man ska inte jämföra sig med andra, men ibland är det bra för att skaffa sig lite perspektiv på tillvaron. Jag har all tid i världen till att vila mig om dagarna, till att träna och pyssla här hemma. Jag har inga barn sen innan som kräver min uppmärksamhet och sömn. Jag mår faktiskt riktigt bra, inget illamående eller andra konstigheter, och jag har inget jobb jag måste kämpa mig iväg till med kväljningarna i halsen. Jag är förhållandevis pigg och orkar röra på mig och hitta på saker mellan varven, jag har en fantastisk sambo som precis som jag inte har några som helst problem med att roa sig själv medan jag sitter i soffan och vegeterar, och som gör ett fantastiskt jobb med att ta hand om mig och magen när han är hemma. Jag har en stor familj och många vänner i närheten som gärna hjälper till och avlastar, och som förstår att jag inte orkar göra så många knop. Från och med idag ska jag ägna mig åt att vara jävligt tacksam.

Tänk att få vakna tidigt en morgon... Neh men allvarligt talat. Gårdagen bjöd på mys den med i form av pannkakslunch med Sol och Martin ute på universitetet i fihihihina höstvädret. Med den stadiga uppladdningen i magen begav jag mig iväg till gymet för att styrketräna, framförallt ben och rygg, men det slank med lite annat oxå. Jag har dragit på det in i det längsta men nu erkänner jag. Jag har foglossning. Jag har haft det ett bra tag nu men inte velat erkänna det ens för mig själv eftersom det är ett tag kvar till leveransdatum men nu går det inte längre. Det gör ont är jag står, går, ligger, sitter, you name it. Nu har jag hittat ett träningschema för att stärka muskulaturen runt bäckenet och lindra skadan så det är kissande hunden och andra roliga kärringövningar som gäller ett bra tag framöver nu. Anyhow. Planen efter det var att inte göra någonting alls mer än att invänta sömnen för att vakna i dag full av energi och ta itu med städningen. I stället blev jag så pigg av träningen att jag började damma och putsa, plocka och pyssla, dammsuga och skura redan i går. Sagt och gjort, två timmar senare var jag färdig och hela lägenheten kändes ren och fräsch.

I morse vaknade jag inte särskilt utvilad men sjukt nöjd med det faktum att alla veckans tråkiga måsten redan var avklarade. Nu sitter jag nerbäddad under vårt gosiga överkast i soffhörnet med frukosten nästan avklarad. Ute är det kallt och grått men här hemma är det tända ljus och rökelse. På agendan står film, det lutar åt Changeling och Elegy till att börja med, sen ska Finaste och jag hjälpas åt att handla lite fredagsmat och gott till helgen. Tanken är att vi även ska orka en vända upp på vinden med lite bös och så jag får prova vilka kappor och jackor jag kommer kunna stänga i vinter så jag slipper frysa rövfittan av mig. Eventuellt ska jag gå en liten promenad oxå, men det är bara om jag verkligen verkligen känner för det. Mmmm....

Vi är barnvakt åt Finastes brorson och jag får chansen att mysgosa lite med min förlorade dotter Bilbo som bor där nu för tiden. Hon hade nollkoll, sprang rakt över magen, jamade rakt ut på ingenting alls och betedde sig lika underligt som vanligt. <3

Det ligger tydligen i den gravida kvinnans natur att börja fixa och dona i hemmet. Ursprungligen säkerligen för att säkra artens avkomma, men i dagens moderna samhälle blir det nog lite mer inredningsorienterat än tidigare. Vårt extrarum, nu för tiden kallat barnkammaren, ser fortfarande ut som en uppställningsplats för möbler och ett torkskåp för gamla träningskläder. Resten av lägenheten börjar dock arta sig så smått och nu är jag nästan helt färdig med allt jag hade tänkt ta mig för med sovrummet. I slutet av förra veckan var vi och handlade en byrå att ha lite kläder i, och idag när jag inte hade någonting som helst att göra men ganska så mycket energi gjorde jag slag i saken och fixade det sista. Jag har länge tänkt göra en fondvägg, eller en slags sänggavel med bilder från böcker och tidningsurklipp som jag tycker är fina.

Tanken dök upp redan när jag bodde i Jakobsberg och var ursprungligen tänkt till mitt gamla sovrum, men det funkade precis lika bra här.Vi har typ tusen meter i takhöjd och jag har bara en sketen pall att stå på så jag får göra klart det sista när Finaste kommer hem med en stege i kväll, men jag tycker att det ser riktigt lovande ut. Återstår att se om Finaste håller med eller om jag får bredspackla och måla över kalaset redan i morgon. Eventuellt sätter jag upp en stor guldram med en spegel i samma bredd som sängen för att lugna ner det röriga intrycket som kollaget bildar. Spegel i sovrummet va? Inte konstigt att det blir barn i det här hemmet ;)

Gårdagen bjöd på både promenad nere i Årstaviken där jag pepprade de tusen miljarde båtklubbar som ligger där nere med reklamlappar för kapellmakeriet, och lite styrketräning efter det. Väl hemma gjorde jag mitt bästa för att orka plugga lite innan vi drog till IKEA redan vid kl 13 för att slippa den värsta trängseln. Det lyckades vi kanske inte så bra med men vi var ute i friska luften igen på mindre än en timme, och höll sams hela tiden. En storhandling och möbelmontering senare och husfriden var fortfarande ett faktum. Den gemensamma framtiden ser ljus ut! Efteråt var jag trött så trött och öm i kroppen och njöt något ofantligt av att få krypa ner under täcket några timmar senare.

I morse vaknade vi båda tidigt och efter frukost drog Finaste iväg för fiske och fotbollskväll med bror medan jag satt tappert i soffan en stund innan jag gav upp och gjorde katterna sällskap i sovrummet. När pappa är borta sover alla flickorna i sängen. Även de med päls som i vanliga fall är portförbjudna. Planen var att vila lite tills jag kände mig redo att ta mig än dagen och när jag vaknade igen var kl strax efter ett och magen kurrade något förskräckligt. Nu sitter jag på Café Verdo och har just mumsat i mig deras brunch och försöker intala mig själv att jag ska dammsuga när jag kommer hem. Det har jag tänkt i tre dagar nu så det kanske är dags. Eller så sover jag lite till. Sweet!

Hilfe! Jag behöver smakråd. Jag har beställt hem glasögonbågar från Favoptic som jag får prova för att se vilka jag passar bäst i men jag kan inte bestämma mig. Jag tänkte att ni får hjälpa till helt enkelt. Here it goes:

Uppe med tuppen, eller Finaste, och lägenheten är full av sneda strålar från en fantastisk höstsol! Jag må sitta upp och och röra på mig men jag vaknar långsamt och har inte ens ätit frukost än. I magen är det redan febril aktivitet. På mammaträffen för ett par veckor sen hintades det om att ett aktivt foster i magen blir en sprallig liten parvel när den väl kommer ut. Jag är uppriktigt orolig och fasar lite för hur det kommer bli här i lägenheten när h*n lär sig gå och springa. Katastrof. Å andra sidan har vi ett par hyperaktiva barn i omgivningen som enligt uppgift inte rörde på sig mer än max en gång i månaden när de låg i magen så jag försöker att inte dra för stora växlar på det. Vet inte vad som vore så farligt med ett aktivt barn heller egentligen? Det passar väl onekligen vår livsstil bättre än ett slött litet bylte som bara vill sitta och äta lördagsgodis dagarna i ända. Jag får jobba vidare med den insikten.

För att få lite lugn och ro bland de inre organen i går släpade jag mig ner till gymmet för första gången på flera månader och nu sitter jag redan med träningsvärk som antagligen bara kommer bli värre under dagen. Har inte riktigt bestämt mig för om jag ska orka röra på mig mer än nödvändigt idag eller om det är vila som gäller. Annars är det skola och mitt nya pysselprojekt som står på schemat. Fördelen med träning är att jag inte bara tröttar ut mig själv utan att det även brukar vara lite lugnare i magen resten av dagen efteråt. Det blir lätt en smula enerverande med nån som ligger och kickar helt vilt omkring sig hela dagarna annars. Det är skönt att få vara herre över sin egen kropp ibland.

Inspirerad av Mona började jag på ett nytt virkprojekt och slet åt mig ett gammalt garn jag hade liggande hemma. Från början skulle det ha blivit raggsockor men jag har juh tappat bort stickbeskrivningen så det sket sig. Nu ska det bli en blomstergirlang att använda som halsduk så småningom men jag har många små blommor att producera innan jag är där. Jag tror att jag har lyckats memorera mönstret nu och blommorna är lagom små att ta med sig ut på stan och pilla med när man sitter och fikar och myser. Får se om jag hittar nån som vill göra mig sällskap, annars blir jag kvar hemma i soffan med mina egna små mysgosar. Katterna kretsar kring magen, trampar lite, spinner och tittar frågande på mig. De verkar en smula skeptiska till min plötsliga viktökning men är samtidigt mer mammiga än någonsin. Kanske luktar jag redan mjölkbar och moderskap.

Att bli väckt med frukosten färdig i köket, kylig höstluft och soldis utanför fönstret. Keliga katter och en kärlek på språng lika ivrig att få komma ut i skogen som kossorna på våren. Själv har jag tagit det betydligt lugnare. Plockat lite här hemma, slösurfat nätet, tänt ljus och rökelser och gosat med katt och mage. Tanken har varit i tre dagar nu att jag ska börja producera lite texter till skolan som jag försummat i och med min semester men jag verkar inte kunna förmå mig till att sätta fart. Igår lyckades jag i alla fall traggla mig igenom en av texterna som krävdes för att över huvud taget kunna skaffa mig en åsikt i ämnet men det tar emot något så enormt. Jag fattar inte vad jag läser hälften av tiden och ligger och tänker på annat resten. Så fort jag sätter mig på allvar och stirrar på det tomma worddukumentet är det som att hela huvudet är fullt av bomull. Det är så tomt där inne så det ömmar på riktigt. Jag är i valet och kvalet mellan att lägga ner, gå ut och göra något annat i väntan på att inspirationen ska slå till, och tvinga mig själv att sitta kvar här tills jag har gjort det jag ska. Det första alternativet har jag redan provat i två dagar vilket har varit mycket trevligt men inte gjort mycket för produktiviteten. Antar att jag blir kvar här ett tag. Skit oxå.

Efter dryga tio år som yogi och med en överrörliga leder i grunden har jag alltid haft en förmåga att kunna krypa ihop, vika och forma till kroppen för att sitta/ligga bekvämt i alla möjliga och omöjliga situationer för att så småningom kunna sova. Särskilt effektivt har detta visat sig på tråkiga fester och tillställningar och under långa resor med tåg, flyg eller buss. Jag minns en gång när jag kröp ihop bakom en högtalare ovanpå en fönsterbräda på en tråkig fest och sov som Törnrosa i flera timmar. På hemresan nu senast kunde jag av naturliga skäl inte krypa ihop i flygplansstolen som jag brukar och satt således inte särskilt bra, och sov inge vidare heller. Självklart vaknade jag med spänningshuvudvärk i går som under dagens lopp bara blev värre och värre. Väl hemma med bilen, katterna och ett par fulla matkassar lyckades jag på något magisk sätt packa upp det sista och laga mat innan jag kraschade i vårt mörka sköna sovrum. I morse när jag vaknade kändes det lite bättre, men så fort jag började röra på mig (eller ens fundera på att börja plugga) blev det värre. Efter ett par timmar av självömkan tog jag mig i kragen och yogade lite bara för att försöka få ordning på kroppen. Maken till stela höfter och ben får man leta länge efter. Alla strapatser upp och ner för de grekiska bergen verkar ha satt sina spår. För första gången sen den magiska befruktningen kände jag hur magen tog i golvet först av allt i Chaturanga och hur ryggen protesterade när jag gick vidare till nästa position. Nu händer det minsan grejer!

Efteråt tog jag mig ut på stan för att leta reda på lite gamla hederliga pannkakor till lunch och vad som till en början bara var ett försök att komma ut ur lägenheten en stund och röra på dököttet utvecklades till en mycket trevlig eftermiddag med Sanna och Klara, en promenad i fina höstvädret, fika med Finaste på kapellmakeriet och massor med bebisgos i största allmänhet. Det hjälper lite att gulla med andras barn i den otåliga väntan på en egen upplaga särskilt när de är så exemplariska som unga fröken Klara. Nu sitter jag med magen i vädret i soffan och väntar på att få gå och lägga mig för att vakna till en ny dag då jag MÅSTE plugga. Tiden går fort nu för tiden och i morgon är det redan slut på veckan och dags för fredagsmys.