Microsoft Internet Explorer 7
Dance Dance Revolution
Det här var underhållande ända tills jag läste den här artikeln, då blev helt enkelt skrattretande.
Jag ämnar skriva lite oftare om användbarhetsområdet nu när jag faktiskt jobbar med användarupplevelser. Idag har jag följande att förmedla:
Månadens anekdot:
En av sektionscheferna på Stora Företaget™ berättade idag att han var en jättedålig användare. Han köpte en Volvo för ett tag sedan och körde med den länge innan han insåg att den var 6-växlad. En vän till honom påpekade detta och fick honom att skämmas. Växelspaken i Volvon var utformad så att den sjätte växeln var både detta och back. Eftersom växellådan är elektronisk går denna design ypperligt rent tekniskt, men jag anser att sektionschefen var en riktigt bra användare eftersom det tog emot att lägga i backen i 120. Jag anser att växelspaken är feldesignad ur ett användbarhetsperspektiv. Jag tog denna anekdot till mig och fick helt plötsligt lite motivering för att kunna klaga på knappar i gränssnitt som byter funktion beroende på ex. en markering av data. De bör förbjudas, om de inte görs fantastiskt tydliga och verkligen känns naturliga för användaren. Så kort sagt förbjöd jag en sådan funktion idag.
Månadens designinspiration #1:
Jag får inte berätta för er vad det är jag bygger på, men inget hindrar mig från att visa var jag får min inspiration ifrån. Häromdagen behövde jag förtydliga informationsvisaren i ett gränssnitt. Detta problem gick inte att lösa snyggt med vanliga Windows XP User Experience Guidelines (och inte Vistas heller). Jag nyttjade en känsla jag fått av en gammal CD-spelare av märket Bang & Olufsen.
Månadens designinspiration #2:
Idag behövde jag designa om en checkboxlista till något mer intuitivt. Det finns massor med lösningar, men den som kändes bäst i min mage hämtade inspiration ifrån West Bank:
Man kan säga som så att min irc-abstinens ökar för varje dag som går. Jag tänkte lösa det hela lite smidigt igår med att ssh:a hem till min maskin och chatta därifrån, men så visar det sig att Stora Företaget™ har blockat port 22. Det fick mig såklart att hålla mig lite med mitt irc:ande, även om en tunnling är tämligen lättutförd. Jag tappar dock kontakten med några kompisar "på grund av" det här. Det är trist.
Det som är uppenbart annorlunda mot tidigare är att tiden verkligen tar slut fort. Pendlingen till Uppsala stjäler verkligen tid och det är svårt att göra något mer vettigt än att se ett avsnitt Battlestar Galactica eller lyssna på På minuten. Förvisso har jag "arbetstidsförkortning" som det kallas i vårt tidsrapporteringssystem, och behöver inte häcka på jobbet mer än 38,67 timmar om dagen. På jobbet käkas det mellan 11-12 av någon ganska outgrundlig anledning så man är ganska seg framåt kvällen, trots mellanmål. Idag är det tisdag, då är bananerna inte slut. Det är de alla andra dagar i veckan.
Det finns saker jag vill hinna med trots att tiden är knapp och detta resulterar i ganska fulla kvällar. På måndagar kör Ida och jag numera en Lindy Hop-kurs på Ebbas dansklubb i Bredäng. Vi åker dit vid 20 och är hemma vid 22.30 igen. Sen är det svårt värre att slappna av för att hinna sova något. På torsdagar kommer jag ha två danskurser, eftersom de två jag vill gå givetvis hamnat på samma dag. Vi får se hur död (alt. överjäkligt levande) jag är efter det.
På jobbet är saker fortfarande lite oklara. Numera inte över vad jag ska ha för arbetsuppgifter, utan när dessa arbetsuppgifter ska vara klara. För att tala klarspråk, projektledarna har varit lite dåliga (av många olika skäl) med att sätta bra deadlines och leverabler (jag hatar detta dåligt "översatta" ord för deliverables!). Så, det blir lite punktinsatser och filande. Det här blir säkert bra.
Annars har jag kanske inget att klaga på. Ärligt talat har jag överhuvudtaget inget att klaga på. Så ovanstående är bara fakta och nedanstående är alltför sant.
Jag pratade i telefon med min far efter fyra arbetsdagar och han undrade om jag tyckte att jobbet var roligt. Jag kunde inte säga att det var det, vilket gjorde honom lite orolig och det hade han naturligtvis skäl till att få vara. Men när jag hade förklarat för honom varför jag svarade som jag gjorde så blev han genast lite lugnare. Givetvis är det svårt att bara efter några dagar avgöra om ett jobb är bra eller dåligt, i förra fallet blev det dock oerhört uppenbart väldigt fort och jag ångrar ingenting. I detta fallet berodde mitt svar dock på att vad jag hade fått göra på jobbet var att bli bildad i alla tekniska och kemiska detaljer runt alla avancerade projekt samt rulla tummarna i väntan på att få göra något. Det är inte särdeles skojigt, även om kromatografi faktiskt roar en smula.
Nu kan jag dock rapportera att jag har fått vara med på ett skojigt demotillfälle och även fått chansen att agera usability-expert i några minuter. Jag har även förstått mer av de tekniska detaljerna, speciellt efter en alldeles lysande föreläsning av en trevlig gubbe. Och slutligen (vilket jag hoppas att det inte är) har jag fått vara med och planera vårens aktiviteter och det är skojiga saker får jag säga. Exempelvis kommer vi arbeta med att omvandla kvalitativa användbarhetsmål till mätbara. För er som inte orkar klicka på länken så får jag vara lite redundant och säga att det tycker jag är roligt.
Jag hade en liten diskussion med Ida häromkvällen om precis hur roligt jag tyckte att det här jobbet var, och jag tror det illustreras lättast så här:
Idag har jag gjort skisser på en ny gränssnittsdel. Smolket i bägaren är att mjukvaran är skriven i C# .NET, dvs. är skapad för Windows, men även solen har sina fläcker ... uhm. :) I vilket fall som helst så är det ganska underhållande att läsa Microsofts guidelines där de i praktiken erkänner att de hade fel förr och har bättrat sig nu, men säger samtidigt att mycket i Windows och andra applikationer som de skapat inte är bra nog än. Bra att ha den självinsikten och det modet. I like. Ett exempel på sådant, och som verkligen har diskuterats mycket i kompisgänget den senaste tiden (bl.a. i #macnytt) är följande illustration (klippt från ovan nämnda guide):
Jag fick en förfrågan och nu hoppas jag på att resultatet blev tillfredsställande.
Det är ett tag sedan jag fick ur mig ett blogginlägg nu. Jag är ju dock inte värre än många andra, därmed förutsätter jag att ni har överlevt under tiden. Alltnog, detta har hänt...
Jag har vänt tillbaka dygnet (hyggligt) efter att ha börjat släpa mig upp vid halv sju-tiden för att hinna med SJ-pendeln till jobbet. Den WakeUp-light som Ida (*host*) fick i julklapp fungerar bra. Dock tänker jag på twitter varje gång fågelljuden sätter igång. Jobbet fungerar bra. Det är mycket att lära sig om kromatografi och Windows XP user experience guidelines. Vej och hälkommen till dåtiden. Men det kommer snart att trilla in roligare arbetsuppgifter och fram till dess kan man alltid roa sig med att lära sig GE:s säkerhetsföreskrifter. Mina favoriter än så länge är att man alltid måste hålla med båda händerna i räcket när man går ner eller upp för en trappa samt att om ett hjul går sönder på kontorsstolen så ska man vända denna uppochned så att ingen av misstag råkar sätta sig i den och dö.
En annan rolig sak som har hänt är att det har anställts en ny människa till i gruppen de senaste dagarna. Hon är biokemist och har jobbat rätt amatörmässigt med användbarhet. Hon har dock haft rätt grundtankar och fokus, men lite fel praktik och vokabulär. De hade bl.a. diskuterat användarvänlighet på hennes förra jobb och när vi imorse pratade om användbarhetsdefinitionen kom vi fram till att hon med det ordet syftar mest på tillfredsställelse. Jag, som har uppfostrats i användbarhetstänk, fokuserar detta tänk på begreppet ändamålsenlighet med tillfredställelse och effektivitet som supportande kvalitéer. Slutsatsen är att de genom sin definition av användarvänlighet inte överhuvudtaget når ända fram, men att de inte är helt ute och seglar. Vad hon däremot hade kommit fram till, och som vi verkligen höll med om, är att man inte kan veta om användbarheten är okej om man inte har data att jämföra med, ex. testat mycket under processen eller testat två olika versioner av produkten. Validering är bra grejer, det blir det för mig framåt våren.
När jag inte har jobbat, dvs. i helgen, har jag (och Ida (och Max och Finurlia (glömde jag nån?))) varit i Köpenhamn på Lindy Hops The Atlantic, ett nytt dansläger. Vi bodde hos familjen Lilbæk och nyttjade öronpropparna till fullo samt hade det allmänt jättetrevligt (exempel på trevligheter var en god middag med toppensällskap på lördagen och en oväntat god middag på söndagen på Kastrup). Dock kantades helgen av två tråkigheter. Den ena var att det lysande swingbandet Swingstyrke 7 som spelade på lördagskvällen förlorade en bandmedlem (den mest drivande dessutom). Gitarristen segnade ihop under spelningen och ambulansen hämtade honom. Vid det tillfället var han dock vid medvetande, men morgonen därpå gick han bort.
Hmm... vad har hänt mer? Jo, idag har jag köpt en smutsig och trasig tjejcykel (en sådan som tonårstjejer fick för 15 år sedan) och jag har även skrivit på en liten papperslapp som låg i en gameboyspelplastask med en magnet på. Ibland har man bara precis så roligt som man gör sig. Jag behövde det, eftersom jag tidigare idag inte gjort så mycket annat än att läsa Windows XP-gränssnittsspecifikationer.
The Sudoku killer will kill either one, four or nine victims next!
