Klockan är 02,33 natten mellan lördag och söndag och jag sitter här och funderar på om jag borde ringa förlossningen eller inte. Finaste ligger intet ont anande och sover sött, katterna tittar sig nyvaket omkring men jag får inte riktigt ro i kroppen. Somnade för ett par timmar sen men vaknade igen gång på gång av korta men ändå regelbundna värkar med ca fem minuters mellanrum <äckelvarning>samt vad jag bara kan föreställa mig är fostervatten som läcker ur vid varje värk samt en liten blödning. Det gör inte alls särskilt ont än så länge men på SÖS hemsida står det klart och tydligt att man ska kontakta dem både vid vattenavgång och blödning så jag borde kanske slå en signal. Samtidigt vill jag inte vara pojken som ropade varg heller så jag sitter här och väntar... på något. Jag vill inte riva upp himmel och jord i onödan och borde antagligen gå och lägga mig och försöka sova så mycket det bara går innan cirkusen sätter igång på allvar, om det nu är allvar den här gången. Tydligen kan förstagångsföderskor komma in och ur värkarbetet både två och tre gånger innan det är dags på riktigt. Samtidigt vill jag inte beröva Finaste spänningen och nervositeten heller och låta honom sova allt för länge. Om man ska tro det forskarna säger om att djur har ett sjätte sinne för när saker och ting är på gång så har jag ingenting att oroa mig för än på ett tag i alla fall. Hur som helst är jag hungrig så jag tror jag ska ta mig något att äta, ringa SÖS och sen försöka sova lite så får vi se hur det går. Jösses!

Planen i går var att jag skulle ta det sjukt lugnt. Bara sitta i gravidgrottan och virka på mormorsfilten med korta avbrott för mat och toalettbesök i stort sett. Det funkade hyfsat bra men framåt eftermiddagen började vintersolen leta sig in här med sina strålar och göra mina värmeljus överflödiga och jag fick för mig att jag skulle prova på att ta en liten promenad. Finaste hade påmint mig om nyligen att det inte var så länge sen som jag orkade gå hela vägen bort till STREET och tillbaks igen så jag tänkte göra ett försök. Redan efter ett par hundra meter, innan jag ens kommit ner till promenadvägarna vid Årstaviken halverade jag mina ambitioner till järnvägsbron som jag brukade springa till när det fortfarande var möjligt. Efter ytterligare en kilometer hade jag börjat få ont i ljumskarna och efter mycket dividerande med mig själv fick jag bita i det sura äpplet och vända hem redan där. Vara duktig och motionera i all ära, men att vara dum och skada sig själv kändes ovärt. Resten av kvällen njöt jag av min bedrift som egentligen inte var någonting att skryta med över huvud taget, men så klart fick jag sota i form av onda fogar och trött rygg. Det är väl själva fan att man ska straffas för att man försöker hålla igång och hålla ångan uppe så man orkar krysta ut den där soffan. Det blir lätt att motivationen dör och man blir sittande i soffan där man mår bäst.

I övrigt är allt som vanligt. Alla går och väntar och väntar och väntar på det som komma skall fast det enligt planen är ett tag kvar tills något borde hända. Vi har ett kalenderljus som egentligen är tänkt till förra månaden som nedräkning på middagsbordet eftersom lill*n är beräknad till den 24/1. Som att vi inte håller räkningen ändå. Som förstföderska får jag väl nästan räkna med att gå över tiden, så jag förstår inte varför jag har fått för mig att just jag skulle vara så annorlunda och föda före beräknat datum. Önsketänkande antagligen. Vi pratar knappt om någonting annat än barnet här hemma känns det som, även om det vore skönt att känna sig ogravid för bara några minuter så är det svårt med hela lägenheten full av väntande barnmöbler och en kropp som ständigt påminner mig. För att inte tala om lilla bebben i magen som rullar runt och lever rövare mer än någonsin. Man kunde juh hoppas att det begränsade utrymmet satte stopp för allt för mycket aktivitet annars, men icke. Katterna kan sitta bredvid mig i soffan flera timmar på raken och bara stirra. "Tänker du föda snart eller?" Finaste känner antagligen likadant men har finkänsligheten att dölja det bättre. Själv tror jag att värkarna har börjat varje gång jag får lite gas i magen och går och känner efter hela tiden. 16 dagar kvar till beräknat datum och sen max två veckor till på det. En hel evighet.

Besök hos barnmorskan idag med vägning, mätning och diverse olika prover. Jag trodde faktiskt inte att jag hade gått upp så mycket mer i vikt den här gången, men vågen visade på 79,6 kg vilket innebär dryga 20 kg plus. Det är helt otroligt och oerhört deprimerande om jag tänker på det allt för mycket, så det försöker jag att inte göra. I övrigt är jag lika oförskämt frisk och kry som vanligt, järnvärdena låg på 132 vilket är det högsta någonsin även innan jag blev på smällen, och det är tydligen så det ska vara. Barnets huvud har sjunkit ner ännu lite längre i bäckenet och klassas nu alltså som fixerat. Den vet alltså vilket håll den ska ut nu och har ingen chans att ångra sig, nu gäller det bara att få den att förstå att den är efterlängtad och välkommen och att det är fritt fram att börja krångla sig ut vilken dag som helst nu.

Jag fick uppskatta födslovikten på barnet och drog till med 3,7kg, mest för att vårt lilla Svenssonfoster än så länge legat mitt på medelvärdena av alla kurvor och barnmorskan precis innan gissat på "3,5 kg - 4,0 kg". Att det skulle vara aktuellt med en vikt på 2,8 kg som både Finaste och jag startade våra karriärer på känns ganska så orealistiskt just för tillfället, men man kan juh alltid hoppas. På vägen ut passade vi på att hyra en TENS-maskin. En slags muskelsimulator som används i flera olika sammanhang och som visat sig effektiv som smärtlindring vid förlossningar. På kvittensen jag fick skriva på stod till och med en varningstext om att smärtan kunde minska så pass att man skulle vara noga med att klocka värkarna så man inte missade att åka till förlossningen i tid. Aj lajk! Vi ska läsa igenom bruksanvisningen här hemma i kväll och börja öva lite så vi vet hur den funkar när det är dags. Min optimistiska plan är att jag med hjälp av TENS:en, djupandning och yogadiciplin och eventuellt lite akupunktur kommer att räcka i form av smärtlindring, men är medveten om att det antagligen inte blir fallet.

På väg tillbaks till bilen passade jag på att inhandla lite billiga skitgarner som jag tänkte göra om till en fin filt med mormorsrutor. Jag behöver ett nytt projekt och raggsockorna börjar stå mig upp i halsen. Jag har fått för mig att jag vill göra sexkantiga rutor och har hittat några fina mönster på nätet som jag tänkte prova. Det faktum att jag har en ganska så fet deadline i skolan på söndag som jag inte ens har börjat titta på lyckas jag förtränga med förvånande framgång. Jag har tappat konceptet helt vad det gäller skolan, men det här är sista uppgiften på kursen så det vore antagligen bra att få den ur vägen innan jag föder och kaoset börjar på allvar. På tal om förlossning så hade jag förvärkar i gårkväll igen fast jag knappt rörde mig ur fläcken på hela dagen. Således har det inget med stress eller utmattning att göra. Sen vaknade jag med ungefär en timmas mellanrum hela natten av vanliga sammandragningar som inte gjorde särskilt ont, men det är första gången de varit så kraftiga att de väckt mig så någonting är onekligen på väg att hända. Jag är sjukt sugen på pizza, pasta, pommes frittes och chips dessutom. Kolhydratladdning here i come!

Nytt år, nytt liv men samma gamla skitserier på tv. Flera kvällar på sista tiden har jag fått vad jag endast kan beskriva som förvärkar. Jag har som bekant aldrig fött barn tidigare så jag vet inte hur det ska kännas, men bortsett från den vanliga muskelsammandragningarna i magen som pågått i ganska så många veckor så får jag nu även ont i nedre delen av ryggen, framåt ljumskarna och i nedre delen av magen. Som mensvärk. Hittills har jag trott att det har berott på att jag även varit lite dålig i den vanliga matmagen men efter att ha tillbringat lite tid med att läsa på så verkar det som att även det är en symptom på en förestående förlossning. Jag är välsignad med en förmåga att fortfarande kunna ligga ner och vila bekvämt både på rygg och sida och har inga problem alls med att sova, men de här kvällarna har jag varit fullkomligt övertygad om att jag ska vakna efter några timmar i fullt värkarbete. Men icke. Jag vaknar på morgonen lika tjock och uttråkad som alltid.

Planen för idag var att göra så lite som möjligt, vilket jag har genomfört med bravur men fyfan vad tråkigt det är. Jag tänkte se om det jag tror är förvärkar lugnar ner sig lite om jag tar det lugnt och vilar på dagen. Å andra sidan vill jag juh inget hellre än att förlossningen ska komma igång nu även om det fortfarande räknas som tidigt så då kanske jag borde rusa runt på stan hela dagarna i stället. Nåja. I morgon ska jag till MVC på förmiddagen så får vi se vad barnmorskan säger om det hela. Har jag tur kanske hon säger att huvudet har blivit fixerat i alla fall. Sen ska jag ta mig förbi garnaffären för att se om jag kan komma igång med något nytt projekt som får den här sista tiden att gå lite fortare. Jag är lite sugen på en fin filt med mormorsrutor att hänga över vagnen när bebben ska sova, eller bara lite bomullsgarn till några små lappar att torka dräggel och spyor med. Sånna kommer man tydligen göra av med. Myyyys!

Jaha ja. Nytt år, ännu en högtid eller helgtid avklarad och nu är det ingenting som återstår att göra mer än att vänta på nedkomst. Vi har båda gått in någon form av komatos här hemma. För mig faller det sig ganska så naturligt eftersom jag är tung och sliten, men även min bättre hälft verkar gå som på nålar och vänta på vår lilla guldklimp. Vi håller oss sysselsatta med diverse olika projekt och aktiviteter men egentligen vill vi juh bara förlossningen ska komma igång så vi får åka in till SÖS och gör det som måste göras för att sen komma hem till ett helt nytt liv. Spjälsängen är bäddad, skötborden står på plats och bilbarnstolen ligger i sin kartong och väntar.

Själva nyårsfirandet var inte så mycket firande i ordets rätta bemärkelse men en otroligt trevlig kväll i goda vänners lag med massor av god mat, trevliga diskussioner och sällskapsspel. Vi började ladda här hemma för att orka hålla oss vakna flera dagar i förväg och det lyckades faktiskt. Klockan två var jag hemma i säng, nyduschad och redo för att möta det nya året morgonen efter. Den grydde kall och klar med strålande solsken men få alternativ till aktivtet för de rastlösa. Uppenbara vinteraktivteter som skidåkning och skridskor går bort för min del, i ärlighetens namn har jag faktiskt svårt att ta en vanlig promenad när det är så halt och knöggligt ute. Hell, alla aktivteter går bort för min del just nu, det är hemmamys som gäller och det går mig redan på nerverna. Jag vill gärna hålla mig rörlig så länge det går eftersom jag mår bra av det och för att jag hoppas att lill*n kanske blir mer sugen på att klämma sig ut då men det är sorgligt men sant att jag mår bäst i kroppen när jag rör på mig så lite som möjligt. Nu på förmiddagen har jag i alla fall dammsugit och nu tänkte jag snart gå ner en liten kort runda i Ringen och uträtta några ärenden. Bara för att. Sen har jag laddat med några filmer som verkar lovande så det blir väl raka vägen tillbaks till soffhörnet, oavsett hur opeppad jag är. Kom ut lilla bebben!