Ni har säkert hört om de trettiotre gruvarbetarna som sitter fast långt ner i berget någonstans i Chile. Som ni säkert vet har man lyckats borra ner till dem och via håler levererar man nu mat och lampor. De kommer att bli räddade, men det tar tid att ta sig ner i berget till dem, så under tiden måste de sysselsättas för att inte bli knäppa. Psykologer  planerar nu att skicka ner en enkel filmprojektor, men frågan är vilka filmer som gruvarbetarna ska få se. Man menar att en del filmer kan verka skadligt på de chockade gruvarbetarna, och det kan jag ju hålla med om. Glada filmer är bra filmer. En film om någon som är instängd i ett trångt utrymme och får panik lär inte vara bra. Vad man dock inte diskuterat utan bara planerat att skicka ned är en uppsättning biblar från Adventistkyrkan. Är det bara jag som finner det här en smula bisarrt?

... right?

Jag träffade en man i fredags över lunch. En man som gått igenom en svår situation, men nu ser en ljusning, ett hopp. Det påverkade mig väldigt mycket och jag vill dela en del av det han sa med er.

Han kommer ursprungligen ifrån ett annat europeiskt land och när han sökte sitt nuvarande jobb i Sverige undrade han om det fanns goda möjligheter för hans fru att få jobb också. De sa att så länge hon kan engelska så är det inget problem. Han tog jobbet och flyttade till Sverige med sin fru och sin son. Ett år senare hade hon fortfarande inte fått något jobb, fastän hon har en universitetsutbildning bakom sig och talar mycket god engelska (samt började lära sig lite svenska). Han gick då till sin närmaste chef och beskrev situationen som oerhört jobbig. Chefen dodgade samtalet och sa mest "ja, det var ju tråkigt att höra". Ett par månader senare gjorde han ett försök med sin chefs chef, som faktiskt fixade frun en projektanställning med att skriva dokumentation till företagets produkt. Med tanke på vad som hände sedan är det svårt att veta om denne chef gjorde det bara för att få tyst på mannen. Strax efter anställningen blev frun gravid, en graviditet med komplikationer, hennes andra i livet. Hon åkte hem till sin familj vid ett tillfälle och blev kvar där på grund av graviditeten, läkarna sa att hon inte fick flyga. Hon slutförde den dokumentation hon arbetade med och mailade in den. Hon kontaktade chefen hennes (via ett e-mail då han var svår att få tag på) att hon var färdig, hade två månader kvar på projektanställningen och kunde tyvärr inte åka tillbaka till Sverige, men att hon kan arbeta bra därifrån hon var. Samtidigt kontaktade hon svenska försäkringskassan för att se vad de eventuellt kunde hjälpa henne med. Efter någon vecka fick hon svaret att de inte kunde hjälpa henne, för hon hade inte längre någon anställning på företaget. 

Under tiden blev hennes man, mannen jag träffade, vid ett flertal tillfällen anklagad för att ha åstadkommit olika typer av fel i produkten. Han gjorde en undersökning, hittade vad som egentligen var felet (inget han kunde rå för) och tog det till sin chef. Denne sade att "sådant där blandar jag mig inte i, det får du lösa själv". Ingen upprättelse alltså. Ett annat problem han dras med är att en av hans medarbetare konstant gör så lite som möjligt, men ständigt beskriver sitt jobb för honom som mer eller mindre outhärdligt. Dock nämner denna medarbetare inget om detta när någon högre chef är inblandad, naturligtvis. Mannen blir dock hela tiden pushad att arbeta mer och mer av sina chefer, och när jag säger att han arbetar mycket, så rör det sig vad jag förstår om 60 timmar i veckan, varje vecka, varje månad, hela tiden. Det lät inte på honom som att så mycket semester har hunnits med alls.

För några veckor sedan satt mannen på ett möte där olika frågor avhandlades. Dokumentationen som hans fru hade skrivit visades upp, en högre chef blev mycket nöjd och undrade vem som hade skrivit den. Den tidigare nämnda medarbetaren sa "Det var jag!" och åtnjöt sedan omgivningens beundran. 

Ungefär där tog han ett beslut. Ett beslut han troligen skulle tagit för längesedan. Frun och sonen är kvar i hemlandet. Han håller på att sälja bostaden i Sverige och söker nytt jobb i hemlandet. Jobb som säkert ger mindre pengar, men han har insett att pengar och status inte är allt. Det finns annat som är mycket viktigare. Han önskar bara att han kunde ha sluppit plåga sin familj under de år han arbetat i Sverige.

Jag själv är glad över att jag insett att det finns viktigare saker än jobb, och att det samtidigt är viktigt att hitta ett jobb där man känner att man är uppskattad. Dock hade jag levt i en naiv tro att en situation som ovanstående aldrig skulle hända i Sverige men att det är vardagsmat i andra europeiska länder. Mannen jag träffade har bevisat motsatsen för mig och jag kommer vara mer noga i framtiden om/när jag söker nytt jobb.

Chefen har bokat en mängd resor för mig mellan Stockholm och Göteborg, eftersom jag jobbar på båda orterna. En av resorna som bokades i höstas gällde nu på måndag, från Stockholm till Göteborg. Denna resa försökte jag omboka före jul, då jag kom på att jag redan skulle vara på västkusten, närmare bestämt i Båstadstrakten. Efter mycket letande på SJ:s hemsida så trodde jag att jag hade förstått hur man ombokar, man avbokar först och bokar sedan en ny. Så, jag avbokade och sen visar det sig att det ombokningsvärde som jag fått inte kunde betala min nya resa. En bra stund i telefonkö gav slutligen svaret att det inte är SJ som skeppar folk på västkusten (Malmö - Göteborg) utan Öresundståg, och då gällde inte ombokningen. Jag surnade lite men hade inget att välja på mer än att betala med mina egna pengar. Det var som tur var inte en speciellt dyr resa.

Chefen bokade ett gäng resor till i tisdags inför vårens arbete (februari och framåt) i Göteborg. Jag väntade in i det sista med att boka dessa resor då jag var oerhört sugen att gå avanceratkursen i Lindy Hop på Swedish Swing Society, men jag visste inte vilken dag den skulle gå. SSS hade visst något strul med planeringen, så deras info kom upp först idag, drygt en dag efter att jag bokat allt för våren. Jaja, hur bra kan en avanceratkurs på SSS vara? Oj, den kan visst vara jättebra (får vi hoppas), då Hanna & Mattias har landat i Stockholm igen och ska hålla kursen. Crap.

Ett nyårslöfte (kan vi säga :) är att jag ska ta hand om mig själv i år, så efter en stunds kreativt omplanerande i mina kurser som jag ska hålla i Göteborg, fanns det goda möjligheter att dansa på tisdagskvällarna framöver. Nu återstod bara ombokningen hos SJ.

Ombokningsbara biljetter kör min chef med hela tiden, hon vet att folk blir sjuka och den lilla kostnaden betalar igen sig. Jippi, då kan jag boka om. Ganska fort insåg jag att SJ faktiskt har förenklat systemet för ombokning sen förra gången jag var inne och ombokade. Numera bokar man en resa och ber att få betala med ombokningsbar biljett, och därifrån kan jag sen avboka de avgångar jag vill "betala med". Det rörde sig om två resor som skulle ändras, de två gav ett ombokningsvärde på 373 kr vardera. En ny resa för första tillfället kostade 437 kr och för det andra låg det på 303 kr. Eftersom jag vid det här laget börjar lära mig SJ så gjorde jag inte vad folk kanske gör om de inte tänker efter lite först. Jag bokade det andra restillfället med ombokningsvärdet för det andra tillfället, dvs. 303 kr betalades med 373kr. SJ tar mellanskillnaden! (Alltså, 70 kr). Om jag hade betalat första restillfället med de båda tillfällenenas ombokningsvärde så hade jag blivit pank för fort.

Så, hur hade jag då råd med det första restillfället. Jo, jag använde ombokningsvärdet jag hade för resan som jag ska göra på måndag (eller skulle ha gjort, rättare sagt). Det värdet var på 300 spänn, mellanskillnaden som dessa pengar fick betala var på 64 kr. Varsågod SJ, här har ni 236 kr till.

Summan som SJ tog blev 306 kr, vilket hade räckt till ännu en resa. Det känns inte ett smack okej. Det måste gå att lösa på ett bättre sätt, med en variabel för varje bokning som är "sammanlagt ombokningsvärde kvar" exempelvis. 

Men men, nu blir det dans på tisdagarna, dock inte på grund av SJs förtjänst. Dåligt SJ. Dåligt dåligt dåligt.

Om vi säger så här, det har hänt ganska mycket på 10 år. Ni skulle inte orka lyssna eller läsa. Till er som redan vet allt, vi ses snart.