barfota

In med det nya!

Sat, 31 Dec 2011 16:59:00 +0100

Jag hade inte t�nkt ha n�gra ny�rsl�ften i �r heller, eller p� annat s�tt markera att vi avslutar ett �r f�r att g� in i ett annat. Men s� s�g jag alla andra sammanst�llningar och bokslut som g�rs omkring mig och t�nkte om. �r det n�gon g�ng i livet som jag beh�ver ett avslut och n�got att se fram emot s� �r det i �r. Funderade ett tag p� att skriva en lista �ver alla saker jag hade gjort f�r f�rsta g�ngen i �r, men ins�g ganska s� snabbt att m�nga av de d�r sakerna inte var s�rskilt roliga. �ver huvud taget t�nker jag fr�n och med kl tolv i natt sluta att �lta allt det gamla och i st�llet blicka fram�t. I st�llet t�nker jag lista de saker jag hoppas kunna �gna mer tid �t nu n�r jag l�mnat s� m�nga negativa m�nster bakom mig. Here it goes, utan inb�rdes ordning:

Skriva klart boken
Simma
F� massage
Unna mig fotv�rd, ansiktsbehandling och manikyr
L�sa
Sticka och virka
Tr�ffa k�ra v�nner
Springa
Yoga
Skratta
�lska
Sova
Promenera
Plocka svamp
Meditera

D� �r det h�r �nd� bara saker jag hoppas kunna �gna mig �t p� fritiden. Huvuddelen av livet kommer sj�lvklart att g� �t till att h�nga med v�rldens underbaraste tjej, och utvecklas med b�sta kollegorna p� jobbet. Jag k�nner mig v�ldigt lyckligt lottad.

Rum att �lska

Sun, 11 Dec 2011 16:46:00 +0100

Jag �r ensam hemma f�r f�rsta g�ngen p� en vecka. Har suttit helt still utan m�sten och krav och bara varit en stund. Nu lyssnar jag p� musik, studsar runt och packar upp kartonger, skor, v�skor, sjalar till f�rbannelse. H�nger upp tavlor, fluffar kuddar och planerar min f�delsedagsfest senare i veckan. R�kade kalla nya l�genheten f�r "hemma" i ett samtal nyss utan att t�nka mig f�r och det b�rjar faktiskt �ntligen k�nnas s�. Sakta men s�kert. Jag s�tter min pr�gel, boar, pinkar in mitt revir. Inte bokstavligt talat d� f�rst�s. Vi �r alla civiliserade m�nniskor h�r. Det �r mindre h�r, f�rre rum. mindre area, mindre �ppen planl�sning men �nd� k�nner jag mig friare. Det har kommit �ver mig p� sista tiden. Den obeskrivliga k�rleken jag k�nner inf�r mitt mitt liv och framf�rallt f�r min dotter. Jag vet inte om det var f�r att det gick f�r mycket energi till annat f�rut, eller om det helt enkelt inte fanns plats. H�r i mitt nya hem, i mitt nya liv �lskar jag att vara mamma. S� pass att jag kan s�ga att det �r meningen med livet f�r mig utan att bry mig om att folk himlar med �gonen.

Jag �r enda barnet, uppfostrad och uppmuntrad till stord�d. Jag skulle bli n�got unikt, n�got magnifikt, n�got man pratade l�nge om. �ren gick och inget storartat h�nde. Det som h�nde som andra kanske tyckte var m�rkv�rdigt bekom mig aldrig. Kanske p� grund av att det inte var det jag s�kte eller f�r att jag var f�r d�lig p� att leva i nuet f�r att uppskatta det. N�r jag var nyss fyllda 30 b�rjade �ngesten s� sm�tt krypa sig p�. Jag hade alltid k�nt att jag haft s� gott om tid att bli det d�r braiga som jag skulle bli. Beh�vde inte planera s� mycket. Det h�nder n�r det h�nder, n�r som helst nu. Fast det h�nde aldrig. Snarare sitter jag h�r nu och k�nner att livet verkligen inte blev som det var t�nkt. Mitt i livet, bor svart i andra hand p� os�kra villkor, l�ngtidsarbetsl�s och helt utan inkomst och sparkapital fram till f�r ett par m�nader sen, separerad med ett barn under tv� �r. Man kan bryta ihop f�r mindre. Fast det har jag inte gjort. I st�llet har jag b�rjat str�cka p� mig, v�xa och k�nna att det h�r �r det jag var �mnad att g�ra. Jag �r skapt att vara en s� bra mamma som m�jligt �t min dotter, och jag g�r ett j�vligt bra jobb. Med varje fiber i min kropp �r jag mamma, och jag njuter av det. Sj�lvklart �r jag inte bara mamma. Jag �r tandl�kare, s�ljare, yogi, �lskarinna, tr�ningsnarkoman, bibliofil, pysseltant och en hel h�g med andra saker ox�, men det �r moderskapet som uppfyller mig och ger mig mening och m�l. Jag �r s� otroligt glad att jag �r d�r jag �r.

Som en vildh�st

Thu, 17 Nov 2011 12:04:00 +0100

"Jag ska sitta i min tr�dg�rd med ett barn i mitt kn�, mitt eget eller n�gon annans,
och bland sommarskratten ska jag f�rsvinna i ett �gonblick f�r att minnas
hur du kom som en vildh�st och f�rst�rde s� mycket, f�r att sedan f�rsvinna.
Jag ska ge dig ett �gonblick. Inte mer. Du har redan f�tt f�r mycket."

- http://ikroppenmin.blogspot.com/ via http://bloodbu22.tumblr.com/

Det g�r "bra" nu

Tue, 18 Oct 2011 22:13:00 +0100

Ibland n�r jag inte inser mitt eget b�sta �r det som att universum sj�lv g�r in och pillar lite i v�ven f�r att skona mig ifr�n det v�rsta. Inte ens d� brukar jag fatta vinken. Det var m�nga �r sedan jag slutade tro p� s� kallade tillf�lliga sammantr�ffanden. Om n�gonting uppseendev�ckande h�nder �r det oftast f�r att de betyder n�got, min uppgift �r att vara �ppensinnad nog att se sambanden. Om m�nga bra saker sker i t�t f�ljd p� varandra brukar det ofta vara ett tecken p� att man �r p� r�tt v�g. S� �ven om det v�rker i hela kroppen av saknad och varenda cell protesterar och f�rs�ker sl� i backen s� verkar det som att just nu �r det �t det h�r h�llet jag ska.

De spelar v�r s�ng.

Fri, 25 Mar 2011 12:49:00 +0100

Det �r v�r nu. Jag har b�rjat springa p� morgonen efter att jag har l�mnat Smilla p� dagis, v�garna blir allt torrare, p� sina st�llen �r gruset redan bortsopat och sm� tappra blommor visar sina ansikten d�r solen ligger p� och v�rmer som mest. Det har g�tt mer �n ett �r sedan Smilla f�ddes, ett �r fullt av nya erfarenheter och k�nslor jag absolut inte skulle vilja vara utan, men som jag kan erk�nna har varit en av de st�rsta utmaningarna jag n�gonsin m�tt. Hon har blivit stora tjejen nu. Hon pratar och skrattar, har en egen best�md liten vilja och tog sina f�rsta steg p� egen hand f�r bara n�gra dagar sen. Allt eftersom hon utvecklar sin egna personlighet �r det som att jag sakta men s�kert hittar tillbaka till min. Det f�rsta intensiva �ret var det som att vi satt ihop, jag var Mamma 24 timmar om dygnet och mina egna behov och �nskningar var helt egala. Nu l�mnar jag Smilla p� dagis om morgonen efter att vi har lekt och myst tillsammans i ett par timmar, sen �ker jag hem igen och st�dar och tv�ttar, eller �ker till jobbet och tillbringar n�gra timmar d�r f�r att sen �ka hem till familjen igen. Det betyder s� mycket det d�r f� timmarna jag har p� dagarna d�r jag kan vara mig sj�lv. D�r min hj�rna och mina k�nslor �r bara mina. Jag har b�rjat umg�s med lite nytt folk p� fritiden, varit ute och festat n�gra kv�llar, �tit brunch och fikat dagen efter. Jag g�r saker som jag vill g�ra, f�r att jag vet att jag vill g�ra dem, inte f�r att jag m�ste eller f�r att det f�rv�ntas av mig. Jag har �ntligen lite tid och rum att f� vara jag igen.

Med den m�jligheten kommer �ven energin och kraften tillbaka, och den obeskrivliga k�rleken till mitt barn. Det som jag f�rr gjorde f�r henne f�r att det m�ste g�ras, f�r att det �r programmerat i generna f�r att hon var en del av mig, g�r jag nu f�r att jag �lskar henne mer �n livet sj�lvt. Det kr�vdes att jag skulle hitta tillbaka till mig sj�lv som m�nniska f�r att kunna k�nna s�. Innan var jag bara en mammamaskin, en robot, ett tomt skal som gjorde det som kr�vdes av mig. Nu �r jag en individ med egna tankar och k�nslor, och otroligt m�nga av de tankarna och k�nslorna kretsar kring det finaste och b�sta jag har. Det �r en intressant f�r�ndring i fokus som har skett. Fr�n att tidigare ha lagt ner o�ndligt mycket tid med att k�nna efter hur jag m�r och k�nner i olika situationer, samt att f�rs�ka tolka och analysera min n�rmaste omgivnings handlingar och reaktioner till f�ljd av detta, ligger mitt fokus nu utanf�r mig sj�lv p� n�gon som villkorsl�st besvarar min k�rlek. Pl�tsligt f�r livet en helt annan mening, och alla l�tar p� radio och k�rlek handlar inte l�ngre om relationen mellan tv� vuxna individer, utan beskriver den gr�nsl�sa k�rleken mellan en f�r�lder och sitt barn.

From a distance

Wed, 16 Feb 2011 10:28:00 +0100

Inf�r ett l�nge efterl�ngtat skrivprojekt har jag blickat tillbaka och l�st igenom mina gamla texter. B�de h�r, i den gamla dagboken samt den h�gst privata i pappersform. Ett par saker som sl�r mig �r att jag konstant antingen �r tr�tt, uttr�kad, eller superstressad och utbr�nd. Det verkar lixom inte finnas n�got mellanl�ge. En annan sak som sl�r mig �r att jag �r helt j�vla amazing. Jag �lskar mig sj�lv, i alla fall den yngre versionen, och s�kerligen �ven den nuvarande. Personen som skriver det jag l�st �r varm, humoristisk, stundom v�ldigt ensam och k�nslig, men helt klart utan tvekan en person som jag vill vara. Heja mig!

�rsbokslut

Sat, 12 Feb 2011 15:30:00 +0100

Sn�kaoset har slagit till. Igen. Jag satt vid frukostbordet med Smilla och tittade ut �ver Johanneshovsbron p� k�erna som ringlade sig l�nga, l�ste era statusuppdateringar om inst�llda t�g, insn�ade bilar och allm�n mis�r. Slogs av tanken p� att f�r ungef�r ett �r sedan n�r n�r vi var i ungef�r samma situation v�derm�ssigt s� satt jag d�, precis som nu, och nj�t av att inte beh�va vara del av el�ndet. Otroligt mycket har h�nt under det �ret. Jag hade hoppats att jag hade orkat och hunnit fortsatt och skriva under mitt mest omtumlande �r n�gonsin, men s� blev det nu inte. Smilla sitter inte som ett litet gnyende paket p� min axel och snuttar efter n�rhet och n�ring, hon sitter i en egen stol, kladdar med en sm�rg�s och svingar gr�tskeden s� det st�r h�rliga till. Min stora tjej! Hon har b�rjat p� dagis nu, och jag har b�rjat jobba. Trots det kommer jag ha mer tid �ver fram�ver. Mer tid f�r mig sj�lv att tr�na, jobba, och f�rhoppningsvis �ven till att skriva.

Osj�lvst�ndighet

Fri, 26 Nov 2010 09:34:00 +0100

Behovet av att skriva har alltid funnits d�r. Datorer och internet gjorde sin entr� tidigt i mitt liv och jag har f�r mig att det f�rsta dagboksinl�gget publicerades 1994 p� den egna hemsidan. Med klarbl� bakgrund och animerade giffar som l�nkar till de olika undersidorna i menyn. Sen har det rullat p�, OSA, Lunarstorm, Helgon och slutligen den h�r bloggen. Inte har jag k�nt n�got behov av att skriva under alias heller. Ibland har det b�rjat s�, men p� ett eller annat s�tt kommer den verkliga personen bakom orden fram, kanske just f�r att jag �r s� personlig. Jag har alltid varit v�ldigt �ppen och �rlig med vad jag t�nker och k�nner n�r jag skriver, t�nkt att det �r meningen med sj�lva processen. Att f� ur sig, s�tta p� pr�nt, sl�ppa taget och f�rhoppningsvis g� vidare. Ingenting konstigt med det. Folk har skrivit dagbok i alla tider. Men varf�r k�nner jag ett s� stort behov av att g�ra det offentligt? Meningen �r s� klart att jag vill ha reaktioner, svar, r�d, tips och glada tillrop. F�r att jag inte lyckas hitta alla de d�r sakerna inom mig t�nker jag.

Personligen har jag inget problem med att dela med mig som jag g�r, men det har skapat problem hos min omgivning mellan varven. Dels f�r dem som st�r mig n�ra och som lider n�r jag allt f�r detaljerat beskriver hur d�ligt jag m�r, eller de som lever med mig och helst inte vill figurera p� n�tet i n�gra som helst sammanhang. Jag anser v�l att jag har r�tt att skriva vad jag vill s� l�nge det handlar om mig och �r min syn p� saken, d� blir det oundvikligt att de som �r mig n�rmast st�ende slinker med p� ett h�rn ibland, eftersom de delar det liv jag skildrar. F�r mig har det h�r s�ttet att uttrycka mig varit fullkomligt naturligt, men �r det s� sunt egentligen? N�r jag skrev mycket p� twitter f�ljde jag m�nga som var minst lika privata och utl�mnande som jag, vilket p� n�got s�tt legitimerade mitt eget �ppna s�tt att uttrycka mig. Fast bara f�r att vi �r fler i samma soppa betyder det kanske inte att det �r r�tt, eller ens s�rskilt bra? En sak som �r s�ker �r i alla fall att behovet finns d�r, men jag skulle nog �nska att jag kunde finna n�gra av svaren, reaktionerna och glada tillropen inifr�n ox�. Fr�gan �r bara hur man g�r?

Ingenting s�rskilt

Thu, 25 Nov 2010 09:41:00 +0100

Har suttit och stirrat p� bloggen flera kv�llar p� raken nu, i jakt p� inspiration och n�got att skriva om, men g�r alltid bet.
Tanken fr�n b�rjan med dagb�cker och privata bloggar �r v�l att det ska vara som en god v�n man h�ller st�ndigt uppdaterad om vad som h�nder och sker, s� man inte beh�ver dra allting fr�n b�rjan varenda g�ng man ska ber�tta n�got. Nu skriver jag s� otroligt s�llan av olika anledningar att det n�stan inte k�nns l�nt l�ngre. Dessutom s� vet jag faktiskt inte riktigt vad jag skulle skriva. Vardagsbetraktelser k�nns ganska s� ointressanta i nul�get, f�r vardagen ser i stort sett likadan ut varje dag. Jag h�nger med V�rldens B�sta Smilla p� dagarna, sen kommer Finaste hem och h�nger med oss en stund och sen sover vi. Typ. Anledningen till att jag inte tar mig f�r mer �n s� �r m�nga och tr�kiga att ta upp f�r d� k�nner jag mig bara gn�llig, men vi kan v�l enas om att jag jobbar p� att b�ttra mig i alla fall.
Hj�lp vad jag �r kryptisk och svamlar.
Okej d�! F�rst var jag galet tr�tt av alla vakn�tter, sen blev jag sjuk och hostade i typ en m�nad och n�r det �ntligen gick �ver fick jag ont i ryggen som jag brottas med hos naprapaten flera ggr i veckan. S� fort jag kan g� och r�ra mig ordentligt t�nker jag ge mig ut p� de snorhala gatorna f�r att tr�na p� gymmet, yoga, simma, g� p� bio, prommenera, umg�s med v�nner, med mera, med mera. Allt det d�r trevliga, mysiga man beh�ver f�r att ladda batterierna och m� bra ni vet?

Rent k�nslom�ssigt s� vet jag inte riktigt vad jag skulle skriva heller, f�r jag vet inte riktigt vad jag t�nker och k�nner. Det pendlar mellan korta, lugna och sk�na perioder varvat med turbulens s� kraftig att magen v�nder sig ut och in. Efter en l�ngre period av att �ka s�n berg-och-dalbana �r det som att jag st�ngt av lite. Dessutom s� verkar f�r�ldraledigheten bli en slags limboperiod f�r m�nga. �ntligen lite tid att t�nka och k�nna efter vad man egentligen vill g�ra, ett andningsh�l, och efter�t �r det m�nga som s�ker sig nya v�gar i livet, framf�r allt n�r det g�ller yrkesval. Att jag var arbetsl�s redan fr�n b�rjan �r b�de en v�lsignelse och en f�rbannelse. Inget sj�lvklart jobb att �terv�nda till, alla m�jligheter i v�rlden att skapa mig ett nytt och f�rhoppningsvis b�ttre arbetsliv. Men vart ska man b�rja leta? Och n�r ska man b�rja?
Oklart n�r Smilla f�r plats p� ett dagis som vi k�nner oss n�jda med, eftersom man tidigast f�r besked en m�nad i f�rv�g. Jag har dessutom b�rjat t�nka om lite n�r det g�ller vilken tidpunkt det �r b�st att hon b�rjar. Jag var tidigare av uppfattningen att alla barn b�rjade vid ett �rs �lder eftersom jag trodde att det var s� l�nge som f�r�ldrarledigheten varade, men nu har jag f�rst�tt att beroende p� hur man pusslar med ekonomin och det �vriga livet s� finns det m�jlighet att v�nta lite till. Jag kommer antagligen alltid k�nna att hon �r f�r liten f�r att vara utan sin s�ta mamma hela dagarna och umg�s med fr�mlingar, men k�nner att det vore sk�nt om hon i alla fall kunde g� och prata lite innan s� hon klarar sig i konkurrensen om de b�sta leksakerna.
Det i kombination med Finastes arbetssituation och om�jligheten i att vara borta fr�n firman i allt f�r l�nga perioder g�r att min framtid k�nns v�ldigt sv�r att planera just nu. Att skaffa sig ett jobb kommer onekligen att ta en stund, men det �r sv�rt att b�rja s�ka n�r man inte vet n�r man kan b�rja. Moment 22.

Se d�r. Nu har jag helt pl�tsligt skrivit en hel sida text om absolut ingenting.

Sj�lvinsikt, makt och r�dsla

Thu, 07 Oct 2010 20:05:00 +0100

Smilla vaknade precis och gr�t �vergivet i sitt rum. N�r jag kom in satt hon upp i s�ngen och str�ckte upp sina armar efter mig. Jag h�ll om henne i s�ngen, pussade henne p� kinden och b�ddade sen ner henne igen. Nu har hon kommit till ro och somnat om. Antagligen dr�mde hon n�got.
Jag sitter i soffan med en sk�l popcorn och funderar p� om jag orkar se n�gon av filmerna jag var ute och hyrde tidigare idag. Iron man 2 eller den d�r med Ben Stiller n�r han �r n�n lirare som g�r runt hela dagarna och inte g�r n�gonting. Egentligen skulle jag vilja krypa ner i s�ngen ganska s� snart, kanske titta lite p� tv, l�sa eller bara lyssna p� regnet. Njuta av vetskapen att n�r jag v�l somnar f�r jag antagligen sova �nda till morgonen, eftersom Smilla f�r det mesta sover lugnt och sk�nt hela natten utan att vakna. Sen n�r morgonen kommer �r det dags att v�cka v�rldens morgonmysigaste lilla bebis, ge henne v�lling och p�b�rja en ny underbar dag.
Nu n�r s�mnen funkar s� bra f�r oss finns det faktiskt ingenting att klaga p�. Vi blir piggare och piggare och gladare och gladare f�r varje dag som g�r. Borta �r den f�rlamande tr�ttheten, jag minns inte ens n�r jag s�g Smilla g�spa senast. Jag hinner vila lite, l�sa eller pyssla med n�got medan hon sover p� dagarna, och f�r min s� v�lbeh�vliga s�mn p� natten. Energin �terv�nder s� sakteliga och med den livslusten och motst�ndskraften mot stress och yttre p�verkan. Jag �r stark, bra och sj�lvst�ndig. S� till den milda grad att det �r provocerande f�r andra mindre lyckligt lottade. Det �r bara att tugga i sig f�r jag t�nker inte backa en millimeter. Jag har slutat spela med i gamla uttjatade dramer, och t�nker inte domineras utav n�gra h�rskartekniker. Jag �r inte r�dd, inte svag och inte vilsen. Jag �r jag. Du ska vara j�vligt glad om du har turen att ha mig i din n�rhet.