barfota

Censur

2012-05-02T00:20:00+02:00

Jag �r medveten om att jag �r �ppen och utl�mnande b�de IRL och p� n�tet, och det �r ett medvetet val s� v�l som ett personlighetsdrag. Det kan inneb�ra viss problematik ibland. Som till exempel n�r man delar sitt liv med n�gon som inte �r lika utel�mnande, och dessutom k�nner ett behov av att vara anonym som gr�nsar till det paranoida. D�r uppst�r bland annat fr�gest�llningar kring vad jag har r�tt att delge omgivningen om n�gon annans g�rom�l bara f�r att den personen r�kar vara en del av min vardag. G�r det att skapa sig en fullst�ndig bild av vem jag som person utan att jag �ven beskriver vilka jag p�verkas och inspireras av? �r det livsn�dv�ndigt att individer som av n�gon anledning har valt att l�sa mig i ett eller flera av de sociala medier d�r jag figurerar har en komplett bild av mig om det st�r i direkt mots�ttning till de relationer jag har till personer i min n�rhet? Hur stor f�rst�else och tolerans borde jag kunna f�rv�nta mig att f� fr�n min omedelbara omgivning f�r det behov som jag uppenbarligen har f�r att utrycka mig?

Ett annat problem som kan uppst� �r n�r en person som har en relation till n�gon i min n�rhet b�rjar tolka det jag skriver, l�gga in egna v�rderingar och skapa sig en bild som n�dv�ndigtvis kanske inte st�mmer �verens med verkligheten, f�r att sedan f�rs�ka tvinga den verklighetsuppfattningen p� andra. Det �r vad som har h�nt mig under helgen och nu sitter jag h�r och brottas med frustrationen som uppst�r n�r min instinktiva reaktion �r att b�rja censurera mig sj�lv f�r att skydda min omgivning, innan jag grips av k�nslan att ingen annan ska f� diktera mina ord och handlingar. Hur forts�tter man att t�nka och uttrycka sig omedvetet n�r man redan har blivit uppm�rksammad p� att det man g�r med st�rsta sannolikhet kommer att tolkas och f�rvridas in absurdum f�r att sedan anv�ndas emot en? Det k�nns som att jag har f�tt mina ord och friheten att anv�nda dem som jag vill ifr�n mig. Som att jag har tilldelats en roll och tvingats att spela med p� en spelplan d�r jag egentligen inte har n�gonting att g�ra �ver huvud taget. Jag k�nner mig arg och kr�nkt samtidigt som jag �r stolt �ver mig sj�lv f�r att jag inte har spelat med och anv�nt den makt som mina ord uppenbarligen har till att orsaka �nnu mer sm�rta. Det f�r bli min tr�st.

�rsdagen

2012-04-24T23:15:00+02:00

P� dagen f�r ett �r sedan, ungef�r ganska exakt samma tid, h�nde n�got som kom att f�r�ndra mitt liv f�r alltid. Personer jag trodde att jag k�nde kom att visa upp sidor som jag inte trodde att de var kapabla till, b�de till det b�ttre och till det s�mre. Allting st�lldes p� sin spets, pendeln sv�ngde �ver, och det var nu eller aldrig. Det blev tydligt vem som h�ll m�ttet, och vem som inte gjorde det. Det var utan tvekan det sv�raste beslutet jag har fattat i hela mitt liv, men jag har aldrig beh�vt �ngra det sedan dess.

Tiden sen dess har jag m�tt en dag i s�nder. Det har g�tt o�ndligt l�ngsamt och �nd� k�nns det som det har passerat minst tio �r sedan den d�r kv�llen n�r jag med hj�lp av underbara m�nniskor som st�llde upp n�r jag verkligen beh�vde det, slet ihop mina viktigaste �godelar, ett febrigt barn och gav mig iv�g till ett helt nytt liv och vad som f�rhoppningsvis var en ljusare framtid. Jag har hankat mig fram utan jobb och pengar med en stukad sj�lvk�nsla som en skugga av den jag en g�ng var, kv�vd av det d�liga samvetet �ver att vara en d�lig mamma till mitt barn. Vi har bott inhysta i ett d�dsbo, svart i andrahand, tiggt pengar p� stadsdelsf�rvaltningen och v�nt p� varenda krona. L�ngst v�gen har jag m�tt �nnu fler fantastiska personer som berikat mitt liv och hj�lpt mig otroligt mycket. Som tagit mig under armarna, lyft upp mig p� f�tter, talat om att jag visst kan, duger, orkar och dessutom g�r det bra. Utan er hade jag inte ens kommit h�lften s� l�ngt som jag kommit idag, och �ven om det �r en l�ng v�g kvar s� h�pnar jag �ver hur mycket livet kan f�r�ndras p� s� pass kort tid.

Jag skulle ljuga om jag sa att det fortfarande inte gjorde ont. Om jag l�tsades som om jag inte gr�ter n�r jag skriver det h�r, men jag vet att jag gjorde r�tt, att jag inte hade n�got annat val och att det var det enda r�tta. Mitt hj�rta �r lite tilltrampat och bl�slaget, men det sl�r fortfarande starkt och taktfast, och det rymmer en o�ndlig k�rlek f�r alla er som jag m�tt under min resa dit d�r jag befinner mig i dag. Tack.

Morgoninsikt

2012-04-22T12:27:00+02:00

Vuxenpo�ng

2012-04-20T22:57:00+02:00

Egentligen �r det v�l en ganska s� trotsig egenskap som h�r barndomen till att g�ra tv�rt om, fast det �r precis var jag g�r just nu i alla aspekter av mitt liv, och det k�nns snarare v�ldigt vuxet. Jag fattar inga �verilade beslut, f�rs�ker ta det lugnt innan jag agerar, t�nker igenom saker och ting ordentligt och kommer med v�lformulerade och kreativa l�sningar p� de problem som uppst�r. D�r "gamla" Jessica, som egentligen borde ben�mnas den "unga" Jessica, hade svallat �ver av k�nslor, st�llt till en scen och stormat ut, bidar jag tiden an, ser �ver mina m�jligheter och tar kontroll �ver situationen. Dock att jag fortfarande g�r det med konstiga f�rger p� naglarna, orimligt mycket m�nster p� kl�derna samt en vass tunga och ett okynnigt leende, s� vissa saker �r fortfarande som f�rr. Som tur �r.

Den h�r bloggposten vaccinerar 95 barn

2012-04-19T07:59:00+02:00

Just nu s�ker UNICEF en h�lsospecialist till konfliktomr�den i Afghanistan. I tj�nsten ing�r bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och m�ssling.

Jag skulle g�rna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss s� publicerar jag den h�r bloggposten ist�llet. D� vaccinerar jag n�mligen 95 barn runtom i v�rlden mot stelkramp tillsammans med Apotek Hj�rtat. Det �r ocks� bra.

Jag �r med UNICEF i kampen f�r varenda unge. Vill du ocks� vara med och f�r�ndra barns liv? Bli V�rldsf�r�lder h�r: unicef.se/bli-varldsforalder. F�r 100 kronor i m�naden �r du med och ser till att barn �ver hela v�rlden f�r vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? F�r varje bloggare som publicerar den h�r bloggposten mellan 16 april och 13 maj s� sk�nker Apotek Hj�rtat 95 stelkrampsvaccin. L�s mer och h�mta bloggmaterial p� unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

V�rens accessoar

2012-04-16T17:39:00+02:00

Jag t�nker, k�nner och skriver som bekant en hel del om barn. Antagligen f�r att jag har ett livs levande exempel h�ngandes i hasorna relativt ofta som g�r att olika fr�gor och funderingar v�cks.
Jag minns att jag, halvt p� sk�mt halvt p� allvar, skrev en statusuppdatering p� FB v�ren 2010 n�r jag gick hemma och knuffade barnvagn �t dottern som d� var relativt nyf�dd, att �rets accessoar den s�songen var en bebis. Just d�r och d� k�ndes det som att alla p� S�dermalm gick runt med antingen magen i v�dret, ett litet pyre i b�rsjal/sele eller vagn. Den lille varelsen Jag minns �ven att det h�jdes en del uppr�rda r�ster �ver att jag insinuerade att mitt barn skulle vara n�got slags tillbeh�r som f�rst�rkte min (s�nderammade, l�nnfeta och utmattade) image och inte den mest v�rdefulla lilla g�va man kunde f�. S� menade jag naturligtvis inte, men ibland kr�vs det ett visst m�tt sj�lvdistans och ironi f�r att orka ta sig igenom vardagen.

N�r vi blev gravida med Smilla pratades det mycket kring k�ksbordet d�r hemma om hur v�ra liv skulle se ut efter att hon f�ddes. Hur vi absolut inte skulle bli som andra f�r�ldrar som slutade tr�ffa folk, ut�va sina hobbys och leva sina liv. Vi skulle minsan forts�tta kl�ttra, t�lta, resa och allt vad det var. Ungen fick v�l h�nga med. Jo tjena. N�r ungen v�l var f�dd skrek hon vad som k�ndes konstant de f�rsta sex m�naderna. Jag sov aldrig mer �n tre timmar i str�ck, kunde extremt s�llan l�gga henne ifr�n mig utan att hon skrek igen. Jag r�knade ut att jag gick minst fem timmar om dagen den h�r tiden. Med vagn, med sele, sjal. Ofast allt p� en g�ng. Knuffade vagnen med ena handen men bar henne i famnen �nd� eftersom hon hatade den och v�grade ligga d�r. Anyhow. Livet blev inte riktigt som vi hade t�nkt oss. Ibland h�nde det att jag tr�ffade p� s�d�r sk�nt avslappnade f�r�ldrar som sl�ngde upp ungen p� axeln och drog iv�g p� �ventyr. Ungen l�g p� en filt och jollrade hur n�jd som helst och jag kunde k�nna hur avundsjukan och missundsamheten stack till. S� kan det fortfarande vara faktiskt, �ven om tillvaron ser ut p� ett helt annat s�tt nu.

Jag kan fortfarande bli provocerad av att se f�r�ldrar som sl�par med sig barn p� alla m�jliga och om�jliga tillst�llningar. Missf�rst� mig r�tt, Smilla och jag g�r p� fest ibland, b�de p� lokal och hemma hos folk, och jag tror att vi uppskattar det lika mycket b�da tv�. Att bara sitta hemma och h�nga bara f�r att man �r f�r�lder tror jag inte gynnar n�gon. Att f�rv�nta sig att denna lilla varelse ska h�nga med p� vernisage, champagnebrunch, releasefester, kr�ftskivor med mera i ett frenetiskt tempo in absurdum kan jag k�nna �r en smula egoistiskt. Om man � andra sidan k�nner att man beh�ver g�ra just allt det d�r f�r att m� bra och klara av att vara en bra f�r�lder m� s� vara. Jag vet bara att mitt s�tt att t�nka och k�nna f�r�ndrades markant n�r jag v�l blev f�r�lder, och jag har sv�rt att f�rst� hur man kan forts�tta att prioritera sig sj�lv i den situationen. Men det �r juh bara jag.

Dagens nostalgitripp

2012-04-16T15:20:00+02:00

Min perfekta dag

2012-04-14T20:51:00+02:00

Jag t�nker ofta att jag m�r som b�st n�r jag tar en dag och en minut i taget. Bara flyter med och l�ter det bli som det blir. Det blir l�ttare och l�ttare att leva s� allt eftersom Smilla blir �ldre och vi formar oss en tillvaro som �r v�r egen att styra som vi vill. Den h�r helgen �r hon hemma hos sin pappa s� det �r helt upp till mig att forma min egen perfekta dag.

Planen n�r jag vaknade i morse var att ta mig ut till Nordiska Tr�dg�rdar och strosa runt en stund samt passa p� att kasta ett �ga p� SM i blomsterbinderi som g�r av stapeln i helgen och heja p� alla gamla kollegor. En titt ut genom f�nstret och de stora, bl�ta sn�flingor som f�ll d�r ute gjorde att den planen inte k�ndes s�rskilt lockande l�ngre. I st�llet l�g jag kvar p� soffan en stund, konstaterade att b�de m�ssan och de t�vlande bidragen i t�vlingen s�kert finns kvar i morgon ox�, och gjorde upp planer om att tr�ffa en nybliven v�n p� ett fik i n�rheten. Jag packade min v�ska med stickning och b�cker, tog p� mig mina varmaste vinterskor �ver en mjuk tr�ja och sk�na leggings som jag moderiktigt dolde under en l�ngkl�nning och gav mig iv�g. Ganska snart stod det klart f�r mig att gummist�vlar hade varit ett b�ttre val av skodon eftersom den sn� som f�ll snabbt f�rvandlades till slask och vatten s� fort den tr�ffade marken. Jag lyckades ta mig till Caf� Vetebullen relativt torrskodd och sj�nk genast ner i en v�ldigt djup och sk�n soffa med en kopp kaffe och all tid i v�rlden.

Filofiserade en stund, pratade med en fin v�n p� telefon, fick s�llskap av en annan fin v�n, pratade, pratade, pratade, stickade, �t mat, pratade mer, stickade, drack mer kaffe. Vips s� var klockan fem och v�dret som varit s� deprimerande visade sig pl�tsligt fr�n sin b�sta sida. Det blev en spontanpromenad i solen, mot solen. Helt planl�st bara vandra de v�gar som var upplysta av gyllene sken och se vart de f�rde oss. �ver en gata, genom en park, till en brygga vid vattnet d�r vi �ter igen satte oss ner och fortsatte samtala om livet, k�rleken och hur man f�rh�ller sig till dessa. N�r solen b�rjade g� ner s� pass att dess str�lar inte l�ngre lyckades h�lla oss varma var det dags att bryta upp. Mitt i en park som badade i kv�llssol (sug p� det ordet!) lyfte jag blicken mot bergen och log brett och innan jag hann hindra mig sj�lv bubblade det upp ett skratt i br�stet. Just d�r och d� k�ndes livet fullkomligt och perfekt. Det �r antagligen bara s�mnbrist.

Bra vibrationer

2012-04-10T17:49:00+02:00

I g�r florerade det ett par bilder p� skyltdockor i de sociala medierna. Dels ett par fr�n H&M som hyllades pga de lite mer sunda ideal de p�visade �n vi �r vana vid att se i kl�dsammanhang, och dels en tanig liten stackare fr�n Gina Tricot som orsakade uppr�rda k�nslor pga av sitt sjukliga utseende. Jag tog mig friheten att s�tta ihop dessa till ett kollage som jag postade p� twitter och reaktionerna l�t inte v�nta p� sig d�r heller. Min telefon har vibrerat konstant sedan i morse n�r folk kom till medvetande efter p�skledigheten och har skickats vidare av snart hundra personer. Jag har skapat ett monster.

Frukostkonversation

2012-04-09T07:12:00+02:00

Dottern: -"Jag vill ha mat!"�
Jag: -"Vad vill du ha f�r mat d�?"
Dottern: -"Mmmm..."
Jag: -"Vill du ha s�nna potitisbollar?"
Dottern: -" Nej de �r s� varma."
jag: -"Vi beh�ver inte v�rma dem s� mycket. Vill du ha k�ttbullar d�?"
Dottern: -"N��h!"
Jag: -"Hepp! Vad vill du ha d�?"
Dottern: -"Jag vill ha... Potatis!"
Jag: -"Jag ska se om vi har n�gon potatis. Jag vet att vi har potatismos. Vill du ha det?"
Dottern: -"N��... Jag vill ha en hatt!"
Jag: -"..."