Smilla gäspar i mammas knä:

Smilla inviger spjälsängen och drunkar nästan:

Smilla duschar med Finaste och är världens softaste:

Tänk om alla dagar kunde vara som den här dagen. Visserligen har vi den kritiska nattningen kvar, men den jobbar Finaste på as we speak och jag intalar mig att det inte ska bli några jätteproblem även om magen verkar trilskas lite.
Dagen i övrigt har varit den bästa sen Hemkomsten. Gick och la mig redan kl halv sju i går och Smilla var snäll och lät mig sova ända till kl 23. Upp ett par gånger till under natten men vid gott mod med lite sömn på pluskontot. Efter att hon fått frukost höll hon sig vaken en stund så jag tog med henne in i köket och la henne på en filt på bordet medan jag fixade med min egen frukost. Mycket lugnare och skönare än att lägga ner en pigg bäbis i sängen och sen försöka ignorera hennes gnäll och gny efter sällskap. Jag tog mig till och med tid att tända lite ljus för att höja mysfaktorn ytterligare och flyttade sedan in oss i vardagsrummet för att titta på film. När hon väl är vaken utan att man vaggar henne till sömns i famnen direkt efter maten verkar det svårt att somna om av sig själv, men jag bäddade med åkpåsen från vagnen i soffan, bullade upp med kuddar och fanns nära till hands med nappasistans och kroppskontakt och tillslut tog tröttheten ut sin rätt. Jag smet i väg och tog en dusch och sen packade vi oss iväg för en liten tur med vagnen. Vilket väder! Soligt och skönt med snö och is som droppade från taken. Nere i årstaviken var det svårforcerat som vanligt men med terrängdäcken på vagnen gick det hyfsat bra ändå. Bara lite kondis hos morsan som saknas innan vi kan ta lite längre promenader tillsammans. Upp mot civilisationen vid Ringen igen för att handla nappar och fänkålste, och sen lunch på favoritfiket med vagnen för första gången. Smilla sov så sött så, fast jag satt och väntade på att hon skulle vakna så jag kunde få amma lite in public så jag hade det ur världen oxå. Tillslut började personalen titta snett på mig som sakta sörplade i mig mitt te och bläddrat igenom alla dagstidningar utan att köpa något mer, så jag lommade hem igen med lillstrumpa fortfarande sovandes i vagnen. Väl hemma vaknade hon till som hastigast, sörplade i sig lite mat i sömnen och somnade om tungt igen. Jag passade på att göra det samma och fick två timmars välsignad vila innan vi gick upp och fixade middagsmat. Nu har jag läst 'Svinaherden' av H.C. Andersen för Smilla och hon har hunnit duscha med pappa innan det var dags för pyjamas och nattmat. Bara att hålla tummarna för att hon vill sova snart oxå så går det här till historien som en mycket bra dag.

Smilla badar.

Smilla klättrar.

Smilla flirtar med Pingu.

Ja jösses! Tiden både flyger fram och segar sig förbi. I går blev lilltjejen tre veckor gammal och det känns som att det var en hel evighet sen hon kom till världen. Massor har hänt, alla klyschor man hör från andra föräldrar innan förlossningen är sanna, och man pendlar konstant mellan total lycka och yttersta förtvivlan. Vilken söt liten underbar tjej vi har! Varför slutar hon aldrig gråta?!

Första veckan när vi var kvar på BB levde vi som i en bubbla där man handlade utifrån ren instinkt på inrådan av den oerhört vänliga och kunniga personalen. Ska hon verkligen sova så mycket? Kan det stämma att hon är redan är hungrig, igen?! Kan ett litet spädbarn äta för mycket? Efter en dag pratade jag och Finaste bajsblöjor och såriga bröstvårtor som om vi aldrig gjort annat, fast vi lovat varandra dyrt och heligt innan att aldrig bli sånna föräldrar. Maten serverades färdig fyra gånger om dagen, folk sprang ständigt ut och in på rummet och kollade så att allt var okej, vilket var både oerhört betryggande och på samma gång otroligt störande. Jag tror inte att jag underdriver om jag säger att jag nog inte sov mer än 12 timmar totalt på de fem dagarna som vi spenderade där. Efter ett par tre dagar började det kännas som att vi satt inspärrade i fängelse på vårt lilla familjerum och jag började inse att jag mådde sämre av att vara kvar där än om jag skulle få komma hem. Tillslut fick vi mer eller mindre tvinga dem att släppa hem oss och rusade ut från avdelningen med en hysteriskt skrikande Smilla som vi inte ens ansåg oss ha tid att amma ordentligt så hon skulle sova lugnt och tryggt på sin första bilfärd hem. Som tur var har vi sjukt nära hem och jag lyckades på något sätt frammana en sista energireserv och förhindra mig själv från att bryta ihop totalt när min lilla älskling skrek helt hysteriskt så det ekade i hela bilen. Jag är en sån dålig mamma!

Första veckorna hemma var i ärlighetens namn ganska så hemska. Jag har varit så otroligt trött och utmattad att jag nog inte har skött vare sig mig själv eller familjen särskilt bra. Mitt mål och min första prioritet har hela tiden varit att försöka sova middag en eller ett par gånger på dagarna eftersom Smilla äter var tredje timme dygnet runt och sen behöver minst en halvtimme på sig i famnen för att somna om, och jag således inte sover särskilt mycket på nätterna. En gång har jag lyckats få mig en timmes sömn på dagtid, och oftast har jag inte hunnit äta mer än en knäckemacka till frukost och sen lite middag när Finaste kommer hem och lagar mat till mig. Det säger sig själv att det inte funkar i längden att varken äta eller sova när man ska ta hand om ett litet barn, vilket i sig är en helt ny och omtumlande situation där det vore bra om man är så bra rustad som möjligt. Sov när ditt barn sover, upprepas juh som ett mantra vart man än läser, men vad fan gör man när hon inte sover på dagarna då? När magen krånglar så hon börjar gråta och krångla så fort jag lägger henne ifrån mig i sängen så jag i stället blir sittande i soffan mellan amningarna och håller i mitt barn som en jävla koalabjörn. Jag hinner inte ens duscha. Jag är medveten om att det är en stor omställning att få barn, och att det krävs otroligt mycket tid och energi men det kan inte vara meningen att man ska leva på luft och vatten hela dagarna och sen sitta upp i sängen och sova med ett litet barn på magen som klistrat fast sig som ett svettigt litet frimärke.
Jag har gråtit av trötthet och utmattning nästan varje kväll, känt mig helt tom på känslor och intryck och blivit helt förkrossad av att höra när Finaste kärleksfullt småpratar med Smilla om hur mycket han längtat efter henne efter en dag på arbetet. Jag vill oxå längta efter henne, bli glad av att se henne, eller i alla fall känna någonting alls mer än vanmakt. Vad som helst utom denna totala tomhet. Det här ska föreställa en av de bästa tiderna i vårt liv, vårt underbara lilla barns första dagar i livet och jag genomlider allt i en dimma av hormoner och näringsbrist som jag bara önskar att jag kunde få slippa. Jag må ha kommit hem från BB men jag sitter fortfarande i fängelse.

Det hela började vända så smått i slutet av förra veckan. Finaste sa ifrån på skarpen och påminde mig om allt vi pratat om innan Smilla kom till världen, om hur vi ville leva våra liv efter förlossningen, vilken typ av föräldrar vi ville vara och hur vår relation skulle se ut. Min bästa mamma kom hit en dag och höll mig sällskap och tog hand om Fialotta så jag han duscha, borsta tänderna, tömma kattlådan, tvätta och fixa lite här hemma. Vi hade ett möte på BVC där jag fick ventilera min frustration och osäkerhet inför den nya situation vi befinner oss i och fick massor av stöd och bra tips. Vi har köpt sempers magdroppar på apoteket för magen och jag har gradvis börjat tuffa på mig och prioritera min egen mat och sömn även fast Smilla kanske ligger i vagnen och klagar. Att lägga sig ner och sova utan att hon är nöjd och belåten och gör det samma är visserligen omöjligt, men vi lär känna henne allt efter som och blir bättre och bättre på att lägga henne. Utan mat och sömn är jag ingen bra mamma och det tjänar ingen på. Vi har varit ute lite med vagnen, varit på klättercentret, i solna centrum och hemma på mysig middag hemma hos goda vänner. Smilla har dragit sitt strå till stacken genom att vara en snäll flicka, vilket hon egentligen alltid är, och sovit över ett par mål mat på natten så mamma fick sova mer än fem timmar i sträck. På morgonen vågade sig Finaste på att flaskmata lilltjejen med den mjölk jag pumpat ur den trasiga tutten och det funkade hur bra som helst, vilket innebär att jag kanske kan få avlastning och hoppa över en amning någongång om jag vill ge mig iväg och träna eller kanske sova mer än två timmar i taget. Vilken lycka! Och vilken skillnad det blir på humöret och tålamodet.
I går hade vi en underbar förmiddag när jag till och med tog mig tid att virka på mormorsfilten som fått ta ett rejält kliv tillbaka sen tiden på BB. Jag har kollat upp lite mamma-baby-träningsformer och försöker att inte vara en hönsmamma som springer och plockar upp och tröstar för minsta gny. Det är fortfarande jättesvårt och läskigt, särskilt i veckorna när Finaste jobbar och jag är ensam hela dagarna. Man har ingenting att jämföra med och alla situationer är helt plötsligt fullkomligt nya. Vad gör jag om hon börjar skrika inne på ICA? Kan man verkligen sätta sig och amma mitt bland folk på ett café som sitter och äter? I morse efter att hon ätit frukost försökte jag lägga henne i vagnen men det gick hon inte med på alls. Nu har jag ätit frukost och plockat lite här hemma med henne i bärsjalen på magen vilket funkar helt okej för oss båda, men att sova med sjalen känns inte helt realistiskt. Jag får försöka lägga henne igen en stund när hon somnat om på bröstet, eller göra ett nytt försök efter nästa amning om ett par timmar. Och tiden rusar förbi och segar sig fram, tre timmar i taget.