Jag pratade tv-serier med en kompis igårkväll och började fundera på när jag senast såg en serie på TV. (For the record, jag använder min TV enkom till att titta på saker via datorn). Jag kom då på att jag hade på pränt, nämligen här. Serien ifråga var Cold Feet, och det här var ett av de sista avsnitten där en av huvudpersonerna dör. Precis när personen har dött, så bryter de för reklampaus och visar någon käck reklam. Tårar blandades med lätt hat¹ och jag lovade mig själv att aldrig se på TV med reklam igen. Det har fungerat bra. :)
Andra tårar med lätt hat² fick jag för en stund sedan när en kär vän berättade att hon blivit dumpad av sin kille mitt under högtiderna. Det är något man inte gör, man gör inte slut strax före jul även om man varit på Island i några månader och måste få det ur sig, man gör inte heller slut hemma hos sin familj på juldagsnatten när det stundar annandagsmiddag med släkten, och inte heller gör man slut strax före nyårsfesten. Det är faktiskt skottpengar på det.
Och övriga tårar, utan hat, dyker upp när jag ser Serenity för fjärde gången. You take care of me, Simon. My turn.
¹ Jag har inte förmågan att hata, så lätt hat innebär i det här fallet så irriterad som jag kan bli.
² Jag vet fortfarande inte hur man hatar, så det här innebär lätt ilska³.
³ Jag blir inte särskilt ilsk heller, jag är en snäll pojk. Fotnoter är för övrigt roligt. Oh, och gott nytt år!
One day one woman asked him
what do you to survive?
he said oh my dear listen here
and this is what he cried
I say my legs they’re wearing baggy pants
I like to move around
cos getting down and jumping up
these are some good things that I found
And my eyes they’ve got some vision
that can see through many lies
ah my eyes they look for better things
the better things to see in life
And my ears are wearing head phones
that do play my favourite songs
not music I’m told to like
but the songs that make me dance along
On my feet I wear two shoes for dancing
dancing to be free
my feet they’re paying tribute to
the Bobby Marley legacy
The mandatory christmas cheering!
Ha en mysig julhelg!
I've been writing in english for the past hour, so I'll continue here. My last English posting hasn't as of yet gotten any comments, so my belief is that none of you fools know¹ any proper English! :) Anyhow, for those who can read this and might be afraid to post in a foreign language (as long as babelfish can handle it, you can post in any language you want, including Java), here goes...
A chair, a chair, my kingdom for a chair. Four score and seven weeks ago, at least, and that's a lot for those of you who don't recognize modern history, I requested a special, but not expensive, office chair since I suffer from mild scoliosis, and that would be an abnormal lateral curvature of the spine, for those of you who've been blocked from Google. My employer has always retorted with the fact that I was hired on a project basis (for four score and seven years), that they cannot spend money on something that volatile. I do not agree with this, but I couldn't do anything about it. Now, I am a full-worthy employee, and now, they have forgotten getting me the chair I need and so desperately want.
- Oh, I'm sorry, can it wait until after the holidays?
- Yes, of course ... oh, and by the way, I'm taking a sick leave due to strained back muscles, FOR THE REST OF MY LIFE!
That was the first thing I wanted to get out of my system, here's the second: I don't understand people!
In this country, we lead quite serious relationships (if you are lucky) with the other gender (or the same, if you swing that way) at young ages and up, and for long durations. It is not uncommon to be dating the same girl for the whole adolescence, hence (if and) when you break up, you tend to have a lot of history together and the other person should mean a lot to you regardless of how you broke up. It is highly probable that you are sharing loads of friends. In my opinion, what you do then if you recognize the fact that you have been very good friends, is that you take some time away from each other, and when you feel ready to come back to your friends and your ex, you do that, and treasure that you are friends again. So, regarding this way of thinking, let's say that one of your friends says to you, with your new partner present, something about your old partner like "oh, and she/he said hello!". Is this then suddenly considered politically incorrect? Is it politically incorrect enough so that you will hold a grudge towards your friend, the messenger, for the rest of your life, since he or she said something that blasphemous around your new partner? Is it okey for the new partner to hold a grudge too? This, I feel, is how people work. And this is not how I work.
Enough of this rambling, prepare for the holidays...
- So, any christmas spirit yet, Nate?
- Naah, Martin, gimme a couple of days.
¹ This word was "no" in the original posting, but since (k)no(w)one commented the content, and only the bad spelling that so nicely contributed to the irony I first intended, I decided to correct it (although with little hope of anyone ever commenting anyhow).
Det vore skönt att bara släppa allt och ha lite semester. Ah, just ja, det kommer en julhelg om några dagar. Men, släkten bråkar så man får inte direkt någon större lust att åka dit. Min bror tyckte dock att det faktiskt kan vara sista gången våra gamla mor- och farföräldrar är i livet, sådant vet man ju inte, så vi borde nog bita ihop. Fast det känns tungt när man känner att man är apatisk och behöver bekymmerslös tillvaro ett tag. Nåväl, det kommer mellandagar och ett nyårsfirande som ska bli väldigt trevligt!
Our weapons were our instruments
Made from timber and steel
We never yielded to conformity
But stood like kings
In a chariot that's riding on a record wheel
För ovanlighetens skull så har jag nördat mig en stund och läst en tech blog. Jag brukar tröttna på några hundradelar, men den här var faktiskt väldigt rolig och därmed vill jag dela med mig. En snubbe (yes, that's mortspeak) skriver om ett sätt att kontrollera om en person har en sjukdom som gör honom klart nördigare än alla oss andra. Låna helt enkelt personens dator och börja flytta på ikonerna på skrivbordet. Om personen står stilla och inte gör något åt det, så är det lugnt. Då är hon/han inte smittad. Annars ... ja, läs Rands in Response artikel om Nerd Attention Deficiency Disorder.
... but not quite like as if millions of voices suddenly cried out in terror and were suddenly silenced. It was more like a sense of relief. No great whale of trouble up ahead, no fears of crying late at night, and no compulsion to carry a torch in all places nice and the ones not-so-nice. This is a new thing to me and my feeling is that it means I might be a bit more mature¹ this time around. Even though there is that everlasting existence of interests, none of these are too serious and pre-heart-grudging in any way. For once, I am not lost, but on top. Does this give me chills? Yes, somewhat, but not in a laborious kind of way. I ponder around the feeling, just on the outside, poking at it with what feels like a 40-feet pole, and trying to second-guess what it will do next. This kind of outward introspection is a novelty, but nonetheless, what I feel now is a necessity for my well-being further on, so I try to relax, go with the flow, and at the same time, learn.
¹ And we had a conversation. The word "ejaculation" was said. And the word "premature", as well. And I came back with, "No. Ejaculation mature. Not premature. Post-mature! Veteran ejaculation! Wise, learned man ejaculation! Mature man who does the washing-up!" But no, she vetoed it. She was China in the United Nations Security Council of my virginity.
Dnr ITN 163/05-32
Beslut om tillsättning av anställning som universitetsadjunkt i medieteknik/programmering. Föredragande: Peter Värbrand.
Beslutades att anställa Martin Karlsson som universitetsadjunkt i medieteknik/programming. Beslutande: Styrelsen
Då var 4 års väntan över ... \o/
Det här måste förtydligas och uppmärksammas, känner jag. Vi var på IKEA i helgen, och stod parkerade en stund utanför IKEAs lager. När vi gjorde detta kom det en otroligt puckad snubbe med en en hästtransport och parkerade mer eller mindre mitt i gatan. Efter en stund kom det ytterligare personer och parkerade precis mitt i gatan, efter honom. Helt galet. Den sista bilen som kom parkerade mer eller mindre mitt i rondellen. *suckar* Fotobevis:
Jag säger det igen; Båda bilarna som står i körriktning mot fotografen är parkerade. Det finns ingen person inuti bilarna. Sjukt.
Det som ansågs vara rationellt förr behöver inte vara rationellt idag. SAOB säger förståndsmässig, logiskt grundad; som motsvarar förnuftets krav; förnuftigt ordnad; som har avseende på l. är tillgänglig för för ståndet l. tanken l. tänkandet; begreppsmässig. Och förnuft och logik kan och bör förändras med tiden, så första meningen av inlägget anser jag därmed stämmer. Tänk er en diskmaskin, när den kom ansågs det allmänt att det var ett rationellt sätt att diska: snabbt, tidsbesparande och effektivt. I dag anser inte alla att det är rationellt med tanke på miljöförstörelse med starka diskmedel, onödig energiförbrukning och liknande. Ni är med så här långt? Bra, så vart är jag på väg? Jo, förr ansågs det rationellt att gifta sig när man var väldigt ung, och skaffa barn omgående. Det senare kan ju kanske bero på bristen på preventivmedel, men men... Idag har vi en annan syn, eller iallafall så har jag en annan syn. Jag hade inte velat skaffa barn för några år sen, då var jag för ung (ungefär 5 år äldre än medelåldern var förr i tiden) och dum. Nu börjar jag bli äldre, och förhoppningsvis visare, och nu börjar det bli självklart att det är dags. Vad får mig att tro att det är självklart först nu, och inte för tio år sedan? Vad är det som har påverkat mig till den inställningen? Och hur många i dagens Sverige har den här synen, samt hur många har kvar den gamla synen? Och vad är det som skiljer oss åt?
Jag har mina idéer.
Tillägg:
Givetvis så beror min syn på vad jag har upplevt tidigare och i vilken kontext jag har levat. Som akademiker är det troligen vanligare med att man väntar med barn, då man inte har en vardag som är baserad på 8-17-paradigmet. Men hur ser det ut i andra grupper? Kan ingen göra en objektiv undersökning (för fördomar kan vi ju allihop ha) och verkligen dokumentera detta? En C-uppsats måhända? :)
Förutom att jag hade en hårddiskkrasch (~ konsonanterna tågar så fint på rad ~) i fredags kväll så har helgen varit rejält upplyftande. Det började med en tidig lördagsmorgon med dansuppvisning, som snarare blev en dansträning eftersom det inte brukar komma så mycket folk på kommunens och kfum:s ungdomsarrangeman (målgrupp: 13-18 år, dvs. de gör annat en lördagsmorgon). Men amerikansk fotbollpojkarna ställde glatt upp både som förare och följare när vi höll en kortkort crash course i lindy hop för dem. :) Förhoppningsvis kommer det en artikel i Corren om det där.
Lördagseftermiddag i klätterhallen, första gången jag knatat uppför en vägg. Det var inte så lätt som det ser ut, men det var väldigt roligt. Det var även väldigt väldigt roligt att träffa mina gamla klasskompisar från ingenjörsklassen igen, har saknat dem. Efter klättringen så badade vi bastu, drack goda drycker, åt god mat, och pub:ade runt i Linköping. Sen försov jag mig dagen efter till dansträning, väldigt viktig sådan eftersom vi hade besök av de bästa lindy-dansarna i landet, jag hann dock vara med på andra passet. Dagen avslutades med pizza och film (Kung Fu Hustle) tillsammans med en delmängd av lördagsvännerna och några nya ;-)
Nu på morgonen har jag haft samtal med chefen, om fast tjänst och bra lön. \o/