I onsdags var jag duktig och packade upp första lasset av flyttkartonger från förorten, stuvade om i skåpen, kastade gammalt, släpade upp på vinden och kånkade ner till soprummet. Mycket tillfredsställande för själen men inte så upplyftande för kroppen. I går tog jag det således otroligt lugnt och spenderade nästan hela dagen stickandes på min fantastisk mysgosiga babyfilt med ett kort avbrott för pannkakor på Vendetta med Kim. På sista tiden har jag fått ganska så mycket sammandragningar och efter vad jag har förstått så blir det värre om man sliter ut sig, stressar och är trött i största allmänhet. Slutsatsen jag drar är att jag måste trappa ner lite på tempot och vara snällare mot mig själv om jag inte vill att bebben ska pluppa ut två månader för tidigt. Därför kände jag mig mest i vägen i går kväll när vi var ute i lägenheten för sista gången och lastade bilen med de sista kartongerna och de kvarvarande möblerna som ska passas in här hemma. Finaste frågade mig om jag hade sagt "hej då" när vi äntligen satte oss i bilen för att styra kosan in mot stan och jag förstod först inte ens vad han menade. Jag är så otroligt färdig med det där stället och har fullt ös medvetslös med saker att ta itu med och se fram emot här hemma. Vi var hemma och färdiga kl sju och hann sitta och löka i soffan en stund och smälta dagen innan det var dags för min favoritsysselsättning, sova!

Nu sitter jag och laddar för storhandling på ICA Maxi i Sickla där jag faktiskt trivs riktigt bra. Jag gillar att gå runt där och flanera och spatsera bland hyllorna och planera vad vi ska äta till fredagsmiddag och resten av veckan. Så länge jag får ta tid på mig så fixar jag fortfarande det mesta. Sen ska jag hem och lasta ur bilen innan jag åker ner och lämnar den till Finaste som har lite jobb på båtklubbarna att fixa i eftermiddag. Orkar jag så är jag bra sugen på att börja tömma lite möbler här hemma och installera det vi hämtade i går men jag vet inte om det är så smart med tanke på hur ont jag har i ryggen. Jag ska nog satsa på att vila mig i form idag.

Helgen var ingenting att hänga i granen. Finaste och jag hade planer var för sig vilket var nog så trevligt men annars brukar just helgen vara den tid då vi hinner umgås extra mycket, och det trivs jag med. I måndags hängde jag och föräldrarna i lägenheten och fick otroligt mycket gjort. Jag blev själv förvånad över hur lite saker jag hade kvar där ute. Mest fanns det kvar porslin och grejer i köket varav jag kastade hälften, och mamma försökte rädda merparten av det. Jag stannade kvar hela dagen och lyckades dessutom sälja min soffa helt osedd innan jag åkte hem mot söders höjder och tvingades leta parkering i 35 minuter medan Finaste baxade in flyttkartonger i hissen. I morgon åker vi ut och tömmer det sista i form av möbler som ska sparas och fraktas in till stan och sen är vi förhoppningsvis klara. Städfirman kommer på fredag och jag antar att jag måste tillbaks ytterligare en gång i början av nästa vecka och lämna nycklarna.

I går var det dags för ytterligare ett besök på MVC. Jag väger numera 74 kg, magen är 30cm enligt symfus-fundusmåttet vilket stämmer perfekt med mina tidigare mått, blodtrycket är bra, hjärtat låter bra och jag mår bra. Det känns nästan pinsamt på ett osvenskt sätt att sitta där och säga "Neh jag oroar mig nog faktiskt inte för någonting alls" och sen tillbringa resten av tiden att diskutera garnkvalitet och raggsockstickning bara för att få tiden att gå. Min vana trogen blev det ett depåstopp på cafe chic vid mariatorget för en latte och en macka med lax och philadelphiaost. Sen förbi Marias garn på S:t Paulsgatan där jag köpte in garn och stickor till en fantastisk babyfilt jag redan beställt material till på nätet men aldrig får eftersom att garnet är restat. Jag vill gärna att filten blir färdig före bebben så jag tänkte köra såhär i stället. Jag har redan börjat sticka och det blir superfint och jättemjukt och gosigt verkligen! Får jag garn över ska jag göra ett par mjuka sockor och ett par vantar oxå. När jag vaknade i natt i sedavanlig ordning så var jag på vippen att smyga upp och sätta mig i soffhörnet och fortsätta sticka. Jag förstår egentligen inte vad det är med stickningen som är så roligt och... beroendeframkallande. Det är egentligen ganska så enformigt och trist när man tänker efter, men just för tillfället är jag hooked. Dessutom är det juh perfekt med babystickning för allt är pyttelitet och går relativt fort att färdigställa.

Som av en händelse var både jag, Sanna & Klara ute på stan samtidigt i går så vi passade på att sammanstråla över en inte så stillsam lunch med en superglad och jättepigg Klara, och sen en lite mer lugnare och harmonisk långpromenad när tidigare nämnda elvamånaderstjej sov lugnt i vagnen. Jag knuffade på och sjönk sakta in i mammarollen, dessutom är det skönt för fogarna att ha någonting att stödja sig på. Foglossningen har blivit värre igen, men nu är det bara ca åtta veckor kvar och det känns ganska så okej att vara lite lös och ledig i bäckenet med tanke på vad som ska passera där om inte en allt för avlägsen framtid. Dessutom har jag börjat slarva med kärringgympan igen av ren lathet och då får jag stå mitt kast helt enkelt. Det känns ändå som att min mest aktiva träningsperiod är över och jag ser fram emot en lugn framtid, även om almanackan är fullproppad med återträffar på MVC, infoträffar på Försäkringskassan, föräldrarutbildning, julmarknaden, advent, födelsedagskalas, jul, nyår och sen förlossning. Jag vet inte hur jag ska hinna/orka med allt men tar en dag i taget.
Idag är det hemmadag som står på schemat. Jag ska läsa lite mer i texterna vi har fått av skolan, förhoppningsvis packa upp merparten av kartongerna som står i den blivande barnkammaren så jag får plats med nästa lass som kommer i morgon, och sticka lite mer på filten oxå förstås.

Jag är så smått bekant med uttrycket "Mellan hägg och syren" som jag tror har något med butikers öppettider förr i tiden att göra. Här hemma har vi myntat begreppet "Mellan rusningstrafik och rusningstrafik" som syftar på våra nya sömnvanor den senaste veckan. Finaste har sovit bort det mesta av smärtan efter sin laseroperation i ögonen, och vad annars ska man göra när man inte kan varken läsa eller titta på film, eller göra någonting annat där man är beroende av synen. Jag är som bekant ovanligt sömnstyrd nu för tiden, till och med för att vara jag, och i går när jag kom ner på Kapellmakeriet för att byta av Svärmor som skulle ut och jobba på båtklubbarna var jag så trött så jag blev tvungen att bädda med gamla båtdynor på ett av arbetsborden och lägga mig ner en stund. Innan dess hade jag varit i söderförort och hälsat på Lina och lilla Sebastian som verkade nöjda och belåtna med tillvaron och varandra. Jag försöker förstå att det är en sån där liten gosig bebis jag oxå har i magen, men det går inte in riktigt. Jag och magen har infört "Varannan damernas" här hemma vilket innebär att varannan natt får jag sova och varannan natt så är det någon annans dygnsrytm som bestämmer. "Mi casa es zu casa" innebär nu mera "Min kasse är bebisens kasse" och kassen i det här fallet är jag. En kasse med barn och bajs.

För tillfället är ordningen återställd och Finaste tyckte att han såg så bra att han vågade sig ner till Kapellmakeriet en stund i morse, hemma sitter lyxhustrun, yours truly, och laddar inför städning och allmänt småplock. Min stackars älskling har ett stort behov av miljöombyte och fysisk aktivitet och de senaste dagarna har varit jobbiga för honom på fler sätt utöver de uppenbara med dålig syn och ögon som gör ont och svider. I går kom jag på honom sittandes i sovrummet framför ett vidöppet fönster sniffandes friskt luft som tjuren Ferdninand under korkeken. Mitt hjärta brast flera gånger om. Förhoppningsvis bjuder helgen på lite mer kraft och rörelse. Jag har en smarrig hotellbrunch på Malmen inbokad med Linnea i morgon och ett gravidyogapass med tillhörande eftermys med Lina på söndag som jag har sett fram emot hela veckan.

Nästa vecka börjar utflytten ur min gamla lägenhet i förorten, men jag har gott om tid på mig, och av vad jag minns inte allt för mycket saker kvar, så jag tror och hoppas att det ska gå vägen utan allt för mycket krångel. Sängen har jag redan lyckats sälja i förhand och nu återstår bara en soffa som gärna får försvinna på den vecka jag har på mig så jag slipper hyra rum åt den på Shurgard. Föräldrarna har till och med varit så omtänksamma att de har beställt flyttstädning till mig. Vi skrattade gott åt oss själva i förra veckan när vi var där och tömde förrådet. En höggravid som ska klämma sig in i trånga utrymmen och försöka lyfta kartonger som magen effektivt trycker ut från kroppen och två pensionärer varav en halvblind och en döv. Det är som gjort för succé.

Det är över ett halvår sen jag jobbade sist. Det i kombination med mitt välsignade tillstånd gör att jag har dragit ner rejält på tempot. Jag gör självklart saker på dagarna, men är tröttare och har mindre energi än jag hade haft annars och nöjer mig med mindre än jag skulle ha gjort om jag inte var gravid i åttonde månaden. Det blir så tydligt när Finaste är hemma med mig och rotar runt här hemma i desperat jakt på någonting att sysselsätta sig med. Han är van vid ett högre tempo, har mer ork och större behov av att aktivera sig än vad jag har. Jag å andra sidan behöver vila. Vi har till och med beställt flyttstädning i slutet av nästa vecka av lägenheten av en firma för att slippa bekymra oss om den biten. Lite väl lyxigt kanske och i vanliga fall hade jag tagit hand om den biten själv men det finns ingen anledning som tillvaron ser ut nu. En höggravid och två pensionärer (mor & far) har bättre saker att lägga vår energi på.

Förmiddagen tillbringade jag i soffan som vanligt medan Finaste antingen sov eller städade ur alla skåp och torkade i köket. Jag inser att det är någonting jag oxå kunnat sysselsätta mig med alla de dagar jag varit hemma men tanken har faktiskt aldrig slagit mig. Jag kan nog inte enbart skylla på extravikt och bristande energi heller dessvärre. Vid lunchtid begav jag mig iväg till Kapellmakeriet för att lösa av svärmor en stund för att undvika att hon ska drabbas av lappsjuka där nere i källaren. Sanna och Klara kom förbi mig en stund och fikade medan jag stickade sockor och kastade ett öga på Förlossningskliniken på tv4. Klara tog sina första stapplande steg i förra veckan och nu tultar hon runt som om hon aldrig har gjort annat. Det är helt otroligt vad fort det går! Jag undrar just om det samma gäller de nio återstående veckorna kvar till förlossningen.
Sen var det dags för mig att bege mig med jättebilen till Sickla för att storhandla. Jag gillar att vagga runt på ICA Maxi och mysa. Lite folk, massor av god mat och ingen tid att passa. Väl hemma är det lika tillfredsställande som vanligt att proppa skåp och skafferi fulla. Jag tror att det är någon kvarleva från stenåldern det där. Jag mår bra när jag har bunkrat upp inför vintern, oavsett årstid. Finaste vaknade till liv en stund och ställde sig i mörkret och stekte pannkakor i sina solglasögon. Hans återhämtning går nog långsammare än vad han hade trott och jag hade hoppats på. I morgon får han ta av sig bandagelinserna de har satt in i ögonen för att skydda hornhinnan, förhoppningsvis känns det lite bättre då. Nu ligger han och sover eller i alla fall blundar och vilar ögonen medan jag sitter och tittar på Arga Snickaren och myser. Andra människors misslyckanden gör att jag framstår i bättre dager. Jag undrar om jag inte är värd lite popcorn till och med som pricken över i.

Vi har slutat sova i vår familj. I mitt fall är det tydligen en anpassning inför det kommande moderskapet och omgivningen kommer med glada tillrop om att det kommer minsann bara bli värre när bebisen väl är ute. Jag tycker det verkar aspuckat! Vore det inte bättre om jag fick sova så mycket jag ville och behövde nu i stället i så fall så jag är ordentligt utvilad när det väl är dags? I ärlighetens namn är min kropp inte min längre och det är någon annans dygnsrytm som styr. Tydligen kan vissa känna igen barnets sovmönster från magen med hur det blir sen efter förlossningen. Allt jag har lyckats se som ett mönster är att bebisen är vaken och lever rövare så fort jag inte rör på mig. Det kommer bli livat!

I går kväll fick jag hem en laseropererad snygging i skitkoola glasögon som inte heller har sovit så mycket i natt vad det verkar. Ögonen rinner och vad jag förstår så gör det rejält ont. Han har fått med sig en hel väska hem med sömntabletter, smärtstillande och fyra olika sorters ögondroppar som ska in i ögat vid olika tillfällen. Själv ser han inte ett jäkla dugg så jag springer runt här hemma som en rundare och frodigare upplaga av Florence Nightengale och administrera det hela. Jag är egentligen ganska så känslig mot ögon och kan lätt få yrsel och svimningskänslor av allt för ingående beskrivningar av själva operationsförloppet i sig, men när det är någon i ens närhet som behöver en klarar man av så otroligt mycket mer än vad man tror. Jag hoppas verkligen att resultatet blir bra. Det kommer bli ett par lugna dagar här hemma framöver och frågan är hur man sysselsätter sig när tanken är att man ska vila men inte ser tillräckligt bra för att varken kunna läsa eller titta på film? Nu verkar det i alla fall som att han får sova lite och jag har smugit upp och fixat frukosten så att den är klar när han återuppstår från de döda. Självklart kunde jag och magen inte hålla oss så länge utan har redan mulat i oss en liten förfrukost för att överleva fram tills den riktiga måltiden går av stapeln. Det var gott det!

Jag är lite besviken på mig själv som inte har fått några spännande cravings än. Inget sug mitt i natten efter prinsesstårta, murbruk, lera eller inälvsmat. På sista tiden har det blivit allt tydligare att det är vissa saker jag helt enkelt måste äta minst en gång om dagen för att undvika mental kollaps. Dessa är:

• Granatäpple
  
• Hallon
  
• Morot
  
• Sötmandlar
  
• Satsumas eller celementiner, små orangea citrusfrukter helt enkelt.
  

Annars är jag löjligt svag för alla typer av husmanskost, mjukt bröd i alla dess former då jag kräver smör på mackorna och massor av pålägg. Mina 13 extra kilo (som nu säkerligen är minst femton) är kanske inte så mystiska trots allt. Samtidigt finns det andra saker jag helt enkelt inte klarar av. Thaimat, appelsinjuice som jag drack massor av i början tillsammans med järntabletterna, kinamat, allt för starka kryddor och smetiga såser helt enkelt. Om det inte är en burk med fiskbullar i hummersås förstås. Barnmat är min melodi.

Nu har jag precis vräkt i mig blodpudding med lingonsylt för att undvika fortsatt järnbrist och sitter och tittar på förlossningskliniken på tv4. Min barnmorska tyckte inte att det var någonting för en gravid kvinna att titta på, men jag gillar det! USA har sån konstig mödravård jämfört med den vi har här hemma så jag blir snarare glad och peppad än avskräckt och äcklad. Varför envisas de allihopa med att ligga på rygg och föda i uppförsbacke för? Det måste juh vara tusen miljarder gånger jobbigare än att låta tyngdlagen hjälpa till. Nåja vi får väl se. När det väl är dags blir jag väl helt trött och utmattad och ligger och flämtar på rygg jag oxå.

När jag vaknade i morse kändes det som att jag vägde hundra kilo ungefär, och inte blev det bättre av att jag vaknade med finnar och utslag i hela ansiktet, håret på ända och svarta ringar under ögonen. Tjock är jag oxå, men det hör tydligen till. Tyngdkänslan höll i sig när vi kom fram till Klätterverket och jag försökte klättra. Det var andra gången jag var där och jag blev på lika dåligt humör som förra gången. Jag svor då på att aldrig återvända, men det hade jag dessvärre hunnit glömma. Det är trångt, sunkigt, svårklättrat och alla väggar har överhäng vilket får mig att känna mig ännu tyngre. Luta en vägg tre grader inåt och mina tretton extra kilo känns som trettio. När vi gick in hyllade Christoffer stället för att de inte tar betalt för barn, vilket enkelt förklaras av att det inte finns någon klättring anpassad för dem där. Thea och jag gav upp fort och gjorde sällskap med Lina i Sickla Köpkvarter i stället. Vi ohade och ahade över söta barnkläder, leksaker och annat fint som jag lyckades hindra mig själv från att köpa, och annat som jag inte kunde motstå. Bland annat hittade jag en helt fantastisk jacka som så klart inte fanns i min storlek, men som jag ja undan här på Södermalm som jag tänkte hämta i morgon. Väl hemma gick jag raka vägen till sängen medan Finaste lagade mat och stökade hemtrevligt i köket. Senare, på plats i soffan, mätt och belåten och med en bebis i magen som äntligen lagt sig tillrätta mådde jag bra för första gången på hela dagen. Jag ser fortfarande ut som skit men om jag undviker alla speglar så lyckas jag förtränga det. I stället fantiserar jag om söta sparkdräkter och pyjamaser från polarn och pyret som jag nog inte kommer att kunna motstå någon längre stund. Vad ska jag annars roa mig med såhär på slutspurten?

Gårdagen blev inte alls särskilt skön eller mysig som jag hade hoppats skulle bli resultatet av kravlösheten. I stället blev den trög, tråkig och apatisk. Jag gjorde min grej i skolan så förhoppningsvis är jag klar på riktigt den här gången, och gjorde ett tappert försök att skruva fast katternas klätterställning i väggen. Det visade sig att alla våra väggar består av betong och att det krävs en slagborr så jag behöver i alla fall inte skämmas för att jag bara orkade dra i skruvarna halvvägs. Föreställ er följande: En höggravid superrund kvinna i tight trikåklänning uppflugen på en stol med svetten rinnande och ett bistert uttryck i ansiktet som slåss med en skruvmejsel medan katterna gör sitt bästa för att fälla konstruktionen hon kämpar så för att fästa i väggen. Hysteriskt. Resten av dagen satt jag i soffan och dumglodde antingen på datorn eller på tv:n. Varken särskilt underhållande eller tillfredsställande. Det blev i alla fall en hel del vilande och jag antar att det kanske behövdes.

I dag borde jag i så fall ha samlat på mig tillräckligt med energi till att orka röra lite mer på mig. Jag ska ta och bestämma mig för vad jag ska spara och kasta av det jag släpade med mig hem i början av veckan, ta upp det som ska sparas på vinden, kasta ut en soffa som inte får plats när jag ändå är i farten och sen ta och städa lite. Det är snart två veckor sen jag dammsög här hemma sist! Jag orkar helt enkelt inte. Jag går runt och bär på nästan femton extra kilo som utöver att vara tunga dessutom sparkar runt och rör sig och snor säkert hälften av min energi. För tillfället är jag inte särskilt hungrig så jag äter dåligt och orkar ännu mindre än vanligt. Ryggen är inte helt hundra och att gå böjd över en dammsugare gör inte direkt underverk för fogarna men jösses vad skönt det är när det är klart. Synd att katterna hårar och sandar ner så att det ser ut precis som innan två dagar senare igen. Anyhow. Jag är övertygad om att om jag orkar prestera ens hälften av det jag planerar att hinna med idag kommer jag att vara betydligt mer nöjd med mig själv när jag äntligen får krypa ner i sängen i kväll. Jag längtar redan.

Alltså, det är inte lika mig att skryta (jo det är det!) men nu måste jag bara få påpeka en sak. I början av oktober slog jag mig själv med häpnad och gjorde äntligen verklighet av ett projekt som legat och grott i bakhuvudet i flera år. Resultatet blev en jättefin fondvägg bakom sänggaveln i vårt sovrum. Ett par veckor senare, den 27 oktober för att vara exakt, publicerade Expressen, Leva & bo en liknande lösning fast inte alls lika snygg naturligt vis. I går råkade vi som av en händelse titta på Äntligen Hemma där den redan fastslagna copy-katten Jimmy Schönning gjorde ännu ett tappert försök att efterapa mästarinnan av heminredning. Självklart tycker jag att min version är den uppenbart snyggaste. Jag kanske borde starta en inredningsblogg i stället? Det lär bli glest mellan uppdateringarna med tanke på hur få knop jag orkar göra här hemma men det kanske är kvalitet och inte kvantitet som gäller i den branschen? I så fall är det inget för mig. Nedan ser ni först min supersnygga fondvägg, sedan expressens och slutligen Äntligen hemmas. Inget snack om vilken som är snyggast.

Idag ska jag i stället ägna mig åt att montera upp katternas klätterträd som jag hämtade hem från förrådet i förorten i går. De har längtat ihjäl sig efter en egen möbel att klösa sönder efter eget behag. Jag kastade ut halva förrådet redan på plats i går, och sen åkte det ut lika mycket till när jag väl fått upp allting i lägenheten här hemma. Nu återstår ett par papperskassar med floristtidningar som jag har svårt att skilja mig ifrån men som jag inte vet om de är värda att spara, fem banankartonger med böcker som jag håller fast vid av ungefär samma nostalgiska skäl samt en kasse med CD-skivor. Vad gör man med sånt? Kan man kasta skivor i dagens högteknologiska samhälle där allt endast är ett klick bort? De får stå i ett hörn och skämmas medan jag känner efter lite. Resten av dagen ska jag ägna åt att svara på den sista skoluppgiften till kursen som jag trodde att jag redan var färdig med. Tydligen var alla uppgifter obligatoriska även om det inte alltid framgick i uppgiften. Jaja. Jag har inget ärende på stan, det finns rester från tidigare middagar kvar i kylen så jag funderar på att unna mig att helt skita i att laga mat över huvud taget. Det var ett bra tag sen jag städade och tvättade och om jag känner för det och energin räcker till så kanske jag gör ett ryck, men jag tänker inte lägga någon som helst press på mig själv idag. Jag är lite sugen på att baka däremot. Idag gör jag precis som jag vill.

I natt gjorde jag ett experiment. Jag drack inte en droppe vatten från det att vi åt middag vid 18-tiden i går kväll för att se om jag ändå var tvungen att gå upp och kissa hela natten. Rent logiskt borde juh antalet mödosamma promenader i ankstil reduceras avsevärt om det inte finns någon vätska i kroppen att göra sig av med. Ack så fel man kan ha. Jag tror att jag efter middagen var på toaletten minst sju gånger varav tre mitt i natten. Dessutom resulterade vätskebristen i min kropp att jag inte kunnat kyla ner mig själv och hållit på att dö av värmeslag åtskilliga gånger samt vaknat av kramp i vaderna titt som tätt. Bebben tar vad bebben vill ha och den som får lida är jag. Lika bra att vänja sig misstänker jag. Dessutom luktade mina händer helt galet mycket vitlök sen jag rullade köttbullar till middag och det hjälpte inte hur mycket jag skrubbade och tvättade. Till slut låg jag på mina egna händer för att slippa känna lukten. En vilsam och tillfredställande natt med andra ord.

Nu sitter jag och håller ett öga på bilköerna utanför fönstret och så fort det lättar lite ska jag bege mig till förorten ännu en gång. Vid lunchtid kommer det en besiktningsman från hyresvärden och ska se hur mycket jag har slitit på lägenheten genom åren och fram tills dess tänkte jag göra ett nytt försök att rensa lite i förrådet så jag inte har lika mycket att göra i slutet av månaden när allt ska bort. Den här gången har jag bett två personer lägga ut nycklar för säkerhetsskull så vi slipper återuppleva fiaskot från förra veckan när vi blev stående där ute helt utan nycklar och fick vända hem igen med tom bil. Jag tycker det ska bli spännande att se vad jag har där ute och jag älskar att kasta saker! Jag kanske till och med hittar någonting jag har glömt bort att jag har som helt plötsligt känns som värsta fyndet. Dessutom vet jag att kissekatterna längtar efter sitt klätterträd så det blir förhoppningsvis en glädjens dag när jag återvänder hem.

Så var helgen över lika fort som den kom. För mig innebär den ett välkommet tillskott av umgänge först och främst av världens Finaste, i helgerna är jag ganska så ensam. Dessutom blir jag otroligt väl omhändertagen på helgen. Behöver varken laga mat eller lyfta ett finger för att göra någonting annat heller. Det är välkommet.

I går var det dags för den sedan länge inplanerade förlossningskursen på yogan. Vi har stått på alla fyra tillsammans med andra par och växelvis andats genom näsan och munnen. Det hela känns aslöjligt när man inte är där lixom, mitt uppe i värkarna och förlossningsarbetet. Jag hoppas och tror att vi kommer att ha lite användning av de vi lärde oss, om inte annat upptäckte jag att Finaste och jag fortfarande kan skämta och skoja med varandra mitt uppe i allt konstigt som håller på att hända, och det tror jag kommer att göra all skillnad när det väl gäller. Kan jag bara hålla mig lugn och sansad, avslappnad och relativt fokuserad på min andning så tror och hoppas jag att det kommer att gå så bra som det bara kan gå. Efter yogan var det raka vägen till Klättercentret där jag klättrade litegran innan jag konstaterade att 13 extra kilon känns både i ben och armar och övergick till att sticka sockor i stället. Väl hemma var jag så trött att jag höll på att gå under så efter en dusch och lite mat drog jag mig tillbaka till sovrummet och sket i vad klockan var. Söndagskvällar är för övrigt den sämsta tv-dagen av alla och jag blir alltid på sjukt dåligt humör när jag zappar mellan Per Morberg, Filip & Fredrik, Sjön suger och all annan skit som har samlat sig på tablån på en och samma dag. Lika bra att ignorera hela eländet. Nerbäddad i sängen med ljuden från staden susande utanför fönstret insåg jag att jag redan hade tappat bort allt jag lärt mig tidigare på förmiddagen. Jag har ingen aning om när jag ska ligga still och vila med knäna isär, när jag ska röra på mig så mycket som möjligt och stå och flåsa mot en vägg, när jag ska stå på alla fyra och andas ut genom munnen och så vidare. Förhoppningsvis kommer Finaste ihåg annars får jag väl improvisera. Goda Gudinna!

Lördag. I morse åt jag den godaste frukosten jag ätit på länge. Fil med granatäpple och müsli, färskt chiabattabröd med ägg och kaviar, te och juice. Mycket i mitt liv kretsar kring mat nu för tiden. Och sömn. Finaste hade avtalat med en kund att lämna ut ett kapell kl 10 sen åkte vi ut till Tyresö en sväng för att uträtta några ärenden innan vi begav oss till Älvsjö där Stockholmsmässan bjöd på tre mässor i ett. Båtmässa, mat- och vinmässa samt hälsomässa. Jag har varit på väg till hälsomässan flera år på raken men aldrig kommit iväg, och i år tänkte vi att det vore bra att kombinera. En kapellmakare borde väl i alla fall visa upp sig på en båtmässa, om inte annat för att spana in konkurrensen. Finaste var på hälsomässan för ett par år sedan och varnade mig i förväg för att det mest var broilerkossor i montrar som sålde kosttillskott. Jösses vad det hade förändrats sen dess. Det hela liknade snarare en New-Agemarknad eller mässan "Inre harmoni" som går av stapeln i liljeholmen varje år. Det fanns allt från naturläkemedel, till smink, delfinsång, diverse olika varianter på spikmattor, kristaller och annat hokus pokus. Inte såg personerna i montrarna särskilt hälsosamma ut heller. Jag köper gärna mitt kosttillskott eller mitt naturgodis av någon som ser ut som att de satt sin fot på ett gym någon gång de senaste decenniet. I alla fall på en mässa som utger sig för att rikta sig till hälsofolk.

Båtmässan är jag antagligen inte rätt person att bedöma, men båtarna såg stora och dyra ut och besökarna bestod mest av söta farbröder och tanter i stickade tröjor med ränder på tvären. Båtbranschen kommer med största sannolikhet att dö ut någon gång de närmaste tjugo åren om ingenting drastiskt händer. Sista stoppet blev gourmetmässan som till 95% bestod av montrar där man kunde provsmaka vin, och besökare som betedde sig därefter. Ingen miljö för en gravid kvinna som dessutom stått på benen större delen av dagen redan. Kort sagt, vi drog.

Väl hemma somnade jag först i sovrummet medan jag försökte byta om från civilklädsel till mysdress, sen i soffan en gång till en halvtimme senare när jag lyckats krypa upp i soffan för att göra ännu ett tappert försök med den sista tentafrågan. En liten powernap var det som saknades för nu är jag äntligen färdig med tentaeländet som är ivägskickat och förträngt. Finaste har hängt i köket hela eftermiddagen och skapat den ena himmelska rätten efter den andra så nu är jag dessutom mätt och belåten. Tiden fram tills att jag inte klarar av att bekämpa tröttheten längre tänker jag fördriva med mysgos i soffan, lite stickande på raggsockor och eventuellt kattklapp. It's gonna be great!

När jag var på väg ner till Kapellmakeriet tidigare i veckan stannade jag på 7eleven och köpte en latte för att jag skulle orka ta mig hela vägen dit i höstrusket utan att kollapsa halvvägs av överansträngning. Vid en av datorerna man får hyra för att surfa satt en tant i över pensionärsåldern och betalade sina räkningar via internetbanken och jag tyckte det var något så rörande över den scenen. Att hon valde att betala via nätet fast hon antagligen inte hade någon dator hemma kanske. Vad vet jag.
I går ringde jag min telefonbank helt maniskt för att kolla saldot typ var femte minut. Inga pengar kom in och jag blev på allt sämre humör. När det sen sket sig totalt med flytten från förorten på grund av att min jävla stjärna till hyresgäst hade glömt att lägga ut förrådsnyckeln i brevlådan som vi kommit överens om dagen innan var katastrofen en faktum. På ruggigt dåligt humör åkte jag in till stan igen med mitt besinslukande monster till bil helt utan flyttkartonger, bara för att snubbla över en utbetalningsavi på dryga 40 000kr på hallmattan. Under över alla under och total och oändlig lycka! Idag var det således min tur att göra någonting utöver det vanliga, nämligen att ställa mig i kassan på banken. Det slog mig när jag stod där att jag antagligen kände mig lika förvirrad och vilsen i den miljön som den lilla tanten gjorde vid datorn på 7eleven.

Nu är jag i alla fall skuldfri och ändå förhållandevis rik. Jag firade genom att känna mig på shoppinghumör men lyckades ändå inte få ihop mer än en enda ynka ljuslykta från indiska samt en väska från samma ställe och senaste rockyalbummet. Det senare ska jag ägna mig åt så fort jag skrivit klart sista frågan på min tenta men det går inte särskilt bra alls. Antagligen för att jag knappt förstår frågan, än mindre boken jag ska använda mig av för att besvara den. Alldeles nyss slogs jag av vad som skulle kunna vara en snilleblixt efter att ha suttit och stirrat dumt på skärmen i flera timmar. Hur bra det är vet jag inte förrän jag har fått smälta det hela lite, och för att orka göra det måste jag äta lite först. Den gravida kvinnans förbannelse.

Vissa dagar vaknar man på helt fel sida och vill bara börja om igen. I går var en sån dag men allt eftersom den utvecklade sig blev det tillslut en riktigt bra och produktiv och det var en trött men belåten barfota som äntligen fick krypa ner i sängen. Idag ligger peppet från gårdagen kvar som en skön känsla i kroppen och det finns inga gränser för vad den här dagen kan komma att erbjuda.

I morgon ska jag enligt alfakassans egen utsago äntligen få fyra månaders ersättning på kontot vilket kommer att göra mitt liv en smula enklare framöver. Jag har kommit ingång riktigt bra med att skriva min första tenta någonsin, en hemtenta som ska vara färdig på söndag. I helgen tänkte jag försöka hinna med båt- och hälsomässorna på stockholmsmässan och så är det förlossningskurs på yogan som vi ska gå på så mitt mål är att vara färdig med skolan till på fredag. Just nu känns det inte orealistiskt alls. Jag verkligen älskar att plugga och anmälde mig faktiskt till Religionsvetenskap A på halvfart nästa termin. Dessvärre kommer en av mina nuvarande kurser att gå en del in på nästa termin så precis när det är dags att föda och försöka få kläm på det här med amning och blöjbyte kommer jag antagligen ha skitmycket att göra i skolan. Dumt och dödsdömt redan från början kanske, men jag tycker så mycket om skolan och jag tror det är viktigt att jag har något att göra som är bara mitt även efter att barnet kommer så jag gör ett försök ändå. har jag riktig tur kommer min gamla kurs att lugna ner sig lite mot slutet och den nya kanske tar lite tid på sig att komma igång medan alla ska komma in i matchen och införskaffa kurslitteratur och ha sig. Jag håller tummarna för att det går vägen.

Var hos MVC igår igen (ja det är ett jävla spring, och värre blir det) och pratade lite med barnmorskan om hur jag hade upplevt det förra mötet med doktorn. Hon sa förstås att hon förstod hur jag tänkte och kände som de alltid gör på det där stället, men försäkrade mig om att de hade massor av kvinnor som kom till dem med samma medicinering som mig och allt det som vi kommit överens om sist bara var rutinprocedurer och ingenting jag skulle fästa mig vid. Jag har hunnit lugna ner mig avsevärt sen förra veckan och börjar så smått se fördelarna med vår särbehandling med minst 48 timmar kvar på BB, eget familjerum där Finaste kan sova över om han vill och extra tillsyn. Sen är det väl upp till mig att bevisa för mig själv och alla andra att alla de här rutinåtgärderna var onödiga i mitt fall.
Jag blev mätt, vägd och stucken som vanligt. Allt såg bra ut utom järnet som fortfarande är lite lågt så nu blir det 200mg järn om dagen ett par veckor framöver. Stackars min mage. Vikten var oförändrad mot förra veckan och magen var 4 cm större än sist. Jag tog upp det faktum att jag oroar mig för att jag redan har gått upp nästan 13 kilo med tre månader kvar till förlossning då min målvikt från början var 12-14kg totalt. Barnmorskan ändrade då snabbt den övre gränsen till 16kg och sa att eftersom jag varit "så liten och nätt" vid graviditetens början så krävdes det kanske att jag gick upp lite mer för att kroppen skulle orka med påfrestningen. De vet verkligen hur de ska uttrycka sig för att smickra fåfängan på det där stället. Hjärtljuden lät jättestarka och höga, som hovarna hos en galopperande häst ungefär och när barnmorskan klämde och tryckte på magen och konstaterade hon att lill*n ligger med huvudet neråt och rumpan upp åt höger, precis som jag själv misstänkt eftersom det hickar och tickar i nedre delen av magen om dagarna. Sån liv och rörelse som det är där inne så har h*n nog hunnit flytta sig femton gånger sen dess dock. Mycket märkligt.

Gårdagen bjöd även på fynd av superfint raggsocksgarn som förutom fint tidsfördriv blir utmärkta julklappar i år. Jag hittade en stor tygbutik där jag kikade efter nytt dyntyg till soffdynorna ute på landet också, men jag har dålig koll på vad det bör vara för kvalitet så jag får lov att vänta på att svärmor kommer hem från semestern innan jag slår till. Pysselådran pulserar stor och stark när man är på smällen och jag har en otroligt lång lista med olika projekt i huvudet som sakta men säkert prickas av. Men först, tenta!