Jag hade inte tänkt ha några nyårslöften i år heller, eller på annat sätt markera att vi avslutar ett år för att gå in i ett annat. Men så såg jag alla andra sammanställningar och bokslut som görs omkring mig och tänkte om. Är det någon gång i livet som jag behöver ett avslut och något att se fram emot så är det i år. Funderade ett tag på att skriva en lista över alla saker jag hade gjort för första gången i år, men insåg ganska så snabbt att många av de där sakerna inte var särskilt roliga. Över huvud taget tänker jag från och med kl tolv i natt sluta att älta allt det gamla och i stället blicka framåt. I stället tänker jag lista de saker jag hoppas kunna ägna mer tid åt nu när jag lämnat så många negativa mönster bakom mig. Here it goes, utan inbördes ordning:

• Skriva klart boken
  
• Simma
  
• Få massage
  
• Unna mig fotvård, ansiktsbehandling och manikyr
  
• Läsa
  
• Sticka och virka
  
• Träffa kära vänner
  
• Springa
  
• Yoga
  
• Skratta
  
• Älska
  
• Sova
  
• Promenera
  
• Plocka svamp
  
• Meditera
  

Då är det här ändå bara saker jag hoppas kunna ägna mig åt på fritiden. Huvuddelen av livet kommer självklart att gå åt till att hänga med världens underbaraste tjej, och utvecklas med bästa kollegorna på jobbet. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad.

Jag är ensam hemma för första gången på en vecka. Har suttit helt still utan måsten och krav och bara varit en stund. Nu lyssnar jag på musik, studsar runt och packar upp kartonger, skor, väskor, sjalar till förbannelse. Hänger upp tavlor, fluffar kuddar och planerar min födelsedagsfest senare i veckan. Råkade kalla nya lägenheten för "hemma" i ett samtal nyss utan att tänka mig för och det börjar faktiskt äntligen kännas så. Sakta men säkert. Jag sätter min prägel, boar, pinkar in mitt revir. Inte bokstavligt talat då förstås. Vi är alla civiliserade människor här. Det är mindre här, färre rum. mindre area, mindre öppen planlösning men ändå känner jag mig friare. Det har kommit över mig på sista tiden. Den obeskrivliga kärleken jag känner inför mitt mitt liv och framförallt för min dotter. Jag vet inte om det var för att det gick för mycket energi till annat förut, eller om det helt enkelt inte fanns plats. Här i mitt nya hem, i mitt nya liv älskar jag att vara mamma. Så pass att jag kan säga att det är meningen med livet för mig utan att bry mig om att folk himlar med ögonen.

Jag är enda barnet, uppfostrad och uppmuntrad till stordåd. Jag skulle bli något unikt, något magnifikt, något man pratade länge om. Åren gick och inget storartat hände. Det som hände som andra kanske tyckte var märkvärdigt bekom mig aldrig. Kanske på grund av att det inte var det jag sökte eller för att jag var för dålig på att leva i nuet för att uppskatta det. När jag var nyss fyllda 30 började ångesten så smått krypa sig på. Jag hade alltid känt att jag haft så gott om tid att bli det där braiga som jag skulle bli. Behövde inte planera så mycket. Det händer när det händer, när som helst nu. Fast det hände aldrig. Snarare sitter jag här nu och känner att livet verkligen inte blev som det var tänkt. Mitt i livet, bor svart i andra hand på osäkra villkor, långtidsarbetslös och helt utan inkomst och sparkapital fram till för ett par månader sen, separerad med ett barn under två år. Man kan bryta ihop för mindre. Fast det har jag inte gjort. I stället har jag börjat sträcka på mig, växa och känna att det här är det jag var ämnad att göra. Jag är skapt att vara en så bra mamma som möjligt åt min dotter, och jag gör ett jävligt bra jobb. Med varje fiber i min kropp är jag mamma, och jag njuter av det. Självklart är jag inte bara mamma. Jag är tandläkare, säljare, yogi, älskarinna, träningsnarkoman, bibliofil, pysseltant och en hel hög med andra saker oxå, men det är moderskapet som uppfyller mig och ger mig mening och mål. Jag är så otroligt glad att jag är där jag är.