Chockvågen sprider sig fortfarande över nätvärlden. Jag tror det går fortare att få reda på saker i denna världen, än därute, i telefonvärlden. Det dyker upp någon varje dag med tårar i ögonen, och den upplevelsen möter mig på två sätt. Dels ledsamhet, då man blir påmind hela tiden (även om det är väldigt påtagligt att det saknas någon man höll kär). Dels förundran, över att den här underbara flickan hade så många vänner spridda över hela landet, och att de kommer ihåg och aldrig kommer att glömma. Det senare ger även bieffekten gladhet i magen, och det är ju bra, för jag tror att hon blir gladare om hon vet att vi tänker på henne på det sättet.
I epicentrum kommer livet dock aldrig bli som det varit. Jag lider med er.
Här, en bit utanför, har sömnlösa nätter och nedstämdhet givit fritt fram för en förkylning. Klart i-landsproblem i sammanhanget, men ändock lite surt då mitt liv faktiskt går vidare med planer och jobb. Men framförallt har det infunnit sig en apati, beroende på att man klandrar sig själv för att inte ha träffat och stöttat henne mer när hon fanns på den här planeten. Mysen har fått ner känslan bra i sin blogg, även om jag uppmuntrar både honom och mig att inte fastna i de banorna. För det skulle Amme inte gillat.
Nu när mitt inlägg om vad som hänt letat sig ut på nätet och dragit in en massa gamla #osa:re, vad säger ni om att träffas igen, kanske framåt påsk/sommar? Jag tycker att det är hög tid för en återförening. Det var egentligen hög tid redan i höstas.
Jag insåg precis att jag inte kommer ta mig för speciellt mycket idag. Det enda jag tänker på är en glad och framåt liten tjej som en dag för 16 år sedan fick reda på att hon hade en tumör på 4 kg i högra njuren. För en nioåring som såg gravid ut började en alldeles för lång resa med att hon kände sig konstig jämfört med klasskompisarnas små icke-runda kroppar.
Amme, Gegga, Moz, Malmö 97
Det var en glad flicka som jag mötte, i en park i Malmö, tillsammans med många blivande vänner till både mig och henne. Det var svårt att veta hur gammal hon var dock, för på de 6 år som hon genomgått ovanstående oförståeliga händelser så hade hon inte åldrats speciellt mycket på utsidan. Det stod dock klart efter att jag lärt känna henne lite att det fanns en helt annan person (eller samma, beroende på hur man vill se det) på insidan. En stark, levnadsglad och alldeles underbart klok människa. Hon satt vid ett tillfälle och visade mig bilder från tiden då hon var inlagd, samt några "souvenirer" som hon fått ta med sig hem (ex. en port-a-cath, som gjorde sort intryck på mig). Först då började jag kunna få en liten känning vad hon gått igenom. Det är sannerligen helt oförståeligt och omöjligt att sätta sig in i, om man inte är med om det själv.
På våren 1999 blev Amme friskförklarad.
Först kom tidningen OSA som posten gav ut, sen kom webOSA med en webchat och sen kom #osa. #osa är inte så mycket en irc-kanal som det är en community. Ett samhälle, en vänskapskrets, ett ställe där många av mina bästa kompisar finns.
Och..
Jag vill bara påpeka hur mycket den kanalen och dom människorna betyder för mig. Dom är liksom tuffast av alla och varje gång vi träffas så har vi så jääävla kul.
Jag hittade osa-webchat precis när jag höll på att skrivas ut från sjukhuset, så det känns som om mitt liv började med osa. Jag hade aldrig fått så många bra kompisar och haft så många givande och asjobbiga relationer, både via internet och irl, om det inte varit för osa. Jag hade inte utvecklas så fort utan alla dedär diskussionerna och samtalen och jag inte haft någon hemsida. Ingen dagbok! aaah!
Hade aldrig klarat mig om jag inte hittat dit. :) Jag ser det som att den process i mig som annars skulle tagit många, många år istället gick på bara ett par. Tänk på att jag legat på sjukhus en mycket stor del av mitt liv och hur utvecklande är det, hur många vänner tror ni man har där. nej just det. Osa blev räddaren i nöden de långa perioder då jag inget annat kunde än sitta framför datorn.
Såå. Tack ska ni ha. ;) thankyou merry much.
Varsågod, Amme. Det känns bra att ha varit en del i något bra i ditt liv, men jag hade gärna fortsatt vara det.Åren som gått sedan dess, har bestått av många nya kriser för Amme. Hennes kropp beter sig inte som den ska efter den extensiva cellgiftsbehandlingen. Amme fortsatte skriva genomborrande texter till oss och alla hennes vänner på nätet, och givetvis för sig själv. En av de texter som gjorde mest intryck på mig lyder så här:
Underlig känsla i magen när småflickorna i
min ålder kommer in för att köpa godis och
räcker fram pengarna med sina små händer
som sitter på de små omplåstrade handlederna
vars blodfläckar tyst och försiktigt skvallrar
om att detta är armen på en flicka som för
bara några dagar sedan försökte välja bort
sitt liv. Nu väljer hon istället choklad.
Och det, mina vänner, var det bästa hon
någonsin kunde valt.
Jag fick äran att lära känna den här flickan ännu bättre under den här tiden. Jag fick uppleva allt från hennes första fylla (som jag är säker på att hon förträngt :) till den bästa påsken någonsin.
m0rt, amme, humm, november'00
Sista gången jag träffade henne var en sommar för alldeles för många år sedan, när hon vandrade omkring i Växjö med diverse maskiner i fickorna för att hålla koll på sin kropp. Hennes vilopuls låg på runt 2-3 gånger av vad en frisk människa ska ha. Då hade hon varit med om ytterligare jobbiga saker (som jag har lovat att aldrig berätta, och det kommer jag att hålla) men var ändå glad, uppåt, rolig och som alltid klok och realist. Jag försvann dock in i mitt liv, och hon hittade en fortsättning på livet efter #osa-tiden.
Amme kommer alltid att vara min stora idol, för hon är ingen vanlig tjej. Hon är tjejen som gått igenom allt som hon aldrig skulle önska någon annan. Även nu, i det här otroligt sorgliga skedet, så kämpar hennes kropp och hjärna fortfarande. Jag hoppas att hon känner i sitt hjärta att vi älskar henne.
Uppdatering (20:00) : Ryktet nådde mig precis. Amme, jag hoppas du har det fantastiskt bra där du är nu. Vi kommer alltid sakna dig.
Jag spanade i Idas blogg imorse och hittade något roligt och väldigt passande. Ett direktmarknadsföringsbolag har ett verktyg där man kan mata in en adress och få demografin. Dock stämmer den inte fantastiskt bra på just min adress, eftersom jag bor i ett nybyggt hus med relativt hög hyra mitt ibland en massa hus med billiga lägenheter. Vi pratade om sådant här igår, när jag hade vänner här på fest, och de undrade vad det bodde för folk i området. Här är helt enkelt svaret:
Utmärkande drag
- Unga
- Lågutbildade
- Singlar
- Låginkomsttagare/Ej inkomsttagare
- Hyresrätt i storstadsförort/Mellanstor stad
- Hög andel utlandsfödda
- Förändringsbenägna kollektivister
... men passa er, det är vanebildande! Och kommentera gärna hur det går. Andra försöket för mig gav runt 170 yards. Himla skojigt.
Jag har precis uppdaterat min bloggtjänstmotor till en ny version, som bl.a. innehåller ett trevligt sätt att visa popup-bilder (som de nedan). Så jag utnyttjar det här inlägget till att testa precis denna funktion (samt om svenska tecken fungerar tillfredsställande, för det hade jag lite trubbel med förut).
Det här är jag när jag tog mina första steg som barn:
Och det här är jag när jag såg Bagge första gången:
Prova gärna att lägga till er som registrerad besökare i min blogg när ni kommenterar (vilket givetvis alla läsare gör! :) Då får ni lite trevliga features.
Jag kanske är lite extrem i mina minimalistiska tankar, men det här är faktiskt läskigt värre. På samma sätt som jag har svårt att förstå folk som accepterar Gudrunversionen av reklam på Aftonbladets hemsida (tips: sätt dit en punkt efter länken till en specifik Aftonbladet-artikel så slipper ni den), så har jag svårt att förstå folk som orkar med Messenger. Reklambanner, massa galna widgetar överallt, informations- och varningstexter som säger sådant man redan vet. Det har säkert att göra med enkelheten. Skiten finns ju installerad som standard i Windows, och folk vet inte bättre. :) Jag, som har ett liv bakom mig där man aktivt valt mellan många olika program av samma typ, har en helt annan smärtgräns.
Här är Messenger för Windows, jämfört med Miranda för Windows. (Klicka på bilden (oh, en redundant text!!)) 
Och här är Messenger för OSX, klart bättre men ändå stor och tjock, jämfört med Adium för OSX.
Hakarna med att kommunicera via protokollet MSN i Adium (som, liksom Miranda, klarar av att prata ex. ICQ och GoogleTalk i samma) är att den text som Messengeranvändare kan skriva dit efter namnet inte syns, att bilder på personerna bara uppdateras ibland och att filöverföringen går mycket saktare. Utöver det så fungerar inte webcam-biten eller alla såna där studsande meddelanden och skit, men det kan jag verkligen leva utan. Ovan nämnda tre skäl är orsaken till att jag ens provar lite andra versioner av program som kan prata MSN-protokoll.
Idag hade jag första kurstillfället i ett flertal kurser, fast det jag tänkte berätta om rör kursen i Mobilprogrammering och interaktion. I höstas, som jag skrivit om förut, fick jag reda på att man antagit ett flertal utbytesstudenter till kursen, och eftersom kursen är en fortsättningskurs ("nivå" 3 till och med) så var jag en smula tveksam till att utbytesstudenterna skulle ha rätt förkunskaper. Jag frågade hon som antog dem om de verkligen hade kompetensen varpå hon svarade "Vill ni ha några studenter eller inte till era kurser?!". Lagom tyken inställning. Vi kan väl för sjutton inte ta in vem som helst från gatan, även om vår ekonomi är kass. Jag bestämde mig för att ha ett första kurstillfälle skiljt med några veckor från resten av kursen.
Idag inträffade detta. Det dök inte upp mer än 4 utbytesstudenter, 2 australiensare och 2 fransmän... sen trillade det in en fjärde-års civilingenjör i elektronikdesign också. Jag undrade om de verkligen hade läst "Usability, Interaction Design, Computer Graphics and Object-Oriented programming, preferably in Java". Den första Australiensaren sa "Damn, I'm out!" och de andra flinade... När jag hade gått igenom vad som innefattades i begreppen och hur de skulle omsättas i kursen så sade de andra tre utbytesstudenterna att de gav sig också. De förstod problematiken, dvs. att om de kommer in med bristande förkunskaper så kommer deras projektkamrater (som har bra förkunskaper) att få lida för detta. Ni vet, svagaste länken i kedjan, etc. Det var till och med så att de fyra utbytesstudenterna endast hade 2 av 4 möjliga förkunskaper. :) De frågade om alternativa kurser, jag tipsade dem, vi skrattade lite åt örådskänslan av situationen att bli utkickad ifrån en kurs, och de lämnade stället med glada miner.
Det gjorde dock inte civingstudenten. Han tyckte att det ska väl jag skita i att han inte har tillräckliga förkunskaper för att gå min kurs, och han insåg inte att det skulle gå ut över de andra studenterna, utan tyckte att det bara skulle gå ut över han själv. Det tog en hel halvtimme att förklara att han inte hade på kursen att göra. Kursen har processfokus (dvs. metoder och modeller), och han hade på sina snart 4 år på sin utbildning inte ens läst en kurs i gruppdynamik. Därav så var hela konceptet inte direkt solkart för honom ... men men ...
Jag har suttit och tänkt lite på min situation, vad som är bra och vad som är dåligt. Jag har kommit fram till att det som är dåligt, det har jag slutat med. Jag har fått fastare åsikter om saker och ting. Jag har insett vad som är bra för mig och vad jag vill ha ut av livet.
Jag har en vän som är i samma sits som jag var i före mina personliga insikter. Läs hans blogginlägg!
Och som bonus innan jag orkar blogga på riktigt igen så får ni se Peter och Tomas utkämpa en singstarduell. Varsågod!
I will sew you a suit made of spiderweb and glue wooden anemon of blue. If the suit is worn it will keep you safe and warm it will make sure you stay calm. Your suit will keep you warm when the trees undress they're caressed by Her Majesty the Winter Queen. Your suit will keep you calm when those you love are paralyzed then bravery will shine through your eyes. I will sew you a suit made of morning haze and dew a piece of the rainbow, too. It will be a dream 'cause the thread is a sunbeam I put love in every seem. Your suit will keep you strong when the bullets come from a gun they will melt and turn into song.
- Spider Suit av Sandy Mouche med Helena Josefsson
Jag har en fråga. Varför kallas Elin Sigvardsson för Elin Ruth utanför Sverige? Kan det verkligen vara på grund av -sson?
Skälet till min lilla fascination vid dessa svenska musiker är att jag såg en indie-film häromdagen. New York Waiting. Det är en svensk film, med amerikanska skådespelare, som utspelar sig i New York (samt San Francisco och Florida). Jag brukar inte digga svenska filmer, men den här var liksom inte svensk. Den handlar om en kille som väntar på att (kanske) få träffa sin long-lost love igen, och en tjej som väntar på att få flyga från New York sen hon dumpat sin grabb. De här två möts naturligtvis, och ... diskuterar liv, förhållanden och nyckelpigor. Oväntat. Se den.
Jag kan fortsätta rekommendera lite filmer, när jag ändå håller på:
Happy Feet - vuxenanimerad, om en utfryst (höhö) pingvin, om att hitta sig själv, rasism, religion och miljöförstöring. För att riktigt uppskatta sensmoralen bör man titta noga (fy på dig, Hajom!). För att riktigt uppskatta animeringen bör man ha sett La Marche de l'empereur (eller Pingvinresan, som de svenska översättarna så opassande kallar den).
The Holiday - En helt seriös kärlekskomedi, utan löjliga halvkomiska inslag, med skitbra skådespelare, ett fantastiskt soundtrack och en bindande story.
Over and out.
Here's the house.
Here's the city and the stream.
Here's the father to my dream.
Here's the lost and lonely look in your eyes,
when you leave I will break down and cry.
I'll pay the price,
for all the love you poured like rain,
"toujours l'amour" over again.
But the midnight chills are getting so rough
and the bed is big enough for both of us.
Sleeping single - I will wait for you.
Sleeping single - 'til you change your mind.
Sleeping single - I will wait for you 'til time has gone by.
... vet ni inte vilka som gjort den här låten så har ni faktiskt missat något. Jag personligen klarar mig dock ifrån att känna till Sylvia Vrethammars Viva España.
När jag är rädd,
för allt,
att bli sedd.
Vill vara jag,
som just nu,
och var dag.
Men man får ej,
visa sig,
utanför.
Då blir man nådd,
och förrådd,
eller dör.
Jag rymmer.
Sitter i min satellit, och snurrar runt, och pratar strunt.
Det gör jag. Världen blir min satellit. Ilar förbi. Struntar jag i.
För jag kan va' här så mycket jag vill. I min, i min egen rymdstation.
Komma och gå när jag vill. Till min, till min egen rymdstation.
Jag sitter i min satellit, ch snurrar runt, och pratar strunt.
Det gör jag. Världen blir min satellit.
- Norator, Min satellit
Så, nu tycks julen vara över. Själva julhelgen var väl ingen hit direkt. Det blev ungefär som väntat. Jag hoppas att mina föräldrar gör slag i saken och drar med mig och lillebror till Sydafrika över nästa jul. Det skulle kännas mycket bättre. Jag åkte hem igen på annandagen.
Mellandagarna blev lagom trevliga dock, pyssla i lägenheten med massa saker jag inte hunnit/orkat med, träffa lite gamla kompisar att träffa på stan i Linköping, umgås och planera nyår med kompisgänget, m.m.
Nyårsafton blev precis lagom bra den med. Lagat och ätit mycket god mat (jag är kräsen, men det här gillade jag starkt, särskilt panacottan), dansat en svängom med Jenny, bli itutad massa drinkar av Kent (de smakade seriöst inget vidare :), skrattat med och åt Jonas, pratat rolig skit Lina, skrattat åt Pers raketskjutande, samt åkt en mycket surrealistisk bussresa hem. :) Jonas frågade en massa om nyårslöften och vad som ska åstadkommas under nästa år. Nu har jag tänkt lite och kommit fram till några saker, men jag tänker vara lite dum och inte berätta här, samt lite nörd och posta den här:
God fortsättning!
