Min blogg verkar vara på utdöende. De som läser (sorry, jag menar kommenterar) här, kommunicerar även med mig på facebook, twitter och irc. Små korta meddelanden tycks vara tidens melodi och att ge sin reflektion på en större text såsom en artikel eller dylikt känns helt klart jobbigt. Det må vara så att jag har ett jobb som snor min fulla uppmärksamhet dagtid och ett liv (nähä?!) som gör det samma vid alla andra tider. Kanske är det dags att lägga ned. Kanske är det dags att lägga om upplägget här. Kanske dags att byta läsarkrets och börja skriva om mode som "alla" andra tycks göra. ;-)
Jag gjorde ett försök att smämerisera bloggen, det fick precis noll kommentarer. Jag har en aning om varför. :) Jag gjorde ett försök med att införa tumme upp och tumme ned. Det gav också ytterst lite. Nu funderar jag på att lägga tisdagskvällen på ett sista försök. Min idé är helt enkelt stulen från facebook; ett kommentarsfält väldigt synligt direkt under varje inlägg. Kan det fungera?
Dock är det så att på torsdag har jag haft den här bloggen i 7 år. Man kanske skulle bita i det sura äpplet ändå.
Folk har undrat varför inte jag har kommenterat iPhone OS 3.0 som förhandsvisades i tisdags. Nu kommer jag ju komma med gamla nyheter. Well, skälen är många. Dels så var det väldigt många kompisar som twittrade, facebookade (ändrade sin status på facebook?) och/eller bloggade om händelsen och det nya. Och dels har jag gått och blivit Apple-förespråkare i en härd med riktiga nördar (i.e. LysLysKOM), vilket tar ganska mycket tid då man måste argumentera emot ganska intressanta (and I mean that in the most ironic way) åsikter. Jag borde dock ha lärt mig Internets två viktigaste ordstäv vid det här laget:
Arguing on the Internet is like being in the Special Olympics; Even if you win, you're still retarded.
Never argue with idiots. They will drag you down to their level and beat you with experience.
Med det sagt så kände jag ändå att tiden var mogen att börja diskutera iPhone igen även här (ja, jag vet att den här bloggen går mer och mer mot Mac fanboyism än något annat). Dock tänker jag endast kort beröra det nya i iPhone OS 3.0 och låta fortsättningen på det här inlägget fokusera på varför jag har en iPhone.
- Jag har över 25000 skäl till att börja med. Det är så många program det finns i AppStore att smidigt köpa och tanka hem, oftast till en mycket rimlig kostnad (låter 7kr som om det drabbar någon fattig?). När jag skaffar mig ett nytt intresse, så finns det en applikation för detta intresse i AppStore. E-böcker, mätverktyg, ordböcker, GPS-hjälpmedel, serietidningar, sociala nätverkstjänster, spel, för att nämna ytterst få.
- Apple är den enda mobiloperativsystemstillverkaren jag känner till som släpper ny funktionalitet utan att man behöver köpa en ny telefon. SonyEricssons K800, K810 och K850 är mestadels mjukvaruuppdateringar (ja, kamerorna ändrades också, samt storleken på det medskickade minneskortet, och några andra småsaker), men man var tvungen att köpa en ny telefon för att få tillgång till ny kamerafunktionalitet. Nu kommer ni hävda att allt borde ha varit inbyggt i iPhone från början, men säg den mjukvarutillverkare som klarar av att både snabbt tillgodose marknadens behov (såsom användbarhet!) och samtidigt fylla mobilen med features. Apples väg är att komma med tillräcklig innovation för att snärja in folk och sedan så sakteliga ta fram nya idéer (eller gamla idéer med ny interaktionsteknik, ex. den nya klipp&klistra-funktionaliteten)
- Användbarheten hos iPhone är oslagbar. 'Nuff said!
- Flexibiliteten i vad jag kan göra med iPhone (well, det är en kombination av ovanstående 3 uppenbarligen). Telefondelen är väldigt liten, och precis vad man behöver (åtminstone i och med OS 3.0-uppdateringen, där det ska bli lätt att bl.a. skicka vidare sms). Resten av iPhone blir vad man gör den till, och det är svårt att göra det dåligt, då standarden för hur programmen ska designas följs väldigt väl.
- Spel. iPhone kan vara en av de bästa spelplattformar jag har stött på. Man kan spela spel på andra mobiltelefoner/handhållna enheter, men man vill spela spel på en iPhone/iPod Touch.
Jag ska nog sluta där. Där har ni de största skälen till att jag diggar iPhone.
Det jag är mest orolig för med iPhone OS 3.0-uppdateringen är att Telia inte gör sin bit så att Push notification, Tethering och andra bra tjänster kommer att fungera i deras nät. En mysig grej som finns inbyggd i iPhone i många andra länder är Visual Voicemail, tänk röstmeddelanden fast sparade i en lista ungefär som SMS. Det sket Telia i. De säljer ju tillräckligt med abonnemang för iPhone ändå. Så, det här är nog min preemptive strike (vad nu det heter på svenska). Om Telia inte ger stöd för push notification och tethering, så kommer jag börja mailbomba så många Telia-anställda jag kan hitta mailadressen till. :)
När jag nyligen hade switchat från PC till Mac, märkte jag att min effektivitet hade gått upp ordentligt. Givetvis påverkar glädjen att man har en ny pryl något den första tiden, men ungefär lika mycket negativ påverkan borde ett nytt operativsystem och nya programvaror göra. Som jag sagt tidigare så tripplade jag min effektivitet i bytet från WindowsXP + PowerPoint till MacOSX Tiger + Keynote. Denna effektivitet finns dock kvar och därmed höjer jag Keynote till skyarna. Fast nu har jag börjat inse att jag har gjort det på delvis fel grunder.
Rädsla och stress fokuserar dig på en uppgift. De flesta säger att de jobbar bäst under stress. Timmarna före en deadline kommer hjärnan vara helt inställd på att lösa uppgiften, inget kan distrahera dig. Dock kommer man i efterhand alltid på bättre sätt att lösa uppgiften på och tänker "om jag bara hade börjat lite tidigare!". Men då är man ju längre ifrån deadlinen och är mindre fokuserad på uppgiften.
Lösningen på komplexa, till synes olösliga problem, så kallade wicked problems, är att tänka utanför den ack så välbekanta lådan. Detta gäller givetvis alla typer av problem, som i uppstarts/formuleringsfas tycks vara riktigt komplexa. Olika människor klarar av olika nivåer av s.k. divergent tänkande, som främst sker bakom pannbenet (frontalloben, där den planerande delen av hjärnan befinner sig). Jag tror det är därför som vi slår oss för pannan när vi inte tänkt hela vägen, för att försöka stimulera hjärncellerna. Något som faktiskt stimulerar cellerna i frontalloben är dopamin, som i sin tur reglerar bl.a. glädje. Så, om vi kan göra människor glada, blir de gissningsvis också mer kreativa.
John Chris Jones studerade designprocesser och kom fram till en serie av tre steg som idag känns ganska självklar, men på 1970-talet var nytt tänkande. Det första steget är just divergent tänkande, ”... the act of extending the boundary of a design situation so as to have ha large enough and fruitful enough, search space in which too seek a solution”. Det andra steget är en transformering, ” ... such as, pattern making, fun, flashes of insight, changes of set”. Och det sista steget är konvergent tänkande, ”... reduce the secondary uncertainities progressively until only one of many possible alternative designs is left”.
Slutsatsen är att om vi kan göra folk glada till en början och stressade framåt deadline (vilket förvisso kommer naturligt) så gör vi dem till klart bättre problemlösare. Om ett nytt verktyg som jag börjar använda löser mitt problem (eller delproblem) på ett trevligt sätt så kommer det bli en positiv spiral. Verktyget kommer för varje gång jag använder det bli alltmer roligt att använda. Om jag samtidigt använder det gamla verktyget, kommer skillnaden i känsla att öka för varje gång (gissningsvis givetvis upp till en viss nivå). När jag nu sitter med Powerpoint om dagarna så känner jag allt större kärlek till Keynote. Förra veckan skapade Ida en föreläsning i Keynote och jag hjälpte till. Jag blev lätt euforisk eftersom det var ett tag sedan jag fick pyssla runt i den mysiga miljön, och Ida blev även hon glad eftersom Keynote enklare tycktes lösa den uppgift hon ville utföra. Dessutom hindrar inte Keynote det arbetssätt man önskar när deadline närmar sig. Det finns kortkommandon och smarta verktygsfält som stödjer den konvergenta processen också. Frågan är hur ett verktyg som Prezi ter sig i de här båda aspekterna. Att det uppmanar till divergent tänkande är i alla fall självklart.
Många uppgifter som rent tekniskt går att lösa med de verktyg vi har, vill vi ändå inte lösa med de verktygen, för det är för jobbigt. Folk är exempelvis ofta skeptiska till att hitta information på webbsidor m.m. med en iPhone, eftersom de flesta andra mobiltelefoner är klart krångligare att surfa med. Även fast min iPhone saknar en massa tekniska features (som galet bra kamera eller blåtand), så kan jag med den på några sekunder se när nästa tunnelbanetåg kan ta mig hem eller mitt i en diskussion berätta definitionen på "halvfabrikat". Det är viktiga saker som underlättar vardagen och gör telefonen till en informationsbärare av rang.
När man vill ha ett effektivt kunskapsutbyte tycks man ofta vilja lösa det med att skriva tjocka dokument med alla detaljer i. På en vägg på Det Stora Företaget™ står dessutom att framgång kommer av välskrivna specifikationer. Inom den mer agila världen pratar man dock om att undvika Big Design Up Front och istället tillsammans skissa sig fram till "rätt" lösning. Kommunikationsmedlet är en bild på hur lösningen kan se ut och det är samtidigt så oprecist att man måste lova varandra djupare och direkt kommunikation för att speca detaljer. Därav blir jobbet gjort.
Hur gör man då om man vill förmedla några huvudpunkter i ett budskap till omvärlden som kanske inte bestå av en bild. Min tro och erfarenhet är att kärnfulla och roliga anekdoter lever länge samt sprids snabbt. De framgångsrika anekdoterna består oftast av en bra liknelse. Ett exempel som jag hörde idag på Det Stora Företaget™ var om en dålig pump som gjorde att lösning (oftast vit) spred sig som en snöstorm. Folk tog till sig detta och byggde nästa version av pumpen - SnowEater. De liknelser som håller ännu längre är de som övergår till begrepp. Att skjuta myggor med kanon är något många kan första oavsett ämne och denna förståelse gör att det viktiga budskapet hittar direkt hem. Dock måste begreppet vara tillräckligt specifikt och inte användas som en omskrivning för något man inte vill precisera ("högt och lågt" är favoriten på DST™ just nu).
Så, nu kastar jag över bollen till er som orkat läsa hela den här smeten och önskar dra ur er de anekdoter, liknelser och begrepp som ni diggar.
För många år sedan simmade jag omkring i en pool med några bekanta. Vi pratade politik. De var hela bunten djupt insyltade i socialdemokratisk sådan och försökte utröna vilket fack de skulle placera mig i. De konstaterade slutligen anarkistfacket, efter jag förtäljt min åsikt om att politiker i maktposition borde bytas ut med jämna mellanrum och sedan aldrig få återvända till politiken som sådan. Jag tycks nu ha fått ett parti att heja på i nästa val, i alla fall vad gäller den här frågan.
Hälften av moderaternas kandidater till valet 2010 ska vara kvinnor. Och 20 procent ska vara helt nya i politiken, de får inte ha haft någon förtroendevald post tidigare, inte ens som ersättare i fritidsnämnden, skriver Svenska Dagbladet.
- Vi ska aktivt krossa de glastak som finns och öppna upp partiet för människor med olika erfarenhet och få en bättre könsbalans, säger partisekreteraren Per Schlingmann till tidningen.
Jag kan, passande nog på internationella kvinnodagen, tycka att könskvotering kanske inte är helt lyckat. Kompetens måste vara första urvalskriteriet. På samma sätt kan jag givetvis angripa förslaget att 20 procent ska vara utan politisk maktprägling, men ... hellre den här typen av förslag än att gammelgubbar som suttit vid makten i alldeles för många år får sitta några år till och fördärva. Ja just, det gäller givetvis gammelkärringar också.
Det ska Bagge säga under hela resan nästa gång han flyger. Jag förväntar mig givetvis bevis.
Nej, nu måste jag klicka på refresh i en kvart... Facebook är nere.
Update: Oh snap! Den går visst inte att se på. Jaja, klicka här istället då.
Jag kände mig nödgad att spara denna juvel ifrån den ännu icke släppta produkt som jag jobbar på om dagarna, så jag slängde ihop en skiss på några minuter i Balsamiq Mockups. Mycket nöje.
Jag rippar en text från Ny Teknik (tack till Peter för tipset):
Studenter har svårt att koppla ihop teori och praktik när de ska lära sig programmera. Det konstaterar Anna Eckerdal vid Uppsala universitet.
Under flera års tid har Anna Eckerdal studerat hur det går när civilingenjörsstudenter eller datavetenskapare ska lära sig att programmera i C++ eller andra objektorienterade språk.
- Min forskning visar att många studenter har svårt att förstå elementära begrepp och även att skriva enkla datorprogram efter de gått de inledande programmeringskurserna, säger Anna Eckerdal i ett uttalande.
Dessvärre gäller det även för många studenter som är i slutet av de datavetenskapliga utbildningarna, konstaterar hon. De har helt enkelt svårt att koppla ihop teori och praktik.
- Det är svårt att förstå meningen med en övning om färdighetsnivån som krävs för övningen inte motsvarar studentens begreppsliga förståelsenivå och vice versa, säger Anna Eckerdal.
Situationen är inte unik för Sverige. Den var densamma hos de universitet i Storbritannien och USA som deltog i studien.
På fredag disputerar hon på sina rön. Sedan hoppas hon att de ska kunna bidra till att undervisningen i programmering för blivande ingenjörer ska bli bättre.
Jag hade behövt hennes material att trycka i ansiktet på en av mina tidigare chefer på universitetet och hans undersåtar (av italienskt och portugisiskt härsprung). Dock behövde jag inte 5 års doktorandstudier för att själv förstå hur en nybörjarkurs i programmering behöver vara uppbyggd för att studenterna ska ta till sig det på bästa sätt. Sen att de inte gjorde det är väl inte mitt fel?! ;-)
Jag har inget att skriva om...
Ska det vara så?
