Jag fick förfrågan om jag kunde skriva ett blogginlägg för LiU:s reklamanvändare på Lunarstorm och eftersom jag ändå knappar ned saker så gjorde jag såklart det. Inlägget skrevs igår på tåget, men det blev ganska okej ändå. För er som har Lunarkonto (det har inte jag) så ska inlägget finnas här. Ni andra (och jag :) kan läsa nedan... Bonusroligt är för övrigt att det är några lindy-dansare som har presenterats på sidan också :) Vi sprider oss över världen. Nåväl.
Martin jobbar som lärare på institutionen för teknik och
naturvetenskap på Campus Norrköping. Här berättar han lite relationen
till sina studenter och hur en vanlig dag kan se ut.
Närhet och öppenhet ger trygghet och motivation och förhoppningsvis glada studenter
Mitt namn är Martin Karlsson och jag är adjunkt
(vanlig lärare) vid ITN på campus Norrköping. Jag är förunnad att
undervisa i ett flertal olika ämnen, parallellt med att jag är
programföreträdare för en högskoleingenjörsutbildning. Därmed möter jag
studenter i många olika situationer och jag får chans att lära känna
dem väl. Dock möter man flertalet studenter under endast 1 kurs, i
praktiken runt 8 veckor, och då får man göra det bästa av situationen.
Jag tänkte här försöka beskriva dessa möten
med studenter under en typisk arbetsdag. Denna dagen börjar med en
föreläsning i stor hörsal kl. 8-10. Ämnet är grundläggande
programmering och studenterna är 120 stycken. Här kan man tycka att det
kan vara svårt att personligen möta studenterna, när de är så många,
men jag ger dem flertalet möjligheter att kontakta mig. De som vågar
ställa frågor på föreläsningen gör så, vissa väntar till på rasten och
vissa tar frågorna via mail. En grupp söker upp mig på kontoret efter
föreläsningen. De knackar på dörrkarmen (då dörren redan är öppen) och
kliver på. Lärarnas kontor är placerade mitt bland hörsalar,
laborationssalar och grupprum. Det gör att studenterna närsom känner
att de har tid och ork att hälsa på. Det är ju viktigt att de kan få
svar på frågorna de har när de har behov av det.
Senare under förmiddagen hälsar jag på i ett grupprum,
efter att jag fått ett mail där man bett om ett spontanmöte.
Studenterna har en diskussion om hur de ska lägga upp projektplanen i
en kurs. Jag agerar handledare i det här läget och de förklarar hur de
har tänkt. "Vi har en massa boxar och pilar, fast vi har kanske inte
tänkt så mycket, hur bör vi ha tänkt?"
När jag har gett tillräckliga tips så att de kan lösa sina problem
går jag på lunch med kollegor. En student sitter vid grannbordet och
frågar oss om vem han borde prata med för examensarbete. Han har varit
i kontakt med ett företag, och letar nu efter en examinator. Vi
funderar en stund på vilken av våra kollegor som skulle passa bäst, och
tipsar sedan om denne.
Efter lunch är det programplaneringsmöte.
Här kommer det in ett förslag till ändring av en kurs ifrån
studenternas representant. Man har hittat en liknande kurs på ett annat
program, som verkar mer relevant ur studenternas synvinkel. Detta
diskuteras och vi lärare är benägna att hålla med. Beslut om detta tas
formellt i programnämnden (som har hand om flera utbildningar), där det
också finns student- representanter. Vi skickar med våra rekommendationer.
Framåt slutet av eftermiddagen har studenterna från morgonens föreläsning ett laborationspass, för att återkoppla till det vi gick igenom tidigare. Här möter jag studenterna för att ge dem träning i ämnet och reda upp oklarheter.
När jag är på väg att packa ihop för dagen
knackar en student på dörrkarmen och frågar om jag har tid att ge honom
lite support. Han berättar att han har börjat känna sig lite dåligt
motiverad på senare tid och undrar vad det kommer för kurser framöver
på programmet. Jag förklarar och han säger att inte tror att det skulle
passa honom speciellt bra. Vi försöker reda ut vad som känns bra för
honom och kommer fram till att han hellre vill läsa på ett
systerprogram. Sagt och gjort, jag ger honom lite tips på vad man kan
tillgodoräkna sig och skickar honom till studievägledaren med en
handlingsplan. Efteråt reflekterar jag över att det känns positivt att
studenterna ser oss lärare som vänner och inte som ondskefulla
motparter. Det känns även bra för min egen del att kunna hjälpa till
när det behövs.
Denna dagen sammanslagen ger förhoppningsvis mer motivation hos studenterna, och kanske känner de sig även lite gladare i allmänhet.
Folk™ tycker emellanåt att jag ser för lite på nyheter, läser för lite tidningar, etc. Jag kan hålla med på ett vis, för när jag har för mycket att göra så hinner jag inte med att läsa nyhetsimporten till LysKOM som är min huvudnerv till omvärldsbevakning. Hade jag fått en tidning levererad till dörren varje morgon så hade läget varit ett annat, dock så finns risken att det skulle bli massa döda och transformerade träd i hög på golvet i hallen bara. Dessutom argumenterar Bruce Schneier att det som verkligen påverkar oss, som är risker i samhället, inte tas upp i nyheterna. Helt enkelt, om man är sig själv närmast ;-) så är det inte Aftonbladets löpsedlar om CHOCKsaker man behöver oroa sig för.
One of the things I routinely tell people is that if it's in the
news, don't worry about it. By definition, "news" means that it
hardly ever happens. If a risk is in the news, then it's probably
not worth worrying about. When something is no longer reported --
automobile deaths, domestic violence -- when it's so common that
it's not news, then you should start worrying.
Någon i LysKOM pekade på argumentet att man måste skjuta varg för att inte människor ska dödas av dem. Det enda bekräftade fallet där en människa dödats av vargar inträffade 1728. Så, jag fortsätter med min sparsamma omvärldsbevakning, och räknar med att mina vänner i olika forum (irc, im, m.m.) berättar om något Stort och Viktigt® händer i världen.
One day my skeletons appeared
I knew where they were coming from
Hung
by a rope I volunteered
I never thought the day would come
Some
boundaries I once overstepped
Shortcomings I must now accept
Secrets
that could not be kept
I wish my skeletons had slept
To further add to my demise
Demons never
exorcised
Appeared before my very eyes
To no one's just my own suprise
A scenario just so surreal
Demons once so well concealed
Were now
throughout my whole ordeal
So real and painfully revealed
In flew the accusations, razor-toothed insinuations
Each ghost my own creation, and every monster my invention
Beasts they
came to burden, hell I let whatever stirred in
And I couldn't get a
word in, at this unearthly intervention
You're not being honest really
You're really not and
ought to be
Take an honest look at yourself
Try a little honesty
They let up when they knew they
got through
They knew I'd never be the same
With little left to say or
do
They left as quickly as they came
The life was scared half out of me
Some way somehow I survived
A part of me was proud of me
The day my
skeletons arrived
De senaste dagarnas diskussioner i diverse forum har varit om OLPC:n (One Laptop Per Child), och främst dess användargränssnitt (Sugar). I Ny Teknik finns en artikel om hur Sugar är uppbyggt och testversioner för Mac och PC är bifogat. De nämner också att Jakob Nielsen fördömer gränssnittet, för att det inte är tillräckligt användartestat. Om jag förstår saken rätt efter att ha läst på nätet överallt så är det inte testat alls. Det är givetvis inte speciellt lyckat. Ta en titt på den här filmen som visar gränssnittet.
Anyhow, Kranium.se har en intressant artikel om just Spara-ikonen och dess innebörd.
Den senaste månaden har alla helger varit uppbokade, med lite blandad konfekt. Nu senast var det en snabbresa till Tyskland med mina föräldrars företag. Vi var på CeBit-mässan, världens största datormässa sägs det. Att två hallar (av typ 26) var helt dedikerade till datorkylning (fläktar och chassin) är ett bra bevis på galenskaperna. Jag var ganska besviken på mässan iallafall. Där fanns inte mycket roligt och intressant. Dickens trodde att jag hade blivit avtrubbad eftersom jag faktiskt jobbar med forskare som gör de riktigt coola grejerna. Kan vara så. Men men, det var en trevlig helg ändå, även om det blev mycket bilåkande fram och tillbaka. Man fick skratta emellanåt:
Det enda på mässan som kändes helylle var ett tyskt konsortium som kallas Universal Design, efter just Universal Design eller Design för Alla som det heter på svenska. Det var en utställning med blandade designprylar lämpade för en differentierad målgrupp. Grundtanken är att hjälpa människor med funktionshinder av olika slag, så jag tog ett kort på en schysst "one-touch" konservöppnare som tog ett varv runt konservburken på egen hand. Smidigt.
Vad är det som gör att alla bra människor sopas undan från denna planeten? Livet är verkligen orättvist. Hoppas att polisen har fel fel fel fel.
Jag brukar inte skriva så fantastiskt känslofullt, jag brukar utelämna en del, men nu tänkte jag skriva rubbet som har farit genom huvudet denna helg, utan större censur. Detta är alltså relativt flyktiga tankar, men som ändå har lämnat ett spår, så läs inte in för mycket i dem. Och om ni är känsliga eller gnälliga: sluta läsa nu. :P
Det har varit en rejält omtumlande helg. Om vi bortser från massa förberedelser så började den med en trevlig middag på Platå i fredags kväll. Malin och Niklas kom dragandes med Andrew Sutton, och Peter, Jocke samt jag anslöt. Det var skittrevligt. Jag gillar folket och Andrew var rolig.
Efteråt kilade vi till Sportdansklubbens socialdanskväll. Det var inga Sportdansare där egentligen, bara 4 stycken (om jag räknade rätt). Sen kom vi (6 st. plus Helena, och Thomas å Carina från Lindy Dancing Team), så det blev något dansat iallafall. Men, de spelade mest Rock n' Roll och Boogie-Woogie, och det är inte därför jag dansar. Så, pinsamt för Sportdansklubben, är rätta ordet.
Sen blev det lördag morgon, och det trillade in ungefär 50 stycken danssugna människor. Vi hade ett gäng roliga och bra lektioner med Andrew.
Under dagen fick jag en lång kram av en danskompis. Jag kände kärleken och värmen från henne, och blev helt ledsen i magen över hur mycket jag saknar att vara ihop med någon (första gången det blev så uppenbart). Jag förklarade detta för henne senare, och fick en kram till (samt flera under resten av helgen, det är skönt med vänner som förstår. Dessutom behöver inte kvantitet och kvalitet vara motpoler.) :)
Här är en lagom skum bild på mig och Emma när vi shake:ar loss. Jag vill informera om att jag är inne på mitt andra ombyte. Det var svettigt värre.
Well well ... söndagens lektioner började oerhört bra, med väldigt väldigt väldigt snabb dans (vad sägs om 360 bpm, och vi kunde faktiskt hantera det ganska så bra... 320 bpm kändes som en barnlek sen). Sen slöade saker och ting ihop. Resterande lektioner som Andrw höll var välan nyttiga, men inte speciellt bra ös, eller riktigt vad jag hade förväntat mig. Att lära sig swingrytmik är alltid bra, men sen anser jag att han spårade ur med modern dans. Det är inte riktigt därför jag dansar heller :/ Folk hade roligt dock, och det missunnar jag inte dem ... men jag trivdes inte. Skälet var att han spelade en låt som inte gav mig någon energi överhuvudtaget. Jag är väldigt musikbunden, och är det inte rätt känsla i musiken, så dansar jag inte. Jag har inget emot låtvalet egentligen, men det kändes som en vaggvisa strax före läggdags. Resterande lektion var bra, vi stal danspartners från varandra och det är en rolig lek. Jag är lite osäker på hur den utvecklar oss som dansare ... kanske att våga mer. Jaja.
Helgen avslutades med en BBQ+danskväll som var trevlig. Andrew hade snöat in på modern dans-grejen och spelade väldigt mycket musik som inte gav mig speciellt mycket. Men folk hade kul, och det är huvudsaken tycker jag. Här är en suddig men skön bild från en av de sessionerna (hmm, just den här var nog lite funkmusik iofs, jag har för mig att jag hoppade runt och fotade :)
Jag tränade magen på Helena en stund, sen svettades jag med Rebecca (eller ja, jag svettades, hon var fantastiskt söt), och Peter å Helena gled omkring i någon pseudo-tango :)
Nåväl, all in all, en händelserik helg som var mestadels jätteskojig. Klart värt det.
Anyway, 10:30, the other night, I go out in my yard, and there's the Worker kid, looking up in the tree. I say, "What are you looking for?" He says "I'm looking for my burrow owl." I say, "Jumping Jesus on a Pogo Stick. Everybody knows where the burrow owl lives. In a hole. In the ground. Why the hell do you think they call it a burrow owl, anyway?"
Det har jobbats en del den senaste tiden, fast egentligen inte så energiskt jobbande. I höstas, när jag snittade 120% så var man skönt trött (och nästan sjuk) när man kom hem. Nu under våren har jag väl snittat 90% kanske, och även om jag har haft en del att göra, så har jag mest känt mig loj. Men men ... nu, med den lilla webkameran som är inbyggd i min datanmaskin så kan man dokumentera lite jobb.
Coming up: JobbMartin i laborationssal, JobbMartin i föreläsningssal samt JobbMartin i livlig diskussion (om absolut ingenting) med kollegorna i korridoren.
Jag får hoppas att det här inlägget inte blir bombhotat, för att jag jobbar och därmed har råd att köpa saker. :)
