[jingks] -verb (used with object)
to bring bad luck to; to place jinx on
Jag vaknade imorse, fortfarande snorig, med ett leende på läpparna. Med en skål fil och flingor satte jag mig framför datorn och läste morgonserierna. Specifikt en fastnade jag för, nämligen den här (klicka på bilden för hela strippen):
Sedan hörde Nikro av sig och följande konversation utspelade sig:
<nikro> Är du på jobbet idag?
<mort> Ingen större risk, jag har sköön semester :)
<nikro> Jag tänkte åka ett ärende till Norrköping och frågade om Jonatan ville följa med
<nikro> Det ville han och jag sa att vi kunde kolla på spårvagnar
<mort> Skojigt
<nikro> Jonatan sa "Mattin" och jag sa "Va?"
<mort> Haha
<nikro> "Träffa mattin", sa jonatan då
<mort> Åååh
<nikro> Bara så du vet :-)
<mort> Ja ... fan ta dig :) ... Nu blev jag ju helt vek i knäna
<nikro> Jupp. det är den känslan man får ibland. och det är faktiskt den känslan som är störst med de här småkillarna
Ibland blir man lite mushy ;-)
Nu ska det städas lite, både i mitt ansikte (ansa skägget *förtydliga*) och i min lägenhet, så att jag är redo för att bli lite mer mushy imorgon och framöver. Vi avslutar med en seriesnutt till. ;)
Folk vill att jag ska blogga om årets Herräng-läger, men jag kan inte riktigt. Det trotsar alla skriftliga beskrivningar. Det var euforiskt, det var fantastiskt, det var irriterande, det var tjurigt, det var varmt, det var kallt, det var ... obeskrivligt. Hela veckan var en självförtroendekick, även när jag fick The Herrang Flu. ;) Ni anar för övrigt inte hur mycket trevligt folk det finns i Lindy Hop-communityn! :) Här kommer lite bilder på dem.
Det är dags för FOX att gå och skjuta sig själva ännu en gång där det gör ont.
Som ni vet om ni är trogna läsare av mitt historieberättande, så lade de ner serien Drive efter bara fyra avsnitt. Trots detta så finns det redan en lojal fanclub, som kommer minnas serien som briljant dock kort. Jag har själv inte sett de sista två producerade avsnitten (nummer fem och nummer sex), då Fox var mycket sena med att släppa ifrån sig dem (and well, jag har semester).
Nåväl, som ni som har sett serien vet så innehåller den ganska unika specialeffekter. Serien utspelar sig mycket på motorvägen, och där zoomar kameran in och ut sömlöst igenom och runt bilarna. Detta har skapats genom en kombination av riktig stuntfilmning, en 220-graders cyclorama över motorvägen, en massa green screen-arbete samt datorgenererade bilar och reflektioner. Resultatet kan ni se nedan i ett kort klipp av intro-sekvensen till serien samt en scen där denna teknik användes.
Klippet tog 18 månader att skapa och var menat att representera serien Drive i en ansökan om att få bli Emmy-nominerad. Eftersom serien lades ned så verkade det som att chanserna för en Emmy totalt rann ut i sanden. Effektteamet från Zoic Studio och seriens skapare Tim Minear hörde av sig till Emmy-folket, som i sin tur beslöt sig för att nominera klippet under den inte alltför kända kategorin "Visual effects for miniseries, movies and specials".
Hoppsan FOX, nu hängde ni inte riktigt med va? ;-)
To demonstrate world-class expertise, avoid quickly written, shallow postings. Instead, invest your time in thorough, value-added content that attracts paying customers.
Oh snap! :)
Jakob Nielsens nyhetsbrev Alertbox brukar bestå av artiklar om tydliga och statistiskt korrekta undersökningar runt användbarhet, fast nu börjar jag undra om denna veckans brev är ett försenat aprilskämt. Läs själva: Write Articles, Not Blog Postings
Let's rehearse what we know about who we are. We are primates, very closely related to chimps and other great apes. Our ancestors speciated from other apes about five million years ago, and evolved in parallel lines and overlapping subspecies, emerging most clearly as hominids about two million years ago.
East Africa in this period was getting drier and drier. The forest was giving way to grassland savannahs dotted with scattered groves of trees. We evolved to adapt to that landscape; the hairlessness, the upright posture, the sweat glands, and other physical features. They all made us capable of running long distances in the open sun near the equator. We ran for a living and covered broad areas. We used to run game down by following it until it tired out, sometimes days later.
In that basically stable mode of living generations passed, and during the many millenia that followed, the size of the hominid brains evolved from about three hundred cubic millimeters to about nine hundred cubic millimetres. This is a strange fact, because everything else remained relatively stable. The implication is that the way we lived then was tremendously stimulating to the growth of the brain. Almost every aspect of hominid life has been proposed as the main driver of this growth, everything from the calculation of accurate rock throwing to the ability to dream, but certainly among the most important must have been language and social life. We talked, we got along; it's a difficult process , requiring lots of thought. Because reproduction is crucial to any definition of evolutionary success, getting along with the group and with the opposite sex is fundamentally adaptive, and so it must be a big driver of increasing brain size. We grew so fast we can hardly fit through the birth canal these days. All that growth from trying to understand other people, the other sex, and look where we are.
Kim Stanley Robinson - Forty signs of rain
Jag har läst ett gäng böcker nyligen, as per usual. Om vi bortser från Recoil av Andy McNab (action-thriller om blodigt krig och barnsoldater i Zaïre-trakten) så har det funnits ett visst mått av fokus på eller avsaknad av kommunikation på olika vis. Detta gäller förvisso delvis också vad gäller McNabs skriverier, men där låg huvudfokus som vanligt på lidande och psykbryt i största allmänhet på grund av kontexten. Jag har läst Jennifer Government av Max Barry, som handlar om utpressning och ond bråd död som verktyg för den privatiserade sektorn kamp för att roffa åt sig marknadsandelar. Klart underhållande story, men det intressanta i boken är omvärlden som Barry har byggt upp på ett övertygande sätt. Läs den för att förstå vad jag pratar om. En annan bok som passerat är The Game av Neil Strauss, som i sin struktur (kapitelrubriker) och inledningskapitel helt har fokus på en metod för att locka det motsatta könet, men i sin handling visar på hur ensamvargar med psykiska problem kämpar om alfahanneplatsen. Båda aspekterna ger goda insikter i vårt vardagliga liv och jag undrar lite lätt om inte Neil Strauss borde doktorera i socialpsykologi baserat på denna novell. Citatet ovan är hämtat från den sista boken i listan jag nämner denna natt. Kim Stanley Robinson har i sin Forty signs of rain fångat ett antal människor, biologer/miljökämpar mestadels, i vardagen, innan den stora katastrofen. Han har petat in kärnfulla budskap, i form av tankar, åsikter, uttryck hos bokens karaktärer. Han har även fångat hur det är att vara småbarnsfar, kvinna i karriären samt ensam nörd i universum. Otroligt givande. Kort sagt ett gäng lyckoträffar som förgyller min sommar. :) Få se, vad ska jag läsa nu då?
Male Homo Sapiens desires company of female
Homo Sapiens for mutual talk and grooming
behaviours, possibly mating and
reproduction. Must be happy, run fast.
För ungefär ett dygn sedan trillade jag in från en trevlig vecka i Bretagne. Strax utanför Bénodet på bretonska sydkusten ligger ett UCPA-center tämligen dedikerat till sporter som involverar vind och vatten. Jag och Jonas var där för att lära oss Kite-surfa. Det gick bra. :)
