Pan Narrans

Jag befinner mig i föräldrarnas sommarstuga. Har tillbringat senaste timmarna på Ängelholms lasarett. Har en schysst virusinfektion och hög feber, så vi har ställt in Englandsresan (och därmed också konserten med Cat Empire). Det är uppenbarligen inte min sommar (eller mitt år, med tanke på influensan i våras). Nåväl, man får försöka se livet från den ljusa sidan :)

I söndags gav vi oss iväg för en veckas kurs i skärmflygning i Åre. Vi bodde på Draklanda som drivs av Skysport. När vi kom fram så fick vi en kort kort kort genomgång, fick våra skärmar och gav oss ut för att balansera. Balansering är när man står på marken och får skärmen att lyfta, och sen försöker man lära sig att hålla den i luften.

Hoppet var stort att vi skulle få ge oss på nästa del av kursen ganska omgående, men dåligt väder (regn och rusk) dök upp, så större delen av veckan tillbringades med att läsa teori och skriva prov. Först tidigt torsdag morgon, närmare bestämt mellan ungefär kl. 2 och kl. 8 så blev det backglidande av. Backglidning är när man lär sig starta och landa, vilket man gör i en lagom brant backe. Man lättar och flyger i ungefär 10 sekunder. Trots 1.5 minusgrader så var det en ganska skön morgon, nog främst för att det inte var några knott vakna. Jag hann glida 9 gånger och lyckades fint med alla starter och nästan alla landningar.

Själva flygandet, med att svänga och så, var det inga problem med. Man var helt enkelt ganska glad och nöjd över morgonens backglidning, förutom allt trassel med linor, vilket är ett av två stora aber med skärmflyg. Den andra nackdelen är att man måste ha tålamod om vädret är dåligt. Det började nämligen sedan att blåsa i fel vindriktningar och för starkt. När vi ville ha börjat flyga från Åreskutan så fick vi helt enkelt inte det. Sent på kvällen samma dag (då man var lagom sliten, och jag började känna av en rejäl förkylning) fick vi dock åka upp på berget. Hälften av gänget hann starta, inkl. Hajom, innan instruktörerna sa att det var för farligt att starta. Jonas var näst på tur, och han blev en aning putt när han inte fick flyga. Jag förstår honom. :)

Istället fick vi se på när en av instruktörerna drog iväg i ett tandemflyg. Man blev ju inte mindre sugen då.

Tidigt på morgonen nästa dag (fredag) så blev vi dock uppjagade för då var det nästan nollvind. Vi ställde upp oss för start och i vissas magar pirrade det väldigt mycket, för det kräver lite mod om man ska våga kasta sig ut härifrån:

Mitt första startförsök gick dock åt skogen, bokstavligen. Det blev en faceplant ner i ett buskage. Jag fick rejält med gräsfläckar på kläderna samt lite rivsår på händerna, men värre var det inte. Nästa startförsök gick fint. Väl uppe i luften styr skärmen sig själv, vid fint väder ska tilläggas, och det fanns gott om tid att kika på utsikten under de 5-6 minuter som flygningen tog. Det var inga större problem att navigera och styra, det var bara roligt. På filmen nedan så kan ni se min första landning på Draklanda. :)



Denna landningen gick lite sisådär, jag tryckte ner bromsarna för tidigt och landade lite för hårt. Nästa start gick lite bättre, dock sprang jag lite sicksack och lite för svagt, för kroppen var nästan inte med längre. Och nästa landning gick helt otroligt bra, speciellt för att vara landning nummer elva (inräknat backglid) i mitt liv. Det filmades därmed såklart inte :) Tyvärr avbröt jag här, för febern hade tagit ett järngrepp på min kropp och snoret rann. De andra hann flyga 3-4 gånger till och blev därmed heller inte klara med bergsflygen (man ska göra en sisådär 10 stycken), så det blir att åka upp igen ... hmm ... kanske på vårkanten, då man kan kombinera flygningen med skidor. En stor fördel med den tiden på året är ju att knotten är döda och välbegravda under snö... ta en titt på filmen ovan igen och lägg märke till de svarta prickarna i början på filmen ... gissa vad det är. :(

Vi hade en lång och intressant diskussion häromkvällen angående möjligheter när man är singel. En i sällskapet har precis gjort slut med sin pojkvän (de har varit ihop i måååånga år) och hon tycker att nu när hon är 30-ish så kommer hon få det jättejättejobbigt att hitta en ny karl. Alla manliga deltagare i sällskapet (i åldrarna 25 till 40) skrek "Neeeej, det är inget problem!". Vi ansåg att det finns gott om singelgrabbar i lämplig ålder därute och det enda det hänger på är att tjejerna hjälper till att hitta dem. För problemet är, enligt oss, att tjejer har ett inbyggt dåligt självförtroende som gör att de tror att de inte kan få någon kille alls. Jag har säkert raljerat om det här tidigare, men när ämnet dök upp så provade jag att slänga ut mina åsikter inför gänget för att se om jag fick gehör, och det fick jag. Åsikten lyder: I alla forum (krogen, dejtingsajter, etc.) så är det en överrepresentation av killar, ibland så stor som 80-20. De få flickor som vågar ge sig ut där har en stor mängd killar att välja bland. Dock är det så att de fortfarande har ett dåligt självförtroende, så ytterst få av dem ... låt säga 20 procent :) ... vågar ta kontakt med de killar som de vill ha. De har även en felaktig uppfattning om vilka killar som är bra/snygga nog att välja vilka tjejer de än vill ha. Min gissning är att 10-20% av grabbarna kan välja och vraka ganska bra, men om tjejerna bara vågar så kan säkerligen 70-80% av dem välja och vraka som de vill. Jag tror jag får kalla detta för min 80-20-regel. :) Hela detta raljerande tänkte jag avsluta med en väldigt korrekt uppfattning om tjejer, som blivit så väl illustrerad i Nemi:

Tillägg från Fröken Tärning (se kommentarer):

Ytterligare ett tillägg, så här mitt i sommaren som singel:

Ännu ett helt lysande tillägg, den här gången i form av en film. Kommunikation tycks vara grymt komplicerat ;-)

... det gick åt skogen i år. Jag blev sjuk. Nu sitter jag hemma när alla de andra dansar runt på sina lektioner (eller ja, just nu är det nån form av cultural activities). Jag var kvar ett par dagar, stirrandes på dansarna och lätt diggandes all musik som florerade på lägret, men det hela gjorde mig mer deprimerad och knappast friskare. Jag gör ett försök nu att få väck febern med förhoppning att kunna åka upp på fredag och vara med på avslutnings- maskeraden. Det hann iallafall bli lite lite filmat innan jag drog, och det är väl lika bra att lägga upp filmerna här med tanke på att många som läser här är dansare och dessutom med på filmerna :)

Julia och jag gör en enkel rutin som jag tror att Bridget och uhm-vad-hette-han-nu-igen lärde oss. Jag har totalt fel balans och kroppshållning:


Mårten och Julia utför större delen av rutinen som Vincenzo och Isabella visade oss första dagen:


Försök två, den här gången nästan hela rutinen:


Den lilla bit som inte kom med, fick Mårten fixa med Emma. Det är en klart snygg snurr:


Den här rutinen bättrades på och utökades mycket under veckan, men tyvärr ... jag var ju inte där :(

I find myself thinking about yesterday
When you were here and we were living in a dream
In the moment that it takes
You find you made your first mistake
Like the setting sun...
You turn around and it's gone

Semestern tar fart på riktigt nu, efter en ändock händelserik vecka. Intressen släcks och andra möjligheter öppnar sig, så länge man inte glömmer biljetterna. Förhoppningen är att allt blir annorlunda. Vi ses på andra sidan...

What's so good about goodbye
When the best was yet to come

Bryan Adams - The best is yet to come

"Jag är en komplett idiot som låter dig lämna på det här viset", sade hon. Jag höll med.

Jag är tillfreds med mitt liv. Jag har det bra. Jag har det oförskämt bra. Om vi börjar med att syna livet baserat på materialism, fast motiverat med emotion, så har jag en enormt bra och trivsam lägenhet som jag känner mig trygg och tillfreds med. Jag har ett intressant jobb som inbringar en bra lön, och goda arbetskamrater, underbara studenter samt tillräcklig motgång så att jag känner att jag presterar. Jag har härliga vänner i alla kategorier och av alla slag, och jag tror de diggar mig lika mycket som jag diggar dem. Jag har träffat en underbar tjej, som jag inte kan sluta tänka på, och jag hoppas att hon känner detsamma om mig. Jag har en månad av äventyr framför mig, med utmaningar som jag inte trodde att jag skulle anta när jag var yngre. (Ni som är lite väl belästa ser att Maslows behovstrappa är nästintill avprickad). Det är helt enkelt så, att om jag skulle avlida idag (troligen av värmeslag, hej i-landsproblem!) så skulle jag vara tämligen nöjd med det.

Det som talar emot min hädangång är blott tre aspekter. Jag tror och hoppas att släkt och vänner skulle sakna mig, och om min närvaro betyder så mycket för dem så tänker jag inte missunna. Jag har några mål kvar i livet som jag inte har uppfyllt, att bilda familj är ett av dem. Jag skulle inte uppfylla mitt löfte till mina studenter, om att jag ska ta hand om dem under deras bildningsresa.

Så jag tänker inte kasta in handduken än på bra länge... ;-)

Förutom att det här är det mest imponerande jag hört framföras av en 11-åring, så är kommentarerna som domarna ger henne helt otroligt bra. Jag skulle nog både gråta och rysa samtidigt, om jag var i hennes skor. Lysande.

If frisy hair was a metaphor
for festival time
then this woman is a goddess
of that festival shrine, met her
- at a jam
in that garden of sorts
I must confess god bless
some impure thoughts
“show us the money”
was the call of the night
but no money could have bought
even a piece of her pride, there might
have been a sea of people
I don’t know, because
all I could see
was how this woman she glowed so

Aeh it’s a pleasure to meet you
ya look like one incredible creature
wanna treat you fine
lets dance and grind
get so funk-inflicted it’s a crime
you’re divine you’re sublime
and well you blow my mind

The Cat Empire - Sly