Diskussionen om dagens mobiltelefoner tog ett nytt skutt in i mitt medvetande häromdagen när Ny Teknik recenserade Sony Ericssons Xperia X1 och jämförde med en Nokia-telefon samt iPhone. Visst, Ny Teknik är uppenbarligen en tekniktidning, men journalisterna där brukar vara klipska och skriva om nyttan med uppfinningar. Så var inte fallet i den här artikeln. De listade enbart tekniska detaljer och i tidningsversioner pushade de till och med för två teknikbitar som är bra på SE-telefonen resp. Nokian, men belyste en negativ sak om iPhone. Klart kass journalistik.
Sure, fair enough, det är fakta de presenterar, om än på ett dåligt sätt, men då tycker jag att man borde ta upp att iPhones GPS-substitut (hitta master och wlan runtomkring för att få en halvdålig positionsangivelse) faktiskt fungerar bra, jag provade den i centrala Stockholm senast igår och fick troligen en bättre angivelse mellan höghusenän vad en GPS hade klarat av.
Men, nu är det inte för de tekniska detaljerna som jag är intresserad av iPhone (och iPod Touch), utan för interaktionsdesignen, som är revolutionerande. Sveriges ledande interaktionsdesignbyra har gjort ett ordentligt test med deras användbarhetsexperter och publicerat en PDF i som de kallar So ... does the iPhone live up to its hype?
Svaret, för er som inte orkar läsa, är ja. :)
Jodå, jag är en apple fanboy, det är tveklöst, och skälet till det är att de har koll på interaktionsdesign, bra koll, mycket bra koll till och med. En jämförelse jag gjort många gånger mellan MacOSX och Windows Vista är Exposé/Flip3D-funktionerna. Det är oerhört svårt att beskriva i ord, men det som skiljer är inte det grafiska lull-lull:et, utan känslan och smidigheten i användningen. Testa själva och se skillnaden. Jag vågar nog påstå att iPhone-gränssnittets motsvarande känsla och smidighet kommer att vinna i längden över Xperias grafiska lull-lull, men visst, säkerligen inte i försäljningssiffror eftersom vi nordbor är helt inne på sexiga tre/fyra-bokstavsförkortningar som vi bara MÅSTE ha i vår telefon. Det är 2008 nu, när ska folk inse att teknik och nytta är två skilda saker?
Uppdatering: Fick just ett tips om en reklamsnutt som visst går på TV just nu, som belyser vad jag försöker säga helt perfekt.
Here’s a story on how strange is life with its changes
And it happened not long ago.
On a high mountain plain, where the sagebrush arranges
A playground south of the snow
Lived a lamb with a coat of remarkable sheen,
It would glint in the sunlight all sparkly and clean,
Such a source of great pride
that it caused him to preen.
And he’d break out in high stepp’n dance.
He would dance for his neighbors across the way.
I must say that they found his dancin’ enhancin’,
For they’d also join in the play. 
Then a-boundin up the slope
Came a great American jackalope.
This sage of the sage, this rare hare of hope,
Caused to pause and check out the lamb.
“Hey kid, why the mope?”
“I used to be something all covered with fluff,
And I’d dance in the sunlight and show off my stuff,
Then they hauled me away in a manner quite rough
And sheared me and dropped me back here in the buff.
And if that’s not enough
Now my friends all laugh at me
Cause they think I look ridiculous, funny, and pink.”
“Pink? Pink? Well, what’s wrong with pink?
Seems you’ve got a pink kink in your think.
Does it matter what color? Well, that gets nope.
Be it pink purple or heliotrope.
Now sometimes you’re up and sometimes you’re down,
When you find that you’re down well just look around:
You still got a body, good legs and fine feet,
Get your head in the right place and hey, you’re complete!
“Now as for the dancin’, you can do more,
You can reach great heights, in fact you can soar.
You just get a leg up and ya slap it on down,
And you’ll find you’re up in what’s called a bound.
Bound, bound, and rebound.
Bound and you’re up right next to the sky,
And I think you can do it if you give it a try,
First get a leg up, slap it on down…”
So every year, along about May,
They’d load him up and they’d haul him away,
And they’d shave him and dump him all naked and bare.
He learned to live with it, he didn’t care,
He’d just bound, bound, bound, and rebound.
Now in this world of ups and downs…
So nice to know there are jackalopes around.
En kompis tyckte att jag skulle hitta på en egen infotjänst nu när jag sitter hemma och lökar, fast min kreativitet är inte sådär jättehög just nu. Då är det roligare att läsa om andras fantastiska förmågor.
Min favorit den här veckan är två studenter på Royal College of Art (i London, naturligtvis) som håller på att skapa något som de kallar Animal Sense Devices. De beskriver projektet så här:
Curiosity and exploration is one of the major desires of children. We believe reality is tune-able and we developed a series of sensory enhancements as experiential prototypes. Can you retrain lost senses and instincts? Can you create an experience of feeling like an animal, even as tiny as an ant? How would kids feel if they can transform through to adults on the same eye level?
Myran är tänkt att få barnen att känna sig 50 gånger mindre med hjälp av en inbyggd mikroskopkamera i "huvudet" med linsen i ena "foten" så att man kan se gräset rejält uppförstorat, fågeln har ett system för att känna av magnetfält i omgivningen och överföra den känslan till barnen, och giraffen låter barn se saker i vuxnas (eller ja, giraffers) ögonhöjd. Även fast det här bara är prototyper än så länge, och kanske förblir det, så är det smart, mycket smart. Me like.
Om det råkar vara några studenter som just nu läser en kurs för Ivan och Monica som läser det här, ja, då missade ni kanske inte förra föreläsningen som handlade om Experience Prototyping. Precis hur läsvärt paper som helst. :) Har ni en stund över, läs! Människans förmåga att fantisera är bäst.
Och här har vi en video på samma tema:
Det är tur att man är förändringsbenägen, för det här var en intressant vecka.
Jag har slutat på mitt nya jobb.
På intervjuerna diskuterade vi agil utveckling och agil projektledning, och att det skulle ingå en hel del interaktionsdesign. Iallafall var det så jag uppfattade hela alltet. Det var även så som hon jag skulle ta över efter uppfattade att jag var inställd på. Detta tyckte cheferna att de var ytterst tydliga mot mig med att det inte var, men uppenbarligen lyckades jag leva kvar i illusionen.
Efter första dagen, förra fredagen, så kändes det inte rätt, och på måndagsmorgonen när det var dags för session två av inlärningsfasen så sade min företrädare: "Det är inte det här du vill hålla på med, eller hur?" Skönt med perceptiva människor. Vi traskade till chefen, hon och jag, och berättade. Hela veckan som gått har vi stött och nött problemet från olika håll och igår morse stod det klart att alternativen var tre: Jobba kvar med arbetsuppgifter som jag inte vill, eller kan, eller för den delen bör inneha. Bli uppsagd, och därmed få en plump i registret när nästa arbetsgivare frågar cheferna vad som hände. Eller slutligen säga upp mig. Så, jag sa upp mig.
Grundproblemet var att jag blev anställd som "projektledare och interaktionsdesigner" och jag såg framför mig ett jobb som 70% interaktionsdesigner i utvecklingsteamet och 30% teamleader och agile coach. Projektet jag hamnade i och skulle ta över innebar, vilket chefen tyckte han hade varit övertydlig med, 70 % projektledning med koordination av myndigheter, ekonomistyrning och ja, ren politik, samt då upp till (!) 30% interaktionsdesign (fast egentligen bygga användargränssnitt, vilket inte är liktydigt). Inte riktigt vad jag ser mig själv göra i framtiden, direkt, nej. :)
Anyhow, cheferna har varit skitschyssta trots missförståndet och givit mig bra chanser framöver. Kollegorna har varit trevliga och förstår mig precis, de har sett lite av det jag är bra på den här veckan, och kanske så har det påverkat dem så att företaget någon gång i framtiden mognar en smula till ;-)
Nu väntar jobbsökande och ledighet. Hoppas det inte blir för lång tid framöver, jag är alldeles för rastlös för det. Men det är skönt att kaoset har ordnat sig så här långt.
