Du kan också gå tillbaka till första sidan (vilket även går att göra genom att klicka på Pan Narrans-loggan ovan).
Jag insåg precis att jag inte kommer ta mig för speciellt mycket idag. Det enda jag tänker på är en glad och framåt liten tjej som en dag för 16 år sedan fick reda på att hon hade en tumör på 4 kg i högra njuren. För en nioåring som såg gravid ut började en alldeles för lång resa med att hon kände sig konstig jämfört med klasskompisarnas små icke-runda kroppar.
Amme, Gegga, Moz, Malmö 97
Det var en glad flicka som jag mötte, i en park i Malmö, tillsammans med många blivande vänner till både mig och henne. Det var svårt att veta hur gammal hon var dock, för på de 6 år som hon genomgått ovanstående oförståeliga händelser så hade hon inte åldrats speciellt mycket på utsidan. Det stod dock klart efter att jag lärt känna henne lite att det fanns en helt annan person (eller samma, beroende på hur man vill se det) på insidan. En stark, levnadsglad och alldeles underbart klok människa. Hon satt vid ett tillfälle och visade mig bilder från tiden då hon var inlagd, samt några "souvenirer" som hon fått ta med sig hem (ex. en port-a-cath, som gjorde sort intryck på mig). Först då började jag kunna få en liten känning vad hon gått igenom. Det är sannerligen helt oförståeligt och omöjligt att sätta sig in i, om man inte är med om det själv.
På våren 1999 blev Amme friskförklarad.
Först kom tidningen OSA som posten gav ut, sen kom webOSA med en webchat och sen kom #osa. #osa är inte så mycket en irc-kanal som det är en community. Ett samhälle, en vänskapskrets, ett ställe där många av mina bästa kompisar finns.
Och..
Jag vill bara påpeka hur mycket den kanalen och dom människorna betyder för mig. Dom är liksom tuffast av alla och varje gång vi träffas så har vi så jääävla kul.
Jag hittade osa-webchat precis när jag höll på att skrivas ut från sjukhuset, så det känns som om mitt liv började med osa. Jag hade aldrig fått så många bra kompisar och haft så många givande och asjobbiga relationer, både via internet och irl, om det inte varit för osa. Jag hade inte utvecklas så fort utan alla dedär diskussionerna och samtalen och jag inte haft någon hemsida. Ingen dagbok! aaah!
Hade aldrig klarat mig om jag inte hittat dit. :) Jag ser det som att den process i mig som annars skulle tagit många, många år istället gick på bara ett par. Tänk på att jag legat på sjukhus en mycket stor del av mitt liv och hur utvecklande är det, hur många vänner tror ni man har där. nej just det. Osa blev räddaren i nöden de långa perioder då jag inget annat kunde än sitta framför datorn.
Såå. Tack ska ni ha. ;) thankyou merry much.
Varsågod, Amme. Det känns bra att ha varit en del i något bra i ditt liv, men jag hade gärna fortsatt vara det.Åren som gått sedan dess, har bestått av många nya kriser för Amme. Hennes kropp beter sig inte som den ska efter den extensiva cellgiftsbehandlingen. Amme fortsatte skriva genomborrande texter till oss och alla hennes vänner på nätet, och givetvis för sig själv. En av de texter som gjorde mest intryck på mig lyder så här:
Underlig känsla i magen när småflickorna i
min ålder kommer in för att köpa godis och
räcker fram pengarna med sina små händer
som sitter på de små omplåstrade handlederna
vars blodfläckar tyst och försiktigt skvallrar
om att detta är armen på en flicka som för
bara några dagar sedan försökte välja bort
sitt liv. Nu väljer hon istället choklad.
Och det, mina vänner, var det bästa hon
någonsin kunde valt.
Jag fick äran att lära känna den här flickan ännu bättre under den här tiden. Jag fick uppleva allt från hennes första fylla (som jag är säker på att hon förträngt :) till den bästa påsken någonsin.
m0rt, amme, humm, november'00
Sista gången jag träffade henne var en sommar för alldeles för många år sedan, när hon vandrade omkring i Växjö med diverse maskiner i fickorna för att hålla koll på sin kropp. Hennes vilopuls låg på runt 2-3 gånger av vad en frisk människa ska ha. Då hade hon varit med om ytterligare jobbiga saker (som jag har lovat att aldrig berätta, och det kommer jag att hålla) men var ändå glad, uppåt, rolig och som alltid klok och realist. Jag försvann dock in i mitt liv, och hon hittade en fortsättning på livet efter #osa-tiden.
Amme kommer alltid att vara min stora idol, för hon är ingen vanlig tjej. Hon är tjejen som gått igenom allt som hon aldrig skulle önska någon annan. Även nu, i det här otroligt sorgliga skedet, så kämpar hennes kropp och hjärna fortfarande. Jag hoppas att hon känner i sitt hjärta att vi älskar henne.
Uppdatering (20:00) : Ryktet nådde mig precis. Amme, jag hoppas du har det fantastiskt bra där du är nu. Vi kommer alltid sakna dig.
Om någon tycker att jag har beskrivit något på fel sätt, eller har några andra åsikter, så ändrar jag såklart texten ovan. Men tänk på att det är min uppfattning som beskrivs, och den upplevelse jag fått av situationen.
Det är bra att du uttrycka dig väl, här.
Själv kan jag inte hantera det alls :ó(
Annat än att hålla med.
<3 amme
[Bagge] (Webbadress) - Söndag 21 Januari 2007 klockan 14:55
:'(
[Henriok] (Webbadress) - Söndag 21 Januari 2007 klockan 19:31
:'( !!!
labo - Måndag 22 Januari 2007 klockan 00:51
:'(
gegg - Måndag 22 Januari 2007 klockan 00:58
Tack för din fina text!
iggy - Måndag 22 Januari 2007 klockan 07:19
Hej kära vänner. Skönt att se att ni finns och minns.
[mort] (Webbadress) - Måndag 22 Januari 2007 klockan 09:19
jag blev uppringd imorse av en annan gammal vän, som gav mig nyheten. tack fina du för att du skrivit den här texten, jag kan/vill skriva under på varje ord. kramar /hanna
moz - Måndag 22 Januari 2007 klockan 09:37
såklart mort, tack för texten!
lab - Måndag 22 Januari 2007 klockan 10:54
:( & tack för texten.
andrea - Måndag 22 Januari 2007 klockan 11:47
Neeej!!! :'( Hörde precis vad som hänt... Jättefin text du har skrivit, tack för att du skrev...
Sofia (once known as vampyret) - Måndag 22 Januari 2007 klockan 12:23
... =(
kerra - Måndag 22 Januari 2007 klockan 13:33
:( kraaam
SMÄM (Webbadress) - Måndag 22 Januari 2007 klockan 18:35
Fick precis veta och det finns inte ord för den här sorgen. Jag ska komma ihåg amme precis hela mitt liv.
Linus/clav - Måndag 22 Januari 2007 klockan 20:41
:'(
pucko - Tisdag 23 Januari 2007 klockan 00:17
tack för texten
Daniel (belial) (Webbadress) - Tisdag 23 Januari 2007 klockan 08:28
Jag saknar henne så. Jag kände inte Amme på samma sätt som du gjorde, men vi hade en sak gemensamt. Katter. Genom kattforum.se så lärde jag och många med mig känna en tjej som i sin sorg över sin kropp, även kunde känna glädje. Hon var otrolig denna tjej. När jag nåddes av beskedet att Amme gick bort några timmar tidigare rann tårarna. Bara 24 år gammal. 3 år äldre än min dotter. Det är så orättvist. Varför behöva kämpa i så många år, för att sedan besegras?
Tack för din fina text.
Birgitta - Tisdag 23 Januari 2007 klockan 09:10
Fin text... så otroligt sorgligt. Sitter här på jobbet och gråter.Jag minns att jag fick mail av henne när min mamma var sjuk i cancer. Ett fruktansvärt fint mail. Denna människa verkar ha haft det största hjärtat av alla. Så mycket klokhet och förståelse. En begåvning. En stor människa. Att läsa hennees texter var som att bli varse omlivet. Om dess orimlighet, men också livets vackra.
Karin Christensen - Tisdag 23 Januari 2007 klockan 09:22
Amme!
Vi kommer alltid att leva
Vi kommer aldrig att dö
som Bo Kaspers sjunger. Och ja - vi kommer aldrig att glömma henne. Men jag hade en mer bokstavlig tolkning av låten. Kan man inte överleva enbart på vilja? Men tydligen räcker det inte. Då hade amme levt i hundra år, minst!
Lina / plastic - Tisdag 23 Januari 2007 klockan 09:44
en otroligt stark och fin text, jag känner verkligen med er som stod amme nära. mina tankar och min värme går till er.
Sol (Webbadress) - Tisdag 23 Januari 2007 klockan 13:28
jag kände inte amme, men hon stöttade mig när jag mådde som värst. mina varmaste tankar till ammes vänner och familj.
rrib - Tisdag 23 Januari 2007 klockan 13:39
Tack för den här texten.
Moa (Webbadress) - Tisdag 23 Januari 2007 klockan 15:21
Tack för en fin text. Utan Ammes blogg blir min värld så mycket fattigare. För er som stod henne nära vill jag inte ens tänka på hur det känns. Kram!
Kristina (Webbadress) - Tisdag 23 Januari 2007 klockan 21:33
Jag fick inte veta förrän nu. Och jag tycker inte alls om det här ammeformade hålet i verkligheten.
Martin Rebas (Webbadress) - Onsdag 24 Januari 2007 klockan 02:44
Tack för fin text. Stor kram till dig och alla andra runt henne.
Cess (Webbadress) - Onsdag 24 Januari 2007 klockan 11:07
Det är fantastiskt att upptäcka (även om jag aldrig tvekade på det) att Amme hade otroligt många vänner, som hon dessutom påverkat på ett positivt sätt. Min text var inte tänkt att bli vad den har blivit, men jag säger tack till er.
[mort] (Webbadress) - Torsdag 25 Januari 2007 klockan 10:52
Svårt att glömma en så färgstark person oavsett vad. Texten var omöjlig att överträffa så var den.
iggy (Webbadress) - Torsdag 25 Januari 2007 klockan 12:38
"så bra var den" ska där stå...
iggy (Webbadress) - Torsdag 25 Januari 2007 klockan 13:08
Tack, iggyponken.
[mort] (Webbadress) - Torsdag 25 Januari 2007 klockan 14:05
Tack för den här texten. Jag hittade amme när jag gick sista året på gymnasiet och allt kändes jobbigt. Hon blev min hjälte. Min internet värld kommer att bli så tom. Till er som kände henne och stod henne nära vet jag inte vad jag ska säga, jag kan inte föreställa mig ens hälften av hur tomt det kommer bli. kram
Emm - Torsdag 25 Januari 2007 klockan 15:52
Hej Martin. Orden hos mig är få när det gäller det här, det är så mycket som jag varken pallar eller kan uttrycka. Men du skriver så fint. Ville bara säga det.
Thomas (Webbadress) - Söndag 28 Januari 2007 klockan 20:43
Tack för texten, verkligen jättebra.
ulf/stilla - Måndag 29 Januari 2007 klockan 13:02
Så där nu har tom jag fått min bloggadress rätt... Måste drabbats av hjärnblödning innan och blandat ihop adressen till bloggen och hemsidan :)
iggy (Webbadress) - Lördag 3 Februari 2007 klockan 22:00
Livet är orättvist...
R0SEN - Måndag 12 Februari 2007 klockan 16:12
Väl skrivet Martin.
Det har dröjt ett tag för mig att se mig om efter hur andra hanterat att amme försvunnit ifrån oss, och det är snart två månader sedan nu. Jag fick nyheten via SMS ett par dagar efter att det hänt och fick genast den där känslan av att nu är det för sent. Jag hade nästan ingen kontakt med henne de sista åren, och det går ju liksom inte att gottgöra.
Det har inte slagit mig förrän nu hur det har legat och pyrt i mitt undermedvetna. Varför har jag fått en impuls att ringa min bästa vän från högstadiet (letade reda på honom på hitta.se)? Varför har jag hållit ett öga på #osa i några dagar nu?
Usch. Jag önskar att det ännu fanns tid att få prata med amme. :(
Humm - Tisdag 13 Mars 2007 klockan 14:52
Fantastisk upplevelse att läsa det du skrivit! tack för att du laggt ut dina tankar och känslor. Jag hoppas att det blir många som hittar hit och läser dina ord. Jag blir inte bara rörd, jag blir lite rädd, glad och känner lycka också... -Ja alla starka känslor inom mej slåss om att få komma ut. Jag tror att det beror på en inneboende empati och latent oro för vad som kan hända. Inte mej utan mina barn och alla mina vänner. Min bekantskaps krets är enorm och familjen likaså. 7 barn och hittills 10 barnbarn. Den latenta oron inom mej kom en vacker sommardag, en dag när jag naivt trodde att jag och mina närmaste var odödliga. Jag var 24 år och hade en drygt 2 år yngre bror, mitt enda syskon. En olyckshändelse förändrade blixtsnabbt min syn på livet. Han var mitt allt vi umgicks varje dag men plötsligt var jag ensam...
Vilket som är värst vet jag inte, det plötsliga eller som Amme att efter en lång kamp få ge upp? Båda händelserna berör mej djupt och jag är alltid mer rädd för vad som kan hända mäniskorna omkring mej än vad som kan hända mej. Ens egen person har man kontroll över, men alla ens nära rår man inte över...
Tack än en gång för att du skrev ner dina känslor! Hälsningar MagnuM
MagnuM (Webbadress) - Lördag 9 Februari 2008 klockan 02:38
Hej Martin!
Jag la inte märke till den blå "dotten" till höger om där jag skrev in mitt namn, e-mail och webadress. Gör om den lilla detaljen. Jag behöver inte vara anonym, då hade jag aldrig ens kommenterat :-)
Hälsningar igen från MagnuM
Jerry MagnuM Porsbjer (Webbadress) - Lördag 9 Februari 2008 klockan 02:51
Den lilla tjejen som chockade mig när det kom danska ord ur hennes mun, första gången vi träffades. Jag glömmer henne aldrig.
Fabian - Lördag 30 Augusti 2008 klockan 20:31
Har haft ynnesten att ha fått träffa denna dam två gånger. I Lund, och på träffen i Malmö. Fick reda på detta av Fabian, och det blev en klump i magen. Nu sitter jag istället med tårar i ögonen och gråten i halsen. Över någon jag inte träffat eller pratat med på elva år. Som jag egentligen aldrig känt, bara träffat.
Vissa människor gör större intryck än man trott.
Daemin - Lördag 30 Augusti 2008 klockan 22:21
Glömmer dig aldrig amme!
sarli - Lördag 28 November 2009 klockan 23:47
Vad säger man när orden inte räcker till! Igår fick jag reda på detta och det tyder på att jag tappat kontakten med så många från #osa-tiden... men alla har funnits i mina tankar. Man funderar på vad som hänt sen sist, vad de gör! Men aldrig fanns det rum för att någon av mina vänner från förr inte fanns mer... Mitt minne av Amme är en otroligt glad och humoristisk tjej och det kommer alltid att leva hos mig. Tack för dina ord Martin!
mior - Måndag 25 Januari 2010 klockan 08:27