Det är vår nu. Jag har börjat springa på morgonen efter att jag har lämnat Smilla på dagis, vägarna blir allt torrare, på sina ställen är gruset redan bortsopat och små tappra blommor visar sina ansikten där solen ligger på och värmer som mest. Det har gått mer än ett år sedan Smilla föddes, ett år fullt av nya erfarenheter och känslor jag absolut inte skulle vilja vara utan, men som jag kan erkänna har varit en av de största utmaningarna jag någonsin mött. Hon har blivit stora tjejen nu. Hon pratar och skrattar, har en egen bestämd liten vilja och tog sina första steg på egen hand för bara några dagar sen. Allt eftersom hon utvecklar sin egna personlighet är det som att jag sakta men säkert hittar tillbaka till min. Det första intensiva året var det som att vi satt ihop, jag var Mamma 24 timmar om dygnet och mina egna behov och önskningar var helt egala. Nu lämnar jag Smilla på dagis om morgonen efter att vi har lekt och myst tillsammans i ett par timmar, sen åker jag hem igen och städar och tvättar, eller åker till jobbet och tillbringar några timmar där för att sen åka hem till familjen igen. Det betyder så mycket det där få timmarna jag har på dagarna där jag kan vara mig själv. Där min hjärna och mina känslor är bara mina. Jag har börjat umgås med lite nytt folk på fritiden, varit ute och festat några kvällar, ätit brunch och fikat dagen efter. Jag gör saker som jag vill göra, för att jag vet att jag vill göra dem, inte för att jag måste eller för att det förväntas av mig. Jag har äntligen lite tid och rum att få vara jag igen.

Med den möjligheten kommer även energin och kraften tillbaka, och den obeskrivliga kärleken till mitt barn. Det som jag förr gjorde för henne för att det måste göras, för att det är programmerat i generna för att hon var en del av mig, gör jag nu för att jag älskar henne mer än livet självt. Det krävdes att jag skulle hitta tillbaka till mig själv som människa för att kunna känna så. Innan var jag bara en mammamaskin, en robot, ett tomt skal som gjorde det som krävdes av mig. Nu är jag en individ med egna tankar och känslor, och otroligt många av de tankarna och känslorna kretsar kring det finaste och bästa jag har. Det är en intressant förändring i fokus som har skett. Från att tidigare ha lagt ner oändligt mycket tid med att känna efter hur jag mår och känner i olika situationer, samt att försöka tolka och analysera min närmaste omgivnings handlingar och reaktioner till följd av detta, ligger mitt fokus nu utanför mig själv på någon som villkorslöst besvarar min kärlek. Plötsligt får livet en helt annan mening, och alla låtar på radio och kärlek handlar inte längre om relationen mellan två vuxna individer, utan beskriver den gränslösa kärleken mellan en förälder och sitt barn.